Fem gånger författare - igår i Gävle

Författarcentrum Norr har sitt årliga sommarmöte här i krokarna och till min stora glädje bjöd de in också allmänheten till gårdagskvällens aktivitet. Anledningen till att maken och jag dröjde oss kvar i stan efter jobbet var Jonas Hassen Khemiri. Maken och jag har en egen oorganiserad Khemirisk fanclub, tillägnad Jonas och hans skådespelande bror Hamadi. Den förre framträdde på mitt bibliotek för snart fyra år sedan och igår kväll var en scen i Gävle återigen hans.

Efter en lite knölig introduktion fick han äntligen ordet och började berätta kring temat att skriva för scenen, och om dess eventuella olikheter jämfört med att författa romaner. Ingången till teatern har inte varit självklar för Khemiri, och han bryter medvetet mot det förväntade genom att som i Invasion! låta några till synes vanliga (men ändå ovanliga) teaterbesökare störa det som utspelas på scenen, för att sedan göra just invasion och ta över. Jag har läst Invasion! som finns i samlingen med samma namn. Fem gånger Gud har jag både läst och sett på scenen. Jag tror inte Khemiri säger namnet Brecht, men nu i efterhand tänker jag på hans distanseringseffekter. Ett drama som inte berörs och som jag bara läst om är Apatiska för nybörjare, det hade varit intressant höra något om hur man närmar sig ett sådant plågsamt ämne, apatiska flyktingbarn.

Även den här gången var det roligt och intressant att höra Khemiri prata om sitt skrivande, och dela med sig av sina tankar kring de egna teatertexterna, där ljudet, hur det låter, har en alldeles speciell betydelse. Som avslutning fick vi ta del av en text skriven efter självmordsattentatet i Stockholm, som jag tror jag läst tidigare. Tankeväckande och starkt och en fin avslutning av hans del.

Därpå följde en uppläsning av det lite mer lokala författarnätverket BLÄCK. Helen Rådberg, Anna Jörgensdotter, Viveca Sjögren och Anna-Clara Tidholm bjöd på nyskrivna texter. Särskilt stycket ur Jörgensdotters pågående verk om den svenska konstnären Ester Henning väckte mitt intresse. En konstnär som, läser jag mig till på Wikipedia, tillbringade många år på sjukhus. Texten som författaren läser har en ton som får mig att tänka på Sara Stridsberg, kanske är Jörgensdotter på väg mot ett än mer avskalat språk? Jag ser fram emot något starkt, och beundrar detta att vi i publiken släpps in i det pågående arbetet.

Anna-Clara Tidholm lockade fram många skratt med sin samplade berättelse med ingredienser från texter om personlig marknadsföring och matjournalistik. Mycket underhållande och rätt i tiden!

Litterärt mätta och belåtna trampade vi hem på våra racercyklar genom sommarkvällen. Det var skönt få vara med om en sådan här sak i Gävle, utan att själv på något sätt vara inblandad som arrangör. Att vara vanlig publik, sitta tillbakalutat och bara lyssna. En fråga kvarstår dock - vad skulle blädderblocket på scenen ha använts till?

Kommande långläsningar

Uthämtat och uppackat. Men det här är väl mer än vad som ryms under en normallång semester? Underst ligger mer snar och lånad läsning, den omtalade och varmt ombloggade Agaat. 

Minns förresten min läsning av Sylvia Beach och hennes berättelse om hur mycket besvär Ulysseus vållade henne. Ursprungsfärgen på boken var också turkos. Ja inbillar mig att den nya både till innehåll och form nära följer originalet. Det ska bli spännande att ta ett fast grepp om den.

För alla sängläsare

Min klurige make hittar detta i Ny teknik 

Norskt på menyn

Edvard Munch, Vårdag på Karl Johan

Förrätt

En valfri novell av Björg Vik, t ex ur En kvarglömd petunia 

Huvudrätt

Den vindlande romanen Mnem av Simon Stranger om den fiktiva staden som givit namn åt boken

Efterrätt

Pralinen Saabyes cirkus av Lars Saabye Christensen som låter dig färdas i minnet och på Oslos gator




Till rätterna några väl valda årgångscitat av Henrik Ibsen och Cora Sandel.


Det här ser ju förresten ut som ett bidrag till Lyrans tematrio.. 

IRL-möte med Nawal El Saadawi

Innan jag tar plats på surftåget till Sydafrika måste jag berätta om dagens (årets?) häftigaste möte. Idag har jag hört vinnaren av Stig Dagermanpriset tala på högskolan i Gävle inför en hänförd publik. Det är svårt att bli annat för Nawal El Saadawi lyser!

Sällskapets Bengt Söderhäll läser,
Nawal El Saadawi lyssnar

En engagerad, närvarande talare

Denna inspirerande människa hyllar kreativiteten och barndomens egensinnighet. Hon är en kraftfull revolutionär med humorn och klokheten som vapen. Det var en ynnest att få lyssna till henne idag. Så nära.

"All of you are genius, you are born genius."

Näst på tur för mig att läsa är boken jag knep innan jag tog cykeln genom solskenet till seminariet.

~ 800 heta sidor

Det är lätt att tänka på Liberty som en av biståndsromanerna som kommit den senaste tiden. Men vad innebär egentligen epitetet "bistånds.."? Säkert helt olika saker för de olika skildringarna. Jakob Ejersbo låter två killar berätta växelvis under en tio-års period. Den ena är en vit dansk och bor i Tanzania med sina föräldrar. Den andra är svart och arbetar åt en svensk familj. De båda lär känna varandra, i en ojämn vänskap som ska komma att utsättas för stora prov.

