"Det enda som somalier verkar kunna räkna med är katastrofer.”
En av sensommarens skönaste, lugnaste dagar läser jag den här meningen i Nadifa Mohameds roman Förlorade själar. Den sammanfattar det kaotiska läget i landet, läget för de människor boken handlar om.
I centrum för handlingen är en flicka och två kvinnor som speglar olika generationer, samhällsklasser och inställningar till de pågående konflikterna mellan regering och rebeller. Det är barnet Deqo, övergiven av alla och uppväxt i flyktingläger, Filsan som i soldatrollen tagit ställning för regimen och Kanwar den gamla kvinnan från goda förhållanden som plötsligt reagerar och agerar i en händelse som inledningsvis får de tre att brutalt mötas.
Så följer vars och ens berättelse och deras kamp för överlevnad. Det är obehagliga scener som utspelas där människovärdet minskar till ett ingenting och där det till synes lugna och trygga snabbt kan vändas i sin motsats.
Författaren berättar levande och i det hemska vackert, får persongalleriet att träda fram tydligt. Förutom att Förlorade själar är en gripande och även fin läsupplevelse så är det en viktig läsning för att få en i alla fall liten förståelse för, en liten bild av, vad de somalier som lever och andas i min närhet flytt ifrån. Och jag känner en enorm tacksamhet över att jag råkar leva i detta skyddade hörn av världen - och över att här finns rum för fler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!