Bokslut 2008

Nytt år snart med nya läsval. Men först en summering.

De böcker jag läst under året har till viss del präglats av hur mitt arbete sett ut. I mars började jag en ny bibliotekarietjänst i vilken jag kommit att arrangera eller medarrangera en del program på temat litteratur. De föreläsare som fyllt programmen med innehåll har även fyllt mina läslistor. Det har varit oerhört inspirerande att höra kunniga människor berätta om bland annat afrikansk och arabisk litteratur. De bloggar jag läser har förstås också bidragit till en del av den litteratur jag tagit del av. Särskilt titlar som annars skulle försvinna i det stora (biblioteks)flödet av böcker.

Några av författarna jag läst under året är sådana jag känner sedan tidigare, t ex T Lindgren, J C Oates, I B Singer och F Guène men en hel del är helt nya för mig. Enstaka böcker är omläsningar men de allra flesta har jag läst för första gången. Nästan uteslutande har jag läst skönlitteratur under året.

De böcker som i efterhand värmer mitt läsminne mest är:

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
De små tingens gud av Arundhati Roy
De blåaste ögonen av Toni Morrison
Från kart till fallfrukt av Ulf Linde

Men den korta listan var svår att göra för när jag nu väl börjat fundera på hur jag känt inför det jag läst inser jag att det är fler böcker än jag trodde som gett mig fina stunder och berikat mig.

Några hade jag alldeles för höga och kanske felaktiga förväntningar på:

SOS från mänskligheten av Johanna Nilsson
Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Drottningen vänder blad av Alan Bennett
Yacoubians hus av Alaa al-Aswany
Vinterträdgården av Christine Falkenland
Att tro på mister Pip av Lloyd Jones

Att läsa dessa kändes väl inte så där väldigt roligt och förvirring har i vissa fall infunnit sig efteråt när jag undrat hur jag kunnat missa poängen som andra verkat förstå.

Några böcker eller författare har överraskat mig genom sin ibland oväntade friskhet:

Baby Jane av Sofi Oksanen
Klanerna i Palos Verde av Joy Nicholson
Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten
Tackar som frågar av Jennie Dielemans
Militärmusik av Vladimir Kaminer

Två sträckläsningar jag minns särskilt är de av:

Sommaren är inte att lita på av Frode Grytten
Invasion! av Jonas Hassen Khemiri

De båda intogs tillsammans med popcorn i sängen. Smuligt, men trevligt.

Argast blev jag på den dumme brodern i Rotlös av Tsitsi Dangarembga. Mest generad gjorde mig den pilske unge mannen i Det nakna brödet av Muhammed Shukri. Den gladaste tragiken fann jag i En munter begravning av Ljudmila Ulitskaja. Den bästa tågresan bjöd Anita Nair på i Kvinnor på ett tåg.

För att få lite ordning; så här ser de skönlitterära vuxenböckerna jag läst ut fördelat på i huvudsak författarnas ursprung. Bilden stämmer på ett ungefär:

Totalt 76 titlar skrivna av 32 män och 44 kvinnor. För mig som under en period nästan enbart läste kvinnliga författare består skörden av oväntat många män. Författare från Europa med Sverige dominerar fortfarande men jag anar att det ändå är en liten annan fördelning över världsändar jämfört med min läsning under tidigare år. Lite mer världsomspännande, lite mer vidgad.

2009 lockar med nya läslistor och med gammal och nyutkommen litteratur. Vad året inleds med återstår att se.

Gott nytt läsår!

Läsningen av Abigails liv

avbryts eftersom kortromanen känns alldeles för smärtsam. Istället tar jag mig an det som blir årets sista bok - Den larmande hopens dal av Erik Andersson. Den ger mig ett mer lättsamt slut på läsåret. Andersson presenterar mig för Ina Ljung, ung journalist som får jobb på Varas Värn, en liten dagstidning i Västergötland. Här stiftar hon snabbt bekantskap med tidningens invecklade men intrikata arbetsstruktur.

Ina påverkas av människorna hon möter under sina mer eller mindre besynnerliga arbetspass och hon påverkar i sin tur dem. I bygden finns ett stort intresse för historien, för bynamns och gårdars ursprung. Människorna lever långt från de maktcentrum de styrs av men har ett egen vilja och ett eget förhållningssätt till saker och ting. Ina blir mer indragen än hon tror då till och med hennes drömmar som kommer till henne om natten i det hyrda eternithuset handlar om Västgötarna.

Jag skrattar inte högt när jag läser men det är underhållning och för mig som tillbringat ett par år i Borås är det rätt roligt se ortsnamn från den tiden dyka upp här. Andersson har en egen ton, en egen stil men den får mig att tänka på Torgny Lindgren. Det är något med det här lokala med det lilla samhället i det stora. Det är något med de absurda berättelserna, med berättarglädjen.

Jag läser boken snabbt, inte helt koncentrerad. När jag traskar hem från jobbet tänker jag "de här människorna borde någon skriva en roman om". Så slår det mig att ju är precis vad Andersson gjort. Så tunn blev gränsen mellan fantasi och verklighet.

Från kart till fallfrukt

är den finurliga titeln på Ulf Lindes (född 1929) självbiografi, hans 70 kapitel om sitt liv. Hans liv är vigt åt konsten, han har arbetat med utställningar, som professor på Konsthögskolan, som konstkritiker, som chef på Thielska galleriet. Men han har också varit jazzmusiker och innehar sedan 1977 stol 11 i Svenska Akademien. I början av läsningen tappar jag bort mig. Det är så många namn. Så mycket hopp i tid och liv. Men så läser jag att för Linde har tiden ingen roll eller realitet vilket färgar hans berättelse.

Det är med djup fascination jag tar del av Lindes liv. Eller Ulfs. Han har mött "alla" - konstnärer och författare, både svenska och internationella. Hans bok är en stor droppe av namn men samtidigt något så mycket mer. Den ger en levande bild av konstsverige, av konstvärlden. Genom de möten som beskrivs ger också Linde en bild av sig själv.

Linde skriver själv att de människor han berättar om i huvudsak är människor han tyckt om. Bokens sidor andas kärlek till de som i ord porträtteras och Linde som tycks verka utan prestige som drivkraft (men ändå når betydande positioner) delar glatt med sig av allt han lärt av dem. Några tycker han inte om och det framkommer tydligt för läsaren. Hans sätt att se på konst är bestämt och han har inget till övers för dagens konstkritik eller Moderna Muséets behandling av sin samling. Han har också flera gånger, till sin stora förvåning, hamnat i konflikt och ofta känt sig missförstådd. Men det han skriver är ingen uppgörelse i Maja Lundgrens anda.

När Linde väljs in i Akademien berättar han att hans mor nu äntligen inte längre ser honom som ett misslyckande. Kanske är det hans på något vis underdog-inställning som gör att han känns som en frisk fläkt snarare än som en konservativ konstkännare. Det är ingen översittare som berättar, utan en man med mycken kunskap och stor kärlek till det som kommit att bli en så stor del av hans liv. I mötet med akademieledamöterna känner han sig dock i underläge och ett tips ges: "[...] är man relativt obildad är nog det bästa man kan göra att bli invald i Svenska Akademien för där rådde en bildningsnivå som var fullständigt svindlande". Jo, just det. Skildringen av akademien som den såg ut vid Lindes inträde är både underhållande och fyndigt skriven.

Undan för undan växer bilden av Linde fram. Hans konstsyn som inspirerats av Lars Ahlin. Om konsten som något som förstås av de som har rätt kunskap av tolka, att inte se konsten som fullständig i sig själv. Konsten är något att demaskera, se bakom. Om vikten av att inte blanda samman konst och politik. Om hur konstnären ska tolkas utifrån hennes eller hans verkliga avsikter och inte utifrån ett psykologiskt omedvetet - "Psykoanalysen och marxismen anser jag är det förra seklets största intellektuella olyckor och tyvärr har åtskilliga kritiker tjusats av dem." som han bestämt skriver, kanske provocerande för en del. Som kritiker ska man, menar Linde, alltså underordna sig konstnärens avsikt.

På flera ställen i boken har jag stoppat in små lappar, vid avsnitt att avnjuta igen, vid textbitar jag inte riktigt förstått. Lindes liv har varit på något sätt intakt. Han berättar att han inte förändrats mycket; att hans sätt att skriva och uttrycka sig är ungefär likadant nu som i hans ungdom. Han känns definitivt inte som fallfrukt utan som det kart han började som - inte ofullgången och omogen utan levande. Jag fullkomligt älskar den här biografin och den tid som skildras. En tid där Marcel Duchamp övernattar i tältsäng hemma hos Linde och hans fru Bertha. Där Linde hänger med Siri Derkert i tunnelbanenedgången vid Östermalm för att bistå henne i henne stora komposition, där även Linde finns med på ett hörn. Det är en tid på väg mot något nytt, något stort. Och visst vill jag genast avlägga visit på Thielska galleriet, restaurerat av Linde. Linde, vars egna väggar pryds av konst skapad av vänner.

Jag bedåras av alla möten som skildras - av hur Linde beskriver personliga och innerliga relationer med så många av 40-60-talets stora namn. Åh, vad jag önskar att jag fått sitta där som en fluga på väggen, se mötena, höra diskussionerna: Vara en del av denna tid där surrealister, naivister, kubister m fl härjar, helt enkelt där stora konstnärer och författare träder fram.

Efter en sömnlös natt

där jag i huvudet packat flyttkartonger slumrar jag ryckigt på bussen på väg hem från jullov i Västerbotten. I sömngungandet kommer en artikel av Jonas Thente förbi mig. Han skriver om hur jag-romanen tagit över den polyfona eller mångstämmiga romanen. Vad som menas, och här skriver jag fritt ur minnet eftersom jag inte får fram artikeln på nätet, är att det finns en jag-centrering i de svenska texter som ges ut idag. Med få undantag skrivs inte romaner där fler röster görs hörda, där röster talar mot varandra. Exempel som Sara Mannheimers Reglerna ges. Det är som jag förstår det inget kvalitativt "fel" på romanerna men de är inga stora romanbyggen med flera röster, många berättartrådar etc. I artikeln sattes ord på något jag inte ens visste att jag eftersökte. Men i hans resonemang, om det stämmer, ser jag en möjlig förklaring till varför få av den senaste tidens svenska romaner lockat mig till läsning. Att det är få texter jag låtit mig ryckas med av. Eftersom artikeln inte finns framför mig och mitt minne inte är att lita på vet jag inte om artikelförfattaren försöker finna några svar på varför det är så här.

