Att gå i ide

Nu går Hermia Says i ide tills energi eller ljus kommer tillbaka. Det är svårt att vara kreativ när varje cell i kroppen gäspar och vill sova. Här ett inlägg från förra årets november, inte hos mig men i Camillas boklåda, kanske kan det inspirera oss som tyngs under denna långa natt?

Jag fortsätter läsa både böcker och bloggar, kanske blockar jag ibland med pennan i handen. Men just precis här händer ingenting på ett tag.

Dikten nedan är kanske inte helt rumsren:

Att slå igen dörren

"Gå din väg. Jag är inte inne.
Gå och leta
på havets botten.
Här finns bara en bortsprungen hund som skiter
och sedan slickar upp sin lort.

Hu!"

ur: Fråga månskenet om vägen av Ko Un


Ta hand om er kära medläsare.

Måndagspoesi

Helgens ommålning av sovrummet gav upphov till idé, därför har letandet efter lämlig text som kan motsvara de kreativa tankarna inletts. Vilka ord vill just vi somna och vakna till?

I letandet hittar jag lyrik skriven av Michelangelo som för mig är (bild)konstnär men inte poet. Men efter sig lämnade han 300 dikter skrivna i sonett- eller madrigalform. Flera av hans texter är skrivna till den hett åtrådde Tommaso som Michelangelo dock aldrig verkade få omfamna. Tommaso är den som, enligt förordet skrivet av Sverker Åström som också översatt dikterna, vakar vid konstnärens dödsbädd.

Dikten här nedan skulle nästan kunna användas som julklappsvers:

55
"Fast nog så dyrt så har jag köpt dig något,
vad det nu än är, som doftar mycket gott.
Själv hittar jag rätt ofta vägen efter lukten.
Var du än är och var jag själv än är,
så vet jag säkert var du är.
Och om du gömmer dig så var förlåten,
för vart du går, om du har detta på dig,
så finner jag dig om jag så var blind."

Michelangelo skänker med denna dikt sin unge älskade en parfymflaska. Dikten tycks vara mer lättsam än övriga texter i den fina boken.

72
"Om hjärtat talar genom ögonen,
då finns ej bättre sätt att uppenbara
min kärleks glöd. Det räcker, hoppas jag,
för att beveka dig, min käre vän.

Kanske din själ, mer skarpsynt än jag trott,
har sett den heta låga som förtär mig
och därför visar mig barmhärtighet,
som nåden flöder över den som ber.

Ja, lycklig är den dag då detta sker.
Låt timmarna och tiden då stå stilla
och solen stanna i sin gamla bana.

Då får jag, älskade och ljuve vän,
för evigt sluta dig i mina armar
och smeka dina skuldror och ditt bröst."

Fast egentligen har jag ganska svårt för kärlesklyrik, inte att förstå men att ta till mig, tycka om. Kanske för att orden ofta känns tyngda av tradition, av hjärta och smärta, av smetig älsklighet. Men så ibland uppstår mötet med mer nyskapande dikter och orden om kärlek får en helt ny dräkt. Som lyrikläsare är jag mer lagd åt hållet Men hur små poeter finns det egentligen med mer lek och överraskande vändningar.Men att tillsammans med Michelangelo ta ett kliv tillbaka i tiden kan nog ändå vara ganska njutbart.

I en klass för sig - Prep

Min repertoar av böcker att läsa skulle kunna bestå av en konstant samling av 100-200 stycken riktigt bra romaner. Varför inte, egentligen, läsa om samma bra böcker flera gånger istället för att fylla på med fler och fler titlar, där endast ett fåtal är så där riktigt bra? Jag vet inte om romanen jag läste ut igår skulle sälla sig till den tänkta skaran utvalda böcker, men den påminner mig om mitt dåliga minne. Curtis Sittenfelds I en klass för sig läste jag när den kom på svenska för några år sedan men nu vid omläsning är den som en helt ny bok för mig, trots att det är en berättelse jag tyckte om. Mitt minne för böckers handling är i det närmaste obefintligt (däremot glömmer jag sällan titlar och författarnamn), varför jag skulle kunna njuta mig igenom samma texter om och om igen.

