Kulturtoppen! april

Sedan i somras har jag lånat och modifierat en idé från Arbetarbladet som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Jag gör samma sak, fast månadsvis och utifrån egna upplevelser. Jag är enväldig, men inte opåverkbar jury.


Kulturtoppen - april 2013

1. (Ny) Miss Li. Vilken eufori hon framkallade under spelningen på Gävle konserthus! Miss Lycka!

2. (Ny) Agnès Jaoui. En av mina stora favoriter bjöd på en riktigt magisk film - i sagans tecken. Förtrollad av Paris.

3. (Ny) K.J. Initialer för Klara Johanson, litteraturkritiker, författare, kvinnokämpe och titeln på Carina Burmans fina biografi över hennes liv.

4. (Ny) Alice. Folkteatern i Gävle tar väl vara på det fantastiska i Alice i Underlandet och får publiken att nysa ikapp. Kulturdelen/JennyB skriver fint om föreställningen

5. (Ny) Cecilia Uddén. Utrikeskorren lockade till morgonskratt med sin ordviga krönika om förolämpandets konst denna månadens sista dag. Tack för det!

Tidigare Kulturtoppar

Different Sunday

Minns någon mer än jag (och de som var med i bandet..) Beagle? Som jag lyssnade på dem i början av 90-talet!

Efter att ha läst den intressanta krönikan om bokbranschen råkar jag på en intervju med skribenten som alltså är den relativt nye kulturchefen på Svenska Dagbladet - och tidigare gitarrist i... Beagle! Det räcker nästan för att jag ska byta ut helgens DN. Take it away, Sandström!

Oroväckande om bokbranschen

I mitt Facebook-flöde finner jag en länk till en krönika i SvD skriven av Daniel Sandström som är så viktig att alla läsare borde läsa den. Han sätter fingret på mina egna farhågor angående bokbransch och bokutgivning - t ex med dessa ord (direktkopierade/citerade av mig):

"Framför allt har bokbranschen gått i framgångsfällan. Momssänkningen och ”bestsellerismen”, alltså den industriella utgivningen av kriminallitteratur och annat med god åtgång i matvarubutikerna, har skapat ett kortsiktigt system som skriker efter hits.Men succéer är svåra att planera och dyra att sälja in. Flera förläggare vittnar om budgetprocesser som blir rena gissningsleken. Kan författare X nästa år skriva en bok på Y sidor, som sedan säljer i Z exemplar? 

Denna industriella utveckling driver fram satsningar på det som sålde förra året och hejdar utgivningen av kvalitetsböcker som ”Wolf hall”. I år fylls bokhandeln med erotisk litteratur, för det var vad som fungerade i fjol. Men den enkla sanningen är att både estetiska och kommersiella succéer bygger på att vi blir överraskade. På innovationer, för att använda ett ord som sällan förekommer i böckernas värld. 

Är läget allvarligt? På sikt, ja. En bokbransch som enbart jagar efter snabba cash kommer att bli irrelevant, publicistiskt ointressant. Kärnläsare kommer att vända sig till utländska böcker eller till andra kulturformer om branschen underskattar deras intelligens. Att primärt ge ut böcker för dem som inte är intresserade av böcker är i längden en återvändsgränd för en bransch som lever på just böcker. Varför ska vi läsare acceptera en utgivning som inte siktar på det bästa?"

Till exempel i maj 2009 var jag inne på samma ämne. Utvecklingen fortsätter att oroa. Men all heder åt de förlag som oförtrutet fortsätter att ge oss läsare det bästa! Om inte de fanns (ingen nämnd, ingen glömd) skulle hela min identitet som läsare vara hotad. Eller faktiskt rätt och slätt min identitet. 

En Kock, flera tavlor

Här på Norra Kopparslagargatan ligger numera Söders skiv- och prylbörs granne med Galleri K, som fått nya, mer spatsiösa lokaler.