På bussen ringlar sig tankarna vidare: Är viljan att bearbeta och lyfta fram det egna jaget, eller ett fiktivt själv, större än lusten att berätta en historia? Har vår individcentrerade tid speglat av sig på litteraturen så att det som skrivs inte längre omfattar det mångstämmiga? Kanske är detta inget unikt för vår tid - kanske finns dessa vindlingar och spänningar mellan det monologa och polyfona även i ett långt litteraturhistoriskt perspektiv. Om man inte riktigt trivs i det egofierade samhälle vi till viss del har idag kanske man inte heller trivs i litteraturen som skrivs? Det känns sorgligt tänka att det eposliknande sättet att berätta blivit något ovanligt. Jag tänker på författare som Sara Lidman, Kerstin Ekman, Sven Delblanc med många flera - vilka blir deras arvtagare? Var hittar jag i framtiden dessa historier? Och behövs de? Vilka är undantagen från den påstådda jag-trenden i den svenska litteraturen?

----
Nu har artikeln dykt upp igen.

God Jul läsvänner

P O Enquist är en av de där författarna

jag försökt läsa men inte riktigt lyckats med. En roman och en pjäs, Livläkarens besök och Bildmakarna är vad jag slutfört. Ett par romaner har jag också lämnat halvlästa. När jag nu läst Ett annat liv har jag tänkt att den både ger en ingång till författarskapet och kastar en skugga över det. Kommer jag att kunna läsa författarens romaner utan att samtidigt tänka på berättelsen om honom själv?

Ett annat liv är mer än något annat berättelsen om ett författarskap. Vad som präglat författaren från barndom till vuxenhet berättas, upplyses och belyses. Oron som barn för att vara bortbytt eller att berättaren egentligen är sin döde bror - tankar som förföljer, är stoff att väva berättelser av. Jag tycker om sättet barndomsåren berättas, där det vardagliga är nära skrönan. Det västerbottniska, norrländska. Tiden i Uppsala skildras kort men är intressant för här byggs kontaktnätet upp med de (kortvuxna) intellektuella, den blivande kultureliten. Med förvåning läser jag sedan om författarens framsteg som dramatiker, om hur han framträtt runt om i världen i olika roller och om hur han provocerat genom texter, varit en röst i debatten. Det är mycket jag inte känner till vilket gör romanen än mer intressant.

Något som framkallar oro hos författaren är att han ska förhäva sig och brista i ödmjukhet. Denna rädsla finns genom hela livet. Det är heller inte helt enkelt göra denna klass- och livvstilsresa - att åka från Hjoggböle till de "fina salongerna" - att bli på något sätt antropolog i sitt eget liv.

"Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför". När Enquists författare super frågas varför, men ingen säger i början åt honom att sluta dricka. Att det inre mörkret kommer från spriten. Det är författarens möte med alkoholismen, det handlar i första hand om hur skrivandet och författarrollen påverkas om hur han protesterar mot behandlingsmetoder försöker återta kontrollen av detta sitt liv. Romanskrivandet helar, leder in på nya vägar, bär författaren vidare genom livet.

Det är en roman som både värnar om och håller de som borde vara nära utanför. Den ger en klar bild av författaren men skapar också en känsla av att något saknas. Av att bilden inte är hel, kanske aldrig var tänkt som hel. Det är ett stort och starkt romanbygge som presenteras. Det blickas bakåt och framåt, det knyts ihop och håller ihop. Det är en författare som sätter ord på sitt författarskap - fångar det flyktigt mellan pärmarna.

En bieffekt av läsningen är att boken får mig att ta itu med DN:s klassikertävling för här ges välbehövlig ledtråd.

Bara därför att

jag är väldigt förtjust i henne samlar jag några tankar och länkar. Miranda July har de senaste dagarna funnits i mitt huvud som en inspirerande fe. Precis som Agnès Jaoui är detta en kvinna som verkar behärska alla konster. Som performance artist, manusskrivare, regissör, skådespelare och författare.

Julys film Me and you and everyone we know var omöjlig att inte tycka väldigt mycket om. Den lekfullhet som visas upp där hoppas jag för alltid kommer att vara en strävan för mig att ha nära. En scen älskar jag - det är när July låter sina skor agera, leka lite, besjälas. July gör konst av leken och för en som inte slutat leka känns det oerhört befriande och tillåtande. Men filmen är förstås så oändligt mycket mer.... Det handlar om människor som söker sig till varandra och som vill nå ut. De tänker kanske lite annorlunda än du och jag men känns igen i varje gest och ton.

Hennes novellsamling, Ingen hör hemma här mer än du, har jag ännu oläst. Jag har läst hemsidan i stället. Skriven direkt på Julys kylskåp, fotad med en text i taget. Sedan text på spisen, eftersom det visade sig att kylen inte var så lämplig som whiteboard (texten går knappt att få bort). July marknadsför sin bok på ett helt lysande sätt. Jag blir alldeles kär i idén. Hon färgmatchar bokomslag och kläder som ingen annan. Ändå har jag hört något riktigt knasigt, fast det har inget med July att göra utan det berättades av en kollega - tydligen finns det personer på mitt jobb som matchar kaffemuggen med dagens outfit. Om boken är det minsta som hemsidan eller filmen är jag mer än lycklig. Precis som jag blir av färgmatchande medarbetare.

Och jag sätter på riktigt mitt te i halsen när jag ser att Bokhora intervjuat allkonstnären. Hur har jag kunnat missat det? Fast nu har jag det fint bevarat. Även Bookslut... har intervjuat July, det återstår att läsa. Sparas här.

I vår drar vi igång ett nytt projekt på mitt bibliotek, inspirerat av vad Signe gör i Nynäshamn. Vi är några stycken som kommer att läsa en varsin novell för bibliotekets besökare, under några tillfällen. Och det är kanske därför jag gått runt och tänkt på July. För att jag tror hennes noveller skulle ligga precis rätt i min mun. Så nu återstår att läsa.

A good book is one that makes you want to do more, try more,
feel more. July hos Bokhora.

För en morgontrött kvinna är det redan läggdags. Men youtube hindrar mig.

Intervju:

Boken!

Kortfilm eller How to Make a Button:

Till sängs går jag med ett leende på läpparna, inspirerad och trygg.

With love.

Den 25 oktober

publicerade DN en artikel av Ingrid Elam som fått rubriken "Bokhöstens gubbröra". Tidningen med artikeln i sparade jag, mest för att Enquist just då lästes av kollega på jobbet och vi pratade en del om just dessa självbiografier eller berättelser. Nu letar jag fram tidningen igen eftersom några av de i artikeln nämnda böckerna letat sig till mig genom bibliotekets kösystem. Enquist har jag redan som sällskap i soffan. Resten av julledigheten tycks komma att ägnas åt herrarna Linde och De Geer där jag är särskilt nyfiken på den tidigares Från kart till fallfrukt. Den fanns också med i listorna av DN:s eller SvD:s kritiker med årets mest intressanta böcker*.

På fler än ett sätt har jag kommit att bredda min läsning under året, till viss del planerat. Tidigare läste jag i första hand kvinnliga författare - nu tittar fler män fram ur läshögarna. Läsningen har skett av litteratur från fler kontinenter och länder än under tidigare läsår, även detta lite lagomt planerat. Ändå har läsningen sammantaget känts både lustfylld, inspirerande och utmanande. Bloggandet och att här skriva om läsupplevelser gör det lätt att genomskåda den egna läsningen, att bryta tendenser som kapslar in i stället för vidgar ut.


*Reagerade dock på hur lika listorna var samt på hur få titlar som var hämtade från andra delar av världen än Europa och Usa. Liten grupp människor i litet land läser samma saker? Biblioteksfolk likaså? Präglar läsarna i lilla landet, läser samma saker. Tycker lika? Bokhandlar utan böcker säljer samma saker. Var bryts det homogena? Macondo, Karavan etc? Några oklara tankar bara.

Halva dagen

ägnas åt att läsa i Enquists Ett annat liv och åt att invänta leverans av flyttlådor som snart ska fyllas. Andra halvan av dagen ägnas åt att få fason på vintertrött hår och till att inhandla sista julklappen, den som min västerbottning ska få. Och visst har jag en ledig måndag.

Under de första sidorna irriterar det mig oerhört att Enquist skriver i tredje person och inte i jag-form. Läsningen stoppas upp av att jag envisas med att byta ut de flesta "han" mot "jag". Men så sjunker jag in i texten och konstaterar att det här är en Enquist jag gillar. I takt med att jag läser uppskattar jag alltmer att romanen är en roman och inte en biografi. Jag är på något sätt glad för författarens skull, att han valt att lägga berättelsen en bit utanför sig själv med hjälp av just ordet "han". För jag anar texten kommer att bli alltmer smärtsam. Under sitt besök i Gävle berättade Jonas Hassen Khemiri angående valet av ord i Montecore där de partier bokens Jonas skriver i du-form och där "mammor" och "pappor" skrivs i plural att det är ett sätt för honom att skapa avstånd i en berättelse jobbig att skriva. Samma val kanske hos Enquist. Att berätta en historia om sitt liv, som Enquist gör, istället för att skriva memoarer tilltalar mig. Jag tycker om också hur Enquist föregår händelserna, skapar nyfikenhet hos mig som läser.

Godhet har jag funderat en del på under dagen, med anledning av Lena K E:s fråga om godhet i litteraturen. Vad är godhet egentligen? Finns osjälvisk godhet eller agerar vi generöst, gott för att vi vinner något på det? D v s för att känna oss som bra människor, blir sedda som goda människor. Och spelar det egentligen någon roll vilket motivet är, om vi agerar för att vi har något att vinna eller av ren och sann människokärlek? Vet det gick en dokumentär om det på, jag tror, Kunskapskanalen om det för ett tag sedan. Om den "själviska genen", kanske? Och det finns böcker i ämnet. Men finns det svar?

Sent igår kväll

börjar jag så på Enquists Ett annat liv. Jag har en förkärlek för västerbottningar - Sara Lidmans Jernbaneepos är bland det bästa jag läst, Torgny Lindgrens böcker är favoriter och så maken förstås. Enquist har jag bara en bok läst av, Livläkarens besök. Mina försök med hans andra texter har inte gått så bra, de har inte fått något riktigt grepp om mig. Kanske kan Ett annat liv vara en väg in i hans författarskap.

Jag kommer dock av mig i läsningen där på gränsen till natten. Maken berättar nämligen om hur han en gång för länge sedan på bussen mellan Umeå och sitt hemma läst över axeln på nämnda Sara Lidman. Läste så mycket över axeln att hon till slut lånar honom tidningen som var Aftonbladet.

De har något speciellt, västerbottningarna. Och jag är glad att jag hittat min egen.

I arla morgonstund,

nåja, tassar jag upp och hämtar Owe Wikströms Sonjas godhet ur hyllan. Läser hans texter om läsning och om läsningens betydelse för människan.

Läser också detta, passande i dessa bokbloggartider:

Men ibland kan det också vara viktigt att bevara sin [läs]upplevelse för sig själv; att inte spä ut den med ord. Risken är då att den trivialiseras. Att inte torgföra vissa erfarenheter respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Allt skall kanske inte alltid benämnas.

