Med andras ord

Ett år är snart till ända och i tankarna summeras tiden som varit. Påminns om att åren går, rusar skenar för en del.

"Du
som tycker
att dagarna går
och
livet flyr.
Tag dig samman
och gör nånting
onyttigt."

Ingrid Sjöstrand utmanar och uppmanar. Ibland är det ju så där enkelt. Nu är det Tomas Tranströmers tur

III
Espresso

"Det svarta kaffet på uteserveringen
med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar
fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

Det bärs fram ur dunkla kaféer
och ser in i solen utan att blinka.

I dagsljuset en punkt av välgörande svart
som snabbt flyter ut i en blek gäst.

Det liknar dropparna av svart djupsinne
som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!
Inspiration att öppna ögonen."

Gå! Ett imperativ att blint lyda? Ett årsskifte eller som i detta fallet decennieskifte väcker många tankar - om människor som hittat vägen in i mitt liv här eller i det mindre digitala livet, om människor som inte längre finns. Jaques Werup har satt samman ett par av de vackraste meningar jag vet. Fast det är inte förrän nu jag kommit underfund om att de är hans.

"Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig."

Dikterna i inlägget är hämtade ur samlingen Det bästa som kan hända - 70 poeter om livet en bok jag säkert återkommer till. Till dig som läser här önskar jag just det inför kommande år - det bästa som kan hända.

Året avslutas med ett stycke mjuk poesi

"vi talade med bokstäverna och
böckerna och sade, kom...
eller var det de som sade, kom!?

så var det - det var de som sade, KOM
vi skall göra er till poeter, små, tillräckligt
små för att ni ska kunna rulla ihop er i en

förklädesficka NÄR NI ÄR TRÖTTA... vi ska
ge er ord...ord och lurviga svansar, örontofsar
ska ni få och morrhår och små mjuka tassar,

pennstumpar ska ni få, ja-a-då, och skrivböcker,
så många ni vill...jamen ni ska skriva oss, det
ska ni, ni ska göra oss levande, ni ska ge oss liv!

(eller så sa de bara så där:...vi ger skrivmaskinerna
åt poeterna, vi låter dem skriva, rofyllt ända in på
småtimmarna!

eller så här:...såja, mina småpoeter skriv
på era skrivmaskiner av velour,
fler och fler mjuka dikter!)"

av, återigen, Eva-Stina Byggmästar, Men hur små poeter finns det egentligen

Ett nytt läsår kan börja.

Konst i handen

I lördags åkte jag till Stockholm för att se Nationalmuseums utställning med verk av Caspar David Friedrich (1774–1840). Den tyske konstnärens målningar är mångbottnade - på samma gång lyriskt skimrande vackra som eftertänksamma om livets förgänglighet. Hans verk finns inte i svensk ägo, utställningen bygger på inlånade målningar. Däremot finns hans konst att beskåda på ett par svenska bokomslag. Mitt seende har nog blivit selektivt efter utställningsbesöket för böckerna lyser mot mig på biblioteket.












Så är Friedrich i all sin (tidigare) bortglömdhet var mans konst. En bit storverk att hålla i handen.

Om utställningen, som pågår till 10 januari, finns en fin innehållsrik text hos Kulturdelen.

För små skrivbiträden

Varje gång jag öppnar Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen har nya dikter tillkommit. Så levande tycks hennes samling vara.

"är mycket
nöjd med löven, de gömmer
så bra. dikterna fyller löven,
från kant till kant och mer än så
går över på andra sidan mjukt
med tunna sirliga linjer...

det var så bokmalarna snickrade
bokkojor, av böcker gjorde de
hemlika miljöer underbart vackra
för små skrivbiträden."

Ingen frid i julläsningen

Julen är i sin mesta ursprunglighet en kärlekens och fridens högtid. Det har inte avspeglats det minsta i böckerna jag läst under december månad. Tvärtom har de kantats av katastrofer av det kollektiva eller personliga slaget. Läsningen har trots det varit lättsam. Något jag funderat på är hur fienden skildras och hur katastrofen används berättartekniskt.

Joseph O'Neill låter i sin roman Nederland terrorattacken, 9/11, vara en direkt katalysator för händelserna som följer. Den berör personligen de människor författaren skildrar och griper in i deras liv genom att splittra familjen. Berättelsen kommer sedan att handla om hur personen inleder en bekantskap med en ska det visa sig opålitlig entreprenör. Cricketen blir så det regelsystem de har att hålla sig i efter att världen och familjen rasat samman.

För att tillfredsställa suget efter fluffiga karameller läser jag Jane Greens 39-års krisen som på ytan är en kreation i rosa. Men även här är katastrofen utgångspunkt för händelserna. I en terrorattack omkommer Tom vilket får till följd att vänner som inte träffats på många år återförenas och fortsätter att påverkas av den döde. Det är en lättuggad bok, helt rätt i sin genre.

I Paul Austers Mannen i mörkret finns 9/11 i bakgrunden men vi mötet mannen som efter en bilolycka ligger i en säng i sin dotters hus och väntar på att återhämta sig. Under tiden och för att fly den grymma verkligheten hittar han på berättelser (som är minst lika obehagliga som livet omkring honom). Den Auster jag känner sedan tidigare hade vridit den här historien varvet runt men innan den biter sig själv i svansen bromsas berättelsen upp och mannens fantasier läggs åt sidan för att istället ge utrymme för dotterdottern. Hon i förvirrad sorg efter att fästmannen dödats i kriget mot terrorismen. Den personliga katastrofen har ursprung i den kollektiva men det är den personliga berättelsen som skildras, eller som huvudpersonen i det längsta undviker att berätta.

Håkan Nesser låter den personliga tragedin drabba huvudpersonerna i romanen Maskarna på Carmine Street som tycks utväxt ur Austerland. Efter att den 4-åriga dottern försvunnit flyttar författaren Eric tillsammans med sin fru från det okända landet i Europa till NY. Ett nytt liv ska ta sin början, i bestört saknad efter dottern, mysteriet växer när Eric börjar tvivla på sin hustrus göranden. Som sig bör finns den en knut som ska lösas upp, den styr Nessers romanupplägg. Jag kan dock inte låta bli att undra varför Nesser låter historien koka över som den gör. Stopp det räcker. Tänker jag.

