Återanvändning II - obokligt

Miniväxthus

Återanvändning - ordrik burk

Burken som inrymt goda italienska chokladrullar fylls nu med hängande hjärtblad. Texten är turligt nog översatt till engelska - en hälsning från Matilde som under en avkopplande resa (una vacanza bella e rilassante) till Cortina fann de goda kexen.

Paris x 3

Bokledes har den gågna veckan och den här dagen tillbringats i Paris. Med i tur och ordning Muriel Barberys Igelkottens elegans (L'élégance du hérisson), Céline Yangs För alltid Paris (Zongshi Bali) och Delphine de Vigans No och jag (No et moi).

Resan börjar i ett av Paris mer tjusiga kvarter genom Igelkottens elegans, stört enbart av uteliggaren, den olycksalige anomalin. Här möter jag portvakterskan Renée och den brådmogna tolvåriga Paloma som omväxlande för fram historien. Renée lever ett dubbelliv, utåt sätt försöker hon leva upp till schablonbilden av en outbildad portvakt som ingen ser men i själva verket är hon kulturellt och inte minst litterärt bevandrad och en stor älskare av litteratur:

När jag känner mig orolig drar jag mig undan. Resa bort behöver jag inte, utan det räcker gott med att förflytta sig i fantasin och minnas alla läsupplevelser jag haft. Finns det någon skönare avkoppling, något mer underhållande sällskap, något saligare rus än litteraturen?

Renée är också en språkvårdare av rang som blir minst sagt förstummad av ett felaktigt kommatecken. Hon slänger sig med citat av Tolstoj men läser lika gärna Mankell och gör sitt bästa för att dölja sin bildning. En väninna har Renée, städerskan Manuela, som hon delar nästan heliga testunder med. Paloma är fast besluten att avsluta sitt liv och det snart. Hennes plan är klar, hon ska för att undfly det i hennes ögon absurda livet och avsluta det på sin trettonårsdag. Så flyttar japanen Kakuro Ozu in i huset - en vänlig man som griper in i de båda andras liv.

Barbery använder sig av två ganska cyniska berättarröster som på ett ibland humoristiskt sätt återger sin syn på livet och det som händer i huset de bor i. Båda två är dessutom filosofiskt lagda och reflekterande människor. Ibland nickar jag igenkännande, ibland får jag läsa om för att greppa vad som egentligen sägs. En känsla jag inte kommer ifrån är att texten är koketterande - att det är en uppvisning av författaren. Mest intressant tycker jag det blir när de olika personerna förs samman och reflekterar varandra, det ger, konstigt nog, figurerna mer djup och innehåll. Nog finns här en samstämmighet mellan romanens form och innehåll, det är elegant precis som igelkotten själv. Men romanen glider ändå förbi mig, tätt förbi men ändock förbi.

Sakta rör jag mig till Paris studentkvarter genom den 79 sidor korta romanen För alltid Paris. Författaren Céline Yang är från Kina och hennes roman är skriven på kinesiska. Även i denna bok finns ett berättarjag som utgörs av en kvinnlig student. Jag kommer henne väldigt nära under den korta sidrymd boken varar. Det är en berättelse om vänskap, om ombytliga relationer, om svartsjuka, om prestationskrav och mycket om vilsenhet - det är en historia som biter sig fast.

Just nu gillar jag inte Luc och Frédéric. Jag gillar inte Cathy heller. Det enda jag gillar är solen över Paris.

Jag tycker om det lite drömmande språket och huvudpersonens associationer.

Resan går vidare till en annan del av Paris genom No och jag. Denna gång möter jag ännu en, kanske inte brådmogen, men överintelligent ung tjej. 13-åriga Lou går första året på gymnasiet, hon är yngst, minst (pytteliten) och smartast. Ett trauma har format hennes familj till vad den är idag - Lou är innesluten i sig själv, fadern gråter och modern är deprimerad. Lou är kär i den äldsta, längsta och sämsta killen i klassen, Lucas.

Det allra värsta Lou kan tänka sig är att prata inför andra därför förfäras hon då läraren ger klassen i uppgift att hålla föredrag för varandra. Hon bestämmer trots sin rädsla för att berätta om hemlösa unga kvinnor och träffar No som uppfyller kraven. Plötsligt ser Lou dessa människor som lever i samhällets bottenskikt, sedda av ingen.

Hon [No] har varit i trakter som är osynliga trots att de ligger så nära.

Uteliggarnas liv berör Lou som vill göra skillnad. Detta leder till att No blir något mer än bara en informant, hon blir en vän. Tillsammans med Lucas bildar de en lite udda trio. No påverkar Lous familj och frigör dem från sin instängdhet. Men inget är enkelt och Nos komplicerade förflutna och hennes svårighet att passa in gör sig hela tiden påmint.

Även denna historia är berättad i jag-form men här finns inget av den cynism som fanns i Igelkottens elegans. Den Lou jag möter är allvarsam och problematiserar sin situation i sin dysfunktionella familj och sig själv som överintelligent. Jag upplever henne aldrig som enerverande, vilket jag ibland gjorde med Paloma. Den grubblande och analytiska Lou känns enbart sympatisk och hennes berättelse självklar och naturlig. En roll de båda flickorna har gemensam är sanningssägarens, de uttalar vad de vuxna helst vill ska hållas inne.

No och jag skildrar det Paris jag sett absolut minst av, men det är den historia som lägger sig allra närmast mitt hjärta. Romanen griper tag genom sin komplexitet, sin värme och sitt sanna sätt att gestalta människor. Men romanen ger också uttryck för något slags uppgivenhet, att det är som det är... Och jag vet att det är i överklassmadamernas fotspår, i Igelkottens elegans, jag kommer att följa när jag besöker Paris i mitten av juli. Till Angelina och Ladurée.

Vi kan skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikrochips. Vi kan låta folk dö på gatorna. (No och jag)

Alfred och Emily - Alfred and Emily

Igår kväll avslutade jag Doris Lessings roman Alfred och Emily som gavs ut 2008, året efter författaren mottog Nobelpriset. Här ett citat, för att återkoppla till avreaktionen här nedan (därmed inte sagt att jag är Lessings största bundsförvant, men kanske är hon något på spåret. Om jag minns rätt fick hon ta emot en del kritik för sin nobelföreläsning "On not winning the Nobel prize" för att hennes inställning syntes lite mossig.):

Vad som slår en var att alla var så belästa - anmärkningsvärt belästa i jämförelse med idag. Nu för tiden när intellektet ruttnar av teve eller internet är det inte ovanligt att få höra en kritiker - uppenbarligen med stolthet - säga att han eller hon inte står ut med att läsa Krig och fred för att den är för lång eller Odysseus för att den är för svår. Då för tiden skulle det aldrig ha fallit en bokläsare in att förklara sig oförmögen att komma igenom ett verk.

Ja, ja nog om det.

Citatet speglar tiden runt andra världskriget då Lessing är i 20-års åldern. Men till större delen handlar boken om hennes föräldrar som också bildar titeln. Första halvan av romanen utgörs av en påhittad historia om hur föräldrarnas liv skulle ha kunnat vara. Här lever de i England, deras banor korsas men de bildar aldrig par. Emily arbetar som sköterska och viger sedan sitt liv åt att starta upp skolor för fattiga barn. Hon har en fot i staden och en på landsbygden. På landet lever Alfred sitt liv, som lyckligt gift gårdsarbetare. Till skillnad från verklighetens Emily får den påhittade aldrig några barn. Lessing har givit sina föräldrar ett, ur sina ögon, bättre liv.

I verkligeheten levde de i Sydrhodesia, dagens Zimbabwe, till större delen på en undermålig farm. Relationen mellan mor och dotter är komplicerad och modern framställs som minst sagt instabil. Pappan får diabetes och lider dessutom av sina minnen från första världskrigets skyttegravar vilket gör att även han är en svår människa att leva med. Det är ingen munter bild som ges av familjen Lessing. Men om relationerna inom familjen och om livet i Sydrhodesia, om förhållandet mellan svarta och vita - mellan arbetsgivare och anställd - berättas på ett starkt sätt.