För att kommentera kommentarer. Sällan tycker jag mig uppnå ett fördjupat samtal om böcker i mitt dagliga möte med människor. Ofta stannar det vid ord som bra, mindre bra, dålig - ungefär så. Att förmedla lästips kan för mig bli personligt, jag kan ge av mig själv till viss del men det är inte ofta jag får det tillbaka från människorna jag möter. Det är sällan jag SAMTALAR med människor på biblioteket. Samtalar på det sätt jag tror biblioterapeuten skulle göra. Samtalar som en psykolog och bibliotekarie, enligt Lyrans förslag, skulle göra. Fina fina idé.

Och ja, Dora och jag har verkligen haft goda racersamtal om litteratur! Tittat djupt i själen (och i vinglaset...). Jag saknar dem. Så går det när goda vänner flyttar och liven förändras. Trots alla kommunikationsformer vi har att välja mellan kan inget ersätta direkta möten, ögon som möts.

Vilka goda berättelser finns det frågar sig Lena K E och nämner Dödssynden (To kill a Mockingbird), Idioten, Mio min Mio, Mästaren (av Ranelid), Tone (av Brögger), Comedia Infantil, Odödligheten (av Kundera), Ett ögonblick i sänder, Sophie Scholls korta liv och någon muminbok. Lena ska skriva essäer om böcker där någon person kan kallas "god" eller där godheten är ett motiv eller tema. Vad saknas i raden böcker? Låt oss bistå Lena med flera förslag! Jag blickar mot min bokhylla - försöker utröna mellan vilka pärmar godheten finns. Jag tänker på Selma Lagerlöf och hennes berättelser där godheten ofta samsas med tragik, sorg och livsdrama. Sent i november av Tove Jansson är en tröstebok, kanske finns där också godhet.

Wikström skriver om ett bokligt husapotek - en samling av de böcker som betyder absolut mest för oss, som hjälper oss genom livet. Böcker med omsorg valda, böcker att återkomma till. Vad som ryms i det bokliga apoteket är djupt personligt, anpassat till den du är och efter dina behov av läkande läsning. Vad ska stå på dessa husapotekshyllor?

Varför läser vi? Kanske finns det lika många svar som det finns läsande människor. Behovet av läsning, av texter och påhittade figurer skiftar, vi susar fram genom vissa texter, stannar upp i andra. Jag läser nu allra mest för att bli lite mer människa.

Ett annat liv

Nu är det snart dags för mig att ta mig an P O Enquist Ett annat liv men innan dess lyssnar jag på Jessica Gedins spaning om bl a The School of Life. Kanske skulle Laura (Vinterträdgården) efter avslutad berättelse behöva den biblioterapi som erbjuds där? Här tar man böckernas helande kraft, som medel för trasiga själar, på absolut allvar. Något av det skriver Owe Wikström om i Sonjas godhet, om jag nu inte gått vilse i minnet.

Biblioterapeut förresten - kanske en möjlighet om bibliotekarieyrket någon dag känns för trångt. För det här är så intressant! Att verkligen använda litteraturen för att låta den gripa in i människors liv. Hemsidan ovan bjuder på många intressanta uppslag och ingångar där litteraturen är det bärande.

Den bokcirkel jag haft hand om under hösten har bestått av deltagare som inte känt varandra innan, där kretsade samtalen nästan uteslutande kring böckerna vi läst. Jag kan dock tänka mig att det ser annorlunda ut när vänner möts över samma lästa bok. Romanen kan redan i denna form vara en öppning till det fördjupade samtalet, för att komma nära detta att vara människa. Tillvaron består av alltför många avbrutna samtal, av en ytans lätthet. Som alltid längtar jag till det bottenlösa.

När jag lägger ifrån mig boken

efter avslutad läsning inser jag att jag känner mig berörd och det förvånar mig lite eftersom jag under pågående läsning förhållit mig oväntat sval till texten. Christine Falkenlands suggestiva romaner utspelade under dåtid har jag tagit till mig, denna samtida skildring, Vinterträdgården har jag svårare med. Men ändock - berörd har jag blivit.

Laura är dottern i yngre medelåldern som blivit över, hon bor i källaren i villan tillsammans med sin far. Hon bär med sig en obesvarad kärlek till sin nu döda mor samt rädslan för arvet från modern, den livsslukande bröstcancern. Det är Laura som berättar sin historia, en smärtsam historia om en uppväxt i utkanten av gemenskap. Nu arbetar hon på en förskola, lever utanför sitt eget liv. Ett gammalt intresse, att skriva, dammas av och Laura börjar på en skrivarkurs. Så möter hon Shahrzad, mamma till en av pojkarna på förskolan och blir som besatt. Denna iranska kvinna tar fullständigt andan ur Laura. De otroliga händer - de båda kvinnorna inleder trevande ett kärleksförhållande. I texten finns bitar av de dikter Laura skriver, som förstärker den historia som berättas. Kanske är detta också delvis ett verk av vad kulturen, i det här fallet det egna skrivandet, kan göra med en människa.

Falkenland har skrivit en roman om passion, om omöjlig kärlek. Den beskrivning vi får av Shahrzad, sedd genom Lauras tillbedjande ögon, är på något sätt traditionellt exoticerande. Det Laura ser är sin egen motsats. Jag tänker på en annan roman som skildrar oväntad kärlek på ett mycket fint sätt, nämligen Matthandlaren av Meg Mullins, läst före bloggtid.

I Falkenlands roman saknar jag författarens överblick. Det är begränsande att berätta i jag-form. Det gör att Shahzards figur fastnar i bilden av den exotiska kvinnan (det gör liksom ingen skillnad att det är en kvinna som beskriver en annan kvinna) - hennes tankar och känslor förblir i det närmaste okända. Lauras röst ekar ibland stumt - jag saknar ett större sammanhang.

Men ändå: Det är tilltalande läsning, det är en fin kärlekshistoria. Och jag är berörd även om jag förväntade mig något ännu mer. Fast jag känner mig ganska åsiktstrött, kanske för att jag jobbat under dagen.

I går såg jag om filmen

I andras ögon eller i original Le goût des autres. Den är gjord 1999 av Agnès Jaoui, en av dessa multibegåvade människor. Hon skriver manus, regisserar, skådespelar och gör fin musik.

I I andras ögon följer den medelålders företagsledaren, monsieur Castella, motvilligt med till operan, detta är inte hans preferens när det gäller underhållning. Men han sitter helt förtrollad under föreställningen medan hans fru suckar vid hans sida. Nu har den kvinnliga huvudrollsinnehavaren, tillika Castellas lärare i engelska, en viss inverkan på honom men för mig som ser mannens känslor gestaltas kommer insikten att det är allra första gången han verkligen känner något på riktigt.

Mannen närmar sig kvinnan och kretsen kring henne. De driver med Castella, de driver med hans okultiverade sinne. En tragikomisk scen är när kulturnissarna runt bordet nämner ett gäng svenska dramatiker - Strindberg, Dagerman, Norén - och får Castella att tro det är riktiga lustigkurrar.

Men det nyvakna kulturintresset går djupare än så. Castella intresserar sig för konst och litteratur förutom för teater och vågar samtidigt visa sin okunnighet om det han ser eller läser. Det är befriande att möta en man som så ärligt närmar sig de sköna konsterna som annars varit okända för honom. Filmen visar på ett fint och övertygande sätt hur starka upplevelser av kultur på ett totalt sätt kan gripa in i och förändra människors liv.

Det finns en bihistoria också i vilken Jaoui agerar men det är berättelsen om Castella jag minns sedan jag såg filmen på bio, det är också den som gör starkast intryck på mig nu.

Manus har Jaoui skrivit tillsammans med Jean-Pierre Bacri som spelar Castella. De båda har tillsammans också gjort Se mig eller Comme une image från 2004. Även det är en film jag minns som väldigt bra. De spelar dock inte par i de filmer jag sett men är däremot ett par i verkliga livet. Deras båda budskapsbärande filmer ser jag som läsvänliga, det är berättelser som skulle göra sig väl i bokform.

Om att leva och arbeta ihop säger Jaoui i en intervju i SvD så här:
-Vi arbetar var för sig. Klockan tre varje dag har vi möten i våra favoritfåtöljer. Då jämför vi idéer som vi har skrivit ner i varsitt block. Och så utbyter vi åsikter. Så enkelt är det. Och svårt.


Lena K E påminner i sin kommentar om att även Drottningen vänder blad är spunnen kring temat konstens/litteraturens kraft. Och visst har jag den i åtanke när jag ser filmen. Filmen går dock, till skillnad från boken, rätt in i mitt hjärta. Vi har fortfarande inte riktigt kommit sams, boken och jag.

Mina historiekunskaper

är inget vidare. Jag skyller på skolan för jag minns inte att vi på något stadium kom längre än till tiden strax efter andra världskriget. Därför får jag i år en julklapp av mig själv för att få bättre kännedom om världen. Bonniers världshistoria ligger inhandlad bredvid mig på skrivbordet. Det är förstås både snuttigt och pluttigt att klämma världshistorien på drygt 560 sidor men den kommer förhoppningsvis att ge mig en saknad överblick. Och kanske kan jag få grepp om vad Falklandskriget egentligen var, för att nämna en av mina historiska luckor. Sammanhang kanske klarnar, den världsomspännande berättelsen blir mer komplett. Det känns som en skyldighet att veta vad som hände då, förut, innan jag blev ett frö i världen.

När jag lyssnade på Gunilla Kindstrand tidigare i höstas refererade hon till ett samtal med jag minns inte vem. De hade i alla fall kommit att tala om just berättelser och samband. Mannen hon talade med menade att den ekonomiska krisen får alla att svaja, flacka med blicken och känna sig allmänt förvirrade därför att det ännu inte finns någon berättelse om det. På samma sätt med klimathotet - det finns ingen berättelse som sätter in dess skeenden i ett sammanhang, som berättar vad som sker. Och det skrämmer oss. Vi behöver goda berättelser som håller ihop oss och världen.

När jag tittar i mina anteckningar från Kindstrands föreläsning, eller inspirerande prat, ser jag att hon inledde med att prata lite om Drottningen vänder blad. Hon tog den som exempel på hur vi läser - vi har frångått läsning som något som gör oss till bättre människor, friskare etc. Själva nyttoaspekten är till viss del utbytt. Kindstrand pratade istället om läsningen som subversiv kraft genom vilken vi kommer i kontakt med det svarta och mörka. Läsning handlar om hur vi definierar oss själva, eller kanske att vi definierar oss själva genom det vi läser.

I timmar skulle jag kunna sitta och lyssna till Gunilla Kindstrand, höra henne prata om litteratur ur olika synvinklar.

En reflektion bara,

utan substans eller egentligt innehåll; Sofi Oksanen född 1977 fick det stora finska litteraturpriset. Per Olov Enquist född 1934 fick det stora svenska litteraturpriset. Oksanen har gett ut 3 romaner, Enquist närmare omkring 40. Finlands val av författare gör mig glad, det känns fräscht och nytt. Det svenska valet är i jäförelse betydligt mer traditionellt och säkert, ett föga överraskande "jaha".

