Spådomen

I fredags började jag läste Agneta Pleijels senaste Spådomen, på lördag liggande i gräset nära stranden läste jag ut den.

Detta var en stark, omtumlande läsupplevelse. Omväxlande som ”jag” och ”hon” berättar författaren en ”flickas memorarer”.  Det blir många flyttar för flickan, pappans arbete som matematikprofessor gör familjen rörlig men också orolig. Även om oron är djupare förankrad än så, särskilt i mamman. Romanens flicka blir en ung kvinna som försöker finna en egen väg. Men det är inte lätt. Det finns sådana spänningar mellan mamma och dotter, så mycket under ytan. Ett återkommande tema är ambivalens och likaså, tänker jag, lojalitet och frågan om vem hon ska lojal med. För det här är en familj som går sönder. Och så samtidigt den egna vägen, det egna livet.

Spådomen som gett boken dess titel är inte flickans utan en fasters, men den präglar en del av flickans förväntningar på livet, på hur det ska gestalta sig. Men spådomen kan också, tänker jag, vara alla de andras tankar om ens eget liv, alla de roller man förväntas spela eller förverkliga.

Det går inte att i några meningar omfamna hur den här boken var att läsa. Den grep tag på djupet på ett sätt som egentligen rätt få böcker förmår att göra. Möjligen skriver jag något mer senare. 

Stockholm noir

Min vurm för 1920-talet ledde mig till Niklas Rådströms Stockholmsroman Drivved från Arkadien (1999), fast det egentligen är dess fristående andra del som utspelas under tidsperioden. Men jag vill börja från början.

Den här romanen startar på nyårsafton 1899 då Sara helt enkelt snor en bebis ur en barnvagn i tron att barnet ska hindra häradshövdningen hon sökt arbete hos från att förgripa sig på henne, för det är så ryktet om honom går. En lite långsökt början kanske på en roman som håller mig i sitt grepp från början till slut.

Rådström berättar en mörk historia från en brytningstid, om saker som hänt eller hade kunnat hända. Sara behåller bebisen som hon kallar Holger och de delar en dubblett med Margit. Sara bär på hemska oläkta minnessår som tar alltmer konkreta uttryck, samtidigt bär hon på hemligheten om barnet. Åren går och Sara och Holger hamnar hos en man som gör anspråk på att ha kontakt med andevärlden, och som har planer för Sara. Det är idéer som ligger rätt i tiden som skildras. Och denna händelse är kanske början till slutet. 

Detta är verkligen ingen upplyftande läsning och den skär lite i hjärtat. Här finns en både stark person- och tidsskildring, som dock ibland balanserar på skrönans och icke-trovärdighetens kant. Inget skydd finns för de här utsatta människorna och runt hörnet lurar dessutom första världskriget. Men här finns också en stor tro på tekniken och maskinerna och på något slags överlevnad, även om människorna sviker. Jag kommer att läsa uppföljaren De svarta tangenternas planet men först måste jag hämta andan i något lite fluffigare.

Hallon och torr champagne

Agneta Ekman Wrangel (1917-2006) växte upp i slottsliknande miljö i Skåne, men flyttade senare till Stockholm där hon gifte sig med Hasse Ekman (The Hasse Ekman) och blev mamma till bl a Gösta Ekman. 

Åren med den berömde maken blir intensiva och de har ett stort umgänge i Stockholms kulturliv. Det är underhållande att läsa om alla möten, sällskap, händelser. Men Agnetas personliga liv är även det intressant att läsa om – hon har varit med om ett och annat. Så får läsaren ta del av berättelser och anekdoter från hennes liv, höra om hennes paranormala upplevelser och föraningar, ta del av hennes liv som ensamstående mor när äktenskapet inte håller längre. Det är glitter och glamour och en vardagskamp. Det är kvickt skrivet om ett spännande liv.

Tänker på lite äldre vänner som berättat att de när de kommit en bit in i livet börjat läsa självbiografier. Är det månne dit jag kommit nu, undrar jag efter att ha avverkat ett gäng tillbakablickande berättelser…

När jag inte hade nåt

Hade det inte varit för några jobbrelaterade aktiviteter så hade jag inte, tror jag i alla fall, läst Ison Glasgows När jag inte hade nåt där rapparen, textförfattaren mm berättar sin livshistoria för journalisten Emil Arvidson. Och Ison & Fille hade varit ett okänt begrepp långt utanför min musiksfär.

