Påsk i Holland - en resa genom konsthistorien

Att kuska runt mellan olika konstutställningar har nog kommit att bli en inte alltför ovanlig sysselsättning under påskhelgen. Det bjuder på fina tillfällen att möta lokala konstnärer i de egna ateljéerna eller i samlingsutställningar där spännande möten kan uppstå. Men den här påsken gjorde vi, min man och jag, en resa i konsthistorien, närmare bestämt den holländska.

Från Schiphol, Amsterdams flygplats, tog vi tåget till 's-Hertogenbosch, eller Den Bosch som staden, tack och lov, kallas för att se en utställning med verk av stadens son tillika 500 års jubilar Jheronimus Bosch (ca 1450-1516). Det här är stort för holländarna och för alla andra konstintresserade - mästarens verk har på ett unikt sätt återvänt hem till Den Bosch och det märks precis överallt i staden. Alla är med och firar!

Det är högt tryck på utställningen men vi har tur och får entrébiljetter till kl. 9 på skärtorsdagskvällen. Istället för en tur till Blåkulla blir det en in i den store visionärens universum. Titeln för utställningen - "Visions of a Genius" - är perfekt vald. 

Vi är många som trängs framför målningarna, det gäller att ha tålamod både för att få komma långt fram och för att ta till sig det ibland myllrande livet på dukarna. Det är svårt att fatta att verken skapades för mer än 500 år sedan! Det är som att se in i framtiden. Här finns mer eller mindre religiösa motiv och helgonmålningar - men inte utan Boschs både skrämmande, roliga och fantastiska inslag. Det råder strikt fotoförbud på museet, men googla gärna hans namn, titta och förundras av målningar och av detaljer som:

Det är svårt att se sig mätt på dessa fantastiska verk. Svårt att slita sig.

Men vi sliter oss, säger hej då till Den Bosch och tar på långfredagen tåget vidare till Delft. Att besöka Delft har varit en mångårig dröm för mig, kulturtant från födseln, jag har velat flanera längs med kanalerna och titta på de fina husen länge nu. 

Och staden, som liksom mitt Gävle har ca 99 000 invånare, är verkligen rar med gränder och små broar. Här finns mysiga kaféer och restauranger med vällagad, prisvärd mat. 

Konstnären Johannes Vermeer (1632-1675) levde hela sitt liv i Delft och har satt sin prägel på staden och turismen. Av honom finns drygt 30 verk bevarade, han tycks överhuvudtaget ha varit en lågproduktiv målare. Vanligtvis finns inget av hans verk i Delft, fast lustigt nog har ett av dem nu tillfälligt återvänt hem. Det visas i ett museum som annars mest ägnas åt stadens hjälte Willem van Oranje. Efter att ha passerat de stränga museivakterna,ett gäng historiska målningar och ett antal montrar med blåvit delftporslin  kom vi så fram till målningen som kommit hem igen efter 320 års bortavaro. Målningen är ett mysterium som engagerat många forskare och hobbydeckare. Vad man försökt lösa? Vilket huset och gatan på tavlan är!

Vermeer Centrum Delft är däremot alltid aktuellt och där kan man ta del av tillkomstprocesser, motiv och teman i konstnärens värld. Här trängs vi med en måttligt intresserad fransk skolklass samtidigt som jag försöker förstå hur Vermeer och hans samtida konstnärskollegor använde hjälpmedel som snören och camera obscura för att skapa perspektiv. Jag är måttligt tekniskt intresserad.

Tack vare Tracy Chevalier som skrivit Flicka med pärlörhänge som sedan filmades blev Vermeers målning med samma namn alldeles extra känd. Den hänger i Den Haag på fina Mauritshuis och eftersom det från Delft till Den Haag tar ungefär 12 minuter med tåg så åker vi också dit. 

Konsten lever sitt eget liv och Flicka med pärlörhänge 

har fått efterföljare

Pryttlar ja visst, men rätt charmiga ändå? På museet dyker också en viss steglitsa upp med koppling till den litterära världen. 

Åter i Delft fortsätter vi promenaden och utforskar fler gränder, går över fler broar och dricker flera glas vin i vårsolen. Och så får man se upp var man sätter fötterna.

Resan varade under påskhelgen men den har innehållit så många olika upplevelser och plaster att det känns som vi varit borta mycket längre. Jag tycker om att vila genom att resa så ju fler resor en resa innehåller desto bättre. Det holländska tågnätet med täta turer och enkelt köpta biljetter gjorde det hela väldigt enkelt.