Fast lite medhåll får den i alla fall, reflektionen, via Anna Hallbergs artikel "Alla nya vägar i den svenska prosan" i DN. Hon skriver bl a apropå årets och fjolårets augustprisvinnare:

Alltså. Inget ont om dessa tveklöst begåvade prosaister, men de är ändå äldre män födda på nittonhundratrettiotalet, vilket får mig att fundera över varför unga svenska prosaförfattare har så svårt att hävda sin auktoritet i dag.

Tillägg

Finlandiapriset:
Finlands Bokstiftelse tillsätter årligen en urvalsnämnd med tre medlemmar. Nämndens uppgift är att nominera minst tre och högst sex kandidater till priset. Från och med år 1993 har en person valt den slutliga pristagaren. Pristagaren utsågs i år av redaktören och filosofiedoktorn Pekka Tarkka.
Augustpriset:
En jury i respektive kategori nominerar sex titlar vardera. Tre olika elektorsförsamlingar väljer sedan de tre vinnarna. Elektorsförsamlingarna består av bokhandlare, bibliotekarier, litteraturkritiker m.fl.
Skönlitterära juryn 2008
Anders Cullhed, ordförande
Åsa Arping
Jessika Gedin
Gunilla Sandin
Dan Shafran

Utan att tolka in för mycket i detta - hur ser det litterära klimatet ut i Finland respektive Sverige? Skiljer sig synen på författare åt? Belönar vi i Sverige gärna för "lång och trogen tjänst"? Nej, så är det troligen inte inser jag när jag tittar på listan över vilka som mottagit priset sedan 1989. Inte heller har jag något grepp om tidigare mottagare av Finlandiapriset.

Kanske är hela inlägget bara ett exempel på att man ska tänka innan man skriver.

En roman som verkligen griper tag

och får fäste hos mig är nyss avslutade Baby Jane av estniskfinska Sofi Oksanen. Berättarrösten, bokens jag, för läsaren in i handlingen när allt redan hänt. Historien som berättas handlar om jaget och hennes passionerade och till viss del destruktiva förhållande med Piki, en tio år äldre kvinna.

Tillsammans med Piki startar bokens jag en affärsrörelse som går ut på att tillfredsställa i första hand finska mäns olika former av fetischism. Det handlar om kvinnors använda underkläder, om förbrukade bindor etc. De driver sin verksamhet med framgång. För pengarna vill bokens jag resa, medan Piki alltid kommer med undanflykter. Piki kommer överhuvudtaget ofta med undanflykter, för att slippa röra sig utanför sin lägenhet. Det hinner gå en tid innan bokens jag förstår varför, men när hon väl förstår förklaras också andra enligt henne underliga händelser. Pikis ex-flickvän Bossa kommer mer eller mindre regelbundet med matkassar och rentvättade kläder, hon gör det inte för att hon har svårt att släppa Piki utan för att hon lovat hjälpa sin väninna. Det tar också lång tid innan Piki för sig själv och för bokens jag erkänner att hon lider av panikångest. En ångest som gör att hon inte kan lämna sin lägenhet ens för att slänga soporna. Hon dövar sin ångest med sprit och tabletter, hon är sällan nykter när hon möter bokens jag. Men deras kärlek är äkta. Piki har gått från att vara utåtriktat social till att sitta i sin lägenhet som vore den ett fängelse. Oksanen beskriver den här dubbelheten oerhört lyhört och inkännande - samtidigt som hon aldrig släpper utifrånperspektivet. Bokens jag förstår och hennes sätt att se på sin flickvän, ändras. Kanske är Pikis skal inte så hårt som det verkat vara?

När historien berättas har den alltså redan ägt rum, förhållandet är redan över och det är för sent att ställa saker till rätta. Det ger en stark roman att berättaren är dels ett jag och dels äger sin historia så tydligt. Det skedda bearbetas, ges ord och tar gestalt och det behövs för det är en djupt gripande historia Oksanen berättar. Romanen ger också en bild av en människa som sjukvården svikit, en person mitt i livet som inte får hjälp utan snarare stjälps av missriktad välvilja. Historien är fylld av kärlek, skam, skuld. Människorna utsätts för prövningar, det är ett liv svårt att leva. Ändå är boken inte tungläst - texten flödar fram, den lever. Den är rapp med snabba dialoger men även på sina ställen poetisk och så fylld med känsla.

Och ingen kunde ana att det bland alla struntsamtal var just Pikis barnröst som jag borde ha tagit på allvar, den i vars riktning jag borde ha gått, den som jag borde ha tagit i min famn och vars huvud jag borde ha smekt, den jag borde ha viskat till, att allt blir bra och jag går ingenstans.

Jag är nu nyfiken på Stalins kossor och romanen Puhdistus som 2010 kommer på svenska. Den senare ledde också till att Oksanen helt nyligen fick ta emot Finlandiapriset.

Det finns ingen anledning

att be om ursäkt för min egen läsning, om jag inte bloggat om den hade den tanken inte ens kommit för mig. Men det fascinerar mig att böcker kan tala till oss på så olika sätt. De kan verkligen låta sig läsas självständigt. Och, som jag skrivit i en kommentar någonstans: Ibland önskar jag att jag fick läsa med någon annans huvud. Andra människors upplevelser av böcker verkar ibland så mycket mer tillfredsställande än mina egna. Kanske läser jag ibland helt annorlunda än många andra, som nu med Drottningen vänder blad. Jag VET att jag inte läser boken som den förväntas bli läst - och för det tycker jag lite synd om mig; boken överlever ju även om en av dess läsare inte fattar grejen*.

I min läsning den senaste tiden har jag sökt allvar, jag har sökt litteratur som på något vis säger något mer om världen. Det sätt att läsa jag ägnar mig åt just nu syftar inte till underhållning. Läsning är nöje, precis som för drottningen, men jag vill den ska vidga världen, ge nya insikter, oroa det invanda. Kanske vill jag därför läsa in något mer i en bok om en drottnings nyvaknade läsning, jag har svårt att se det som feel-good, ser de teman den tar upp som belyste den större fenomen. Fel bok vid fel tillfälle, antagligen. Igår började jag istället läsa Baby Jane av Sofi Oksanen, en bok som passar bättre just nu.

En bok om läsning som jag däremot skulle vilja läsa på nytt är fina Brev till en bokhandel.

*Min käre make har en egen förklaring till att jag inte upplever boken som varm - jag lever mig enligt honom helt enkelt för mycket in i romanens drottning/läsare. Känner smärtan i att bli fråntagen livselixiret läsningen. Och visst har jag som romanfiguren känt mig som gäst på min egen bjudning.

Med läsning öd ej tiden bort,

Vårt kön så föga det behöver;
Och skall du läsa, gör det kort.
att såsen ej må fräsa över.

Några verser ur Anna-Maria Lenngrens kanske ironiska dikt Några ord till min k. Dotter, i fall jag hade någon, skriven 1798 som jag tänker på när jag läser Alan Bennetts kortroman Drottningen vänder blad.

Drottningen läser för pliktens skull, för att veta hur människorna i hennes rike och i omvärlden har det. En bieffekt är det nöje läsningen ger. Så motiverar hon i alla fall den myckna läsningen för sig själv. Läsningen gör dock inte att drottningen försummar sina husliga plikter, de har hon aldrig behövt befatta sig med. Den slumpartade och passionerade läsningen blir istället till ett hot mot de plikter hon utför i det offentliga, den blir ett hot mot det sociala spelet.

Drottningens familj tycker däremot att hon blir mer känslig, mindre kritisk i takt med att läsningen ökar. Hon går alltmer in i en privat sfär och överger till viss del intresset för den offentliga. Hennes nya intresse är enligt hennes högra hand Sir Kevin alltför "själviskt". Drottningens väg är motsatt den som kvinnor historiskt sett vandrat, som gått från privat till offentlig sfär. Men det drottningen gör uppfattas lika fullt som något avvikande, något som stör ordningen. Hennes agerande blir inte längre förutsägbart. Hon blir lite mer människa, lite mindre drottning.

Men att läsa är att konsumera andra människors historier, andra personers fiktiva eller reella liv. Drottningen väljer att själv skriva, att börja skapa. Hon gör det i smyg, som en Jane Austen gömmer hon snabbt undan sina papper när någon annan närmar sig. Som Austen lever drottningen mitt i - utan att ha någon egentlig rumslig privat sfär. Hennes skrivande kan när som helst brytas av medarbetare eller andra besökare. I all sin prakt och i sitt stora slott saknar drottningen ett eget rum. Kanske är det läsandet och skrivandet som ändå förmår drottningen att ta makten över sitt liv? Att vända blad.

Jag har läst om boken att det är en varm och mysig historia. Men hos mig lämnar den en ganska sorglig känsla. Drottningen ensam i allt hon gör agerar trots sin läsning som om människor inte betyder något för henne. Det är en kall kärlekslös miljö som skildras där böckerna och hundarna är det som skänker värme och villkorslös kärlek. Ser framför mig en uppföljare till filmen The Queen som kom för några år sedan. Är det kanske dags för porträttlika Helen Mirren att dra på sig drottningperuken och greppa en bok?
____________

Signes kommentar nedan får mig att titta på min lista över senast lästa böcker. Det är inte mycket där som är muntert... Undrar hur mycket en läsupplevelse, den om drottningen t ex, präglas av nyss innan lästa böcker? Om jag är inställd på mer tunga saker i texterna och så får en godbit i min hand ser jag då bara mörkret i den senare? Så vad nu? Falkenlands Vinterträdgården eller Oksanens Baby Jane?

Det har gått ett tag

sedan jag läste en bok så omskriven som Sputnikälskling. När jag läser den tänker jag på hur min läsupplevelse präglas av vad andra skrivit om boken. De ord som mest ingriper i min läsning kommer från Böcker med mera, där Erika skriver så här:

Handlingen får allt mer surrealistiska drag. Jag säger bara: episoden med pariserhjulet! Så obehaglig att jag får rysningar.

De orden bär jag med mig när Myu närmar sig nöjesparken. Tro mig, jag hör mitt hjärta slå allt snabbare. Kanske gör den lilla förhandsinformationen att händelsen som beskrivs upplevs som än mer suggestiv. Det blir till en växelverkan mellan romantext, andras tankar om den och mina egna funderingar när jag läser.

Sputnikälskling är den andra boken av Haruki Murakami som jag läser. Den förra var Kafka på stranden. Läsningen av Kafka-boken minns jag främst för själva lässituationen. Boken i sig var också en fantastisk historia men jag skrev så här om den:

Men även det minst förutsägbara tenderar att bli förutsägbart och romanen lättade greppet om mig mot slutet och jag undrar om inte författaren både fick i hop sin historia för bra och tappade vissa teman och trådar?

Trots det listade jag den visst som en av förra årets fem största läsupplevelser.