Tillbaka till I en klass för sig: Lee är tjejen som lämnar mellanvästern för att gå på en fin internatskola i närheten av Boston. Hon vill byta tillvaro - men går från att vara någon till att bli ingen. Det är frustrerande att ta del av Lees tankar om sig själv då hon hela tiden analyserar hur hon framstår för andra, vad hon ska säga eller inte säga. Det slutar mest med att hon inget säger. Lee är som jag var fast värre. Jag känner hennes osäkerhet, hennes känsla av att inte passa in, inte vara bra nog, att vara en medelmåtta. Men ändå vill jag slå henne med något hårt i huvudet samtidigt som jag ger henne en varm kram, som för att få henne att vakna upp, ta sig ur sin slutna bubbla. Det är en tokig tjej som är så mycket smartare och mer intressant än hon någonsin kan föreställa sig. Lee får vänner, hon finner en plats, en tillfällig famn och allt hade kunnat vara väldigt bra. Lee fångas på pricken av Sittenfeld. Så på pricken att hon egentligen aldrig överraskar mig, hon agerar exakt som förväntat utifrån sitt sätt att betrakta världen och sig själv.

Kanske någon som tittat in här de senaste dagarna anar ett återkommande tema i böckerna jag läst?
Internatskolor.
De är ämnet för ett radiobokprat som jag ska göra tillsammans med en kollega på tisdag. Min egen skolgång var ibland lite tråkig och ibland jobbig men när jag läser om internatskolorna, med dess slutenhet och traditionsbundenhet, tänker jag att min tid i skolan nog ändå var ganska behaglig. Det känns skönt att nu lämna internatets slutna miljö, komma bort från klasskillnader och märkliga traditioner för att stoppa näsan i någon av de andra påbörjade romanerna - där slutenheten kanske egentligen inte är mindre, men världen på något sätt mer verklig.

På temat internatskolor även:
Efterdyningar
Ränderna går aldrig ur

Fredagsvila

Lusten att skriva är just nu minimal. Lusten att läsa är desto större.

Ikväll kryper jag upp i soffhörnet, pustar ut efter gårdagens rekorartade författarbesök på mitt bibliotek och läser på nytt Curtis Sittenfelds I en klass för sig denna gång inför ett bokprat.

Hej så länge!

Tracys hämnd av Sidney Sheldon - 20 år senare

Handlar om Tracy Whitney. Hennes mamma dör (hon skjuter sig). Tracy vill hämnas på en mr Romaro. Han förstår att hon tagit pengar av honom. Hon hotar honom med pistol. Ett skott går av och hon hamnar i fängelse (15 år). Hon räddar fängelsedirektörens flicka när hon ramlar i vattnet. Då frigivs Tracy. Tracy blir en jättebra inbrottstjuv. Jag skulle kunna skriva 5 sidor + lite till. Boken var jättebra.

Jag har blivit lite mer mångordig, på gott och ont, sedan detta skrevs 1987 eller 1988. Tracys hämnd läste jag när alla böcker var "jättebra" och varannan "den bästa bok jag läst" allt enligt min gamla läsdagbok. Läsningen var blandad, mycket av det lästa väckta starka på gränsen till sentimentala känslor.

Innan jag lämnade arbetet, biblioteket, i fredags lånade jag bl a hem 5 timmar Tracys hämnd (If Tomorrow Comes) på DVD. När livet känns lite kärvt i största allmänhet och hösttröttheten fångat mig kittlas jag av det välbekanta. När jag packar upp mitt lån här hemma blir maken lyrisk. Berättar att han sett just denna tv-serie minst 20 gånger tillsammans med sin syster. Lyckan är gjord och vi beger oss till det glittriga 80-talet. Tracy! Hämndens manipulativa hjältinna som övar tai chi som den mest gracila dansaren.

Jag njuter av besöket i 80-talet, av nostalgitrippen, minns att jag verkligen tyckte om boken. Och jag blir lite gladare.

Cas Public : Diary

Som kulturintresserad är det roligt att finna nya uttrycksformer att ta del av. Därför har jag nu sett ett par dansföreställningar som gästat Gävle teater. Den ena har jag skrivit om tidigare. I tisdags såg jag föreställningen Dairy framförd av en dansgrupp från Kanada.

Scengolvet är fyllt med värmeljus som det åtta dansarna flyttar runt på. Så ställer de sig vid scenkanten och börjar prata som en inledning. Gester används och språken är inte bara engelska och franska utan även svenska vilket först är svårt att uppfatta kanske på grund av det oväntade. Det vi ska få se kommer att handla om kärlek, passion och åtrå. Ungefär så.