Om någon är intresserad av vad vi åt så kila in på Sarbans kulinariska äventyr där maken berättar om maten (mest om den han åt, som semivegetarian åt jag fisk, fisk, fisk)

Natt för gott - en stark läsupplevelse

De är inne på samma tema Kate Atkinson och Jenny Erpenbeck med Liv efter liv respektive Natt för gott - möjligheten att få en ny chans, ett nytt liv, att testa svaret på "tänk om?"-frågan. Och igår dök de båda två upp i Babel om än inte tillsammans.

Men även om Erpenbeck visst ger sin kvinnliga huvudperson liv efter liv så är det en betydligt mörkare berättelse. Om Atkinsons text vibrerade av de många liven, så går Erpenbecks mot döden. 

Om bebisen inte dött utan överlevt hur hade hennes liv sett ut då? Ett "Intermezzo" bryter in och läsaren får ta del av en alternativ väg. Så formas ett livsöde på lite olika sätt, men ändå med samma grundförutsättningar.

Det handlar om minnet och om vad vi berättar för varandra och håller tyst om för överlevnads skull eller i tron att lögnen skyddar någon annan. Om livsvilja och bristen på den. Om det lilla som blir kvar även av en högt uppburen människa. Om sorgen över det olevda livet eller det länge levda.

Det är på samma gång ganska kargt och opersonligt som exakt och känslomässigt starkt. Jag blev starkt påverkad av romanen och pausade från den ett par dagar, läste annat istället. Erpenbeck kommer så nära åt det här förgängliga livet, vad vi lämnar efter oss och vad andra lämnar åt oss.


Läs mer än gärna JennyB/Kulturdelens uttömmande text. Den lyckans osten hörde dessutom Erpenbeck på Kulturhuset!

En dikt till frukost...

blev det i morse - på världspoesidagen. Som så ofta annars en tugga ur Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen. Lent för själen.

Flickan framför muren - helgens andra deckare

Kristina Appelqvists pusselaktiga deckare jämförs visst med Maria Langs. I just de här böckerna har de också ett inledande Shalespearecitat och den akademiska miljön gemensamt - och båda fick mig att sträckläsa. 

Precis som i Minns mig som en ängel möter läsaren litteraturforskaren Helena Waller och återser också några av hennes vänner. Den här gången är handlingen förlagd till universitetet i Skövde där det pågår en hel del, på olika sätt, uppseendeväckande och känslomässigt engagerande aktiviteter. Det finns en hotbild kring den vikarierande rektorn, en hedersdoktor med kontroversiella åsikter om DDR ska krönas och en sammanslagning av högskolor står för dörren. Stora saker alltså. 

Så inträffar förstås ett mord och allt ställs på ända. Helena involveras precis som kriminalare Carlsson och journalisten Frida. Helena lanseras som huvudperson, även om jag tänker att det lika väl hade kunnat vara någon av de andra. 

Spåren färdas åt olika håll och allt verkar mycket rörigt. Men pusslet (som har lite för många bitar) blir till slut lagt. Appelqvist saknar Langs mer koncentrerade berättarstil ändå känns den här lite piggare än den förra jag läste. Och jag läste de ca 400 sidorna snabbt, rätt så road av deckarintrigen. 

En skugga blott! Krim inför påsk

Jag smygstartar påsken med en, i alla fall i Norge, traditionsenlig krimläsning.

Puck har varit i Kairo. Väl hemma finner hon en död kvinna i badkaret medan hennes älskade Einar är puts väck. Det är skönt och lite svängigt i mordiska En skugga blott! som jag började på strax innan läggdags (!) igår. Maria Lang som stockholmsskildrare har jag inte riktigt tänkt på, men så här i början av boken har jag bland annat hängt med Puck till Stureplan -  till Humanistiska biblioteket. Det känns lite Trenter faktiskt.

Tack Boktanken för inspirationen till Lang!

Ett par meningar

"Redaktörer och trädgårdsmästare är eviga optimister. Ingen som har en dyster syn på livet kan bli någotdera." 

"De trevligaste människor man träffar är överallt ofrånkomligen - (ja, i fråga om detta får ni gärna citera mig!) - troligtvis bibliotekarier." 

Ur Änkans bok av Joyce Carol Oates, annars fylld av sorg och förtvivlan. 