Mary Ann Shaffer skriver i romanen med den krångliga titeln Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap om några människor på kanalön vid tiden strax efter andra världskriget. Romanen är skriven i brevform där en författare av en händelse kommer i kontakt med ett litterärt sällskap på ön, skapat under tyskarnas ockupation av ön. En livlig brevväxling växer fram mellan författaren och de boende på ön, hon blir alltmer personligt involverad i deras liv. Denna lättsamma berättelse har inslag av mörker då den också gestaltar vistelser i förintelseläger men är ändå tyvärr ganska lätt glömd. Fienden som i det här fallet är de tyska soldaterna ges här ansikte och får av författaren viss empati. Det inleds till och med relationer mellan soldater och ö-bor. Fienden har mänskliga drag. Och det här har jag funderat lite på, utan att dra några stora (eller små) växlar på temat efter bara dessa böcker. Samtidens terrorister är i litteraturen ansiktslösa. Det byggs ingen bro mellan förövare och offer på det sätt som sker i Shaffers roman. Situationen är en annan - angreppen kommer hastigt, soldaterna är inte synliga på gatan. Striden pågår samtidigt långt borta på andra gator, i främmande icke-västerländska miljöer. Kanske måste tid passera, distans skapas innan berättare kan skapa flerdimensionella möten med fienden. Om det nu finns något intresse i att lära känna fienden.

Julhelgen ägnas slutligen åt en roman jag valt enkom för att den utspelas under 20-talet, Dimmornas hus av Kate Morton. Även här finns kriget, det första världskriget, med. Men framförallt är romanen ett melodramatiskt familjedrama. En historia jag lika väl hade kunnat vara utan. Motreaktionen efter den senaste tidens läsning (även om jag varmt rekommenderar Auster och O'Neill och lite svalare Nesser) låter inte vänta på sig. Snabbt, i desperation, skriver jag ned romantitlar och författare jag verkligen inte vill ha olästa eller som jag vill läsa mera av.

Det skulle kunna vara läslistan från helvetet men är ett läsarmanifest, en påminnelse, om litteratur som överlevt, som inte är förslappad utan anstränger sig för mig som läsare. Till listan läggs också den utsökt utvalda julklappsboken från Vixxtoria. Det är inte vid bibliotekets nyhetshylla jag kommer att hittas nästa år, snarare i magasinets dunkla vrår. Detta förstås när jag inte sitter uppkrupen i fåtöljen med en "dammig" klassiker i handen.

Besök hos De Aderton

Det sägs att det är ljusare tider nu och kanske är det, som Lena K E skriver i en kommentar här nedanför, dags för Hermia att sticka ut nosen (åtminstone för en liten stund). Det är hur som helst svårt att inte formulera blogginlägg i huvudet efter söndagens besök hos parnassen:

En kär väninna försåg sig själv och mig med biljetter till Svenska Akademiens högtidssammankomst som infaller den 20 december varje år. Efter en halkig tur genom Gamla Stan till Börshuset och knöligt skobyte bänkar vi oss i Stora Börssalen. Klädseln för dagen är högtidsdräkt vilket om jag vore man hade inneburit frack. Nu har jag istället gjort som Lotta Lotass och köpt en högtidsstass i andra hand, en röd och kliande långklänning. Storögt tittar jag på de ca 500 personer som samlats för att övervara Akademiens årsavslutning. Gustav III har själv dirigerat föreställningen, placeringen av de aderton och dess åskådare. Och nog är det som på teatern.

Sikten är inte alldeles god men jag skymtar Kristina Lugn, skådar Peter Englunds nacke och Horace Engdahl i profil. Tyvärr ser jag inte herr Linde vars biografi jag blev så förtjust i men jag tror det är Katarina Frostensons vackra pagefrisyr som skimrar en bit bort. Den sistnämnda träffade jag dock på närmare håll på mitt bibliotek i mars.

Direktör Per Wästberg inleder genom ett finstämt tal som lovsjunger läsningen, litteraturen och biblioteket. Talet som bl a innehåller orden

Finns något mer hemlighetsfullt och lockande än alla dessa böcker som vänder ryggen till? De är övertäckta med tystnad, de pekar in i andra tidsrymder, de är rummets verkliga gäster och har kommit för att stanna. Inne i dem pågår lidelsefulla utforskande processer som verkligheten utanför inte orkar med.

Att äga en bok och aldrig återvända till den är för den verklige läsaren lika otänkbart som att ha en cd och bara spela den en gång. Det finns inga färdiglästa böcker, bara tillfälligt onyttiga. Redan John Webster skriver i förordet till The White Devil 1612 om ”de okunniga åsnor som besöker pappershandeln inte för att fråga efter goda böcker utan efter nya böcker”.

finns att läsa på Akademiens hemsida. Lotta Lotass kallas sedan in och håller sitt tal tillägnat företrädaren, juristen Sten Rudholm. Lotass hörde jag på en uppläsning i samband med att Borås debutantpris skulle delas ut, hon tog förstås hem priset med Kallkällan (2000). Det känns därför lite speciellt att nu höra henne på nytt.

Efter att bland annat ha hört Anders Olsson och Kjell Espmark läsa opublicerade texter och tagit del av Peter Englunds årskrönika är det dags att lämna salen. De kungliga avviker först.

Efteråt är trängseln som på krogen. Det fina folket kastar sig fram med nummerbricka i hand, en dam säger som förklaring till sitt knuffande "ursäkta men jag har en limousine som väntar", vilket hos mig framkallar lite fnysande fnitter. Vi har ingen väntande bil men kängor att kliva i och en mingelfest att gå till. Några mästerminglare är vi dock inte utan väljer att byta till jeans och pub. Inser efter att klänningarna åkt av att vi inte dokumenterat den högtidliga uppenbarelsen. Kvällen ägnas sedan åt att fundera över vilka alla vackra människor var. Tack C för en minst sagt annorlunda kväll!

Nu kan jag inte låta bli att tänka på vilka i min egen generation som kommer att ta plats i Akademien. Kanske kommer bordet i framtiden att kantas av namn som Khemiri och Stridsberg?

Från ett vintrigt Gävle hälsar jag GOD JUL!

Julkalender - inte här men där

Hermia sticker ut nosen ur idet bara för att tipsa om Dramatens alldeles fantastiska julkalender. Skrattade bort några moln från himlen och solen når ned med bleka strålar.