Det dansas i olika konstellationer i olika takt, stil, mönster. Jag gillar det jag ser, förstår de vänder sig till en ungdomlig publik genom det sätt framställningen görs vilket också bekräftas av publikens ålder där vi sitter en trappa upp. Det är friskt på något sätt, tydligt. Andhämtningen ibland passionerat tung hos vissa dansare, som vore det de intimaste akter vi tog del av. Dansarna slutar då och då dansa för att återigen berätta, skoja och driva med varandra som räcker inte dansens rörelser riktigt till. En liten filmkamera fångar ibland upp det som visas, projiceras på stor filmduk som bakgrund. Precis som vid förra danstillfället försöker jag för mig själv berätta historier utifrån det jag ser liksom för att skapa sammanhang.

I dagens DN recenseras föreställningen vilket ger mig en delvis ny syn på det jag ser och andra saker att tänka på. I litteraturen eller framför en teaterföreställning känner jag mig hemma. Jag finns i ett ramverk där jag har verktyg att tolka med. Det gör jag inte på samma sätt med dans - vilket känns på något sätt befriande samtidigt som jag vill lära mig vad jag "ska" titta efter. Kanske för att det analytiska ligger för mig, och för att få verktyg att nå steget vidare. Kanske kan det likaväl ses som en ängslan för att inte tänka "rätt" , men allra mest vill jag förkovran, vill veta mer. Nu bygger jag på en egen danskanon.

Ränderna går aldrig ur

Att driva med eller snarare kanske avslöja överklassen känns på något sätt legitimt och görs titt som tätt i reklam, filmer och böcker etc. När Agnes Hellström skriver om överklassen utifrån en internatskola i Sigtuna görs det genom ett utifrånperspektiv. Fast egentligen inte.

Det är ett tungt ansvar att förvalta ett arv med anor,viktigt att inte blandas ihop med de nyrika, de som saknar både manér och allmänt hyfs. Vi skrattar och rynkar på näsan åt deras bilar och båtar. Överklass är någonting helt annat. En känsla för stil, ett namn, ett gott uppförande, rötter långt tillbaka i tiden. Helst i adeln.

Elin är huvudpersonen i Ränderna går aldrig ur som väljer att lämna den lilla orten Gimo i Norduppland för att börja på gymnasiet på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Att familjen långt tillbaka i tiden haft del i skolans grundande gör att Elin vill gå där, vill söka sina rötter. För hon känner sig inte hemma i Gimo, en ort som under tidigt 90-tal blir alltmer känd för sin uttalade rasism. Åsikter som gör att bäste vännen Behnam tvingas flytta, vilket skär sår i den då 11-åriga Elin. Händelserna i Gimo minns jag rätt väl, hemska bilder och artiklar i tidningen om anlagda bränder på flyktingförläggningen.

Boken är skriven ur Elins perspektiv och i vissa avseenden fungerar den som en antropologisk studie. Elin vill hitta sätt att smälta in i internatskolemiljön, vill lära sig tolka de koder som finns där och lära sig reglerna som mest är till för att brytas. Samtidigt hålls distansen - människorna på internatskolan beskrivs utifrån sina kulturella vanor, de skärskådas och genomskådas. De slutna miljöerna, både i Gimo och på internatskolan, öppnas. Kanske är det inte så mycket som skiljer de båda ställena åt? Hellström målar i bägge fallen upp en inskränkthet, en obefintlig förståelse för människors olikheter (trots skolans stolthet över det motsatta). Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad överklassen har för sig, trots att jag vet att de besitter makt och viktiga poster i samhället. Ändå är Hellströms bok intressant, kanske för att den ger mig tillträde till en så sluten miljö som internatskolan med människor så olika de som finns i min egen omgivning.

Boken handlar också mycket om att vara ung, om att finna sin plats i tillvaron av studier och fester, om att hitta vänner något som säkert många unga eller alla vi som varit yngre kan känna igen åtminstone bitar av. Elin möter också kärleken i ett par av de rikemanskillar som finns på skolan men när barndomsvännen Behnam plötsligt dyker upp krockar världarna. Blir längtan till det som skulle kunnat vara alldeles för stor. Elin tvingas ta ställning på ett sätt som aldrig tidigare.

Historien om Elin berättas på ett rättframt och enkelt sätt. Elin är en mer komplex person medan andra människor är grundare skildrade och motpolerna ganska enkelt ställda mot varandra. Samtidigt kanske det är ett sätt att gestalta en klass där tankar och innersta känslor inte får uttryckas, där anseendet värnas framför allt annat. Eller som Elin vid ett tillfälle uttrycker det: "[...] nu är jag dessutom gammal nog att dämpa upprörda känslor med sprit." Man behöver nu inte tillhöra överklassen för att inte kunna tala om känslor men här finns en viktig fasad att upprätthålla som är viktigare än att låta luften rensas. Genom Elin spricker till viss del fasaden. Jag tänker att romanen kan läsas på flera sätt - som en underhållande text där ord läggs till ett ord, eller som en text där det som inte sägs pressas undan är viktigare än det som uttalas. Den senare läsningen tror jag ger romanen mest rättvisa för jag tror inte Hellström är ute efter att ytligt underhålla sin läsare.