Just nu hänger Gävlekonstnären Pär Kocks verk på galleriets väggar. Efter att ha sett flera av hans utställningar vet jag ungefär vad som väntar - en underbar stilblandning. Motiven är omväxlande abstrakta och ytterst konkreta eller avbildande, men nästan alltid med någon slags twist, en underfundighet och till synes med symbolladdade detaljer. 

Det är nog Kocken själv till vänster och höger

Lägg märke till de minimala målningarna
som balanserar på kanten ovanför.

Fiskar är återkommande. Men är de symboler?

Ordet KONST finns i flera av verken

Efter konstrundan bläddrar vi på gammalt vis i skivbackarna på skivbörsen. Jag minns nostalgiskt hur jag som barn följde med pappa till den, sedan flera år tillbaka, nedlagda Skivbutiken, långt innan cd-tiden. Några udda skivor från fyndbackarna hänger med hem den här gången - James Bond-musik, Fame och Creeps.

Det bultar och bankar i Clèves

Ibland går det undan på biblioteket - vips så har jag Marie Darrieussecqs nya Flickan i Clèves i handen. Och nu har jag också läst den pulserande flickromanen - samma dag som författaren intervjuas i DN.

Det kvittrar, gnäller och skälver i Solange av lusta. Hon är så ung, och hon vill så gärna, vill att hennes kropp ska brinna under männens händer. Det är en berättelse i gränslandet mellan barn- och vuxenvärld men även en skildring av småstadens liv. Här finns de unga flickornas prat med varandra och om varandra. Här finns lögnerna och bakom-ryggen-pratet. Och här finns männen främst Artaud, den unga intressanta, och monsieur Bihotz som en ställföreträdande far, en trygg punkt. Men skenet tycks bedra i Clèves.

Darrieussecq är en författare främmande för att hålla sig inom konventionens ram, orädd att berätta om det mest känsliga eller det otalbara - som i Suggestioner och Tom är död. Jag vet inte om jämförelsen har fog men jag tänker också på Sylvia Avallones Stål när jag läser. Men kanske att där blickarna på de unga kvinnorna var männens? I Flickan i Clèves bubblar kroppsvätskor och runda ord, det bultar och bankar - men konsekvent ur Solanges perspektiv.

Ändå pendlar jag mellan att finna henne extremt utsatt, hon är ju ändå minderårig, och fullt kapabel att både säga ifrån och välja sin egen väg. För hon sätter agendan, tar kommandot och är aktiv i händelseförloppet. De vuxna utgör en skugglik bakgrund och deras förmaningar förhåller hon sig fritt till. Kanske agerar Solange på samma villkor som de unga männen, tar för sig med samma självklarhet? Jag är nog inte riktigt klar med min uppfattning än. I intervjun i DN säger Darrieussecq själv:

Min Solange är inget offer. Inte direkt. Hon skaffar sig makt. Den utspelar sig under 80-talet (...). Då antogs bara de blyga och oattraktiva flickorna vara oskulder tills de gifte sig. Alla andra var besatta av att bli av med sin innan de fyllde tjugo. Men även det blev en konvention. Ville vi verkligen ligga med killar? Tyckte vi om det? Var det inte ganska äckligt och frånstötande i början?

Den ambivalensen - vilja/inte vilja - är central i romanen som författaren fint gjuter liv i. Historien hon berättar borde vara varje tonårsförälders mardröm samtidigt som alla åtminstone lite grann borde känna igen sig i Solanges trängtan och längtan. Jag gör det - och då är Solanges tonårsliv ljusår från hur mitt eget var.

José Saramago - en intrikat och delikat berättare

Kan jag verkligen vara ett misstag, frågade han sig, och förutsatt att jag faktiskt är det, vad innebär det, vilka konsekvenser får det för en människa att veta sig vara ett misstag.

För andra gången på inte särskilt lång tid läser jag en bok på temat dubbelgångare. Först ut var Jonas Bruns Skuggland och nu har jag läst José Saramagos Dubbelgångaren. Men något mer än dubbelperspektivet har kanske inte romanerna gemensamt.