Författaren upprepar sig då och då, något hon återkommer är t ex hur det hade kunnat se ut om de hade tillgång till dagens diabetesvård. I de avslutande kapitlen kommer hennes egna uppfattningar och värderingar fram, hon frångår det linjära berättandet och reflekterar över de situationer som beskrivs på ett annat sätt än i bokens första halva där berättaren var mindre framträdande. Min uppfattning av det jag läser är att Lessing försöker hinna säga så mycket som möjligt - och det vore inte så konstigt eftersom hon är inne på sitt 90:e levnadsår. Reflektionerna är i bland lite naiva, lite stelbenta men det är ändå svårt att inte låta sig charmeras av texten, det är ett kanske slutdokument av en stor författare. Särskilt bra tycker jag om den bild hon ger av sin ingång i den litterära världen. Här radas titlar och författare från det egna barndomsbiblioteket upp - sin beläsenhet kan hon nog ändå tacka sin mor för som försåg hemmet med böcker. Vissa saker ändras tydligen aldrig. Så här sades det till den tidens matvägrande eller matklena barn:

"Tänk på de svältande barnen i Indien" - vid den här tiden fanns maten i den afrikanska delen av världen.

Avreaktion

En sak jag funderar på inte bara någon gång ibland utan rätt ofta är vad som händer med litteraturen och med författarna. Min bild av bokens och författarens framtid är inget annat än en dystopi. Och inte blir jag direkt lugnad av artikeln som Lyran hänvisade till härom dagen. Den från SvD (090523) med rubriken "Ny teknik ska sälja fler böcker".

En Håkan Rudels, marknadsdirektör, säger, vilket får mig att undra vad och vilka vi egentligen kommer att få läsa i framtiden:

–En lyriksamling är inget man marknadsför brett. 1500 exemplar kan möjligtvis bli 1700. Man får hitta andra sätt att nå ut till den mer nischade gruppen av intresserade läsare, säger Håkan Rudels.
Knepigt är det också att lansera de utländska författarskapen. Det har förlagen sagt i flera år nu och det märks i den minskade utgivningen av översatt litteratur.
–Det kan ha gått hur bra som helst utomlands, men i Sverige möts de bara av en gäspning och sedan blir det iskallt, säger Håkan Rudels. Medier hakar lättare på när det finns en författare nära som kan sitta i tv-soffan. Det är en enorm förskjutning från utländskt till svenskt. Det är en orsak till att marknadsföringen har blivit så mycket mer intensiv.

Att ge ut böcker måste ju vara lönsamt, naturligtvis. Men i min naiva världsbild går litteraturen bortom lönsamhet och kommersiellt tänkande åtminstone sett ur läsarens perspektiv. För vem skriver författaren och varför? För att tjäna pengar genom att producera snabbt och smärtfritt? Eller att utmana våra föreställningar, för att berätta historier som vidgar våra liv och världar?

Alltså allvarligt - vad händer? Jag undrar inte över vilka böcker som kommer att ges ut i framtiden - jag undrar vilka böcker som inte ges ut. Vilka författarna är som inte lever upp till kriteriet att vara nära, att "sitta i tv-soffan". Det här har jag förstås också varit inne på förut... Det gör mig så arg att tänka på alla de som inte kommer ges ut och på alla de böcker som inte översätts. Vad otroligt fattiga vi kommer att bli om det enda som tillkommer oss är svenska och anglosaxiska böcker.

Håkan Rundels säger vidare att

–En bok på 500 sidor som tar tre veckor att läsa är egentligen helt otidsenligt när allt är snuttifierat i små korta texter och man ska zappa och klicka snabbt. Det gör att vi behöver kämpa lite extra och finnas där läsarna finns. Och idag är väldigt många på internet.

Och jag hoppas verkligen de kämpar för att hitta läsarna - för de finns. En annan artikel, av Martine Sköld i DN, vittnar om detta. Jag har kommenterat den tidigare.

Sedan början av 2000-talet har några böcker lyckats med konststycket att älskas av kritiker, den amerikanska Pulitzerjuryn och läsarna. De är familjesagor. De är magiska. Och de är långa. Man frestas nästan att tala om en ny genre.

Det handlar om episka berättelser som spänner över generationer och kontinenter; familjekrönikor fulla av fantastiska sammanträffanden och excentriska karaktärer. Och mitt i allt finns ofta en ung man som försöker hitta sin plats i tillvaron. Några fixstjärnor är Michael Chabons ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr", Jeffrey Eugenides ”Middlesex” och Junot Díaz ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”. Varav samtliga har tilldelats Pulitzerpriset.

Förläggare reflekterar över fenomenet och den "nya" genren:

– Jag antar att deras popularitet beror på läsarnas önskan att bli fullkomligt absorberade, att befinna sig mitt i en saga som får resten av världen att försvinna för ett tag, säger Michael Mezzo, förläggare på amerikanska Random House.
Stefan Skog, förläggare av utländsk skönlitteratur på Norstedts, är glatt överraskad över att en bok som ”Middlesex” har sålt så bra.– Det är en bästsäljare, trots att den är litterär och bjuder motstånd. Det är roligt. Och de författare du talar om kan hantera det mesta: språket, känslorna, humorn.

Även i framtiden vill jag kunna välja. Jag vill kunna finna författarskap från långt borta i svensk språkdräkt och som aldrig sätter sin fot i en tv-studio.

Tematrio - Utomämnes

Denna vecka manar Lyran fram egot inom mig, uppdraget är att

Berätta tre saker om er själva. Kanske har ni lust att prata om er familj, om era intressen eller om era arbeten. Välj fritt!

Jag väljer att berätta om tre saker jag gjort som förvånat mig och som känts omöjliga för så där 5 år sedan:

- Blyga jag har spontantalat på (2) bröllopsmiddagar (och lärt mig att älska mikrofoner).

- Jag har varit chef på ett filialbibliotek för att sedan kliva ned från karriärstegen och söka (och få) det som jag tycker är det roligaste bibliotekariejobbet i Gävle.

- Jag fann kärleken och gifte mig med mannen som är min allra vackraste och bästa bok.

Operabio - Don Carlos

Det kändes varken fullt normalt eller riktigt klokt att en varm härlig vårdag sätta sig i en mörk kall biosalong för tre timmar opera. Men det gjorde vi, maken och jag. Vi och ca åtta andra, fler var det inte som nappat på SF:s erbjudande: Att se Guiseppe Verdis Don Carlos i en inspelning från La Scala i Milano.

Tyvärr tror jag inte att det här är Gävles nya operahus. Det gick liksom inte riktigt att frammana den där upprymda känslan av att något stort är på gång i detta lite luggslitna popcornspalats. Men det var roligt att prova och lite mysigt sitta nära kärleken och prassla med vingummin.

Don Carlos är en allvarlig och ganska tung historia om kärlek och svek men också till stor del om politik (handlingen berättar Wikipedia om, det gjorde för den delen även SF men kortfattat nästintill obegriplighet). Musiken är verdiskt vacker och känslosam. Föreställningen var ihopklippt med omväxlande närbilder och bilder på avstånd, fokus byttes alldeles för snabbt för att mina ögon skulle tycka att det var bekvämt. Sångarna, som ibland kom mycket nära, såg tyvärr lite för gamla ut för de roller de spelade. Det tror jag fungerar bättre på håll. Till skillnad från Hedda Gabler, som jag såg i min dator, vann inte dagens föreställning något alls på dessa närbilder. Masscenerna hade energi och dynamik medan scener med få aktörer kändes långsamma och ganska stolpiga. Kanske är det så här en mer traditionell operakultur ter sig? De uppsättningar jag sett tidigare har varit mer lekfulla i sin utformning, även när det handlat om mer allvarliga teman. Att se opera på tv eller på bio skiljer sig inte så mycket åt - men opera ska nog helst ses i sin rätta miljö... Att höra den italienska publikens bravorop och se rosor singla ned från scenen efter föreställningens slut gav ändå en bild av det hur kännas att vara där på riktigt.

En sak som aldrig hänt mig förut på bio var att jag somnade... en liten liten stund bara men ändå. Förhoppningsvis blir stolarna på operahusen aldrig SÅ bekväma.

Sheep Art

Godis för mig som sedan barnsben haft en förkärlek för dessa ulliga djur.

Kommentar överflödig

Igår när maken ringde om att vår provprenumeration av DN uteblivit fick tidningsbäraren fnatt på sin andra runda - i lådan låg inte mindre än tre tidningar. Förutom DN fanns där även SvD och Arbetarbladet (för andra gången denna morgon). Idag landade i alla fall DN som den skulle, med Boklördag.