Att gå i ide

Nu går Hermia Says i ide tills energi eller ljus kommer tillbaka. Det är svårt att vara kreativ när varje cell i kroppen gäspar och vill sova. Här ett inlägg från förra årets november, inte hos mig men i Camillas boklåda, kanske kan det inspirera oss som tyngs under denna långa natt?

Jag fortsätter läsa både böcker och bloggar, kanske blockar jag ibland med pennan i handen. Men just precis här händer ingenting på ett tag.

Dikten nedan är kanske inte helt rumsren:

Att slå igen dörren

"Gå din väg. Jag är inte inne.
Gå och leta
på havets botten.
Här finns bara en bortsprungen hund som skiter
och sedan slickar upp sin lort.

Hu!"

ur: Fråga månskenet om vägen av Ko Un


Ta hand om er kära medläsare.

Måndagspoesi

Helgens ommålning av sovrummet gav upphov till idé, därför har letandet efter lämlig text som kan motsvara de kreativa tankarna inletts. Vilka ord vill just vi somna och vakna till?

I letandet hittar jag lyrik skriven av Michelangelo som för mig är (bild)konstnär men inte poet. Men efter sig lämnade han 300 dikter skrivna i sonett- eller madrigalform. Flera av hans texter är skrivna till den hett åtrådde Tommaso som Michelangelo dock aldrig verkade få omfamna. Tommaso är den som, enligt förordet skrivet av Sverker Åström som också översatt dikterna, vakar vid konstnärens dödsbädd.

Dikten här nedan skulle nästan kunna användas som julklappsvers:

55
"Fast nog så dyrt så har jag köpt dig något,
vad det nu än är, som doftar mycket gott.
Själv hittar jag rätt ofta vägen efter lukten.
Var du än är och var jag själv än är,
så vet jag säkert var du är.
Och om du gömmer dig så var förlåten,
för vart du går, om du har detta på dig,
så finner jag dig om jag så var blind."

Michelangelo skänker med denna dikt sin unge älskade en parfymflaska. Dikten tycks vara mer lättsam än övriga texter i den fina boken.

72
"Om hjärtat talar genom ögonen,
då finns ej bättre sätt att uppenbara
min kärleks glöd. Det räcker, hoppas jag,
för att beveka dig, min käre vän.

Kanske din själ, mer skarpsynt än jag trott,
har sett den heta låga som förtär mig
och därför visar mig barmhärtighet,
som nåden flöder över den som ber.

Ja, lycklig är den dag då detta sker.
Låt timmarna och tiden då stå stilla
och solen stanna i sin gamla bana.

Då får jag, älskade och ljuve vän,
för evigt sluta dig i mina armar
och smeka dina skuldror och ditt bröst."

Fast egentligen har jag ganska svårt för kärlesklyrik, inte att förstå men att ta till mig, tycka om. Kanske för att orden ofta känns tyngda av tradition, av hjärta och smärta, av smetig älsklighet. Men så ibland uppstår mötet med mer nyskapande dikter och orden om kärlek får en helt ny dräkt. Som lyrikläsare är jag mer lagd åt hållet Men hur små poeter finns det egentligen med mer lek och överraskande vändningar.Men att tillsammans med Michelangelo ta ett kliv tillbaka i tiden kan nog ändå vara ganska njutbart.

I en klass för sig - Prep

Min repertoar av böcker att läsa skulle kunna bestå av en konstant samling av 100-200 stycken riktigt bra romaner. Varför inte, egentligen, läsa om samma bra böcker flera gånger istället för att fylla på med fler och fler titlar, där endast ett fåtal är så där riktigt bra? Jag vet inte om romanen jag läste ut igår skulle sälla sig till den tänkta skaran utvalda böcker, men den påminner mig om mitt dåliga minne. Curtis Sittenfelds I en klass för sig läste jag när den kom på svenska för några år sedan men nu vid omläsning är den som en helt ny bok för mig, trots att det är en berättelse jag tyckte om. Mitt minne för böckers handling är i det närmaste obefintligt (däremot glömmer jag sällan titlar och författarnamn), varför jag skulle kunna njuta mig igenom samma texter om och om igen.

Tillbaka till I en klass för sig: Lee är tjejen som lämnar mellanvästern för att gå på en fin internatskola i närheten av Boston. Hon vill byta tillvaro - men går från att vara någon till att bli ingen. Det är frustrerande att ta del av Lees tankar om sig själv då hon hela tiden analyserar hur hon framstår för andra, vad hon ska säga eller inte säga. Det slutar mest med att hon inget säger. Lee är som jag var fast värre. Jag känner hennes osäkerhet, hennes känsla av att inte passa in, inte vara bra nog, att vara en medelmåtta. Men ändå vill jag slå henne med något hårt i huvudet samtidigt som jag ger henne en varm kram, som för att få henne att vakna upp, ta sig ur sin slutna bubbla. Det är en tokig tjej som är så mycket smartare och mer intressant än hon någonsin kan föreställa sig. Lee får vänner, hon finner en plats, en tillfällig famn och allt hade kunnat vara väldigt bra. Lee fångas på pricken av Sittenfeld. Så på pricken att hon egentligen aldrig överraskar mig, hon agerar exakt som förväntat utifrån sitt sätt att betrakta världen och sig själv.

Kanske någon som tittat in här de senaste dagarna anar ett återkommande tema i böckerna jag läst?
Internatskolor.
De är ämnet för ett radiobokprat som jag ska göra tillsammans med en kollega på tisdag. Min egen skolgång var ibland lite tråkig och ibland jobbig men när jag läser om internatskolorna, med dess slutenhet och traditionsbundenhet, tänker jag att min tid i skolan nog ändå var ganska behaglig. Det känns skönt att nu lämna internatets slutna miljö, komma bort från klasskillnader och märkliga traditioner för att stoppa näsan i någon av de andra påbörjade romanerna - där slutenheten kanske egentligen inte är mindre, men världen på något sätt mer verklig.

På temat internatskolor även:
Efterdyningar
Ränderna går aldrig ur

Fredagsvila

Lusten att skriva är just nu minimal. Lusten att läsa är desto större.

Ikväll kryper jag upp i soffhörnet, pustar ut efter gårdagens rekorartade författarbesök på mitt bibliotek och läser på nytt Curtis Sittenfelds I en klass för sig denna gång inför ett bokprat.

Hej så länge!