Saramago berättar raffinerat en surrealistisk historia som vänder ut och in på dess huvudpersoner - och på läsaren. Gymnasieläraren med det långa namnet Tertuliano Máximo Afonso är nedstämd och missnöjd med livet (jag kommer att tänka på Försmådd!), vilket engagerar hans kollegor på ett för honom inte särskilt bekvämt sätt. En av dem föreslår Afonso en film, inget storverk, men något som kan muntra upp i det mörka. Och det är i filmen Afonso finner sin dubbelgångare - några år yngre där visserligen men lika som vore han en kopia. Så börjar jakten på kopian.

Upptäckten av dubbelgångaren leder för Afonso till stor oro och vånda, sökandet ockuperar både tid och tanke och avskärmar Afonso från flickvännen som han  inte inviger i händelserna. Och det väcks många frågor för Afonso att reda ut och fundera över. Hur kan de vara så lika? Och vem är egentligen originalet och vem är kopian? För det är inte så enkelt att de faktiskt ÄR tvillingar. Det är mer intrikat än så, och det är snarare en själslig thriller än återföreningshistoria. 

Texten är tät, meningarna ordrika och lockar till omläsning. Det är Afonsos perspektiv läsaren delar, och författaren ligger nära nära, men det är effektfullt kombinerat med en lättsinnighet där författaren kliver in som kommentator. Fast ju längre jakten går desto mer stiger spänningen, eller trycket, i romanen.

Detta är en märklig historia som lever väl upp till förväntningarna jag haft efter att jag för flera år sedan läste Alla namnen. Det är också slående hur världen förändrats. Romanen är utgiven 2002, och datorerna har inträtt även i romantiden. Men hade den utspelats i nutid hade alla Afonsos ansträngningar klarats av med några klick i det vida nätet eller med ett par sökningar i imdb.com. Det hade dock med all säkerhet blivit en betydligt enklare och tråkigare historia. Jag blev alltså mycket förtjust i denna underfundiga, underliga och existentiella roman och ser fram emot att läsa mer av Saramago (fast inser jag en stund senare, Små minnen har jag ju också läst!).

En lite märklig sak är de förboksord jag skrivit om tidigare och som inleder Dubbelgångaren. Jag brukar inte fästa mig vid dem på det sätt jag gjorde nu, och jag brukar inte lägga märke till om de eventuellt återkopplas i författarens egen text. Men den här gången gör de det! I alla fall det första, i en ganska central scen - och det är ju så bra:

"Kaos är en ordning att dechiffrera."

ur Motsatsernas bok 

Men finns boken som orden hämtats ur på riktigt?  Eller är den en del i författarens spel med läsaren?

Oväntat firande

Aldrig under de 12 år jag jobbat på biblioteket har jag firat Världsbokdagen så lite som idag. Yrkesmässigt är det inte så konstigt för mitt bibliotek är stängt ännu några dagar på grund av den stora omflyttningen. All bokhantering (packa, packa upp, flytta, flytta igen) har också påverkat det privata litteraturintresset - det att på kvällen greppa en bok har inte känts lika lockande som det brukar. Övermättnaden har gjort att självaste läslusten minskat något.

Men så alldeles nyss upptäckte jag till min stora glädje att jag blivit en bok rikare genom Bokmosters fina tävling! Fyra romaner av tyska författare sökte nya hem och En irländsk dagbok av Markus Feldenkirchen ska få flytta in hos mig. Om jag känner förlaget Thorén & Lindskog rätt så är den dessutom i ett greppvänligt format vilket mina trötta bokflyttar/packar/uppsättarhänder gillar. Jag ser fram emot nytillskottet, som kanske blir en nystart på vårläsningen?