I både gårdagens SvD och dagens DN finns förstås Siri Hustvedt med. Jag reagerar mer på hur artikelförfattarna uttrycker sig om författaren än på själva innehållet, som jag är bekant med via snabbt uppdaterande bloggare.

Så här

"Det är lätt att slänga upp klyschskafferiet på vid gavel och inte bara påpeka att Siri Hustvedt är lång, blond och genomträngande blåögd, utan också att hon ser ut som om hon går på tur längs norska fjäll hela dagarna. " Lina Kalmteg, SvD 090522

"Nu sitter hon på förlaget i Stockholm för att prata om den, lång och elegant i byxor och tunn kofta." Lena Jordebro DN 090523

Det är inte bara i The Guardian - "She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts." - som artikelförfattaren blir exalterad.

Livslinjer - Lignes de faille

Denna långa läs- och grillhelg tänker jag på året 1981. Då var jag sex år, gick på lekis på Brynäs och hoppade hopprep med min bästis B. Mina minnen från året är spridda, jag minns inte riktigt hurdana mina tankar var då eller egentligen vem jag var. Jag tror det är oundvikligt att tankarna leds till det egna 6-års året under läsningen av Nancy Hustons roman Livslinjer (på sv 2008).

I Livslinjer följer författaren fyra generationer i samma familj - son, pappa, farmor, gammelfarmor - med start hos sonen Sol när året är 2004. Alla skildras när de är sex år. Alltså fyra olika sex-åringar som tillsammans berättar historien om sin familj och genom varje berättare kommer läsaren allt närmare sanningen. För det finns ett sökande efter sanning, efter en lösning på en gåta invävt i vars och ens berättelse.

Det är ett mycket tilltalande upplägg, det är också det som gjort att jag attraherats av romanen när jag läst på dess baksida i biblioteket. Men det visar sig att även berättelserna är bra. Romanen gör nedslag i fyra decennier med 20 års mellanrum, från 2004 till 1944. Sol, barnet i nutiden, är otäckt brådmogen och rentav en otäck liten människa sex- och våldsfixerad som han är. Romanens andra sexåring är Sols far Randall, som är nästan årsbarn med mig. Randall vistas en tid i Israel och hamnar i ett liv där allt är politik och inte helt enkelt att förstå för ett barn (eller för en vuxen för den delen). Hans mor blir nästa sexåring. Hon lever med sin stränga mormor och morfar eftersom den unga mamman är sångerska på turné. Och det är hos hennes mamma Erra, romanens sista sexåring, som historiens gåta finns. Historien har då flyttats från Sols Kanada till Tyskland. Ett Tyskland där vän kan vara fiende, och ingenting är som man tror.

På ett snillrikt sätt närmar sig Huston familjen. Jag imponeras av hur hon bygger upp historien, som på ett skickligt sätt pusslas ihop för mig. Små spår lämnas här och där, bildar en helhet. I sin roman belyser författaren ett trauma från andra världskrigets tid som för mig var helt okänt. Det handlar om östeuropeiska barn, ariska till utseendet, som tas från sina föräldrar för att placeras i tyska hem. Historier berättade ur ett fiktivt barnperspektiv kan ibland bli ganska krystade men i den här känns det tillförlitligt och äkta. Detta trots att sexåringarna är synnerligen välformulerade och smarta. Men jag köper berättelsen om och idén med dessa sensibla, intelligenta ungar som tänker lite för mycket för sitt eget bästa.

Ett smakprov från två av sexåringarna:

Sol:
Nu är jag vaken.
Som när man trycker på strömbrytaren och hela rummet fylls av ljus.
Så fort jag vaknade är jag lysande alert elektrifierad, kropp och knopp fungerar perfekt, jag är sex år och ett geni, det är min första tanke på morgonen.

Sadie, senare Sols farmor:
Varje dag har sin alldeles egna ledsenhetslukt, jag känner igen den så fort jag vaknar på morgonen, måndagen för att det är veckans första dag och då har jag fem skoldagar kvar att ta mig igenom [...]

I vissa avsnitt får jag känslan av att författaren använt sig av något slags automatisk skrift, eller kanske gestaltar ett barns inre monolog. Men det finns en kontroll över det som skrivs, en skärpa som binder samman sexåringarna som var och en har sin egen stämma och språk. Men det är flera perspektiv som ska rymmas i berättelsen - för alla personer, utom den första sexåringen, återkommer i de olika berättelserna. De ska stämma överens med sig själva och i relationen till de andra. Vi ser dem som de vuxna de blivit och de sexåringar de var. De formas dessutom av varandra, generationerna präglar och påverkar varandra. Det är en stark berättelse, annorlunda i sitt upplägg. Och precis som med Trude Marsteins Göra gott - både form och innehåll ger stor behållning.

Nancy Huston är från Calgary i Kanada men är sedan flera år bosatt i Paris.

Sorgesång - The sorrows of an American

Sorgesång är utläst och jag känner mig något bekymrad för jag har vissa problem med Siri Hustvedts roman. Igår gladdes jag åt den halva arbetsdagen eftersom den bjöd på läsmorgon, jag var djupt inne i boken som jag inte på något sätt ville skulle ta slut. Men idag, när jag började närma mig slutet hände något, jag var förberedd på det men ändå gjorde det mig förvånad. Det som började så bra pyser sakta men säkert ihop med ett pfff.

Romanens huvudperson är psykoanalytikern Erik, genom honom berättas historien, spänning och stämning byggs upp. Erik har en del att grubbla över - komplicerade patienter, systern som sörjer sin döde man författaren och attackeras från flera håll, systerdottern som är traumatiserad efter 11/9, fadern vars sparade anteckningar och brev väcker en del frågor samt grannarna som förföljs av ex-mannen tillika den galne konstnären.

Handlingen förs varsamt fram, jag gillar sättet som Hustvedts varvar de olika berättarlagren. Det är en historia om berättande, om bilder, om minnen, om sorg och saknad. En historia om försoning. Det är intressanta personligheter som skildras och som kommer nära läsaren. Hustvedt skildrar känslor, stämningar väldigt skickligt. Ibland känns dock romanen något överbelastad av udda personligheter och beteenden, något som den reflekterande och nästan in absurdum analytiske Erik kommenterar. På så vis upplever jag att Hustvedt slätar över sin dramaturgi, rättfärdigar sin historia - genom att visa att "ja, jag är medveten om att detta är lite för mycket, lite för bisarrt".

Det är på inget sätt en deckare men de olika parallella historierna byggs upp på ett sådant sätt att jag förväntar mig något stort, något intrikat och märkvärdigt. Men mot slutet av romanen går luften ur texten - den pyser ihop och lämnar mig frågande. Jaha, var det inte mer än så här? Jag hade hellre varit utan de svar jag fick.

Jag önskar så att mitt intryck från romanens början och mitt kunde bli mitt mest bestående minne av den. Men just nu skuggas den alltför mycket av det både dråpliga och övertydliga slutet. Tyvärr tror jag att jag ofta blir besviken just på slutet av en bok, av att författaren inte håller hela vägen. Jag önskar mig inga lyckliga slut men kanske fler öppna slut, allt behöver inte förklaras särskilt inte om författaren verkar misstro sin egen lösning. Men innan slutet är den ju så bra, Sorgesång! Det är inkännande, tankeväckande och jag gillar verkligen det jag läser! Detta vill jag minnas, de goda bitarna...

Sorgesång s. 35

Den kvällen mindes jag första gången jag såg Goyas Los Caprichos och hur illa till mods jag blivit av bilderna som fått mig att pendla mellan fascination och avsky. Den där skymten jag sett av Mirandas teckning fick mig att tänka på Goya och på monster i allmänhet. Det skrämmande är inte att de är så konstiga utan att de är så välbekanta.

eyes that speak of fjords

Just nu har jag ett alldeles för outvilat huvud för att kunna ta till mig Mircea Cărtărescus Orbitór. Vänster vinge vilket är synd för jag tror jag skulle tycka om den. Men för tillfället är där lite för många ord. Romanen står dock kvar hemma en stund i väntan på att kanske orkas läsas. Väntar gör en hel drös av böcker, uppställda på led, hemlånade inför sommaren. Det är tur det är gratis att låna.