Tracys hämnd av Sidney Sheldon - 20 år senare

Handlar om Tracy Whitney. Hennes mamma dör (hon skjuter sig). Tracy vill hämnas på en mr Romaro. Han förstår att hon tagit pengar av honom. Hon hotar honom med pistol. Ett skott går av och hon hamnar i fängelse (15 år). Hon räddar fängelsedirektörens flicka när hon ramlar i vattnet. Då frigivs Tracy. Tracy blir en jättebra inbrottstjuv. Jag skulle kunna skriva 5 sidor + lite till. Boken var jättebra.

Jag har blivit lite mer mångordig, på gott och ont, sedan detta skrevs 1987 eller 1988. Tracys hämnd läste jag när alla böcker var "jättebra" och varannan "den bästa bok jag läst" allt enligt min gamla läsdagbok. Läsningen var blandad, mycket av det lästa väckta starka på gränsen till sentimentala känslor.

Innan jag lämnade arbetet, biblioteket, i fredags lånade jag bl a hem 5 timmar Tracys hämnd (If Tomorrow Comes) på DVD. När livet känns lite kärvt i största allmänhet och hösttröttheten fångat mig kittlas jag av det välbekanta. När jag packar upp mitt lån här hemma blir maken lyrisk. Berättar att han sett just denna tv-serie minst 20 gånger tillsammans med sin syster. Lyckan är gjord och vi beger oss till det glittriga 80-talet. Tracy! Hämndens manipulativa hjältinna som övar tai chi som den mest gracila dansaren.

Jag njuter av besöket i 80-talet, av nostalgitrippen, minns att jag verkligen tyckte om boken. Och jag blir lite gladare.

Cas Public : Diary

Som kulturintresserad är det roligt att finna nya uttrycksformer att ta del av. Därför har jag nu sett ett par dansföreställningar som gästat Gävle teater. Den ena har jag skrivit om tidigare. I tisdags såg jag föreställningen Dairy framförd av en dansgrupp från Kanada.

Scengolvet är fyllt med värmeljus som det åtta dansarna flyttar runt på. Så ställer de sig vid scenkanten och börjar prata som en inledning. Gester används och språken är inte bara engelska och franska utan även svenska vilket först är svårt att uppfatta kanske på grund av det oväntade. Det vi ska få se kommer att handla om kärlek, passion och åtrå. Ungefär så.

Det dansas i olika konstellationer i olika takt, stil, mönster. Jag gillar det jag ser, förstår de vänder sig till en ungdomlig publik genom det sätt framställningen görs vilket också bekräftas av publikens ålder där vi sitter en trappa upp. Det är friskt på något sätt, tydligt. Andhämtningen ibland passionerat tung hos vissa dansare, som vore det de intimaste akter vi tog del av. Dansarna slutar då och då dansa för att återigen berätta, skoja och driva med varandra som räcker inte dansens rörelser riktigt till. En liten filmkamera fångar ibland upp det som visas, projiceras på stor filmduk som bakgrund. Precis som vid förra danstillfället försöker jag för mig själv berätta historier utifrån det jag ser liksom för att skapa sammanhang.

I dagens DN recenseras föreställningen vilket ger mig en delvis ny syn på det jag ser och andra saker att tänka på. I litteraturen eller framför en teaterföreställning känner jag mig hemma. Jag finns i ett ramverk där jag har verktyg att tolka med. Det gör jag inte på samma sätt med dans - vilket känns på något sätt befriande samtidigt som jag vill lära mig vad jag "ska" titta efter. Kanske för att det analytiska ligger för mig, och för att få verktyg att nå steget vidare. Kanske kan det likaväl ses som en ängslan för att inte tänka "rätt" , men allra mest vill jag förkovran, vill veta mer. Nu bygger jag på en egen danskanon.

Ränderna går aldrig ur

Att driva med eller snarare kanske avslöja överklassen känns på något sätt legitimt och görs titt som tätt i reklam, filmer och böcker etc. När Agnes Hellström skriver om överklassen utifrån en internatskola i Sigtuna görs det genom ett utifrånperspektiv. Fast egentligen inte.

Det är ett tungt ansvar att förvalta ett arv med anor,viktigt att inte blandas ihop med de nyrika, de som saknar både manér och allmänt hyfs. Vi skrattar och rynkar på näsan åt deras bilar och båtar. Överklass är någonting helt annat. En känsla för stil, ett namn, ett gott uppförande, rötter långt tillbaka i tiden. Helst i adeln.

Elin är huvudpersonen i Ränderna går aldrig ur som väljer att lämna den lilla orten Gimo i Norduppland för att börja på gymnasiet på Sigtuna Humanistiska Läroverk. Att familjen långt tillbaka i tiden haft del i skolans grundande gör att Elin vill gå där, vill söka sina rötter. För hon känner sig inte hemma i Gimo, en ort som under tidigt 90-tal blir alltmer känd för sin uttalade rasism. Åsikter som gör att bäste vännen Behnam tvingas flytta, vilket skär sår i den då 11-åriga Elin. Händelserna i Gimo minns jag rätt väl, hemska bilder och artiklar i tidningen om anlagda bränder på flyktingförläggningen.

Boken är skriven ur Elins perspektiv och i vissa avseenden fungerar den som en antropologisk studie. Elin vill hitta sätt att smälta in i internatskolemiljön, vill lära sig tolka de koder som finns där och lära sig reglerna som mest är till för att brytas. Samtidigt hålls distansen - människorna på internatskolan beskrivs utifrån sina kulturella vanor, de skärskådas och genomskådas. De slutna miljöerna, både i Gimo och på internatskolan, öppnas. Kanske är det inte så mycket som skiljer de båda ställena åt? Hellström målar i bägge fallen upp en inskränkthet, en obefintlig förståelse för människors olikheter (trots skolans stolthet över det motsatta). Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad överklassen har för sig, trots att jag vet att de besitter makt och viktiga poster i samhället. Ändå är Hellströms bok intressant, kanske för att den ger mig tillträde till en så sluten miljö som internatskolan med människor så olika de som finns i min egen omgivning.

Boken handlar också mycket om att vara ung, om att finna sin plats i tillvaron av studier och fester, om att hitta vänner något som säkert många unga eller alla vi som varit yngre kan känna igen åtminstone bitar av. Elin möter också kärleken i ett par av de rikemanskillar som finns på skolan men när barndomsvännen Behnam plötsligt dyker upp krockar världarna. Blir längtan till det som skulle kunnat vara alldeles för stor. Elin tvingas ta ställning på ett sätt som aldrig tidigare.