Förboksordsläsning

Jag föll direkt för dessa, utsökta valda ord, som inleder romanen jag började läsa igår:

Till saken hör att jag 1. sällan fäster mig vid orden, 2. inte alltid förstår poängen med dem och 3. ytterst sällan, för att inte säga aldrig, går tillbaka till dem under eller efter läsning. Det är både dumt och ytligt av mig för de finns ju där av en anledning. En kommunikation vald med omsorg, som kanske till och med talar tydligare, eller djupare, än författaren själv. Läser du de här - vad kallas de? - förboksorden? Och i så fall, vad betyder de för din läsning?

K.J. av C.B. - en finfin läsning

Första gången jag träffade på kritikern och författaren Klara Johanson var nog 2008 när jag läste Ulrika Knutsons livfulla Kvinnor på gränsen till genombrott. Nu har jag äntligen läst Carina Burmans biografi om henne! Titeln är kort och gott K.J. En biografi över Klara Johanson (2007).

1875-1948

Klara Johanson (eller K.J. som hon kallar sig) är en av alla de kvinnor som banat väg. Hon är den första unga kvinna som tar studenten hemma i Halmstad och en av de allra tidigaste kvinnliga akademikerna i Uppsala. Hon skriver kåserier, spex, tidskriftsartiklar, litteraturkritik och bland annat en biografi över Fredrika Bremer. Hon lever gränsöverskridande och finner sig inte i de kvinnliga attributen, hon klär sig "manligt" med den tidens begrepp. Är kanske queer innan ordet uppfunnits. Att hon lever med andra kvinnor tycks inte ha väckt något större uppseende, kanske för att den sortens förhållanden inte i egentlig mening existerar? Författaren, kvinnosakskvinnan mm Ellen Kleman blir hennes utvalda, hennes "Choice", och får ett långt liv tillsammans, även om Johanson inte är strikt trogen. Choice blir "mamsen", den som bär upp Johansons hela tillvaro.

För K.J. lever främst ett liv i böckerna värld, och hennes älskade bokrum är hennes borg. Hon framställs som en klipsk, vass, intellektuell kvinna på den kulturella parnassen med sin tids allra främsta (i första hand kvinnor) som vänner och bekanta. Men hon framstår även, och beskriver sig själv som, oerhört och nästan outhärdligt opraktisk, som en ganska gnällig, krävande ensamvarg. Men också som kärleksfull och passionerad och känslosam. Hennes fysiska uppenbarelse återkommer i Burmans skildring; hon är liten, kallas "parveln", är ständigt mager - och iögonfallande.  

Johanson är en intressant person att lära känna, och jag blir väldigt nyfiken på henne som läsare. Hon är en medsyster i läsarvärlden. Och så lever hon i en tid av stor förändring, och ser två världskrig rasa. I hjärtat bär hon med sig faderns självmord nästan som en skatt, och hon ser sin barndoms familj tunnas ut alltmer. Burman ger en bild av en lite udda yrkeskvinna och som läsare får jag ta del av kritikeruppdrag, förlagskontakter och deadline- och arbetsångest.

Jag tål inte vid arbete; det är mig en förbannelse, gör mig sjuk, irriterad, förtvivlad. Och så om det till på köpet leder till ett resultat! I så fall är olyckan komplett. När jag med oändlig leda och kramp har skrivit ihop något beställt skräp - om jag då finge det refuserat, vad jag skulle skina upp och jubla!

ur brev till Emilia Fogelclou.

Det var inte ovanligt att vänner recenserade vänner - kretsen av författare och kritiker var inte överdrivet stor. Kanske hade Johanson idag varit en flitig twittrare, även om hon inte var så förtjust i ny teknik och blundade sig igenom sitt enda (?) biobesök? Alldeles säkert hade hon varit en vass, klarsynt kritiker och krönikör - och kanske en lite slängig bloggare?

K.J. sitter omgiven av andra (kvinnliga) spexare

Burman berättar fint, livgivande och ibland lite självironiskt om Johanson utifrån dagboksanteckningar och den rika mängd brev som växlats mellan Johanson och hennes vänner. Hon berättar både inkännande och med distans om Johansons liv och verk. Ibland på något vis både kronologiskt och tematiskt vilket lite grann förvirrar mig. Upprepningar inträffar då och då men kanske är biografin inte tänkt att läsas på sträckvis? Det var hur som helst svårt att låta bli.