Boken jag plockat upp nu är, passande nog med tanke på hur sverigeaktuell författaren är, är Siri Hustvedts Sorgesång. Den har jag läst så mycket gott om att jag blivit lite orolig för att inte gilla, eller ens komma in i. Undrar om det är strukturen i hennes böcker som gjort att de, trots att jag tyckt väldigt bra om dem, fallit i glömska för mig. Minnet av Ögonbindeln är lite tydligare eftersom jag skrivit om den här. Men de andra? Be mig berätta handlingen och jag tittar tomt framför mig.

I likhet med Bokmania som länkar till några olika Siri-ställen har jag läst artikeln om författaren och stadsdelen Park Slope i Vi läser som nu dykt upp på jobbet. Den passade bra som lunchläsning igår, vi får se om någon låntagare anmärker på eventuella pajrester i artikeluppslaget. Författarna som intervjuas verkar skönt chosefria. I The Guardian finns denna intervju, ganska underhållande skriven. Jag har lite svårt för förekomsten av beskrivningar av utseendet hos författare etc, men här planteras hela Norden i Hustvedt. Det låter rätt roligt (eller är det bara fånigt?):

She has a wonderfully vivid Scandinavian beauty - eyes that speak of fjords, cheekbones that really should be kissed by a sauna-induced glow - yet she looks frail, too, even spectral. She makes you think not of decaf soy lattes but of smelling salts.

Om någon som ska till Kulturhuset ikväll råkar läsa här så önskar jag dig en trevlig kväll!

Tematrio Norge/Sverige

Veckans uppdrag från Lyran är att:

Berätta om tre norska/svenska favoriter. Välj om du vill berätta om en speciell bok eller en författare. Eftersom jag är svenska blir det norska böcker och bra sådana finns det gott om... Men en trio ska det bli:

Erlend Loe - Naiv Super
Detta är en bok som jag ofta tänker på fast det är länge sedan jag läste den. Har den hemma i hyllan, bläddrar i den någon gång ibland. 25-års krisande kille köper bultbräda och försöker komma till rätta med livet. Vad är viktigt, vad är värt något? Listor skrivs. Det är allvar och humor i en helt perfekt blandning.

Frode Grytten - Sommaren är inte att lita på
Detta var en av förra årets stora överraskningar för mig och jag sammanfattar min anteckningar med orden "Han är så bra, Grytten. Genomlysande och tankeväckande och underhållande."

Trude Marstein - Göra gott
När jag i slutet av året för mig själv summerar årets läsning tror jag denna kommer att vara en av de största upplevelserna. Drygt 100 personer är berättare, perspektivet växlar hela tiden. Upplägget är imopnerande, de olika historierna gripande. Här har jag skrivit om den, en text som avslutades med orden "Jag läste med stor beundran och förtjusning som i ett rus med andan i halsen. Det var svårt att lägga romanen åt sidan."

Heja Norge!

Senare:Hm. Med tanke på hur drabbande min tittning på Hedda Gabler var igår förvånas jag över att Ibsen inte hamnade i trion.

Knäteater

Stockholms Stadsteaters uppsättning av Ibsens Hedda Gabler finns att se på SvtPlay t o m 25 maj - och gör det! Se den!

Med datorn i knä har jag fördelat på två dagar sett föreställningen som är obehagligt bra och mycket välspelad. Som en inledning till pjäsen och en inspiration till att se den i miniformat läste jag om den hos Kulturdelen.
På scenen står en lång soffa, annars är det sparsmakat med rekvisita. Händelserna äger till större delen rum i eller runt soffan, det och den enkla scenbilden gör att pjäsen fungerar bra inspelad. Miljön är svalt 60-tal vilket fungerar väldigt bra till texten och till de karaktärer som gestaltas. Till skillnad från teater i salong ger teater i datorn närkontakt med varje litet ansiktsuttryck, det är fascinerande att se hur fokuserade skådespelarna är, hur minsta lilla replik ger en skiftning i ansiktet.

Helena af Sandeberg fullständigt briljerar som Hedda och får mig att sitta på helspänn. Särskilt spelet tillsammans med Gerhard Hoberstorfers advokat Brack, mannen som till slut får makten (eller får han det?) över Hedda, är lysande. Sandeberg gestaltar en kvinna instängd i sitt nya äktenskap och samtidigt en människa som känns helt förstörd (fucked up). Från att ha känt i alla fall lite medkänlsa för henne förfäras jag alltmer över hennes manipulerande och beräknande sätt, över hur hon använder andra människors olycka för att skapa innehåll i sitt eget liv. Hedda är en totalt känslokall och missunsam människa - en riktig häxa.

Helt gripen blir jag och det kan inte bara vara det ovanliga intaget av koffein som gör att jag känner mig skakig.

Bengt Söderhäll heter grundaren av och ordföranden i Stig Dagermansällskapet. Idag intervjuas han i Gefle Dagblad av Kerstin Monk. Jag har hört honom vid några tillfällen, det har handlat sådant som den tidigare pristagaren Ahmed Shamlo eller om uppståndelsen efter att Le Clézio fick Nobelpriset, som bekant var ju Dagermansällskapet först med att prisge honom. Söderhäll är alltid rolig att lyssna på, hans hjärna tycks snabb och han hittar hela tiden nya trådar och intressanta vinklingar vilket gör att han ofta behöver lite mer tid än beräknat på sig. Tyvärr har jag inte haft honom som lärare på högskolan i Gävle men jag kan tänka mig att man går omtumlad ut från träffar med honom.

Om tillkomsten av sällskapet berättar Söderhäll så här:

Anledningen till att Urban Forsgren och jag startade sällskapet var att det var deppigt i bygden. Thuntank gick på grund och spillde olja på våra vackra stränder. Skutskärs bandylag åkte ur allsvenskan. Sågen las ner, den som hade varit världens största. Och dessutom Tjernobyl. Då i maj 1987 startade vi sällskapet.

I intervjun säger han att "Varje morgon är en present" bara det räcker för att inspirera mig. Artikeln finns här för den som vill veta mer om denne eldsjäl.

Bilden ovan har jag lånat från Arbetarbladet.

Bye Bye Robin!

skulle kunna vara titel på eftermiddagens konsert med Gävle Symfoniorkester. För nu slutar Robin Ticciati efter tre säsonger som chefsdirigent. Engelsmannen, född 1983, kom som ett stjärnskott till Gävle. Han har kanske inte lyckats få den musikintresserade yngre generationen att vallfärda till konserthuset men han tycks ha fungerat som en vitamininjektion för orkestern. Nu drar den uppbokade dirigenten vidare till bl a La Scala i Milano.

Jag lyssnar ofta och gärna på klassisk musik i olika former men jag har inget bildat musiköra. Jag vet vad jag gillar och inte gillar, jag vet vad som får mig att rysa av välbehag. Nedan varvas mina känsloupplevelser med lite fakta ur programbladet.

Dagens konsert gästas av den tyske pianisten Lars Vogt.

På programmet står:

Franz Schreker (1878-1934) - Kammarsymfoni för 23 soloinstrument

Arnold Schönberg (1874-1951) - Pianokonsert op 42

Richard Strauss (1864-1949) - Metamorfoser

Det första stycket framförs av en decimerad orkester men med både harpa och piano, det är dock inte solistens tur än. I programbladet läser jag mig till att Schrekers verk skrevs 1917 och att tonsättarens musik förbjöds 1933 i nazismens Tyskland. Skaparen avled strax därefter. Hans verk har fallit i glömska men i likhet med Irène Némirovskys böcker upptäcks produktionen nu på nytt. Det låter fint i mina öron, det är varierande - enligt programmet ryms det inom denna enda sats de fyra man normalt finner i en symfoni.

Sedan är det dags för Lars Vogt att äntra scenen, efter en viss ommöblering för att fler musiker ska få plats. Schönbergs pianokonsert gör ett starkt intryck på mig. Den är för mig oförutsägbar, pulshöjande och nästan aggressiv. Jag läser mig till att det är en tolvtonsserie där "den kromatiska skalana alla tolv toner får lika stort värde". En del musiker smeker eller älskar fram tonerna, Vogt går i stället i närkamp med sitt instrument, som vore det en fiende att besegra. Hans notblad skulle jag vilja se på närmare håll, de ser ut som ett ofärdigt lapptäcke med sidor fasttejpade vid varandra. Även kompositören Schönberg drabbades av nazisternas förföljerser av judar, han gick därför i exil i USA där han 1942 komponerar sin pianokonsert.