Historien om Elin berättas på ett rättframt och enkelt sätt. Elin är en mer komplex person medan andra människor är grundare skildrade och motpolerna ganska enkelt ställda mot varandra. Samtidigt kanske det är ett sätt att gestalta en klass där tankar och innersta känslor inte får uttryckas, där anseendet värnas framför allt annat. Eller som Elin vid ett tillfälle uttrycker det: "[...] nu är jag dessutom gammal nog att dämpa upprörda känslor med sprit." Man behöver nu inte tillhöra överklassen för att inte kunna tala om känslor men här finns en viktig fasad att upprätthålla som är viktigare än att låta luften rensas. Genom Elin spricker till viss del fasaden. Jag tänker att romanen kan läsas på flera sätt - som en underhållande text där ord läggs till ett ord, eller som en text där det som inte sägs pressas undan är viktigare än det som uttalas. Den senare läsningen tror jag ger romanen mest rättvisa för jag tror inte Hellström är ute efter att ytligt underhålla sin läsare.

Jag tänker också på nyligen lästa Jakten på nollpunkten av Carl Johan de Geer – han gör samma upptäckt, den att ränderna aldrig går ur, ty adelskapet finns där oavsett hur mycket avstånd han försöker skapa till det. Det går inte att frigöra sig och i Elins fall finns också en förtröstan i att anorna, om än inte adliga, leder till kontakter vägar in i samhällets toppskikt. Eftersom bokens Elin är i min ålder, några år yngre, har vi en del liknande referensramar. Så när Elin klipper sig som Winona Ryder i Reality Bites ler jag, minns filmen och tänker att våra vägar korsas trots att de är så långt ifrån varandra.

Vad gör man en dag som denna?

Lyssnar på musik kanske?

Melody Gardot, If The Stars Were Mine


Låter skönt i mina öron i alla fall.

En dikt

Det är dags att ge sig av
av Véronique Tadjo

"Det är dags att ge sig av
längs resenärernas leder
Plocka samman det du söker
och se till att du är redo
Var än vi färdas
kommer det att finnas karavaner"


ur Människosaker
översättning Birgitta Wallin

Efterdyningar - Testimony

Hemma sjuk idag med röst som raspar oroväckande med tanke på att jag imorgon ska högläsa novell på jobbet. Halvliggandes har jag ägnat några timmar åt att läsa Anita Shreves roman Efterdyningar. Det är det första jag läser av henne även om jag är bekant med hennes författarskap. Att jag läser den just nu beror på att jag tillsammans med en kollega ska göra en grej på temat "internat" och där passar Efterdyningar in.

En rektor på ett internat, high school, i New England får i sin hand en videokassett som visar en akt av gruppsex. Till sin förtvivlan ser han att de agerande är tre unga och lovande män från hans skola samt en underårig flicka. Rektor Mike måste hantera detta på något sätt och väljer diskretion framför öppenhet. Det som sedan händer berättas ur många olika individers perspektiv - historien nystas bit för bit upp. Som läsare befinner jag mig mitt i händelsernas virvelvind men också med det som hänt i två års backspegel. Vissa partier känns kanske lite konstlade men sammantaget är jag glatt överraskad av Shreves berättelse. Hon för med säker hand några av sina personer mot undergången. Det är snyggt uppbyggt och frågorna om ansvar och moral är inte förenklat framställda. Internatet som skildras är ett eget universum, en sluten plats där egna lagar skapas. Shreve är en annan sorts författare än jag trodde, så jag får nog placera om henne i min hjärnas kartotek.

Läst på resa

Efter att ha läst Jáchym Topols Nattarbete, som jag inte förmår mig att skriva något om men hade behövt prata om för att helt lyckas tränga in i, ville jag läsa något rosa och fluffigt. Men den utvalda reselektyren tog slut redan innan resan börjat - Amanda Hessers Middag med mr Latte som underhöll mig och inspirerade mig till att bli en bättre mer engagerad kock.

Så istället blev det en lista med fluffiga böcker som fick följa med till bokhandlarna på Arlanda. Men väl där plockade jag på mig ett helt annat sällskap texter av vilka jag läste tre. Att resa ger mig något slags extremt intensiv upplevelse av livet, jag som annars har svårt att känna igen tom kollegors ansikten på stan minns ansikten på människor jag möter på semestermålet, minns smaker och lukter så mycket tydligare. Resan blir en glipa i tiden, där allt är skarpare. Även läsningen blir mer intensiv. Det är den sortens läsupplevelser jag skulle vilja få vara med om dagligdags, vilket säkert skulle göra mig utmattad. Dagarna i Italien var aktiva ändå blev det mycket läst. När jag läste vet jag inte riktigt men bra läsning var det.

Alain de Bottons Kärlek - en betraktelse är först ut. Han driver en idé om kärleken, gör det snyggt och får mig att vika några hörn. Kanske gör författaren t o m att jag blir lite klokare.

Sedan följer en roman som jag tummat på på jobbet och som jag trott skulle handla om en slashas till ung man vilken jag skulle få mycket svårt att stå ut med. Men den är ju så mycket mer och för alla som ens lekt med tanken att åka till Dominikanska republiken är det obligatorisk läsning. Ja, så är det. Junot Diaz Oscar Waos korta, förunderliga liv är en stark historia skriven på ett helt underbart sätt. En egen berättarröst men samtidigt så självklar att lyssna till har Diaz skapat.

Därpå följer en bok, roman eller biografi, som jag tänkt att läsa någon gång. Denna överraskar mig med sin personliga friskhet. Carl Johan de Geer har med Jakten på nollpunkten skrivit en av de bästa memoarliknande texter jag läst. Klassresa, konstnärskap trasiga själar och lust till livet.

Cinque Terre, Italien

Ibland behövs avbrott både från detta skrivande och från vardagen. Min kärlek och jag packade för en vecka sedan ryggsäckarna och for till Cinque Terre, Italien. Efter kusten, i Ligurien, ligger fem små byar: Riomaggiore – Manarola – Corniglia – Vernazza – Monterosso, mellan vilka man kan vandra eller åka tåg. Vandringsleder löper också uppför bergen som skuggar städerna. Vi bor i en ”studio” (mille grazie, Camilla, för tips!!) högt upp i Riomaggiore bland lime-, apelsin- och citronträd. Vägen dit går efter branta gator eller i höga trappor.

