Vi brukar se mycket konst när vi reser, så även den här gången. Så mycket att den får ett eget inlägg där jag kan försöka samla ihop de spretande tankarna och formulera ett lite mer tydligt minne.
Vi såg mycket fint, intressant, fascinerande, utmanande men det började lite snopet. En plan var att ägna vår första heldag i New York åt att gå mellan de många gallerierna i Chelsea, en perfekt sak att göra med en kropp under tidsomställning. Och vi fann många gallerier men - visade det sig - inget av dem hade söndagsöppet. Fast det är fint ha saker kvar att göra för någon mer vända dit blev inte av. Men om du råkar planera ett liknande upplägg så kan detta vara bra att känna till!
Först ut blev istället
Guggenheim Museum beläget på upper east side nära Central Park. Frank Lloyd Wrights byggnad rymmer, om vi förstod saken rätt, tillfälliga utställningar. Museet är stort och vår strategi blev att fokusera på den amerikanska konsten, något vi fortsatte med även på andra ställena med ett stort undantag.
På Guggenheim såg vi främst en fotoutställning med verk av Carrie Mae Weems som genom fotokonsten undersöker ras, genus och klass. Hon använder sig själv i sina verk och låter text och bild tillsammans berätta en historia, som kan vara sann eller inte alls. Hon låter den svarta kvinnan ta plats i världen, ta makten över historiska platser. Det är intressant och ibland starkt att se och väldigt samtida.
En liten bit längre upp för Fifth Avenue hittade vi
The Jewish Museum där vi såg den temporära utställningen med originalskisser av Art Spigelman. För mig var han mest känd som upphovet till
Maus men här visades en mycket bredare sida av honom upp med bland annat omslag till tidskriften The New Yorker, tragikomiska eller satiriska seriestrippar och hans mörka sorgsna bilder efter 9/11 som grep in i hans liv på ett personligt plan. Det var gripande särskilt att se manuskriptet, originalen, till
Maus som grep mig så starkt när jag läste den uppsatta på väggen. I shoppen hade man laddat upp:
Också under promenader som här i solen i Riverside Park en ballerina framför en högst levande men icke-publiksökande trumpetspelande man.
Eller då och då på en mer eller mindre seriös väggmålning.
En dag var vi till MOMA-
Museum of Modern Arts - där vi följde resehandbokens råd om att börja högst upp och vandra nedåt i den mer eller mindre permanenta samlingen.
En höjdpunkt var att få se några målningar av Edward Hopper på riktigt och inte bara i boken om honom som jag jag har här hemma. Hans målningar har också tolkats litterärt av den norske författaren
Frode Grytten. Stora, men inte så stora som jag föreställt mig, ödsliga och fulla av öppningar för oss som ser dem.
Andy Warhols målningar var det många som ville se. Många ville också ta bilder, för här var fotografering utan blixt tillåten. Jag väntade tills jag var ensam vid de målningar jag ville spara i minnet medan jag titt som tätt fick någon annans kamera nära ansiktet eller strax över mitt huvud på ett irriterande sätt. Klick-nästa-klick-nästa - konsten sedd genom linsen istället för framför det faktiska verket.
Den här fick mig förstås att tänka på en
numera avsomnad blogg, även om bloggaren är i
högsta grad aktiv!
MOMA visade sig ha knoppat av sig och i SOHO hittade vi en museishop tillhörande museet. Det är mycket business kring konst...
Bokkonst såg vi på
Morgan Library & Museum som just nu ställer ut originalbilder, texter och utkast till det som kom att bli
Le petit prince Antoine de Saint-Exupérys vemodiga och vackra bok. Manuskriptet skrevs i New York innan författaren begav sig ut på nytt i kriget som också tog hans liv. Sidorna lämnades till en vän och gavs senare ut.
Byggnaden i sig var också fin och rymde bland annat den här vackra butiken.
Ett annat fascinerande ställe vi besökte och som avvek ännu mer från den amerikanska inriktningen på vår konsttittning var
The Frick Collection som vi nästan höll på att släntra förbi. I det vackra huset finns en privat samling av främst europeisk konst som slår det mesta, den lever fortfarande men huvuddelarna av den köptes in av Henry Flack Frick (1849-1919) som hade en smak för klassiker som engelska konstnärer som Constable och Whistler men häpnade gjorde jag framför de tre verken av Vermeer som jag nog bara sett något enstaka av tidigare. Samlingens tillkomst och mannen bakom den presenterades i en kort film och det var sympatiskt att få veta att samlaren redan från början hade för avsikt att verken skulle visas inför publik. Här rådde dock strängt fotoförbud...
Hotellet vi bodde på under den senare delen av resan var välfyllt med morgontidningar och jag startade dagen med
New York Times kulturbilaga för att se vad som var på gång. Det var en speciell känsla att vara där det jag läste om faktiskt hände. Så läste jag att det under helgen pågick ett par stora konstmässor i stan och att en biennal invigdes på Whitney Museum. Vi hoppade över mässorna, som bland annat enligt tidningen besökts av skådespelare som Steve Martin och David Schwimmer (det vill säga Ross i
Friends...).
Liksom på MOMA började vi i toppen och fick en slags förlängning till de verk vi såg på MOMA.
Skön konst av Georgia O'Keeffe. Tyvärr minns jag inte vem som står bakom flaggorna.
I huset pågick alltså också en biennal med samtida konstnärers verk i olika genrer. Tre fyllda våningsplan curerade av lika många personer. Efter det första planet som jag fångades av styrkan i tog koncentrationen slut och började betrakta betraktarna snarare än verken. Det var kanske lika spännande det, för här tror jag att jag skådade en stor del av New Yorks allra mest kulturintresserade elit, om man så vill.
Inför flygresan hem köpte jag det senaste numret av
The New Yorker #17 där biennalen på Whitney Museum recenseras av konstkritikern Peter Schjedahl. Hans namn återkommer när jag några timmar senare landat i hemmet och börjar läsa en av böckerna jag köpte med hem -
An object of Beauty av Steve Martin. Här i får den manlige berättaren en uppskattande reaktion från just nämnde Schjedahl. New Yorks konstvärld har trängt in i mitt vardagsrum och cirkeln är sluten.