Där Kafka på stranden hade många lager och flera berättarröster är Sputnikälskling mer stringent och det passar mig. Det är tre personer handlingen kretsar kring. Men jag har svårt att se dem framför mig - jag kan inte göra mig en bild av figurerna vilket jag annars brukar lyckas göra. Det stör mig lite men gör samtidigt att den berättelse jag läser befolkas av skuggestalter, som ganska väl passar handlingen. Jag tycker om berättelsen om dessa läsande människor, som väljer fiktionen framför livet. Det är en historia som biter sig fast, svår att bli fri ifrån. Jag tycker om glidningen mellan dröm och verklighet, gillar osäkerheten och tvivlet. Men nu i efterhand undrar jag stilla - vad var det egentligen jag läste? Jag är inte besviken, inte alls. Jag förväntar mig ingen förklaring men någon slags förlösning. Någon slags klarhet.

Sputnikälskling är en bok jag önskar jag fick diskutera med några av er andra som läst den. Diskutera för att se hur olika tolkningar av den kan se ut. För att se om det går att komma nära någon sorts murakamisk tankekärna.

John Ajvide Lindqvists böcker

har jag sneglat på sedan de kom, men helt enkelt inte vågat läsa. Men nu, genom läsning inför bokpresentation på jobbet, har jag kommit på ett sätt att både läsa och inte läsa honom. Jag läser in mig på den lättlästa versionen av Hanteringen av odöda, som heter De döda vaknar, vilket innebär att jag får historien men i nedbantad version. Skillnaden är att meningarna är kortare, enklare, beskrivningarna antagligen färre men ändå ger mig boken en uppfattning om succén Ajvide Lindqvist. Av det jag läser tycker jag mig förstå varför böckerna gillas och att de är riktiga sträck(skräck)läsarhistorier. Det är obehagligt men också skrivet med mycket värme. Kärleken som i olika former skildras är verkligt vacker. Men nej, läsa originalet tror jag inte att jag gör. Att kallsvettas genom 200 lätta sidor räcker gott.

Ute regnar snorgärs. Jag gör vad varje kulturtant bör göra, lämnar tvätten ovikt (den är ju i alla fall ren), kryper upp i soffan, under filten. Tvekar - ska jag ägna mig åt Sputnikälskling i väntan på min egen bortresta älskling, eller ska jag vända blad med drottningen?

Han äger scenen.

Han äger publiken. Vi sitter trollbundet tindrande. Vi lapar hans ord som den lenaste honungsmjölk. För han är ju så bra. Minst lika bra som sina böcker.

Ibland kommer jag på mig med att tänka att det är lite för bra. Som det där han berättar om Invasion! och om boxaren m m som griper in i handlingen ovetande om att han inkräktar på dramat. Men så är det också ett tema han återkommer till, författaren - spänningen eller dikotomin mellan fiktion och verklighet. Och jag vill släppa min skepticism och våga tro på att verkligheten faktiskt är en så här magisk soppa.
Men när kön ringlar till bokförsäljning och signering står jag, arrangören, vid sidan av. Jag tänker orden jag använder lite för ofta, trots strävan efter lugnet. Jag tänker: Jalla jalla. Fast en författare måste få möta sin publik och sina läsare i ro. De kan inte skyndas på. Men det är faktiskt bara 15 min tills tåget går. Och tåg väntar inte. Inte ens på en författare med makt att förtrolla.

Jag andas ut efteråt, jag tror han hann. På hemvägen inser jag att jag troligen var den enda som inte fick någon bok signerad.

En nackdel med att bok-blocka* är att det tar lång tid att skriva, och att jag har svårt att i efterhand tyda min handstil. Jag tänker på det när jag läser Eva Dozzis Jävla John en roman som utspelar sig under Beatles-eran och handlar om svenska Katja, musikstuderande och hotellstäderska, som av en händelse möter John Lennon. Motvilligt, från hennes sida, uppstår tycke. Genom de bådas perspektiv och genom Katjas dagboksanteckningar följer vi kärlekshistorien. Utanför skriker fansen.

Utan min fina kollega som pratade varmt om boken hade jag inte hittat till den och jag är glad att jag hittat den. Mest gillar jag berättelsen om Katja. Det 60-tal som skildras är så långt från vårt 00-tal. Det är tiden innan datorerna när man fortfarande skrev brev till varandra eller använde den fasta telefonen, det är en tid innan slit-och-släng, innan konsumtionshysteri och annat. Jag tror att jag som är född -75 egentligen borde ha kommit till tidigare för jag känner igen mig i den tid Dozzi skildrar och jag längtar tillbaka, trots att jag alls inte var påtänkt då. När de senare delarna av Heimat sändes på tv, då jag gick i gymnasiet eller om det var högstadiet, ville jag vara med studenterna på akademin i München. Nu gottar jag mig åt beskrivningar som:

Katja kastar ifrån sig väskan med noter och skalar hastigt av sig kläderna: kappan [från Katja of Sweden], lusekoftan från mammas släktingar i Norge, den apelsinfärgade halsduken och mössan i samma färg och lovikavantarna, allt kastas över en stol. Slamkryparna med de tjocka gummisulorna tar hon också av [...]

Och efter att jag skrivit klart måste jag upp på vinden och leta på lusekoftan pappa fick någongång på kanske 60-talet och som jag bar i gymnasiet och en bit därefter. Varför den förpassades dit upp vet jag inte. För vacker, det är den fortfarande.

Ännu mer när jag läser tänker jag på hur långt man får gå. För visst är väl Dozzis historia om svenska Katja som möter Lennon och som jag hört också får barn med honom uppdiktad? Jag är inte insatt i Beatles. Hade varit ett hängivet stones-fan om jag varit med när det begav sig. Fast jag vet i och för sig inte mer om dem. Flera författare använder ju verkliga personer i fiktiva berättelser - från i år förutom Dozzi även Per Wästberg som skriver om Linnés lärjunge Anders Sparrman och Malte Persson som skriver om akademieledamoten etc Edelcrantz. Men det är personer som levt längre tillbaka i tiden. Det är också biografiska romaner som jag förstått skildrar deras liv med något slags sanningshalt. Men att ge sig på en mer samtida person, som har släkt, barn etc i livet och göra dem till fiktiva figurer? Dozzi skriver i en eftertext att hon ligger så nära sanningen som möjligt. Men dit hör väl inte Katja? Romanen är skriven på svenska och har därmed en begränsad räckvidd. Men rent generellt - hur mycket kan man i konstnärligt syfte använda verkliga personer?

En författare som jag varit som besatt av under hösten är Jonas Hassen Khemiri - anledningen är bokcirkeln jag lett och det stundande författarbesöket. Hans texter går in och ut ur sig själva. Författaren skriver in sig själv som karaktär - fiktiv eller verklig? När jag hör honom i intervjuer går det han säger som sig själv tillbaka på texterna. Jag ser kopplingar i hans texter till texter om hans texter. T ex så nämns i pjäsen Invasion! Pirandellos skådespel Sex roller söker en författare. Denna pjäs jämför recensenter Khemiris andra drama, Fem gånger Gud, med. Det finns något slags cirkelrörelse mellan Khemiri, det han skriver och texterna om honom. Och jag förstår de där konspirationsteoretikerna. För visst är det så att Khemiri inte finns på riktigt? Visst är det så att de texter han anses ha skrivit ingår i ett större sammanhang där kritiker, media, tv ingår? Visst är Khemiri-projektet ett sätt att visa att livet är fiktion - i sig självt en stor berättelse?


* Myten om Hermias s k paus är härmed avslöjad som en bluff. Hon var bara en liten kopia av Lundell...

;-)

Homeros

eller rättare sagt Odysseus har jag tänkt en del på sedan jag skrev här senast. I Winnie Mandelas klagan skriven av Njabulo S. Ndebele berättas om ett öde som är många sydafrikanska kvinnors. De väntar på sina män som sitter fängslade, arbetar långt borta, studerar i annat land eller av någon helt annan anledning befinner sig någon annanstans än sina kvinnor. Likt Odysseus Penelope väntar de på respektive makes hemkomst. Myten om Odysseus är bokens röda tråd. Penelopes öde dess centrum.

När maken och jag åker med de goda vännerna till Sätra Brunn är musiken till filmen O Brother Where Art Thou? vårt soundtrack.

I Bernhard Schlinks roman Hemkomsten finns också väntetemat invävt och berättelsen om Odysseus präglar både romanen i sig och dess sökande huvudperson. Beskriver intrigen gör jag inte. Den är alltför insnärjd. Romanen vänder sig runt sig själv, in i sig själv. Som läsare kollras jag bort. Tappar tråden för att strax därefter lycklig finna den igen. Jag tillhör kanske en av få som inte läst Högläsaren.


Själv söker jag stillhet och eftertanke. Jag gör ofta saker, känner sällan att jag är. Och jag vill vara! Jag har övergått till att bok-blocka vilket inte är så socialt som att skriva här, men en renässans för anteckningsboken. Och det passar mig just nu. Se detta som ett inlägg i väntan på lösning - för att både hålla ordning på tankarna om det jag läser och samtidigt behålla dem mer privata - och i väntan på lite mer energi.

Kanske kommer bloggen bli en mer intim salong, skyddad av ett varmt lösenord. Kanske blir det ett fortsatt bok-blockande, ibland kompletterat av texter på mitt biblioteks blogg. Kanske är jag nu med detta inlägg igång här igen.

Att skydda, eller hur jag ska uttrycka mig, mitt privata jag blev förresten tydligt när jag idag kom hem för att äta lunch. Posten dimper ned på hallmattan, där finns bl a en avi om ett paket att hämta på Konsum. Men något paket har jag ju inte beställt, tänker jag. Så tittar jag lite närmare - ser mitt namn, men jobbets adress. Alltså jobbrev, adresserat till jobbet - men i min alldeles egen brevlåda. Det borde inte kunna gå till. Över huvudtaget.

Kanske får Hermia nytt liv. Kanske tar hon bara en annan gestalt. Tack till dig som hänger kvar. På ett eller annat sätt.

Plötsligt slog den till

den stora hösttröttheten. Tunga ögonlock från morgon till kväll och orken lika sprittande som den mest avslagna läsken. I väntan på mer energi, eller på att detta livstillstånd når någon slags acceptans hos mig, vilar bloggen en stund.

Minns istället vackra hösten. Går i ide.

Hoppsan

idag är det visst jobbdag. Igen.

Det känns lite roligare när jag ser att Camilla listar överlevnadsknep för den mörka årstiden - med uppmaning till oss andra att fylla på. Här hoppas jag få nya infall och hitta inspiration, för detta är en jobbig årstid för Hermia, och många med henne.

Hösten har inneburit en del jobb så nästa vecka har jag tillskansat mig lite extra ledighet. Ett par av dagarna ska maken och jag tillbringa tillsammans med ett par goda vänner på Sätra Brunn, någonstans i trakten av Sala. Här finns afternoon tea, spa och en pool med 34 grader varmt vatten. Planen var att bada i sådana där vedeldade tunnor. Men de var - hrm - redan bokade, så jag får vänta med att prova det. Det kanske inte blir någon riktig läshelg för umgänget kräver nog ett lite mer socialt beteende. Fast jag är ganska säker att en av vännerna inte skulle ha något emot att vi delade en kanna te och intog sköna läsposer. Ett överlevnadsknep det här med, förresten, om man inte har möjlighet åka till solen. Förra året, den här tiden, var maken (som då var fästman) och jag i Västindien. Härligt som bara den förstås. Men chocken över att komma tillbaka till det nordiska blev total. Det tog många veckor acceptera detta evinnerliga mörker.