I romanen sätts strålkastarljuset på ett land och på relationer som skapar korruption, dubbelmoral och skenhelighet. Samtidigt berättas om två pojkar som blir unga män. Den ena drömmer om Europa, den andre drömmer om att bli discokung i Tanzania. Det är hett, det är stökigt, det är rått. Spriten och ciggen är alltid nära, likaså längtan efter en varm kropp. Det är 800 snabba välskrivna sidor av en författarröst som tystnade alltför snabbt.

Stark söndagsläsning

En journalist som debuterar med en roman i efterdyningarna av 11 september, kan det vara något? Ja, det kan det. I alla fall om man förmår belysa frågor på det sätt som Amy Waldman gör i Paradisträdgården.

Vad är det för konstig särskrivning i titeln egentligen?

Det har gått två år sedan katastrofen och en jury har samlats för att ta ställning till vilket minnesmärke som ska uppföras på platsen för händelsen. Två tävlingsbidrag återstår, juryn är oenig men det bidrag man till slut bestämmer sig för, och det anhörigrepresentanten i gruppen pläderar för består av en minnesträdgård. När namnet på arkitekten avslöjas för juryn vet den inte riktigt hur den ska reagera: han heter Mohammed Kahn. Troligtvis är han muslim. Vad detta betyder eller kan komma att betyda diskuteras i den lilla gruppen, orden får inte lämna rummet. När så ändå sker är det ett faktum att minnesmärket bara blir en förlängning av den ursprungliga katastrofen. Mohammed, eller Mo som han kallar sig, är en arkitekt lika amerikansk som någon annan amerikan men hans identitet ifrågasätts. Han slussas in i en roll han inte känner, inte vill vara. Allt på grund av hans helande förslag till trädgård.

Waldman lyfter fram olika röster och personer i sin roman som var och en visar på olika förhållningssätt. Hon låter dem vara osäkra, låter dem svaja, byta sida och ändra sig. Romanen ger uttryck för ett möjligt scenario och det som målas upp känns faktiskt trovärdigt. Författaren väcker många frågor och utmanar också läsarens fördomsfrihet/fördomsfullhet. Historien håller mig i sitt grepp rakt igenom de första ca 380 sidorna, de sista 20 hade kunnat göras annorlunda för att bättre stämma överens med kvaliteten i den övriga texten. Men det är starkt, tankeväckande, riktigt riktigt bra fram till dess. Och det är inte illa! 

Viktiga ord till frukost

Medan dagens andra kanna te puttrar sig klar och vinden viner utanför denna lediga dag ser jag radioteaterchefen Stina Oscarsons föreläsning från den stora konferensen Biblioteksdagarna - "Skapa innebär att göra motstånd". Hör henne du med!

Jag älskade låten och videon när de var nya omkring 1990 och jag gör det än idag ungefär 22 år senare när Paul Simon är en värdig Polarpristagare.

Just precis nu

… läser jag: Liberty av Jakob Ejersbo. En välskriven roman med ibland väl explicita beskrivningar. Snart utläst.

… tror jag att jag ska läsa den här boken härnäst:  Paradisträdgården av Amy Waldman eller Rena anarkin av Woody Allen eller kanske Självbiografierna av Thomas Bernhard. De ligger i stapel vid sängen.

… borde jag:  Lyfta mina hantlar så att jag orkar få hem nyss beställt paket med Ulysseus, Bergtagen och Mr Ripley

… är jag nyfiken på: Om våren/sommaren erbjuder den lästid jag längtar efter. Och mer direkt på dagens "Under strecket" i SvD, som jag denna jobbdag bara läste några rader från. Texten handlar om Dag Solstad - en författare jag är nyfiken på...

… längtar jag efter: En lässtund ute i solen med en kopp välsmakande kaffe till.


Enkät hämtad hos Jessica/Ord och inga visor som har fler o-recenserade böcker än vad jag ens läst i år. Men nu är jag på banan igen!

Möte i regnigt Paris



Maurice Prendergast - Evening Shower, Paris

Längtan När
natten tar slut
strax före våren
och nästan aldrig
någon går förbi

Över Paris förtätas
en mörk färg
av gråt

I hörnet
vid en bro
betraktar jag
den obegränsade tystnaden
hos en spenslig
flicka

Våra
sjukdomar
förenas

Och som bortryckta
stannar vi kvar

Ur Jag är en varelse av Giuseppe Ungaretti



Slavgöra

"Jag är Marcus - en liten dum släpvagn som bara far åt det håll den vite chauffören vrider ratten. För mig är livet ett fängelse - ett förtryck. Människor bör önska att en människa inte ska bli oberoende, men de här svenskarna går in för slaveri. Jag måste bara vara lugn och kylig och bära den hycklande masken, följa dårarnas reglemente, lyda ordern tills jag är klar att bära bort mig själv."

En sak jag tänker på när jag läser Jacob Ejersbos Liberty, som utspelas i biståndets Tanzania, är att man i den skulle kunna finna det sammanhang som i huvudsak förbisågs när den omtalade "tårtan" debatterades som hetast. Fri från en kontext - plump och rasistisk. Sedd i en kontext - ett genialt sätt att åskådliggöra gamla och pågående traditioner och övergrepp. Mer eller mindre uttalade.