Jag har köpt mina första vandrarkängor och skalkläder redo för alla sorters väder. Och det är rätt smart gjort för den här tiden på året skiftar väderleken en aning.

Vi följer Via dell' Amore – kärlekens väg – till Manarola och vidare mot Corniglia. Turen går vid vattnet som är inbjudande turkost och minsann det finns faktiskt de som badar. Byarna är små och jag upplever dem som lite slutna kanske för att det är få turister där, något som jag förstås tycker är skönt.

Dagen efter beger vi oss mot Telegrafo, slutpunkt på ett av de berg som omger staden. Jag väljer att kalla det berg för i mina ben känns det så. I regnig värme börjar vi stigningen, 500 m över havet, det är brant och stenarna är halkiga. Jag gnäller, vill inte gå vidare, svettas mycket och glasögonen halkar hela tiden ner. Jag är inte gjord för sådana här strapatser, vill hellre sitta på café och dricka en god cappuccino, låta dagen bli kväll och övergå till vin. Men jag är heller ingen som ger upp så vi klättrar vidare. Dimman lättar, solen värmer plötsligt och utsikten är fantastisk. Magnifik.

På toppen smakar cappuccino dessutom bättre än någon annanstans. Vi tar oss ned.

Nästa dag bestämmer vi oss för att lämna byarna för en tur till Genua. Här trivs jag riktigt bra. Stadens kärna vindlar i gränder, här finns butiker med så mycket fina kläder. Svängig jazz lockar oss till en krog

med märklig lunchmat, kornsoppa och underlig pannkaksliknande pasta med pesto.

Att bo i en liten lägenhet med kök gör att vi lagar en del egen mat. Det känns fint att besöka lilla mataffären och handla över disk av farbrorn som jobbar med sin son. Mozzarella, färsk pasta, tomater, en flaska vin och en god god ost. Här smakar råvaror mer än hemma, smakar som de ska smaka.

Vi har två byar till att se under besöket i Cinque Terre. Eftersom jag är trött i kroppen och har blivit förkyld väljer vi tåget. Att åka tåg i Italien är både enklare och billigare än hemma. Här krävs du inte på en mängd val (Sittplats? Ombokningsbar? Pengarna tillbaka?) utan du köper din biljett, stämplar den på stationen och väntar in tåget. Monterosso charmar mig mest av de två städer som är kvar, kanske för att solen är skön och kaféerna öppna mot havet. Här stannar vi en stund. Besöker några av de kyrkor vars klockors klang ramar in byarna,

tittar runt i gränder och äter lunch. Vi avrundar dagen i Vernazza, en lite mindre by med hamn att sitta i, titta mot havet.

Väskorna packas sedan och vi beger oss till Pisa för en sista natt i längtanslandet, innan rusning mellan flygplan på vägen hemåt. Pisa som jag varit i förut är ett kärt återseende.Tänker på hur romantiserad min bild av Italien är. Hur annorlunda leva där på riktigt, i berlusconiland.

Idag landade jag i vardagen med en drös olästa jobbmail, morgonmöte och lunchlåda men jag låter det italienska klimatet stanna kvar en stund till inom mig. Varm och lugn.

Poesi - sedan paus

I stället för att ordentligt blogga om Sigrid Nurbos bok med titeln Sprawl, råder jag dig att läsa den. Boken som alltså finns även på nätet handlar om L=A=N=G=U=A=G=E-rörelsen och de svenska poeter som verkar i dess anda. Jag hade inte hittat texten om jag inte hade läst ett inspirerande inlägg på bloggen tchoupitoulas.

En sprawlande poet är mannen med det nästan onomatopoetiska efternamnet Raattamaa. Så här kan det se ut:

Är icke som landet

"älska skall alltid, och älskar du den är jag

:svar ett
kommer det och

himlar alla än
högre armar sina ut
sträcker det och

visshet än annat

ingenting är människobarn, ett men svar
intet vet och

dimmor, ändlösa I

drunknar människobarn
ett och

högre och
högre sig

välva himlarna
Namn: Hans Är
vad älskade min är?
vem?

svar till dallra, stjärnorna och
mörk är natten älskade
min är? vem? krona?

gnistrade med älskade, min går där

är icke som landet I
är icke som landet till vägen vunnit
verkligen jag
har ett och funnit
jag har ett
men villa

het en var
liv mitt dagg
månens I

panna sargade vår
svalka vi
där landet falla

kedjor våra alla

där landet uppfylld
underbart
blir önskan vår all

där landet är icke som landet

om runor
silverne I mig berättar
månen begära

att trött jag är
är som allting
ty är

icke som landet Till

längtar jag?"

ur Svensk dikt

Visst ekar det svensk dikt i form av Edith Södergran?
De sprawlande (ung. spretande) dikterna öppnar för läsarens tolkning, det finns inget rätt eller fel - men en stor frihet. Det är en demokratisk form av poesi, utan centrum, som genom sin till synes obegriplighet kan vara svårtillgänglig men som jag lärt mig nu saknar krav på mig som läsare. Sigrid Nurbo skriver:

Att läsa language-poesi är mycket svårt, eftersom det innebär att lämna alla invanda tankemönster och läsa på ett ovant sätt. Samtidigt är det extremt enkelt - det är bara att läsa! Man kan jämföra det med livet. Livet är väl ingen enkel sak att förhålla sig till, ingenting man direkt kan lära sig. Men ändå är det väldigt lätt, att bara leva.

Jag gillar det och tycker det jag läst av bl a Lars Mikael Raattamaa och Marie Silkeberg känns befriande i sitt ifrån centrum utsträckande. Min poetiska vy har vidgats. Jag blir glad och får själv lust att sprawla. Men först:

"häng
matta

ränder
över bilden

naglar
banden

nu
tappade jag redan tråden

glasskulpturen"

ur Sockenplan, säger hon av Marie Silkeberg


Hermia Says tar nu en stunds paus och återkommer med ny energi och kanske en rapport från en resa. Ha det bra så länge!