Avslutande stycket är av Richard Strauss och även det komponerat på 1940-talet. Återigen har uppsättningen på scenen minskats, kvar finns 23 stråkar. Det är melodiskt och tänker jag, sorgligt. Titeln "Metamorfoser" syftar enligt programbladet på "de fyra långsamma och ständigt förvandlade och varierande teman som musiken bygger på [...]".

Ibland tycker jag om att i konsertens liveform höra sådant i stil med det jag själv lyssnar på men denna gång gör mittenstycket, som är minst likt det som snurrar i min cd-spelare, störst intryck. Genom den här konserten har jag erfarit något nytt, något för mig helt olyssnat. Det har varit intressant att höra musik skapad under ungefär samma tidsperiod och under utsatta förhållanden.

Men det känns lite trist och lamt att inte hela orkestern tillsammans får avsluta sista konserten med sin dirigent som heller inte tackas av ordentligt. De har svårt att skiljas åt och det visar sig att det inte handlar om något bye bye utan om ett på återseende, Robin Ticciati inleder höstens säsong som gästdirigent. För publiken känns det dock som ett avslut och vi applåderar stående.

Den mirakulöse mandarinen - Mucizevi Mandarin

I en bruten kronologi berättar Aslı Erdogan sin historia, eller historier för här löper två berättelser, inte parallellt men ändå sammanlänkade med varandra. En ung kvinna ges röst, hon ägnar nätterna åt att vandra genom Gèneve, staden hon lämnat Istanbul för. Hennes yttre är fragilt, hennes inre osorterade tankar och känslor. Kvinnan lever i exil och i ett stort utanförskap - mer på grund av hennes enögda och såriga ansikte än för att hon har ett annat ursprung. Hennes inre främlingsskap är dessutom stort vilket gör att människorna runt omkring henne tycks stumma; vi möter den unga kvinnan och hennes omvärld inifrån henne själv. Hon vandrar och minns tiden som varit, minns sitt Istanbul och Sergio, spanjoren hon haft ett förhållande med. Det är en självdestruktiv kvinna som lever till viss del instängd i sitt eget jag, utan att ta emot kärlek eller andra människors omsorg. Erdogan skildrar också en man, född gammal, som även han ser tillbaka på sitt liv. Han är tyngd av ångest efter att ha övergivit sin hustru när hon i sin allra svåraste stund bad honom att stanna. Vid sidan av den unga kvinnan och den äldre mannen finns två ytterligare huvudpersoner - Istanbul och Gèneve.

Mellan de bägge liven, den unga kvinnan och den äldre mannen, finns samspel, finns samband och mönster. De går igen hos varandra, mannen och kvinnan. Här finns också gemensamma teman; exil, kärlek och döden som i båda historierna har en framträdande roll. Den både närmas och fjärmas, efterlängtas och hållas på halster.

Mitt förflutna har jag slitit ur sitt skal och lämnat kvar på andra sidan floden. Minnet har skrumpnat, det har tömts på all luft; min fantasiförmåga har förvandlat det till orörliga skuggor och en öken full av skelett. Jag vill frigöra mig från framtiden helt och hållet. Just i detta ögonblick vill jag vara försvinna utan att ens tänka på oändligheten.

Det är märkligt, när jag läser vad jag skrivit ovan låter det bara deprimerande men Erdogan skriver så bra att det inte känns tungt. Både berättelsen i sig, vad den innehåller och hur den är framförd är så väl genomfört att jag läser med njutning. Men jag måste bestämma mig för att tycka om Erdogans språk. Jag övar mig i att uppskatta texter med mer poetiska inslag, ibland kommer tanken för mig att det låter gymnasialt. Men det är nog mest jag som är otränad. Mer poetiska partier, där bilder byggs upp, varvas med lediga avsnitt och dialoger. Det är en varierande romantext. Det skrivna stämmer bra överens med personerna vars tankar orden uttrycker. Det är en ung, reflekterande kvinna som sätter ord på sitt liv, och en äldre man som sätter ord på sitt - det är vackert utfört. Ett avsnitt fäster jag mig särskilt vid. I nästan novellens form låter författaren den unga kvinnan beskriva sitt liv utifrån de olika sorters kaféer hon vistats på. Det är snyggt gjort!

Romanen innehåller flera frågetecken som jag både vill och inte vill ska rätas ut - vill för att stilla min nyfikenhet, vill inte för att allt inte behöver förklaras, eller klarna. Samtidigt som romanens berättelser är tyngda av sorg och utanförskap är det en bok jag sträckläser, tagen av allvaret och närheten till de personer som berättar sina historier.

Först efter att jag hade förlorat kärleken kunde jag börja leva helt och fullt igen. Jag hade helt enkelt inte förmågan att uppleva kärlek så länge den varade, utan först efter att jag hade drabbats av smärtan i den.

Författaren, Aslı Erdogan, är född 1967. Hennes litterära produktion är hittills sparsmakad men översatt till flera språk. Enligt tidskriften Karavan är Erdogan en av de mer framstående författarna i yngre turkiska generationen.

All heder åt de översättare och mindre förlag som gör det möjligt för mig och andra läsare att ta del av stor litteratur och intressanta författarskap. I det här fallet Rámus förlag.

Grattis Karavan!

Tidskriften Karavan är årets mottagare av Stig Dagermanpriset!! Efter att jag sent i går kväll tagit reda på vem som fått priset var det av glädje svårt att sova.

Karavan som är helt förtjusande handlar om litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika. Det är den enda tidskrift jag prenumererar på och den enda jag läser från pärm till pärm. Redaktören Birgitta Wallin har jag hört föreläsa om indisk litteratur på mitt bibliotek - hennes entusiasm smittar och får mig att vilja ge mig allt längre ut i den litterära världen. I hennes anda försöker jag verka på mitt bibliotek.

En eloge till Bengt Söderhäll med sällskap och jury för att de blandar friskt mellan nobelpristagare in spe och mindre men hårt arbetande kulturtidskrifter.

Senaste numret av Karavan handlar om turkisk litteratur, efter att ha läst det ligger Aslı Erdogans roman Den mirakulöse mandarinen bredvid sängen här hemma. Det blir nog till att fira med den i helgen!

Åh, det här känns så stort och jag är bubbgelglad just nu!

Polisorkestern som kom bort

En egyptisk polisorkester bestående av ett antal män är är på väg till en stad i Israel för att spela under invigningen av ett arabiskt kulturcentrum. Men så kliver de på fel buss och hamnar...mitt ute i ingenstans. De kommer till en enkel kvartersrestaurant och möter Dina med vänner. Och tur är det för här kommer de alla en liten bit närmare både sig själv och varandra. Genom mötet med det annorlunda skådas världen med nya ögon.

Hebreiska, arabiska och knaggelfin engelska blandas i den varmaste av filmer. Det är både fint, roligt och känslosamt. Jag hoppas innerligt att den hittar en (Stor)publik i Sverige, om den nu inte redan har gjort det och jag hoppas det finns fler filmer att tillgå av Eran Kolirin.

Okunnigheten - L'Ignorance

Som kanske alltför ung läste jag Milan Kundera, så känns det i efterhand, som att jag läst författarskapet mer än några enskilda titlar. Upptäckten av Kundera betydde mycket för mig och kanske underskattar jag mig själv som den läsare jag var då för romanerna gjorde intryck och hans 70- och 80-tals verk väckte en mängd (nya) tankar hos mig. På flera år har jag inte rört hans böcker men den här Jorden runt-resan vars första hållplats var östeuropa har fått mig att närma mig författaren på nytt.

År 2000 utkom Okunnigheten, två år senare på svenska. Okunnigheten är en skildring av liv i exil. Irena kom till Paris från Prag på 60-talet men nu har muren fallit och vänner och familj, både i det nya och i det gamla landet, förväntar sig att Irena ska packa väskorna och åka "hem". Men för Irena är Prag inte längre hemma, det är i Paris hon har sitt liv - det liv hon själv valt och bestämmer över. Hennes svenske älskare öppnar dock en kontorsfilial i Prag och Irena återvänder tillsammans med honom till sin stad som motvillig besökare.