Någon gång kommer jag att läsa Klara Johansons egna texter som jag hittills bara blädderläst lite i nere i bibliotekets magasin. Men först måste den mättnad som uppstått få lägga sig.

En snabblektion om K.J.

Inget för höjdrädda

foto Andre Kertesz



Ja, Woody Allen!



Konsertlycka - Miss Li på Gävle konserthus

Hon kommer in som en överprästinna i svart/vit kaftan och svart slokhatt och från den första tonen har hon mig fast. Vilken röst! Vilka musiker! Och vilka texter - för det här är en sångare som kan konsten att förmedla texten genom musiken.

Jag är mest bekant med de äldre låtarna men känner igen något också av det nya. Ett par stycken för tankarna till filmvärlden och James Bond genom sin dramatiska storslagenhet, annat är lekfullt glatt som "Oh Boy" eller allvarligt avskalat som i nya "Transformer". Men framför allt är Miss Li sin egen. Hon är unik, autonom, med sitt alldeles speciella uttryck - oavsett om hon är glad eller ledsen, svart eller vit. Hennes eget material lyser starkt, starkare än de covers hon kanske "tvingas" genomföra efter den där tv-serien, det egna är helt enkelt så mycket bättre. 

Nu eufori i hemmasoffan!

Vem är Ingvar?

Det här är en fruktansvärd historia.
Att berätta den gör mig ont, men det skulle göra ont värre att låta den förbli ohörd. Det skulle vara ett svek mot allt det jag förfäktat. Det är en samvetsfråga. Det är min förbannade plikt att berätta.

Så inleds boken jag läste i helgen - jag minns inte när jag senast läste en bok med en så opålitlig berättarröst. Men spännande är det, om än inte på deckarvis. Hans Gunnarsson låter Ingvar berätta i Försmådd (2012), som är ännu en bok som min kollega med de säkra nyporna rekommenderat mig. Ingvar är lärare och driver i bokens inledning hårt att få planera en temavecka efter sitt eget huvud. Han är en intellektuell som skriver essäer. Hans nya essä verkar dock få vara riktigt intresserade av att läsa. Särskilt rektor Stina som Ingvar känt i många år verkar ständigt glömma bort den. Ingvar hänger mycket hos Stina, cyklar dit lite titt som tätt på ledig tid. Erbjuder tjänster som blomvattning. Och så anlitar han grannen Ragnhild för att trycka den där essän.

Visst låter det som en rätt oförargligt? Men grejen är att ju längre du läser desto mer osäker blir du på vad som sker i Ingvars huvud och på vad som "egentligen" händer. För de situationer Ingvar försätter sig i blir alltmer absurda, han begår handlingar som ligger en bra bit ifrån något slags normalt beteende, om man nu kan prata om ett sådant. Han tappar greppet, spårar ur. Det är i alla fall vad jag föreställer mig.

Det fina med romanen är att den håller hela vägen! Jag finner skildringen med Ingvar i berättarrollen mycket trovärdig - så bra tränger Gunnarsson in i hans psyke och får tillvaron att för en stund svaja även för mig som läsare. Jag tvingas också till omvärderingar av det jag läser, av de människor som skildras. Sympatier förskjuts. Så blir läsningen aktiv, ställningstagande, samtidigt som jag hela tiden vacklar.

Försmådd är en riktigt fin, väl genomförd, samtidsroman som får mig att vilja läsa mer av Hans Gunnarsson. Jag påminns också om en film, en knasig sådan, som baseras på en av hans tidigare kortromaner nämligen Leva livet (2001) med Kjell Bergqvist som något slags dammsugarförsäljare.


Nu är jag hemskt nyfiken på om någon där ute läst Försmådd och vad du i så fall tänkte om den?