Jag tänker också på nyligen lästa Jakten på nollpunkten av Carl Johan de Geer – han gör samma upptäckt, den att ränderna aldrig går ur, ty adelskapet finns där oavsett hur mycket avstånd han försöker skapa till det. Det går inte att frigöra sig och i Elins fall finns också en förtröstan i att anorna, om än inte adliga, leder till kontakter vägar in i samhällets toppskikt. Eftersom bokens Elin är i min ålder, några år yngre, har vi en del liknande referensramar. Så när Elin klipper sig som Winona Ryder i Reality Bites ler jag, minns filmen och tänker att våra vägar korsas trots att de är så långt ifrån varandra.

Vad gör man en dag som denna?

Lyssnar på musik kanske?

Melody Gardot, If The Stars Were Mine


Låter skönt i mina öron i alla fall.

En dikt

Det är dags att ge sig av
av Véronique Tadjo

"Det är dags att ge sig av
längs resenärernas leder
Plocka samman det du söker
och se till att du är redo
Var än vi färdas
kommer det att finnas karavaner"


ur Människosaker
översättning Birgitta Wallin

Efterdyningar - Testimony

Hemma sjuk idag med röst som raspar oroväckande med tanke på att jag imorgon ska högläsa novell på jobbet. Halvliggandes har jag ägnat några timmar åt att läsa Anita Shreves roman Efterdyningar. Det är det första jag läser av henne även om jag är bekant med hennes författarskap. Att jag läser den just nu beror på att jag tillsammans med en kollega ska göra en grej på temat "internat" och där passar Efterdyningar in.

En rektor på ett internat, high school, i New England får i sin hand en videokassett som visar en akt av gruppsex. Till sin förtvivlan ser han att de agerande är tre unga och lovande män från hans skola samt en underårig flicka. Rektor Mike måste hantera detta på något sätt och väljer diskretion framför öppenhet. Det som sedan händer berättas ur många olika individers perspektiv - historien nystas bit för bit upp. Som läsare befinner jag mig mitt i händelsernas virvelvind men också med det som hänt i två års backspegel. Vissa partier känns kanske lite konstlade men sammantaget är jag glatt överraskad av Shreves berättelse. Hon för med säker hand några av sina personer mot undergången. Det är snyggt uppbyggt och frågorna om ansvar och moral är inte förenklat framställda. Internatet som skildras är ett eget universum, en sluten plats där egna lagar skapas. Shreve är en annan sorts författare än jag trodde, så jag får nog placera om henne i min hjärnas kartotek.

Läst på resa

Efter att ha läst Jáchym Topols Nattarbete, som jag inte förmår mig att skriva något om men hade behövt prata om för att helt lyckas tränga in i, ville jag läsa något rosa och fluffigt. Men den utvalda reselektyren tog slut redan innan resan börjat - Amanda Hessers Middag med mr Latte som underhöll mig och inspirerade mig till att bli en bättre mer engagerad kock.

Så istället blev det en lista med fluffiga böcker som fick följa med till bokhandlarna på Arlanda. Men väl där plockade jag på mig ett helt annat sällskap texter av vilka jag läste tre. Att resa ger mig något slags extremt intensiv upplevelse av livet, jag som annars har svårt att känna igen tom kollegors ansikten på stan minns ansikten på människor jag möter på semestermålet, minns smaker och lukter så mycket tydligare. Resan blir en glipa i tiden, där allt är skarpare. Även läsningen blir mer intensiv. Det är den sortens läsupplevelser jag skulle vilja få vara med om dagligdags, vilket säkert skulle göra mig utmattad. Dagarna i Italien var aktiva ändå blev det mycket läst. När jag läste vet jag inte riktigt men bra läsning var det.

Alain de Bottons Kärlek - en betraktelse är först ut. Han driver en idé om kärleken, gör det snyggt och får mig att vika några hörn. Kanske gör författaren t o m att jag blir lite klokare.