Merhaba

Ni firade väl FN-dagen igår? Jag gjorde det på mitt bibliotek genom att vara fixare, trixare, konferencier och åskådare under en kulturdag. För innehållet stod ett gäng föreningar som bjöd på utställningar, föreläsning om mänskliga rättigheter, samtal, arabisk musik m.m. Ibland ses sådana här sammankomster som något slags felriktad välvilja, som ett gullande med andra "kulturer". Men så länge aktiviteter sker på, i det här fallet, föreningarnas villkor och de själva är klara över vad de i sina föreningar representerar har jag svårt att se det problematiska. Människor möts, samtal uppstår.

Det mest visuella bidraget, förutom en del foton och teckningar, stod English Speaking Society för då de visade kläder från olika delar av världen, som nedan en dansdräkt, från ett land i Latinamerika som jag inte minns, med färgglad underdel.Det var första gången jag på egen hand, men med god hjälp av kollegor, höll i ett arrangemang med så många olika människor inblandade. Natten innan sov jag riktigt gott men nu i natt, när allt redan var över kom katastroftankarna - det är väl hur irrationellt som helst? Nu värker ryggen efter bärande av bord och stolar, så idag intar jag stol- eller sängläge. Maken är min Jeeves, det enda jag saknar är en klocka att plinga i när det är dags för mera te.

God fredag!

önskar jag dig, vän av böcker. Jag fortsätter mitt poetiska sökande och träffar på en bekant, Eva-Maria Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen. Hur små poesiläsare finns det, undrar jag? och öppnar boken på slumpvalt ställe. En dikt trillar ut - jubla åt:

"de ramlar ihop dessa excentriker med fäbless för poesi
de ramlar ihop i en hög innanför dörren så man ropar
strike! och då bjuder man dem strax efteråt välkomna
in men då rusar de bara fram till de små skrivpulpeterna
och börjar trängas härligt startblocksaktigt och ber att
de så måtte få börja på momangen med att kärleksfullt
plita det käraste namnet, älsklingsnamnet, det skönaste,
det helt sol- och månlika namnet, namnet på min duva."


Jag är golvad.

Jag tror jag har hittat en annan poet också som kan komma att bli en favorit. När jag får tid mellan internationell kulturdag och uppsalaresa ska jag återkomma till honom. Till mannen med namnet som låter som en ljudillustration i en ganska dålig film.

Starka vokaler

Det här är en sådan där dag när arbetskapaciteten är en bit under ytan, när effektiviteten sjunkit flera steg under det normala. När jag hellre lutar huvudet mot min kontorsstols ryggstöd, tittar mot min stackars garderobsblomma längtar till Italien än gör något idogt. Letar vidare i mitt biblioteks ryggrad och hittar, efter inspiration från bloggen med den långa gatuadressen, Marie Silkeberg. Sprawl hittar jag också, att återkomma till.

Det här är lagom:

"Halsen
aaaaaaaaaaaaaaaaa

Starka vokaler
Chimärer

Starka strukturer
Böjelser

aaaaaaaaaaaaaaaaa
Hand

Handen tvärs genom salen"

Ur: Sockenplan, säger hon


Text så öppen för din egen insats som tolkare. Inbjudande igenkänning och förnyelse på samma gång. Jag vill ha mera ord. Vill ha orden i min hand att sprida ut omkring mig.

Ibland kan man behöva lite Lugn

Ett par gånger om året upptäcker jag att det finns en poesihylla på mitt jobb, biblioteket. Varje gång det händer blir jag lika förundrad och förbryllad, över att jag inte oftare vistas nära intill den. Igår inleddes en ny upptäcktsfärd med blicken vandrande längs bokryggarna. Kanske är det orden i dess mest rena eller sparsmakade form jag behöver just nu när mörkret faller allt tyngre. Jag vet att jag i alla fall inför lördagens utmaning på arbetet behöver lite lugn i röran och Lugn.

"Jag skulle naturligtvis mycket hellre
vilja befinna mig på en hög abstraktionsnivå
i en maskinpark
där de logiska principerna
har en lugnande inverkan på alla dem
som sover bredvid papperskorgarna
och har vigt sina liv åt att försöka tämja
en feldesignad kundvagn.

Jag skulle naturligtvis mycket hellre
vilja ha en av de bortsprungnas
trädgård inom mig
en kärleksfullt anlagd rosengård
där vinden får vandra som vinden vill
därför att den har en så vänlig värme
i människornas korridorer
de som vindlar sig
under Nattens alla hemliga
små dotterbolag."

Vad gjorde Inger Christensen i Gävle?

I våras besökte Katarina Frostenson mitt bibliotek under en dag vigd åt poesin. Hon satt med ryggen mot Gavleån och påmindes om en dikt av Inger Christensen där just denna å nämns. Fast hon kallar den kanal. Jag har tänkt på den där dikten sedan dess, på att jag skulle vilja läsa den. Och nu ligger diktboken Alfabet framför mig, skvallrandes om Gävle. Gävle som en gång utsågs till "Sveriges tråkigaste stad" i någon av kvällstidningarna. Det finns roligare saker att göra än att läsa om sin hemstad hos Christensen, men jag gör det ändå:

"kanalen i Gävle är blank som metall
och oavsett väderlek speglar den alltid
ett gråväder någonstans, så att man aldrig
får mod att rista sitt hjärta i
vattnet och blint som en dikt vilken
skrivits för tidigt flyta bort
från kommunens statister på torget

gatorna ligger som någon en gång måste
ha lagt dem och väntar, gatstenarnas
ljus stiger upp mot en igengrodd himmel
och först klockan fem när fabriksporten
öppnas ser man ett barn springa bort mot
sin far medan han liknar en främling och
dela hans änglsan innan den försvinner

det är här i en nernött provins
där gatornas träd från timme till
timme kastar längre skuggor än förr
samlar vatten och vakar över att de vuxna
hushållar med sin tilmätta
tid och nätt och jämnt längtar

det är här i en nernött provins
där inga citronträd blommar
där svalorna inte har anlänt och
sommarn är nästintill dyster av sol
som folk ligger vakna och tänker
medan trädgårdar långsamt slår rot

bara enstaka hundar är redan på gång
en örn slår sig ner på en kudde av
luft medan ett barn i sin säng får
en mönstrad tapet att likna en
himmel som snart ska klarna

det är här i en nernött provins
med ett vemod som ingen törs älska
som gruset på slottsparkens gångar
envist knastrar i åratal sedan
de sista förälskade gick där

det är här i en nernött provins
som den sista husklungan redan för längesen
har gjort halt så att folk kan se TV
och uppsamla tårar för kommande bruk

blott en hemlös sparv flaxar upp
blott en pust som från alla tings
laglösa sorg får ett träd att
viska ett dunkelt och svårbestämt ljud

innan tåget med ryck drar i gång
och jag snart blott ska minnas den
tomma perrongen och bänken med den

blöta tidning som vinden som bläddrar
så beskäftigt i allt aldrig fick
lyftad, medan resten slussas in

i min barndom någonstans i ett
torrt och outrotligt hus där

jag står i ett fönster och ser
på tåget i det silande regnet

kväll den sextonde juni"