Vilka lieblings!

Så rart och med vilka fina ord lilla Hermia Says bjuds på kärlekskakan Liebster Blog Award.  Jag returnerar mitt allra varmaste gillande till Och dagarna går, Bokmoster och Bokomaten! 

Några frågor hör till och söker svar:

Vad ville du bli när du var liten?

Ogift journalist med näsa för nyheter.

Vad är du idag?

Gift bibliotekarie med näsa för livets goda.

Vart vill du helst resa?

Alltid till Italien och Paris och alltmer gärna till New York.

Var ser du dig själv om fem år

I samma soffhörn som nu, kommen halvvägs igenom På spaning efter den tid som flytt.

Rött eller vitt?

Rött på vintern, vitt på sommaren.

Sommar eller vinter?

Sommar om lagom varm, vinter om lagom kall.

Skog eller hav?

Hav - på, vid eller i.

Vad gör dig ledsen?

Människans upprepade grymhet.

Vad är det bästa du vet?

Makens armar om mig. 

Nu vill jag skicka luftpussar vidare till några vänner i litteratur, resor och kultur - Spectatia, Mind the Book, Jeg leser, tchoupitoulas, Kulturdelen, Ann-Sofie@Breakfast Book Club, Mimmimaries böcker. Tack för den inspiration ni ger till nya litterära, geografiska eller kulturella upptäckter!

Är Alltings början en gammal bok?

Tiden mellan vad som är nytt och gammalt är kort. Alltför kort. Eller kanske godtycklig. Jag tänker på det när jag avrundar läsningen av Dagens nyheters kulturdel med temasidan "Lotta Olsson tipsar". Dagens tema är "Familjer" och bland de nya böcker som Olsson tipsar om nämns Merethe Lindströms Saknade, Mikael Fants Vattnet i mars, David Safiers Dålig karma och Caroline Nylanders Du satt på Karlavagnen. Som exempel på gamla böcker om familjer nämns Mark Twains Huckleberry Finn, William Shakespeares Kung Lear, Ursula LeGuins Tehanu och, vilket får mig att reagera, Karolina Ramqvists Alltings början. Den "gamla" Alltings början utgavs alltså i juli 2012...

Jag blir lite beklämd när jag läser detta för det säger något, signalerar något, om synen på vår tids litteratur som färskvara, bruksvara och konsumtion. Det är en syn på litteratur jag har svårt för. Jag tycker vi lätt missar litteraturens möjlighet att att vidga vårt inre, utmana våra tankar och att upptäcka nya, andra världar. Att litteraturen, oavsett vilken form den har, istället blir till en del i ett i övrigt snabbgående samhälle. Knappt har jag blinkat förrän den nya litteratur jag ännu inte hunnit läsa blivit gammal.

Magisk! Förtrollad av Paris (Agnès Jaoui)

Ni må tro att jag blev glad när jag upptäckte att Agnès Jaouis nya film Förtrollad av Paris hade premiär i Gävle, samtidigt (!) som i resten av landet! Jaoui är en av allra mina största favoriter bland filmskapare - jag tycker mycket om värmen, det humoristiska allvaret och synen på livet. Så självklart tog jag plats i biosalongen ikväll.

I Förtrollad av Paris bjuder Jaoui in betraktaren till en atmosfär full av anspelningar på de klassiska sagorna. Här finns rödluvan, vargen, äpplen, den onda (styv)modern och den goda fen. Men det är i verkligheten det händer, och här tvinnas några människors liv samman. Varje människa har sin historia, sin längtan efter kärlek, efter frid, efter att bli en säkrare bilförare eller något annat. I filmen möter de inre önskningarna vardagens verklighet - allt blir inte som man tänkt sig, ibland blir det sämre, ibland blir det bättre. Livet går vidare, någon rent av överlever, erfarenheter görs och insikter nås.