Edelcrantz förbindelser läste jag i så länge jag kunde innan sömnen tog över igår. Jag fascineras av språket, hur det flirtar med 1700-talet. Och jag tjusas förstås av skildringen av huvudpersonens arbete med att få i ordning det något röriga handbiblioteket, tillhörande Gustav III. Bibliofilin får verkligen komma till uttryck och jag fnissar roat. Jag får dock tillbringa några timmar till, fyra och en halv, på mitt bibliotek innan jag får traska hem till Malte Perssons historiskt fiktiva men ack så levande boksamling.

Idag jobbar jag

och bloggar visst på arbetstid. Fy mig! Kanske blev klivet väl stort från Marockanskt 1950-tal till svenskt 1700-tal men igår började jag i alla fall på Malte Perssons Edelcrantz förbindelser vars baksidestext är minst sagt intresseväckande.

Så unnar jag mig en snabb titt i DN:s boklördag innan den läggs ut i biblioteket. Och där minsann finns en intervju med författaren till boken med den för mig hoppande framsidan, Slut på kritan. Planen är att läsa vidare om honom på minilunchen, vi får se om den är ledig. Tidningen alltså.

Just det en bra film: Ne le dis à personne eller på svenska Berätta inte för någon baserad på roman av Harlan Coben. En thriller med både tempo och känsla. Smart och snyggt.

Muhammed Shukris

"självbiografiska berättelse" Det nakna brödet blev jag nyfiken på efter att ha hört Marina Stagh nämna den under sin föreläsning om arabisk litteratur. Den gjorde mig inte besviken.

Romanen skildrar författarens liv från ca 11 till 20 års ålder. Han beskriver en tillvaro i misär. Fadern är våldsam och misshandlar sina barn och sin fru. Han går till och med så långt att han dödar en bror till Muhammed. En fasansfull händelse som gör att hatet mot fadern växer sig bergfast starkt.

Som barn börjar Muhammed arbeta, det är han och modern som försörjer familjen. Det är tunga arbeten som vara i över 10 timmar/dag. Muhammed växer, han flyttar hemifrån för att arbeta på annan plats. Och till slut flyr han fadern för att aldrig komma hem igen. Livet levs på gatan, utan identitetshandlingar i ett oroligt land som är koloni till Spanien och Frankrike. Muhammed överlever knappt men ändock genom stölder, ströjobb och genom att smuggla varor.

Muhammed beskrivs som en ung man med ett stort begär, med en minst sagt stor lusta. Han tillfredsställer sig med allt han kommer åt: ett träd som han formar till kvinna, med djur, med andra pojkar och så småningom med kvinnor. Och ja, Hermia blir lite generad. Muhammed besöker prostituerade och ett sätt att få pengar till besöken är att själv sälja sig till pedofiler. Det sista händer inte ofta, men det händer. Berättaren är samtidigt ett barn som utsätts för övergrepp och en ung vuxen som låter sin egen lust dominera livet.

Det nakna brödet är en våldsam skildring, det är många slag som utdelas, det är macho. Den är drivet skriven med ett språkbruk som känns modernare än det 50-tal som skildras. Det är ärligt och rättframt och jag gillar det.

Vid sidan av eländet och det hårda livet finns vännerna som inte sviker. Och tack vare ett par av dem leds Muhammed så småningom in på språkets bana vilket ska komma att göra honom till författare.

Under läsningens gång kommer jag på att några av de böcker jag läst på senaste tiden följer temat självbiografisk utvecklingsroman. För hit hör ju även Skammens boning och Rotlös. Gemensamt för de tre texterna är att de trots det unika, det människo- och platsberoende ändå uttrycker något mycket allmänmänskligt. De tre böckerna skildrar också barn i en mycket utsatt miljö och en kamp för ett liv som inte bara handlar om att överleva.

Det nakna brödet utgavs 2002 på Alhambra förlag, i en bokserie med den något sorgliga titeln "Attack-serien för bortglömd litteratur från när och fjärran".

Pling Pling

postmannen ringer på dörren för direktleverans av bokvänspaket. Tänk vad spännande saker som kan hända när man är hemma från jobbet.

Precis som innan är både utsida och insida riktigt lockande. Se bara vilket godispaket! Och med en bok som gått mig förbi, Fånge i Teheran av Marina Nemat.

Otto, den fina bokmärkesugglan, är ett välkommet nytillskott i bekantskapskretsen.

Stort tack för tre helt perfekta höstpaket, allra käraste bokvän!

Tillsammans med en kollega

var jag idag i Stockholm. Det visade sig att vi båda lider av åkomman "dåligt lokalsinne". Och frågade därför en man vi möter om vägen till KB.

Han undrar; "Till restaurangen?"
"Nej", svarar vi "till biblioteket"

Lätt insnöade tillbringade vi sedan dagen på Kungliga biblioteket. Vad resultatet av det blir återstår att se.

"Så lärde jag mig

att om man tillräckligt många gånger begår synder mot ett barn så lär det sig att det är barnet som begår synderna och bär dem därför med sig som en ömtålig gåva."

När jag kommer till denna meningen i Doris Dahlins självbiografiska roman* Skammens boning tänker jag att den måste vara en slags nyckelmening. Att den inrymmer allt det hon skriver. Synd Skam Skuld.

Hennes liv tar sin början i Härnösand men boken inleds med en tillbakablick på familjens historia. På skuggor som vilar över familjens förflutna. Det handlar om ett liv på fattigdomens rand, om att leva med en alkohliserad far med demoner. Som flicka blir Doris vittne till ett övergrepp mot ett annat barn: En händelse som skär sår och som inte går att förneka eller hantera. Det är inget man pratar om. Det är något hon får försona. Doris uppväxt är fysisk, hennes kropp sviker henne, hon kräks, svimmar, blöder. Vad som verkligen händer och inte händer är oklart för både henne och läsaren.

Den unika levnadshistorien är ibland så allmänmänsklig - i skildringen av skolan, av elevers och lärares hårdhet men också av moderskärlek och komplicerad faders dito. Det handar om att bli vuxen, känna kroppen anta nya former, skämmas över det.

I likhet med Susanna Alakoski som i Svinalängorna skapat en osentimental uppväxtskildring i en utsatt miljö tycker jag Dahlin lyckas med sin berättelse. Flickan Doris känner jag starkt för. Jag vill hon ska tycka om sig själv, vill hon ska slippa känna skuld skam synd.

När jag googlar på "Doris Dahlin" kommer jag till hennes rum på nätet som bland annat innehåller bilder. Alltså fotografier på människorna i boken. Och det blir för mycket. Berättelsen blir plötsligt för privat. Mig tilltalar texten genom att vara klassificerad som roman. Genom att ha en distans till verklighetens Doris Dahlin samtidigt som jag vet bokens densamma är mer än namne med författaren. Men bilderna. Nej, de vill jag inte se.

*Självbiografisk roman? Vad ÄR det egentligen?

Det blev ett boklån också

under kvällens besök i Andersberg. En roman som verkar lite lustig på något sätt - Slut på kritan av Alain Mabanckou. Men jag vet inte om jag kommer att fixa det. Titta på omslaget. Tänk er det större och blankare. Och föreställ er hur det turkosa fältet hoppar i ögonen. Är det något som bara händer mig eller får ni också ögonflimmer av den? Känns som synrubbningar. Minns en LP jag hade som barn i samma färgsättning kanske t o m turkost och rött ihop. Minns jag kände mig sjuk när jag tittade på den, för det hoppar så. Kommer tyvärr inte ihåg vilken skiva det var men den ligger kvar där i källan hos föräldrarna. Men boken är säkert bra och kanske håller sig hoppandet på utsidan.

Det finns föreläsare som är

så där lagomt intressanta att lyssna på och så finns det de som liksom wow gör så att du lyfter lite där i stolen. Marina Stagh (MA) som jag nyss lyssnat på utstrålade sådan stor kärlek till den arabiska litteraturen, till arabiskan och hon förmedlade sitt kunnande på ett så inspirerande sätt att jag lyfte lite. Ja, faktiskt. Om detta är hennes normala tillstånd som föreläsare måste det vara fantastiskt att vara student hos henne.

Precis som förut försöker jag här återge något av föreläsningen. Med reservation dock för feluppfattningar. Rätt mig gärna.

Föreläsningen handlar i huvudsak om den moderna arabiska litteraturen. Om den har MA skrivit i boken Modern arabisk prosa (1996).

Den bild vi får av arabvärlden i media är i huvudsak negativ, vi får en bild av ett konflikt- och problemfyllt område. Det är en bild som enligt MA är svår att värja sig mot. Hon refererar till författare som sagt att det bästa sättet att förstå ett arabiskt samhälle och få kunskap om den arabiska människan är genom skönlitteraturen. Länder och samhällen skiljer sig dock mycket om, MA pratar om en "etnisk mosaik".

Adonis har som svar på frågan om vad som skiljer öst från väst svarat att skillnaderna finns i politik, ekonomi, militära faktorer medan litteraturen är universell.

MA märker, i Sverige, ett ökat intresse för arabisk litteratur. Den översätts alltmer till svenska och litteraturen tas upp på kultursidor och i recensioner. Tio år och längre tillbaka översattes mest författare från Egypten. De senaste tio åren har författare från Libyen, Libanon, Saudiarabien etc nått en svensk publik.

Ett par exempel som verkligen nått ut de senaste åren, både här och i arabvärlden är; Al-Alswanys Yacoubians hus (som också finns som film) och Flickorna från Riyadh av Alsanea. Dessa är utgivna av Bonniers respektive Norstedts. Stora förlag som annars inte givit ut arabisk litteratur. För större delen av utgivningen i Sverige har i stället Tranan, Alhambra och Leopard förlag stått.

MA reder ut begreppen:

Vilket språk skriver de arabiska författarna på?

Hela arabvärlden har ett gemensamt skriftspråk, högarabiska. Alla författare kan därmed läsa varandra samt tala med varandra. Men arabiskan låter olika i tal och är, om jag förstod det rätt, ingen spegling av skriftspråket.

För att bli författare i arabvärlden krävs utbildning, att kunna tillägna sig skriftspråket. MA visar på illustrerade romaner - med känslosamma omslag - allt för att göra det enklare för läsaren att ta till sig det lästa. Det framkommer tydligt att den skrivna arabiskan inte är enkel. Det finns dock enstaka arbetarförfattare som gått vägen t ex via koranskolan. Ett exempel på en sådan författare är marockanska Muhammed Shukri som bl a skrivit självbiografin Det nakna brödet. Den blir jag lockad att läsa efter att ha hört MA:s beskrivning!

Vad skriver författarna om?