Under en promenad i Prag låter Kundera sin Irena reflektera över staden.

Lutad mot muren ser hon mot slottet: det skulle inte ta henne mer än en kvart att gå dit. Det är där vykortens Prag börjar, ett Prag som en rasande historia har satt sin prägel på med sina många ärr, ett turisternas och horornas Prag, ett Prag av restauranger med sådana priser att hennes tjeckiska vänner inte kan sätta sin fot på dem, ett dansande Prag som slingrar sig under strålkastarna [...]

En sak blir påtaglig för Irena: Hennes väninnor är inte intresserade av vad som hänt henne under de 20 årens frånvaro utan betydligt mer intresserade av att uppdatera Irena om vad som hänt dem själva. Samma sak menar Kundera gällde för en annan återvändare - Odysseus. De här kopplingarna som Kundera gör mellan sin romans personer och figurer från en annan tids litteratur blir jag väldigt förtjust i. Romanen sätt in i ett större perspektiv, det handlar inte om enstaka individers öde, de ingår i en större väv av återkomster och upprepade skeenden. Irena möter Josef som även han lever i exil, fast i Danmark. De båda har en gemensam historia vilken de minns på inget eller olika sätt.

Ja! Jag tycker fortfarande om Kundera. Han är en klok snudd på filosofisk författare. Olika människors liv flätas samman, olika röster görs hörda och nya samband uppstår. Det handlar om återkomster och om minnets labyrinter, om sanning, lögn och om åtrå eller oväntad passion. Det som främst fångar mig i Okunnigheten är skildringen av Irena, av hur hon slits mellan två länder och mellan det hon själv vill och det andra förväntar sig av henne. Det är avsnitt som känns viktiga att läsa, för ett uns av förståelse.

Ett citat där det gamla och nya möts i drömmens värld:

Samma undermedvetna filmare som likt bilder av lycka under dagen sände henne stycken av ursprungslandskapet klippte om natten in förfärande återkomster till samma land. Dagen lystes upp av skönheten i det övergivna landet och natten av fasan över att vara tvungen att återvända dit. Dagen visade det paradis hon hade förlorat och natten det helvete hon flytt.

Fuskbloggande

Det är jobbhelg just precis nu, för mig och för många andra. Här sitter jag på ett lugnt varmt bibliotek och snor till mig skrivtid i informationsdisken vilket naturligtvis är oerhört oproffsigt särskilt som det inte är bibliotekets blogg jag skriver på.

Jag sitter och tänker på en händelse på mitt jobb under den gångna veckan som handlar en del om att våga. I torsdags pratade vi, mina kollegor och jag, om böcker för en liten men fin publik. I mikrofoner, på scenen. Under en period arbetade jag ganska aktivt med att utmana mig själv för att bli lite modigare, våga lite mer. Efter att ha tränat bort min egen rädsla för just mikrofonen har jag kommit att utveckla en viss förälskelse till denna röstförstärkande tingest. Och eftersom jag vet att arbetet med den och annat krävde en del av mig men också fick mig att må väldigt bra tycker jag att det är en ynnest att få ta del av andra människors gränssprängande. Om man kan bli stolt över sina medmänniskor och kollegor så är det vad jag blev i torsdags.

För de största utmaningarna skriks inte ut över världen eller över bestigna bergstoppar. De syns inte på utsidan men märks desto mer inuti. Jag sitter och tänker på att det stora ofta sker mellan raderna.

Alla själar - Todas las almas

Javier Marías har med sin roman Alla själar (1989, sv 2008) skapat en både underhållande och filosofisk berättelse. Berättarjaget är en spansk gästlärare som med händelserna i backspegeln ger sin bild av sina år i Oxford. För det är i Oxford allting händer.

När upplevelserna nedtecknas har det gått ett par år och berättaren som inträtt ett nytt stadium i livet befinner sig åter i Spanien. I bokens inledning får jag veta att "två av de tre" redan är döda, vilka dessa personer är uppdagas under läsningens gång. Men innan dess ges en inblick i det oxfordska livet sett genom den utomståendes exoticerande ögon. En av bokens mer dråpliga episoder behandlar en middag av rituell karaktär. I centrum av middagen finns plötsligt Clare, en gift kvinna, som ska komma att bli berättarjagets älskarinna. Förhållandet mellan dessa två utgör historiens nav, men här finns bihistorier av olika karaktär. Vi blir bekanta med Oxford som ett f d spionnäste, lär känna några av de andra figurer som på olika sätt är verksamma i lärosätet.

Här finns betraktelser över förvirringen som sinnestillstånd, om sophinkens betydelse för den ensamma etc. Berättaren är dessutom en bibliofil som gärna tillbringar tid på olika antikvariat sökande efter rariteter.

Under de fyra ändlösa vårveckorna intensifierade jag mina vandringar genom staden på jakt efter sällsynta böcker, och detta oönskade, onaturliga och till slut ohälsosamma vandrande fick till följd att min förvirring och min oklara identitet nådde en kulmen.

Kring ett par mer okända författarnamn byggs en historia upp. När jag läser boken är jag övertygad om att författarna inte existerat - men jag inser nu att jag misstagit mig. Det Marías gör, tror jag, är att leka med verkligheten en smula, skapa sig ett liv genom litteraturen. En av författarna, John Gawsworth, var tydligen regent på ön eller mikronationen Redonda (jag kan inte låta bli att tänka på Peter Dahls Calibarien) - en post som nu Marías innehar - det här låter så knasigt att det säkert är sant, eller?

Författaren skriver in sin berättelse i en klassisk tradition, hans berättarröst befinner sig nära sin läsare. Han svävar ofta ut i utvikningar och meditationer, eller förklaringar som inte behövs för förståelsen men för att skapa ett lustfyllt möte med läsaren. Romanen är rik på fantasifulla och underhållande uppslag med en del återkommande mönster. Men över romanens bärande teman - den onåbara kärleken, det gäckande minnet och döden eller känslan av att falla - vilar allvaret. Det är en mystisk och klurig berättelse uppbyggd på ett smart, elegant och behagligt sätt.

Detta är en läsupplevelse som, efter att jag slagit ihop boken, känns lite overklig - har jag verkligen varit med om det här? Så vindlande, så fantastiskt.

Nu fortsätter sökandet efter kunskap om poeten och dramatikern

Edna St. Vincent Millay.

Det framkommer på vissa ställen på nätet att Vincent Millay är att betrakta som en bortglömd författare, kanske stämmer det med verkligheten men förhoppningsvis är hon en mer framträdande gestalt i den amerikanska litteraturhistorieskrivningen än i den svenska. Och förhoppningsvis finns hon i flera andra litteraturvänners medvetande.

Ett par böcker av och om henne har jag nu beställt till mitt bibliotek - Collected Poems respektive Restless spirit av Miriam Gurko. Även Nancy Milford har skrivit om författaren den biografin presenteras här. Det finns tyvärr inget av Vincent Millay översatt till svenska så det återstår att se hur jag fungerar ihop med poesi på engelska.

Poets.org, som jag tycker har en mindre spekulativ ton än vissa andra nättexter, skriver så här om Edna St. Vincent Millay:

"Poet and playwright Edna St. Vincent Millay was born in Rockland, Maine, on February 22, 1892. Her mother, Cora, raised her three daughters on her own after asking her husband to leave the family home in 1899. Cora encouraged her girls to be ambitious and self-sufficient, teaching them an appreciation of music and literature from an early age. In 1912, at her mother's urging, Millay entered her poem "Renascence" into a contest: she won fourth place and publication in The Lyric Year, bringing her immediate acclaim and a scholarship to Vassar. There, she continued to write poetry and became involved in the theater. She also developed intimate relationships with several women while in school, including the English actress Wynne Matthison. In 1917, the year of her graduation, Millay published her first book, Renascence and Other Poems. At the request of Vassar's drama department, she also wrote her first verse play, The Lamp and the Bell (1921), a work about love between women.