Nu har jag läst och faktiskt också lyssnat lite grann. För alla med koll så är Isons historia redan bekant, berättad också i P1:s Sommar för några år sedan och i olika intervjuer. För i boken berättar Ison om sin uppväxt som startar i New York, där han lever ett tryggt liv med mormor, morfar och en hippieinspirerad mamma. De har det rätt bra. Men längtan efter Isons pappa, lejonet från Barbados, för Ison och mamma Linda till Stockholm där all basal trygghet försvinner. De får snabbt vänner, Linda är utåtriktad som få, men varje dag är en kamp för att få mat och en plats att sova på. För Linda är sonens välmående allt och hon stöttar honom på alla sätt.

Det reder sig på ett eller annat vis och den lilla familjen får ett fast tak över huvudet. Isons vägar leds till musiken och mötet med Fille. Duon har hängt ihop länge nu, i runt 20 år om jag inte räknat fel. Mycket har de upplevt tillsammans.

Ison berättar levande om kampen, om utsattheten och om sin stora kärlek till sin mamma (och till Frihetsgudinnan). Mammans goda humör tog dem genom många svåra situationer, det humöret, den glada tonen finns även i berättelsen. Samtidigt berättar Ison om blygsel och om oförmågan att verkligen befinna sig i det som händer, att stänga av. Allt är skört och ingenting säkert och även om Ison nått framgång på så många sätt finns alltid vetskapen om och oron för att falla tillbaka, att inte ha pengar till mat och hyra. Det ger texten en ödmjukhet som känns väldigt sympatisk.

Förebilder behövs ju och Ison måste vara en alldeles utmärkt sådan. Dessutom är det en alldeles utmärkt bok. 

Förlorade själar

"Det enda som somalier verkar kunna räkna med är katastrofer.”

En av sensommarens skönaste, lugnaste dagar läser jag den här meningen i Nadifa Mohameds roman Förlorade själar. Den sammanfattar det kaotiska läget i landet, läget för de människor boken handlar om.

I centrum för handlingen är en flicka och två kvinnor som speglar olika generationer, samhällsklasser och inställningar till de pågående konflikterna mellan regering och rebeller. Det är barnet Deqo, övergiven av alla och uppväxt i flyktingläger, Filsan som i soldatrollen tagit ställning för regimen och Kanwar den gamla kvinnan från goda förhållanden som plötsligt reagerar och agerar i en händelse som inledningsvis får de tre att brutalt mötas.

Så följer vars och ens berättelse och deras kamp för överlevnad. Det är obehagliga scener som utspelas där människovärdet minskar till ett ingenting och där det till synes lugna och trygga snabbt kan vändas i sin motsats.

Författaren berättar levande och i det hemska vackert, får persongalleriet att träda fram tydligt. Förutom att Förlorade själar är en gripande och även fin läsupplevelse så är det en viktig läsning för att få en i alla fall liten förståelse för, en liten bild av, vad de somalier som lever och andas i min närhet flytt ifrån. Och jag känner en enorm tacksamhet över att jag råkar leva i detta skyddade hörn av världen - och över att här finns rum för fler.

Efter semestern Semestern

I år började jag arbetshösten med semester eller i alla fall med boken Semestern. 

Här möter läsaren familjen Post som lämnat USA för ett par veckor i ett hyrt hus på Mallorca. Förutom makarna Post, Franny och Jim och de båda vuxna barnen Sylvia och Bobby så är också sonens sambo samt Frannys bäste vän med make med på resan.

Utöver badkläder har de allihop en del trassel med sig i bagaget vilket undan för undan avslöjas för såväl läsaren som de andra i ressällskapet. Otrohetsaffärer luftas, projekt och planer avslöjas och relationerna skaver. Straub skriver med lätthet och fångar med komiska poänger en rätt miserabel semester, som tematiskt har vissa beröringspunkter med David Nicholls familjetripp Vi. Så skönt ibland med en stunds underhållning, som att en sen sommarkväll se en riktigt rolig komedi.

Rapport från en lässommar

Snart är höstens första arbetsvecka till ända och jag ser tillbaka på en semester med flera fina läsupplevelser - och läsplatser. Nedan följer ett flöde av det senast lästa.

Redan innan sommarledigheten försökte jag komma i stämning med bland annat den här.

Det är fint att se deckardrottningen i nytryck och det var riktigt trevligt att i textform återigen få möta monsieur Poirot som jag väl inte läst om sedan tonårens vurm för Christie.

Min längtan till Italien är alltid stark och i år firades den första lediga veckan i Malcesine vid Gardasjön och i Veronas heta gränder. Goethe och väl en hoper andra författare har varit i trakterna men min huvudläsning under veckan var istället av en nutida britt.