• På 40-talet var författarna frispråkiga. Under 50-60-talen skrev man mer politiskt korrekt.
• Det finns tre tabun i arabisk litteratur - sex, politik och religion.
• Kritik ges mot den egna regimen men litteraturen ges ut i andra arabländer än det land kritiken riktas mot. Eller så förlägger man handlingen till en historisk miljö.
• Hedersmord; ett tema i arabisk litteratur från 30-talet och framåt. Detta beror på att författarna varit progressiva och liberala och velat få människor förstå att det finns andra sätt att agera på. Författarna har stått på de utsatta kvinnornas sida.
• Självbiografier - som t ex ovan nämnda Det nakna brödet; Den första brunnen av Jabra; Stad av saffran av al-Kharrat och Järngräshoppan av Salim Barakat. (MA dröjer kvar lite vid Barakat, denne kurdiske man från Syrien som nu bor i Sverige. Han drev litteraturtidskrift i hop med bl a Adonis, kom till Sverige efter att hans bröder "försvunnit" och fick efter mycket om och men uppehållstillstånd här. Han använder enligt MA en "översvår" arabiska i sin självbiografi. Han rör sig ofta i sagans och myternas värld och är enligt MA "en kurdisk John Ajvide Lindqvist".)
• Under 40-50-talet skrev man i en realistisk tradition. Litteraturen skulle vara samhällsengagerad - ordet "engagemang" var ett slagord. Inspirationen kom från Sartre och Camus som verkade i samma anda. Deras böcker översattes snabbt till arabiska. Man gick en ljus framtid till mötes och det koloniala oket var kastat. Mahfouz är exempel på en sådan realistisk författare. Man överfick sedan till att skriva mer i symboler och gåtor samt testade olika sätt att skriva på.
• Det sker senare en återgång till det traditionella berättande som vi hittar i Tusen och en natt.
• Nu är de arabiska författarna dock tillbaka i en mer realistisk tradition som är mer frispråkig än tidigare. Ett exempel på det är Yacoubians hus. Böcker förcensureras inte längre och man kan ge ut litteratur på privata förlag istället för på statliga.

MA nämner några favoriter;
Män i solen av palestinske Kanafānī som innehåller noveller.
Lilla berget m fl av Khoury
Profeten av Gibran som kommit i nyöversättning

Jag går från föreläsningen med ett leende. Lycklig över all litteratur jag har kvar att upptäcka. Men också med en glädje över att jag faktiskt läst några och hört talas om flera av de titlar som finns medtagna på litteraturlistan som MA sammanställt. Kanske scannar jag inte den här vid senare tillfälle?

Jag kan förstås inte låta bli att nämna de jag läst på listan som jag tycker är riktigt bra. Obs dock att de är från arabvärlden utan att nödvändigtvis skriva på arabiska:

Khadra: Efter attentatet (Algeriet)
Matar: Ingen i världen (Libyen)
Alsanea: Flickorna från Riyadh (Saudiarabien)
Aboulela: Minaret (Sudan)

Ok, det hade förstås kunnat vara fler... och de lästa är mest från före bloggtid. Och lite dåligt samvete får jag för att jag inte tar mig för att läsa ut Mahfouz Midaqq-gränden som värmer fötterna bredvid sängen och för att jag inte klarat av att ta till mig Barakat (fast översvår arabiska kanske också är översvår svenska?).

Något att tillägga?

Sinnena är skärpta.

Jag har laddat med papper och penna. Jag är redo för ännu ett närmöte med "världslitteraturen", på Andersbergs bibliotek den här gången. Om en timme går bussen. Om lite mer än en timme förkovrar jag mig i den arabiska litteaturen under ledning av Marina Stagh. Jag förväntar mig att återvända hem fullmatad med litteratur att upptäcka, författare att lära känna.

Jag känner mig rastlös

och längtar efter maken som är långt borta i Brasilien. Konferens med andra ingenjörer som gillar stora roterande elektriska maskiner som det hette i den där platsannonsen. Ambitionen var att läsa som när jag var singel, när inte distraktionen från en kär person var så stor. Och lite har det ju blivit läst;

På Chesil Beach av Ian McEwan
Dårskaper av Isaac Bashevis Singer
Rotlös av Tsitsi Dangarembga
och del av Skammens boning av Doris Dahlin.

Hermia Says fick av misstag nya kläder igår, med fingret på musplattan gled jag förbi spara-knappen för ny layout, fingret ryckte till och så blev det ungefär så här. Och så badar jag. Badet som ersättning för varm famn kanske? Nu snart igen med Daniel Lemma i cd-spelaren, kanske för högt för att grannarnas bebis ska hitta sömnen? På tisdag återställs ordningen. Om bloggandet tänker jag att jag bara ska skriva när jag tycker jag har något att säga. Varför ta plats i nätsfären med annat liksom. Men hur det än är blir det sådana här saker skrivna. Oviktigheter. Men ändå. Ett utsnitt från mitt liv just här och nu. Kanske lyckas det mig den här gången att läsa i badkaret. Nya Vi läser kanske, svår att motstå när den är på allas bloggar. Nu även här.

Nä, det är inte läggdags än,

trotsar sömnen för att vara uppe lite till, underhålla mig lite mer här vid datorn som värmer skönt i mitt knä.

Inför en föresläsning på mitt bibliotek i slutet av november har Birgitta Wallin försett mig med en lista med litteratur skriven av indiska författare. Jag har fått lov att presentera den här. Indien är hett, inte bara klimat- utan också litteraturmässigt. Några av böckerna har jag läst under min tid som bloggare, länkar till det jag skrivit om dem. Har du också läst något på listan och vill du i så fall att jag länkar till din text om det lästa?

Agnihotri, Anita: Dagar i Mahuldiha. Berättelser och reportage från östra Indien (2006)
Ambai: Flod (2008)
Anand, Mulk Raj: Kuli (1953), Kastlös (1984)
Basheer, Muhammad Vaikom: Under mangoträdet (2008)
Anantha Murthy, U.R.: Samskara – rit för en död man (2001)
Bhagavadgita (övers. från sanskrit Martin Gansten, 2001)
De tidiga Upanishaderna (2005)
Desai, Anita: Det brinner på berget (1980), Dagens klara ljus (1983), Hedersuppdraget (1985), I skuggan av Taj hotell (1988)
Desai, Kiran: Kalabalik bland guavaträden (1999), Bittert arv (2007) se Babels, i SVT, intervju med Kiran Desai här.
Devi, Mahasweta: Branden i hjärtat – berättelser från Bengalen (2008)
Ghosh, Amitav: Förnuftets krets (1986)
Halder, Baby: Från mörker till ljus. Biografi (2008)
Jhabvala, Ruth Prawer: Hetta (1978)
Jha, Radikha: Lukt (2001)
Kunzru, Hari: Imitatören (2002), Leela.exe (2005)
Lahiri, Jhumpa: Den indiske tolken (2001), I väntan på ett namn (2004)
Mehta, Gita: Raj (1990), Narmadas sång (1994), Klättra och kana (1998)
Mistry, Rohinton: En sådan lång resa (1993), En ömtålig balans (1998), En familjeangelägenhet (2004)
Mukherjee, Bharati: Jasmine (1991)
Nair, Anita: Kvinnor på ett tåg (2006), en intervju med författaren finn här.
Narayan, R K: Läraren och hans hustru (1953), Guiden (1959) Skyltmålaren (1980)
Rai, Bali: (O)planerat bröllop (2002), Välkommen till ghettot (2003), Rani & Sukh (2004), Kallt käk (2005), Snabb affär (2006) ungdomsböcker
Roy, Anurahda: En karta över omöjlig längtan (2008)
Roy, Arundhati: De små tingens gud (1998)
Rushdie, Salman: Midnattsbarnen (1983), Skam (1984), Jaguarens leende (1987), Satansverserna (1989), Harun och sagornas hav (1991), Öst, väst (noveller, 1995) Morens sista suck (1996), Marken under hennes fötter (1999), Ursinne (2002), Överskrid denna gräns. Essäer och artiklar 1992-2002 (2004), Clownen Shalimar (2006)
Seth, Vikram: En lämplig ung man (1994), Arion och delfinen (1994, barnbok), Kärlekens musik (1999), Golden Gate (2001), Två liv (2006)
Sinha, Indra: Mordet på Mr Love (2004)
Sobti, Krishna: Lyssna min dotter (2001)
Suri, Manil: Vishnus död (2001)
Tagore, Rabindranath: Gitanjali (1913), Postkontoret (1916), Min barndom (1956), För fyra röster (1964)

FIB:s VÄRLDSBIBLIOTEK, INDISKA SERIEN
Raja Rao: Kanthapura indisk by (1953)
Manik Bannerjee: Folk vid floden (1953)
Bhabani Bhattacharya: Hunger och längtan (1953)
Hamayun Kabir: Människor vid floden (1953, i samma volym som Bannerjee)

ANTOLOGIER
Indisk dikt och tanke, red. Elin Lagerkvist (1959)
Indiska fabler och sagor, red. Elin Lagerkvist (1961, 1979)
Moderna indiska berättare, red. Carl Elof och Ragnhild Svenning (1964)
Röster från Indien. Elva samtida indiska författare, red. Tomas Löfström och Birgitta Wallin (1997)
Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Berättelser från Indien, red. Tomas Löfström och Birgitta Wallin (2001, pocketutgåva 2004)
Berättelsen på min rygg. Indiens daliter i uppror mot kastsystemet, red. Eva-Maria Hardtmann och Vimal Thorat (2006)
Detta land som aldrig var vår moder. Dikter av indiska dalitpoeter och bilder av Savi Sawarkar, red. Eva-Maria Hardtmann och Vimal Thorat (2006)
Den heliga papegojan och andra historier om Akbar och Birbal (2008)

ANDRA OM INDIEN
Roberts, David: Shantaram

Zac O'Yeah berättar på DN.se om sina favoriter bland indiska böcker.
I DN kan man också läsa om indiska författare under rubriken De globala indierna kliver fram.

Jaha, det är väl bara att sätta igång då. Med läsningen alltså...

Som nybliven cirkelledare

funderar jag på vad bokträffarna under våren ska ha för tema. Höstens tema är ju Jonas Hassen Khemiris böcker. Efter att först ha tänkt mig ett indiskt tema för vårens sammankomster blir det nu alldeles troligt några svenska kvinnliga författare vi läser. Jag blir än mer övertygad om det sedan jag läst en artikel på Aftonbladet.se där Jenny Aschenbrenner jämför Marjaneh Bakhiaris nya roman Kan du säga schibbolet? med Lena Anderssons Var det bra så? för i min plan ingår att vi i cirkeln ska läsa Kalla det vad fan du vill, alltså Bakhtiaris debutroman och just Anderssons bok. (Kanske inte så konstigt att jag härom natten drömde om Bakhtiari förresten.) Så stärkt över att här finns samband att diskutera, olikheter att poängtera blir jag alltmer säker på cirkelvalet. De andra författare och texter jag tänker mig att vi ska ta oss an är Susanna Alakoskis Svinalängorna och Doris Dahlins Skammens boning. Jag har en plan som just nu känns riktigt bra. Jag ser framför mig massor att teman att diskutera. Däremot känner jag mig ännu inte särskilt slipad som cirkelledare. Det är dock spännande att i arbetet ingå i nya roller, i nya sammanhang. Just nu har jag förmånen att låta egna intressen korsa yrkets.