Millay, whose friends called her "Vincent," then moved to New York's Greenwich Village, where she led a notoriously Bohemian life. She lived in a nine-foot-wide attic and wrote anything she could find an editor willing to accept. She and the other writers of Greenwich Village were, according to Millay herself, "very, very poor and very, very merry." She joined the Provincetown Players in their early days, and befriended writers such as Witter Bynner, Edmund Wilson, Susan Glaspell, and Floyd Dell, who asked for Millay's hand in marriage. Millay, who was openly bisexual, refused, despite Dell's attempts to persuade her otherwise. That same year Millay published A Few Figs from Thistles (1920), a volume of poetry which drew much attention for its controversial descriptions of female sexuality and feminism. In 1923 her fourth volume of poems, The Harp Weaver, was awarded the Pulitzer Prize. In addition to publishing three plays in verse, Millay also wrote the libretto of one of the few American grand operas, The King's Henchman (1927).

Millay married Eugen Boissevain, a self-proclaimed feminist and widower of Inez Milholland, in 1923. Boissevain gave up his own pursuits to manage Millay's literary career, setting up the readings and public appearances for which Millay grew quite famous. According to Millay's own accounts, the couple acted liked two bachelors, remaining "sexually open" throughout their twenty-six-year marriage, which ended with Boissevain's death in 1949. Edna St. Vincent Millay died in 1950."

Ett par dikter får avsluta kvällens inlägg:

Afternoon on a Hill

I will be the gladdest thing
Under the sun!
I will touch a hundred flowers
And not pick one.
I will look at cliffs and clouds
With quiet eyes,
Watch the wind bow down the grass,
And the grass rise.
And when lights begin to show
Up from the town,
I will mark which must be mine,
And then start down!

Och naturligtvis, fast tyvärr är det inte förfataren själv som läser:


Tack Ingrid för att du ledde mig hit!

Poetisk bild

Det här fotot föreställande en poet jag aldrig hört talas om, Edna St. Vincent Millay, ser jag hos Ingrid. Jag sparar det här, bara för att det är så vackert och träffar mig rakt i hjärtat. Senare vill jag tar reda på vem hon är.

Idag hade jag planerat (!) för en bloggfri dag

men jag låter spontaniteten flöda och är med i Bokmanias utmaning - om litteratur och författare som har med mitt födelseår att göra. Så här skriver Bokmania:

Vilka spår lämnade mitt födelseår i litteraturen? Vilka böcker kom ut för första gången det året? Vilka författare föddes och vilka dog? Vem fick Nobelpriset?

1975 är mitt födelseår, då såg det ut ungefär så här i litteraturens värld:

Författare födda 1975:

Författaren till bl a Vita tänker Zadie Smith samt Ida Börjel och Anna Hallberg, båda poeter, är årsbarn med mig. Det är även Markus Zusak (fast när jag läste om hans framgångsbok tänkte jag "vilken ung författare" men så unga är vi ju inte längre, varken han eller jag.)

Författare döda 1975:

P G Wodhouse, författare till romanerna om Jeeves & Wooster vars böcker jag avnjuter i tv-format, avled på alla hjärtans dag. Per Wahlöö gick bort i midsommartid, den 22 juni.

Priser utdelade 1975:

Man Booker Prize tilldelades Ruth Prawer Jhabvala för romanen Heat and Dust.

Den italienske författaren Eugenio Montale mottog Nobelpriset i litteratur ”för hans särpräglade diktning som med stor konstnärlig känslighet tolkat humana värden i tecknet av en illusionsfri livssyn” Det året satt för övrigt 1974 års pristagare i Svenska Akademien - Harry Martinson och Eyvind Johnson.

Några böcker utgivna 1975:

Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen

Guddöttrarna av Göran Tunström

En värk att anpassa av Sonja Åkesson

På svenska kom:
Carrie av Stephen King

Övrigt:

Gökboet dominerade Oscarsgalan och på TV började Vilse i pannkakan samt Kalles klätterträd visas.

Ibland önskar jag

att jag vore mer spontan, men jag har ofta en plan. Jag planerar planerar planerar.... Så när det kommer till min läsning har jag plötsligt ingen plan (förutom Jordenruntläsningen) och det gör mig stressad. Jag hoppas mellan författarskap, mellan kontinenter. Här kan jag öva min mer lustfyllda upptäckt av världen fast jag tänker att jag kanske borde ha någon slags struktur? Det var länge sedan jag t ex läste en bokserie, det är som vore tiden för knapp för det som att medan jag grottar in mig i ett författarskap missar en massa andra... Som om jag är otrogen mot någon annan roman med boken jag för tillfället läser. Fast jag ångrar minst av allt att jag en gång läste t ex staden-, palen-, eller jernbanesviten. Har du någon plan? Eller kan du konsten att välja spontant och samtidigt vara tillfreds med dina val av böcker?

Mörka alléer

Hon kunde ge intrycket av att inte bry sig om varken blommor eller böcker, än mindre middagar, teatrar eller supéer utanför stan - ändå hade hon sina favoritblommor och blommor hon inte tyckte om; böckerna jag tog med till henne läste hon alltid ut, och hon kunde äta upp en ask choklad på en dag.

Ovanstående lite vällustiga passage ur novellsamlingen Mörka alléer är kanske inte speciellt kännetecknande för novellerna men jag gillar stilen här, blir lite avundsjuk på kvinnan som låter sig uppvaktas liggande på sin ottoman. Men precis som i flera andra av novellerna slutar inte heller "Den blå måndagen" i någon skimrande kärlekslycka.

Författare är Ivan Bunin. Jag tror mig ha ganska bra insyn i den litterära världen, brukar memorera namn och titlar. Men Bunin. Nej, honom var jag inte bekant med innan kollegan tipsade om boken. Ändå fick han Nobelpriset i litteratur 1933. Men så i början av läsningen - en minnesbild - La Bibliofille har ju skrivit om boken!

Bunins övriga författarskap känner jag dock inte till. Novellerna han skrivit är bitterljuva, det handlar om kärlekens mörkare sidor, ofta om förbjuden kärlek. Min läsning blir utdragen, det fungerar ju när det handlar om kortare historier men kanske är det också nödvändigt för det tar lite tid att smälta berättelserna som ofta slutar i död eller skilsmässa. Få av novellerna har ett riktigt öppet slut. Ibland önskar jag att författaren inte så tydligt avgjorde de olika personernas öde, kanske för att jag vill ha något kvar att fundera över - ett outtalat "hur gick det sen...?". Vissa texter i boken är som skisser, snabbt gjorde och omskrivande en person eller händelse. Bunin är bra på att måla upp stämningar med hjälp av beskrivningar av miljöer och känslotillstånd. Det är lätt att låta sig förflyttas till den här ibland ryska, ibland europeiska tidiga 1900-tals miljön. Novellerna smakar lite av Anna Karenina och det smakar gott.

- Men varför sköt han sig?
- Han var mycket förälskad, och när man är mycket förälskad, brukar man alltid skjuta sig...
(ur "Kapellet", 1944)

Filmtips!

Caramel (Sukkar banat, 2007) är en varm och skön film som utspelas i Beirut. Det är också ännu en film av och med en begåvad kvinnlig filmare - Nadine Labaki som regisserar och spelar en av huvudrollerna. Filmen var Libanons officiella bidrag till Oscarsgalan. Orden se den sammanfattar mina intryck!

Tematrio - hembygd

Veckans uppdrag hos Lyran är att

Berätta om 3 böcker/texter av författare från din hemtrakt eller om romaner som utspelar sig i din hemstad!

Gävle alltså. Eller Gästrikland kanske. Här är jag född och hit har jag återvänt. Mina rötter finns i min hemstad. Så är det ju. Ofta längtar jag bort och gör kortare resor, alltid kommer jag tillbaka. När jag började studera i Borås 1999 hade Gävle precis råkat ut för ett riktigt elände, staden blev under någon vecka helt avstängd p g a snö. Och tur var kanske det för annars hade nog ingen av mina nya bekantskaper nere i Västergötland kunnat placera min hembygd. För det tycks vara så att Gästrikland för en ganska anonym tillvaro, med gränsen mot så mycket mer profilerade landskap som Dalarna och Hälsingland. Fast vi har förstås en bock varje jul. Några författare finns det så klart även i mina trakter, jag har valt ut tre kvinnliga sådana:

• Helene Rådberg. Poet, född i Sandviken nu bosatt i Gävle. Hennes fjärde diktsamling Det gula rummets små terapistycken utkom 2008. Förutom att vara författare håller Helene i skrivarkurser, bl a på Västerbergs folkhögskola. Hon har också, vilket jag tycker är rätt häftigt, skrivit text till oratoriet “Sancta Birgitta” som uruppfördes i Nidarosdomen, Trondheim, den 7 augusti 2008. I höstas hörde jag ett initierat och klokt offentligt samtal (jag tjuvlyssnade inte!!) om litteratur mellan Helene och
  
• Anna Jörgensdotter. Författare och musiker bosatt i Kungsgården, Sandvikens kommun. Anna debuterade 2002 med Pappa Pralin, i höst kommer nya romanen Bergets döttrar.