Det här var verkligen en roman i min smak, bara det att handlingen snurrar runt en dikt och dess gåtfulla poet... Till vem skrevs dikten och varför? Vem var egentligen poeten som dog ung? Det blir en bra utgångspunkt och katalysator för en roman med många ingångar, utgångar och teman. Alan Hollinghurst skriver bländande, oemotståndligt charmfullt och väldigt klurigt, han berättar en historia som sträcker sig från 1913 och nästan in i vår egen tid. Här är liv och lögn, bedrägliga, krackelerande minnen, kärlek och vänskap i en helt uppslukande och förvirrande form. Det här var faktiskt sommarens bästa godbit även om det förstås fanns mer att plocka fram ur konfektasken.

Ibland var det lite svårt att slita blicken från omgivningen, här njuter boken och jag i hotellets trädgård, Dolomiterna är där borta.

Sedan följde en svensk roman jag inte varit så intresserad av tidigare men nu fastnade och föll för.

Vilken välskriven och skrämmande roman detta är om ett otäckt stycke svensk historia - häxprocesserna i Medelpad. Söderlind berättar skickligt utifrån olika perspektiv - med en underliggande påminnelse om att det som sker inte tillhör det förgångna.

Även en bibliotekarie behöver få vara vanlig biblioteksbesökare ibland och på Stadsbiblioteket hittade jag en bok jag inte hört talas om tidigare trots att jag läst annat av författaren.

Läsningen påbörjades på tåget mot Västerbotten och jag sögs snabbt in i texten. Två familjer med släktband följs nedslagsvis under några decennier från och med början av 1900-talet, förutom i det första introducerande avsnittet skildras en dag för varje utvalt år. Mellan avsnitten har alltså mycket hänt och som läsare får jag sporadiskt och ledigt kännedom om mellanliggande skeenden och förändringar samt orsakerna till dessa. Jag gillade mycket Virginia Woolf i den här formen och fann persongalleriet intressant och engagerande. En bonus med boken var så klart det eminenta efterordet av Bernur.

Med från biblioteket följde också Cirkelmakaren av Fred Vargas som jag den senaste tiden stött på lite här och där.

Men nja. Trots Parismiljön så var det inte min sorts historia eller deckare. Men den bjöd på några mordiska timmar under äppelträdet.

En bok om en man som heter Ove blev nästa läsakt.

Marstein, vars Göra gott jag älskade, bjuder här på en historia om en man som lever familjeliv men vid sidan av är konsekvent otrogen mot sin fru i ett slags motvilligt dubbelliv. Han går famn ur famn och famlar sig fram i ett känslomässigt kaos. Det är bra skrivet, drivet men även en tung och ångestladdad läsning. Att läsa sig så nära en så på många sätt och vis osympatisk person, och ändå sympatisera, det ger en märklig känsla.

I Norberg finns mitt favoritantikvariat som jag bloggat om tidigare, med en hylluppställning värdig en quirky Brooklyn-film. Här fann jag till min stora glädje en verklig pralin av Thora Dardel som jag läste en mer självbiografisk skildring av tidigare i år.

Romanen Konfektasken som kom 1924 är hennes första och den utspelar sig i en miljö hon måste ha känt väl - Paris mest dekadenta konstnärskretsar. Det är en fest att läsa den, ett dokument från en svunnen tid. Dessutom är den fylld med bilder gjorda av Dardels konstnärs - och musikervänner så det är rent ytligt en fin bok, och jo ytan är nog en aning bättre än innehållet.

Jag gottar mig åt att ha en förstautgåva i hyllan, som kostar några hundralappar mer på Bokbörsen än där jag lade beslag på den.

Så var det äntligen cocktaildags och tid för sommarens Wodehouse.

Så här i efterhand kan jag omöjligt redogöra för ens en gnutta av det fnissiga innehållet. Men det var som det ska vara många turer hit och dit.

Semestern började i Italien och slutar på samma ställe med hjälp av Hemingway.

En sjuk överste, på väg mot livets slut trots en inte alltför hög ålder, befinner sig i Venedig. Här pågår andjakt och här finns hans kärlek, den betydligt yngre baronessan. Det händer inte ofta att jag skummar igenom sidor men överstens skildringar av kriget (som baronessan envisas med att få ta del av) var bara åh så tråkiga. Ändå är det en läsvärd roman om en kärlek, ett liv och en tid vi lämnat (särskilt en del av de ord och uttryck som används). Det blev ett par dagars litterärt guppande på kanalerna i Venedig (fast boken jag läste ur fick bara guppa i Gävlebukten).

Nu har arbetshösten startat men det känns helt rätt att börja den med Semestern.