Det går inte att motstå en (kärleks)saga för vuxna, särskilt inte om den är signerad Agnès Jaoui och Jean-Pierre Bacri. De har en samling andra skådespelare omkring sig som gjorda för sina roller. Jaoui har gjort ännu en riktigt skön och fin film. Bitvis vill  jag faktiskt flytta in i den. Den är fransk och parisisk, glömde jag säga det?

Mer Jaoui på bloggen.

Legoland?

Om du råkar befinna dig i Stockholm - missa inte utställningen "The Man, the Image & the World" på Fotografiska med verk av Henri Cartier-Bresson

Där ser man bland annat den här kända (nåja, i lite mänskligare form då)

och andra mindre kända. Vilken berest man han var, Cartier-Bresson, levandes mitt i de stora skeendena. Fotografiska har kommit att bli ett av mina favoritmuseer i Sverige - och de har så mycket annat än fotokonst som jag också hoppas få tillfälle att ta del av.

Legobilden är hämtad härifrån och skapad av Mike Stimpson. Han har på ett mycket kreativt sätt iscensatt olika historiska händelser, eller ikoniska bilder som t ex denna klassiker som jag inte vill undanhålla någon:

Nu går jag en sann kulturhelg till mötes (hurra!) som, om frestelsen sitter i, även innehåller ett besök på föräldrarnas vind för att hämta hem barndomens lego...

Önskar alla kulturtanter och -farbröder en riktigt skön helg!

En dag på biblioteket

(hon till höger är visst jag)

Bilden lånad härifrån

Uppslukad?

Mörk läsning i påsk

"Bästa sättet att styra ett folk var ett väl avvägt system av belöningar och bestraffningar."

1947, samma år som författaren går bort, ges Hans Falladas roman ut. 1948 kommer den på svenska. Nu finns den på nytt, under ny titel och med ett komplett innehåll. Jag ägnade påskdagarna åt Ensam i Berlin som är en på flera sätt både stark och förfärligt tung roman. Värmen i solen var en skön kontrast mot det mörka och kalla innehållet i särskilt den avslutande tredjedelen. Kapitlet jag läser på bilden "Mellanspel: lantlig idyll" var verkligen inget annat än ett mellanspel.

I romanen skildras den lilla människans kamp mot det tusenåriga nazistiska riket. En kamp på förhand dömd att misslyckas, att straffas med döden. Anna och Otto Quangel handlar på sitt eget sätt, genom ifrågasättande brevkort som läggs ut på strategiska platser. Brevkorten hittas och förskräcker många. De når också kommissarie Escherich som ser det som sitt kall att ta fast den skyldige. Vid sidan av dessa personer finns vardagsmänniskor, arbetarmänniskor, de som är giriga, ärliga, trogna, modiga, fega och en stor ödesdiger falskhet.

Ingenting är säkert i den här världen. En vän kan vara en fiende, och minsta felsteg kan leda till placering i fängelse eller i koncentrationsläger. Ändå agerar människor. Som läsare pendlar jag mellan att beundra paret Quangels mod och att tycka de är dumdristiga som utsätter såväl andra som sig själva för sådan onödig fara. Särskilt som det de gör inte tycks få någon bärande betydelse. Men ändå. De handlar! De gör vad de kan, i sin egen självvalda isolering, för att säga sitt om världen de lever i. Det är vardagsmänniskan som tar ställning i en bisarr värld.

Falladas roman har språkligt moderniserats och är en relativt snabbläst och ibland, med tanke på ämnet, överraskande kvick tegelsten. Men ämnet tynger, han skildrar sin egen verklighet och förmedlar rätt in i hjärtat människornas lidande och de påfrestningar de utsätts för - med en extrem närhet i tid och rum. Författaren själv skriver i sitt förord:

"Författaren har ofta känt sig misslynt över att behöva måla en så dyster bild, men att göra den ljusare hade betytt att fara med osanning." 

Detta är alltså en oerhört stark, välskriven roman som väcker frågeställningar om ondskan som flödar och om motståndets handlingar. Vem hade jag själv varit i denna värld?