• Charlotta Cederlöf. Författare vars röst jag vaknar till nästan varje morgon eftersom hon pratar i Radio Gävleborg. Charlotta debuterade som poet 1994 med diktsamlingen Tusen år och två minuter. Ett svunnet 80-tals Gävle passerar i första kapitlen i Hello love (1999).

Gator
med underliga namn
Lugna gatan
Framgången
eller Lillstigen

Gina namn på gatorna
särskilt i stora
grå
tunga områden
som ser ut som fabriker
där husen är så stora
att det inte existerar några årstider

Dör fasaderna skymmer
både himmel och helvete

(Cederlöf, 1994)

Tre författare. Tre poeter. Tre som återvänt till Gästrikland.

Reklamavbrott

När jag inte kommer till Italien, kommer Italien till mig. Opera från La Scala i Milano på SF:s biografer - det lät lite för bra för att vara sant när jag hittade det i bioprogrammet. Det är inte live men det är OPERA! Den 24 maj ser maken och jag Verdis Don Carlo.

Vidare iväg

På Lyrans initiativ har jag nu vistats några dagar i Rumänien, via Herta Müllers roman Hjärtdjur. I inlägget nedanför finns mina intryck från den sparade. De andra föreslagna texterna väljer jag att inte läsa just nu. Däremot kommer jag nog att göra fler stopp i den här delen av Europa, läsa någon mer författare. Vi får se hur långt jag hinner innan det är dags för nästa etapp.

Rumäniens grannländer Ungern och Bulgarien har jag varit. Budapest som jag besökte år 2006 var för mig en trevlig bekantskap som jag uppfattade som en "världsstad". I Svenska Dagbladet läser jag idag en artikel av Richard Swartz som handlar om hur Ungern drabbats av den ekonomiska krisen. Det är ett land som känner sig förbisett land av övriga länder inom EU. I landet råder högerpopulism och romerna ansätts hårt precis som på andra håll.

Något litterärt nedslag skulle jag vilja göra i just Ungern men vilka författare finns översatta förutom förstås Imre Kertész?

Hjärtdjur - Herztier

Friheten är så självklar för mig att jag har svårt att tänka mig ett liv utan den. Friheten att tala och tänka hur jag vill, friheten att röra mig utanför mina och landets gränser. I Hjärtdjur skriver Herta Müller så att jag får något slags förnimmelse av hur det skulle kunna vara att inte ha frihet. Hon beskriver en surrealistisk värld där varje steg och avsteg kontrolleras, där varje ord får yttras med omsorg för att säkerhetspolisen inte ska reagera. Landet är Rumänien, regimen Ceausescus.

De unga människor som Müller skildrar längtar bort - till ett liv i frihet, ett liv i väst. Ingenting är för dem enkelt. En mening i romanens början, när berättarjaget fortfarande är student och delar boende med andra unga kvinnor, är ett knytnävsslag i min mage som övertygar mig om att den här boken kommer jag att läsa ut:

Och Lola hängde i mitt skärp inne i garderoben.

Med den meningen så lätt att läsa förbi, hoppa över med ögonen i tron att där inte står något viktigt, har Müller fångat mig. Hon hänger där, Lola. Varför vet vi inte riktigt; kanske har hon inte tagit sitt liv på egen hand, kanske drevs hon in i döden, kanske är det för att hon blivit gravid med någon av de män hon utsatt sig för, kanske är det gymnastiklärarens fel. Hennes död är den första av flera dödslar, alla med någon slags koppling till berättarjaget men framför allt till det system de lever i.

Studier avslutas och berättarjaget, som förblir namnlöst, arbetar som översättare på en fabrik. Precis som författaren är hon en tysk minoritet i landet. Vännerna Kurt, Georg och Edgar blir lärare. De lever som potentiella flyktingar till väst under ständig oro för skuggning, förhör och hot. Om detta kommuniceras med kodord. Allt det oron täcker blir verklighet, skapar en känsla av att ständigt vara förföljd.

Kurt sade: Varje kväll när jag gått och lagt mig, tror jag att det ligger två kalla händer under min rygg. Jag lägger mig på sidan och drar upp benen mot magen. Det är en fasa för mig att jag måste sova. Jag somnar in så hastigt som en sten faller i vattnet.

Berättarjaget talar om sin familj; om modern, om fadern som dör och som varit SS-soldat och fortsatt sjunga för führern, om mormodern som försvinner allt längre in i seniliteten allt medan morfar spelar schack. Oron för vem man kan lita på, egentligen, finns där hela tiden. Det enda säkra är att inte lita på någon.

Det är surrealistiskt. Fast nej, det stämmer inte. Detta är den absoluta verkligheten - livet i en diktatur. Regimens bisarra logik. Müllers berättande är hela tiden lika oroande som poetiskt, på ett direkt sätt. Ord känns konkreta men kanske betyder de något helt annat? Här finns omkväden i form av återkommande nästan rituella inslag. Jag tänker t ex på besöken hos frisörer. Behovet av saxen är också för berättarjaget skillnaden mellan levande och döda.

När jag kommit till slutet av boken förstår jag att jag från dess första sida visste vad som komma skulle. Att vara i Müllers Rumänien är en stark och skrämmande upplevelse som gör mig intresserad av att läsa mer av henne. Samtidigt är Hjärtdjur en bok jag inte blir klar med, i alla fall inte idag. Det gör att inlägget här kanske kommer att växa ytterligare med citat och tankar.

Andra som just nu läst Hjärtdjur:

Ingrids boktankar
H:s, alias Violens boksida
Sofies Place
Bokmania
Lyrans Noblesser
En bok flera böcker
Midnattsseminariet
Paulas bokblog

Cykellycka och försommarsmak

Lördag morgon på väg till jobbet.

Anledningen till att jag packade kameran i morse är att jag på min väg till jobbet passerar ungefär tio skulpturer av olika konstnärer. I morse tog jag bilder på några av dem. Detta gav mig en känsla av att vara turist i min egen vardag. Aldrig är mina sinnen så skärpta som under resor, minnesbilderna från en resa gjord för flera år sedan är ibland mer säkra än de från en nyss avslutad dag.

Lars Ekstrand skriver i boken Varje människa en konstnär som handlar om Joseph Beuys så här:

Mysteriet bor i vardagen som en inneboende som håller sig för sig själv. I de triviala detaljerna, i de kantstötta tingen, i det uttittade och bortstädade. Koncentrera dig intensivt på det välbekanta, så att du nästan går förlorad i detta ditt närmande på ett aldrig tidigare prövat sätt, och det välbekanta blir främmande; en gåta som inbjuder till funderingar om eventuella lösningar, utan att man kanske finner en enda. Träna denna närgångenhet gentemot vardagen, som flyttar om dess kännetecken. Det ointressanta, det vi igår fortfarande trodde var ointressant, förtjänar fullödig uppmärksamhet. (s. 128)

Jag gillar dem. De där tillfällena när jag lyfter blicken och ser något till synes nytt i det gamla invanda.

Författarcitat

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Några ord av Edith Södergran ur inledningen till Septemberlyran (1918). Jag tänker på dem när jag ser dokumentären om Mare Kandre. Någon slags obändig tro på den egna förmågan. Ändå svärtan.

Mera Södergran:

Till fots

fick jag gå genom solsystemen,

innan jag fann den första tråden av min röda dräkt.

Jag anar ren mig själv.

Någonstädes i rymden hänger mitt hjärta,

gnistor strömma ifrån det, skakande luften,

till andra måttlösa hjärtan.

(Rosenaltaret 1919)

Plötsligt finns de överallt

Hjärtan. I olika skepnader och funktioner. I mitt hem. Hur gick det till?