Det svider lite i ögonen

för hela eftermiddagen och kvällen har ägnats åt Ian McEwans På Chesil Beach. Ögonen är inte vana vid sådan intensiv läsning längre. Med det driv romanen har tror jag någon annan sorts läsning än sträckläsning varit svår att genomföra. Jag är glad att jag läst boken nu, en stund efter den var omtalad överallt och av alla. Just för att den blivit läst av så många känns det överflödigt att orda om innehållet här. Men de känslor jag har, de spår läsupplevelsen gett vill jag skriva ned. Förhoppningsvis räcker det för att hålla romanen kvar en stund till.

Jag blev mer berörd än jag trodde jag skulle bli, vilket mest beror på att McEwan inte gått hem hos mig tidigare. Han är en smart författare, klok. Han levererar meningar och stycken som jag vill skriva ned för det är så bra och klart formulerat. Jag jublar och lider med personerna som i den korta romanen verkligen får liv. Jag känner så starkt för Florence, känner hennes osäkerhet som min egen. Och jag är glad över att leva i en tid där vi har ord, ett språk för det paret i romanen inte kan uttrycka. Ett ögonblick räcker för att förena - eller för att skilja människor åt. Det blir svårt hitta ny bok som på värdigt sätt tar vid där läsningen av På Chesil Beach slutar.

Vackerhet

Eva Cassidy, "Songbird". Smeker höstkvällen varm.

"Vad skönt med en bok från Afrika

som inte handlar om Afrika". En tanke som far genom mitt huvud när jag börjar läsa Yvonne Veras Under tungan. Lite konstigt kanske, eller inte alls. För den "afrikanska" litteratur jag läst på senare tid har just haft landet, platsen på något sätt i fokus. Naturligtvis menar jag inte att det är fel - bara att det råkat vara så i de jag läst. Det är allmängiltigt på ett sätt men skrivs tydligt i förhållande till just platsen, landet, byn. Men Under tungan har som jag förstår det en fars övergrepp mot sin dotter som tema och handling på en obenämnd plats. Grymt förstås på alla sätt. Det är poetiskt skrivet och någonstans i denna starka text går läsningen i stå. För det är något med mig och lyriska texter som inte passar ihop. Jag kommer på mig själv med att tänka på annat, med att tröttna på att kämpa för att förstå det jag läser. Och jag vet att jag missar många bra saker, bra för andra i alla fall. Och kanske är det berättade en metafor för västvärldens och kolonialismens övergrepp av Afrika.

Har du läst Yvonne Vera? Berätta gärna vad jag missar om jag inte återgår till boken!

Istället ämnar jag fira helg med Ian McEwans På Chesil Beach som lovar gott. Hem först genom snörusk. Fram med sockarna och varma drycken. Krypa ned under filten. Kura.

Med ojämna mellanrum

läser jag, som nu, I B Singer. Nu är det Dårskaper och då inte i Brooklyn som hos Paul Auster utan i New York. Singers verk är varierande, både obehagliga och vällustiga. Men jag minns dem sällan. Vad det beror på vet jag inte men att bloggandet är bra mot litterär minnesförlust det vet jag.

"Det hände mer än en gång att någon som jag trodde hade dött i Hitlers läger plötsligt dök upp, frisk och välbehållen. Jag brukade försöka dölja min förvåning. Varför ställa till med stor dramatik eller låta förstå att jag hade försonat mig med tanken på att han eller hon var död?"

Det är författaren i boken, Aaron, som berättar. Han är förutom författare också rådgivare för vilsna själar i radio och i tidningar. Hans eget liv är och blir alltmer kaotiskt i romanen. Citatet ovan kommer sig av att Aaron möter Max, en man hemifrån Warsawa. Genom den ca 20 år äldre Max tar sig Aarons liv under några veckor de mest udda vändningar. Och det är nog vad jag gillar mest med Singer - överraskningarna. Att inte vara riktigt säker på vad som ska komma att hända. Och så finns här melankoliska varelser som brottas med frågor om Guds varande eller icke-varande och undrar om livet är värt att leva samtidigt som de dras in i triangelliknande relationer styrda av åtrå eller kanske kärlek? Och den judiska utvandrade kulturen är alltid levande oavsett om det är i Lublin eller i New York.

Roman/följetongsskrivandet tar också stor plats i romanen, alltså det att skriva, vara författare. Den störste författaren av alla, är det månne Gud:

"Jag kände mig övertygad om att Gud är en romanförfattare som skriver som han vill, och att hela världen måste läsa det han skriver och försöka komma underfund med vad han menar."

Jag gillar det jag läser helt enkelt!

Och även om jag bara har vaga minnen av dem, så visst vill jag rekommendera även: Skuggor över Hudsonfloden, Trollkarlen från Lublin, Fiender - en berättelse om kärlek t ex.

I natt drömde jag om Marjaneh Bakhtiari som snart ska intervjuas i Babel. Undrar vem jag får påhälsning av i kommande drömmar?

Tambu är 13 år

och bor i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Om henne berättar Tsitsi Dangarembga i romanen Rotlös som jag läste ut för ett par dagar sedan. Dangarembga berättar, med vissa självbiografiska inslag, om Tambu - en flicka som växer upp i en fattig by. Hon får tidigt känna på livets orättvisor. Eftersom hon är flicka har hon inga förutsättningar för att få studera, till skillnad från brodern som betraktas som ett läshuvud och skickas till missionsskolan där de bådas farbror är rektor. Brodern är inte någon ödmjuk student utan på ett barns vis en egoist som sätter käppar i hjulet för Tambus kamp för ett bättre liv.

Men så dör brodern hastigt och som äldsta barnet i familjen, som inte har fler söner, får Tambu ta broderns plats i skolan. Och hon visar sig vara den verkliga studiebegåvningen. Till moderns stora sorg lämnar hon byn och bosätter sig hos farbrodern med familj. Här finns den introverta och ständigt funderande kusinen som för in självsvält som ett lite oväntat tema i romanen. Det är inget jag förknippar med afrikanskt 60-tal. Här finns även farbrodern, en man som betraktas som släktens överhuvud och som försörjer fler än Tambu. Bakom generositeten finns en hårdhet som främst går ut över hans familj. Fastern utgör, genom att vara välutbildad, en förebild för Tambu. Tambu brottas mellan att å ena sidan vara starkt präglad av traditionen med uppväxten i en miljö med starka familjeband och å andra sidan detta mer västerländskt präglade levnadssätt. Det nya livet är inte bara är materiellt annorlunda då där finns rinnande vatten etc utan också andligt, psykiskt annorlunda. Tambu söker förhållningssätt till båda livsformerna.

I inlägget innan skrev jag att romanen får mig att tänka på Moa Martinsons böcker om Mia, den trilogi som inleds med Mor gifter sig. Den uppfattningen håller i sig. Martinsons böcker läste jag för kanske 15-16 år sedan men de finns kvar i hjärtat. Likheten med Martinson kommer främst av den insiktsfullhet och klokhet med vilka författaren gestaltar Tambu. Samma kärlek till karaktären finns hos de båda författarna. Båda skriver om flickor nära dem själva, även om det inte är direkta självbiografier. Tambus kamp för ett nytt liv, för att slippa kämpa för att leva, kommer jag kanske att bära med mig lika länge som Mias.

För att ha något att skriva om

måste jag läsa. Så är det ju med bokbloggandet. Jag tänker ibland mer på att skriva än på att läsa, trots att det är läsa jag vill. Så nu när maken är bortrest ska jag läsa. Och försöka komma in i en ny morgonvana - läsa istället för att snooza tre-fyra gånger. Det började i morse. Så inlägg blir det när jag, förhoppningsvis, har något att säga - när jag tänkt efter att ha läst.

Läsning pågår nu av Rotlös skriven av Tsitsi Dangarembga. Får mig av någon anledning tänka på Moa Martinsons Mor gifter sig-trilogi. Lika inkännande porträtt av ung flicka som kämpar sig uppåt. Någon som läst den ena eller de andra?

Allt gott, läsvänner!

Idag blir:

1. Jag kallad "flicka" av lärarkvinna vars klass jag ska visa runt på biblioteket.*
2. Maken uppmanad av sin frisör att bleka slingor i håret för att se yngre ut.

Åldersnoja åt två håll på märkligt vis.

* Nej, jag har inte nått dithän att jag blir smickrad när andra tror jag är yngre än jag är. Har alltid fått vara yngre, aldrig i rätt ålder nämligen.

Kanske återupptas läsningen

av Hanif Kureishis Något att säga dig vid ett senare tillfälle. För efter att ha nätittat på intervju med författaren i Malous bokklubb blir jag nyfiken på den, igen. Författaren verkar intressant. Men anledningen till att jag ser intervjun är för att Shampoo Rising skriver om den och det bidrar också till min återväckta nyfikenhet på författaren och romanen. I likhet med Annina tycker jag inte myllrande eller mångkulturell är ord som beskriver romanen. Tvärtom tänker jag på den som väldigt brittisk, det är även så jag uppfattar författaren. Kanske vill vi läsare ibland så gärna hitta den där mångkulturella romanen som fångar hur det är att leva i dubbla kulturer, som sätter ord på det där ogripbara vi inte förstår. Vi förminskar läsningen, stänger in den med etiketter som "invandrarroman". Det blir liksom enklare så. Istället för att behöva ta ställning till att en halvpakistanier boende i London kan vara precis lika brittisk som vilken urlondoner som helst. Låt världen vara komplex, låt gränser suddas ut. Kureishis eget förhållningssätt känns så självklart - att se människor som mäniskor oavsett kulturell eller religiös bakgrund. Vi vill, som han säger, se till att våra barn får en bra utbildning, vi vill bo fint och ha ett bra sjukvårdssystem. Svårare än så kanske det inte är?

What a glorious feeling

I går såg jag filmen Singin' in the rain - för första gången! Och åh, så fin den var, musikfilmen, som spelades in 1952 men ustpelar sig 1927, med stjärnorna Gene Kelly, Debbie Reynolds och gummimannen Donald O'Connor. Skådespelarna får de galna och vackra dansnumren att se så enkla ut, så självklara. Dåligt bevandrad i klassisk film, som jag tydligen är, hade jag ingen aning om att filmen skildrar övergången från stum- till talfilm. Den berättar om det underhållande, perfekt och tankeväckande. Det är just det temat och dansnumren som gör störst intryck på mig, vid sidan av en dråplig och en söt kärlekshistoria, och förstås 20-tals miljön. Och så spritter det lite i benen. Människor som dansar, är de inte lite gladare än oss andra?