Långläsning pågår - Änkans bok

Det verkar som att jag är i något slags återseendefas. Först Ullmann som jag inte läst på länge, och nu Joyce Carol Oates som jag läst mycket av (eller kanske snarare en gnutta av med tanke på hennes enorma produktion) tidigare men inte på flera år.

Änkans bok har jag dragit mig för att läsa eftersom ämnet - en makes död och en änkas överlevnad - är så tungt. Men när jag fann den på ett antikvariat i Göteborg, på samma ställe som försåg mig med Northanger Abbey, så slog jag till på grund av en plötslig läslockelse. Nu har jag kommit en bit in i boken, men har fortfarande mycket kvar.

Det är förstås en mardrömshändelse som skildras. Oates man sedan många år, Ray Smith, går bort så att säga mitt i steget. Ingen tid för avsked finns, ingen förstod att hans sjukdom var på allvar. Så skriver Oates om dödsfallet men framförallt om tiden därefter. Om vännernas missriktade omtanke när det ensamma hemmet bombarderas med fruktkorgar, blommor och annat till tröst som änkan får ta hand om. Hon som varken kan äta eller sova.

Det är en skör människa som tvingas till styrka som berättar. Öppet, ärligt och besvärligt. Hon skriver om frågorna som uppstår. Vem var mannen hon levde ihop  med, vilka var de för varandra? Kände de ens varandra? Och hur ska hon överleva och gå vidare när det som lockar mest är att ge upp? Det är en bitvis bitsk sorgesång.

När jag läser tänker jag, det är nog oundvikligt, på mitt eget äktenskap, på hur värdefullt det är och hur mycket min älskade betyder för mig. Och på hur viktigt det är att han vet det - nu och inte när det är för sent.

Har ni läst den här? Vad har ni annars för Oates-favoriter?

Det dyrbara

Linn Ullmann. Jag läste henne i början av 00-talet när debuten Innan du somnar kom på svenska. Jag minns fortfarande mannen som förvandlades till en fisk när han tog av sig sina stövlar… Det var en roman med minst sagt absurda inslag.  Sedan läste jag När jag är hos dig, och kanske även Nåd.

Men efter det ingenting. Fram tills för några veckor sedan när jag läste den stora fina De urolige som nu blivit nominerad till Nordiska rådet litteraturpris! Romanen som jag skrivit om tidigare gav mersmak och nu har jag läst Det dyrbara från 2012.


Barnflickan Mille försvinner en natt från familjen hon jobbar hos, ett par år senare hittar ett par pojkar henne nedgrävd i skogen. Det hade kunnat vara upptakten till en riktigt läskig thriller. Men att skriva en gastkramande bladvändare är inte författarens avsikt. Istället berättar hon om familjen i tre generationer. Mormor i vars sommarhus alla befann sig i vid försvinnandes, om hennes dotter, svärson och barnbarn.


Mannen i familjen, Jon, är författare med skrivkramp. Han har kämpat länge nu med en besvärlig tredje del. Han är också notoriskt, nästan tvångsmässigt, otrogen. Hans fru förstår att det är något som inte stämmer men härdar ut, för han berättar ju ingenting. De har ett gemensamt problem i dottern Alma som inte beter sig som man förväntar av ett barn, hennes utagerande beteende växer och blir svårhanterligt. Mormor, som när Mille försvinner motvilligt har födelsedagskalas och firar för sig själv med att för första gången på 20 år bälga i sig vin, drar sig alltmer in i sig själv. Hennes trassliga relation till sin dotter och det mörker som ryms i deras gemensamma förflutna tar också del i romanen. I mormor känner jag igen delar av Ullmanns kända pappa så som han är beskriven i De urolige.


Frågan av vad som hände Mille hänger över boksidorna – och över familjen. Men det är familjen som är intressant. De personer de är, hur de är med varandra, vad de berättar eller inte berättar, om tillit och brist på tillit. Hur ska Siri kunna lita på att Jon inte har något med Milles försvinnande att göra? Som läsare vet jag mer om paret än vad de vet om varandra.

Ullmann är en exakt författare, här finns inte ett ord för mycket. Allt känns kontrollerat, men utan att det blir tråkigt tillrättalagt. Här är ett skönt driv med vändningar och infall som driver upp en hög lästakt, läsjakt. Möjligen var där någon uppgörelse för lite, något oavslutat för mycket, men annars gav Det dyrbara en rätt så perfekt läsupplevelse.