Sedan följer en roman som jag tummat på på jobbet och som jag trott skulle handla om en slashas till ung man vilken jag skulle få mycket svårt att stå ut med. Men den är ju så mycket mer och för alla som ens lekt med tanken att åka till Dominikanska republiken är det obligatorisk läsning. Ja, så är det. Junot Diaz Oscar Waos korta, förunderliga liv är en stark historia skriven på ett helt underbart sätt. En egen berättarröst men samtidigt så självklar att lyssna till har Diaz skapat.

Därpå följer en bok, roman eller biografi, som jag tänkt att läsa någon gång. Denna överraskar mig med sin personliga friskhet. Carl Johan de Geer har med Jakten på nollpunkten skrivit en av de bästa memoarliknande texter jag läst. Klassresa, konstnärskap trasiga själar och lust till livet.

Cinque Terre, Italien

Ibland behövs avbrott både från detta skrivande och från vardagen. Min kärlek och jag packade för en vecka sedan ryggsäckarna och for till Cinque Terre, Italien. Efter kusten, i Ligurien, ligger fem små byar: Riomaggiore – Manarola – Corniglia – Vernazza – Monterosso, mellan vilka man kan vandra eller åka tåg. Vandringsleder löper också uppför bergen som skuggar städerna. Vi bor i en ”studio” (mille grazie, Camilla, för tips!!) högt upp i Riomaggiore bland lime-, apelsin- och citronträd. Vägen dit går efter branta gator eller i höga trappor.

Jag har köpt mina första vandrarkängor och skalkläder redo för alla sorters väder. Och det är rätt smart gjort för den här tiden på året skiftar väderleken en aning.

Vi följer Via dell' Amore – kärlekens väg – till Manarola och vidare mot Corniglia. Turen går vid vattnet som är inbjudande turkost och minsann det finns faktiskt de som badar. Byarna är små och jag upplever dem som lite slutna kanske för att det är få turister där, något som jag förstås tycker är skönt.

Dagen efter beger vi oss mot Telegrafo, slutpunkt på ett av de berg som omger staden. Jag väljer att kalla det berg för i mina ben känns det så. I regnig värme börjar vi stigningen, 500 m över havet, det är brant och stenarna är halkiga. Jag gnäller, vill inte gå vidare, svettas mycket och glasögonen halkar hela tiden ner. Jag är inte gjord för sådana här strapatser, vill hellre sitta på café och dricka en god cappuccino, låta dagen bli kväll och övergå till vin. Men jag är heller ingen som ger upp så vi klättrar vidare. Dimman lättar, solen värmer plötsligt och utsikten är fantastisk. Magnifik.

På toppen smakar cappuccino dessutom bättre än någon annanstans. Vi tar oss ned.

Nästa dag bestämmer vi oss för att lämna byarna för en tur till Genua. Här trivs jag riktigt bra. Stadens kärna vindlar i gränder, här finns butiker med så mycket fina kläder. Svängig jazz lockar oss till en krog

med märklig lunchmat, kornsoppa och underlig pannkaksliknande pasta med pesto.

Att bo i en liten lägenhet med kök gör att vi lagar en del egen mat. Det känns fint att besöka lilla mataffären och handla över disk av farbrorn som jobbar med sin son. Mozzarella, färsk pasta, tomater, en flaska vin och en god god ost. Här smakar råvaror mer än hemma, smakar som de ska smaka.

Vi har två byar till att se under besöket i Cinque Terre. Eftersom jag är trött i kroppen och har blivit förkyld väljer vi tåget. Att åka tåg i Italien är både enklare och billigare än hemma. Här krävs du inte på en mängd val (Sittplats? Ombokningsbar? Pengarna tillbaka?) utan du köper din biljett, stämplar den på stationen och väntar in tåget. Monterosso charmar mig mest av de två städer som är kvar, kanske för att solen är skön och kaféerna öppna mot havet. Här stannar vi en stund. Besöker några av de kyrkor vars klockors klang ramar in byarna,

tittar runt i gränder och äter lunch. Vi avrundar dagen i Vernazza, en lite mindre by med hamn att sitta i, titta mot havet.

Väskorna packas sedan och vi beger oss till Pisa för en sista natt i längtanslandet, innan rusning mellan flygplan på vägen hemåt. Pisa som jag varit i förut är ett kärt återseende.Tänker på hur romantiserad min bild av Italien är. Hur annorlunda leva där på riktigt, i berlusconiland.

Idag landade jag i vardagen med en drös olästa jobbmail, morgonmöte och lunchlåda men jag låter det italienska klimatet stanna kvar en stund till inom mig. Varm och lugn.