Julie & Julia & jag eller jakten på en hobby

Min kära vän E föreslog en film, olik för oss båda; Julie & Julia. Filmen som är based on two true stories och handlar om Julie som börjar blogga om hur hon under ett år lagar mat enligt recept skrivna av kokboksgurun Julia Child.

Filmens nutida Julie slog an något hos mig kanske djupare än egentligen tänkt. Hon uppenbarade inte något för mig, men skakade liv i några tankar som kommer med jämna mellanrum. Medan Julie väldigt troget följer sitt självpåtagna uppdrag att laga mat och skriva hattar jag mellan sysslor både på jobbet och hemma. Jag minns inte när jag sist hade en långvarig hobby, något jag hängav mig åt totalt. Så jag börjar fundera på vad JAG vill göra, på samma sätt som Julie gör. Den artikel Amanda Hesser (författare till Middag med mr Latte) skrev om Julie Powell i New York Times ger en rätt bra bild av Julies besatthet. Hesser spelar för övrigt sig själv i filmen.

Det är så lätt att konsumera upplevelser - böcker, filmer, teater - men steget till att skapa själv är ju så mycket större. Och skapar är ju just vad både Julie och Julia gör. För jag tror man mår bra av att låta sitt inre ta kreativa uttryck. Fast jag saknar det - ett kvalificerat tidsfördriv bortanför jobbet, som innefattar något mer kreativt än att läsa böcker (men mindre kreativt än att skriva böcker). Men hur ser en vuxen människas hobbyliv ut när bokmärkestiden så att säga är förbi? För att inte bli en apa efter Julie Powell

vill jag hitta mitt eget sätt att fylla fritiden med något mer beständigt, något som lämnar spår. Frågan är bara med vad?

För övrigt rekommenderas filmen som var på något vis en oväntat trevlig bekantskap.

0 rätt

Min egen tipslista inför nomineringarna till Augustpriset bestod av två namn - Alexandra Coelho Ahndoril och Annelie Jordahl så det blev just inget rätt... Eva Adolfsson däremot - hennes fina roman hade jag helt glömt bort - är ju nominerad. Hurra! Skrev lite hattigt om den här.

Övriga
Städerna inuti Hall av Johannes Anyuru
Hotel Galicja av Per Agne Erkelius
Den siste greken av Aris Fioretos
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar av Ann Jäderlund
De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Fioretos roman står ganska högt på min evighetslånga läslista.

Nya spekulationer tar vid - vem vinner?

För bibliotekskramaren

finns en del intressant att läsa här, i texter producerade av Kultur i Väst Regionbiblioteket. På den inledande sidan sägs bl a:

Mycket kan sägas om bibliotekens framtid. Debatter och samtal i olika grader brukar inte sällan kretsa kring vissa nyckelbegrepp, som mötesplats, digitalisering, läsfrämjande och andra kärnuppgifter under bibliotekens flagga. I ekonomiskt svåra tider talas det ofta om bildning och bibliotekens roll att vara ett stöd till utsatta grupper. Det hela kokar till slut ner till en diskussion kring vad som egentligen är ett bibliotek.

Vad är ett bibliotek för dig?

Det här?

Eller det här?
Eller kanske både och?

Tålamodets sten - Syngué sabour. Pierre de patience

"De runk..." Utan att avsluta ordet lämnar hon ursinnig rummet, hon behöver frisk luft, behöver tömma sin ilska. "De jävlarna! Såna äckel!" ropar hon förtvivlad. Och kort därefter hör man henne snyfta och be: "Men vad är det jag säger?! Varför säger jag så?! Gud, hjälp mig! Jag kan inte kontrollera mig. Jag pratar dumheter..." Hon isolerar sig i tystnaden.

Vi kanske är i Afghanistan. En kvinna i ett rum är ensam med sin man som ligger onåbar för omvärlden efter att ha blivit skjuten i bakhuvudet. Två små döttrar finns någonstans i bakgrunden. Kvinnan och barnen är övergivna, lämnade kvar. Utanför hörs skottlossning, kör stridsvagnar. Mannen blir kvinnans "Tålamodets sten - Syngué sabour" den magiska sten som tar emot dina innersta hemligheter. Kvinnan bekänner, berättar, förbannar - säger, i takt med att pärlorna på radbandet flyttas, hela sanningen om sig själv till mannen som själv innefattas av det kvinnan berättar. Förbjudna tankar kommer ut som ord. Och just att det är kvinnans talade tankar jag delar som åskådare tror jag gör detta drama så mycket starkare än om det handlat om att följa ett inre flöde. Under några dygn följer läsaren kvinnan i denna mycket sceniska roman, vilket också Sara Gordon belyser i sin recension i DN. Dialog och scenanvisningar finns liksom inskrivna i berättelsen. Kvinnans ord är starka - något måste hända - och slutet är dramatiskt.

Kvinnan/texten ger uttryck för förtryckta tankar, för de innersta känslorna. Text möter läsare och romanen finner en botten i mig trots att kvinnans liv är så olikt mitt. Denna kortroman är en stark upplevelse. Det är en text man kan vilja fjärma sig från, skapa ett avstånd till. Men Rahimi placerar dig där mitt i rummet,som kvinnan lämnar men där du stannar kvar. Du ser allt, du hör allt. Det går inte att värja sig.

Exilafghanen Atiq Rahimi tilldelades det franska litteraturpriset Prix Goncourt 2008 för just den här romanen. Kanske någon som läser här hörde honom på årets bokmässa i Göteborg? Jag gjorde det tyvärr inte. Däremot kan man läsa om honom här, DN 091010.

Filmfrossa pågår - del 2

Som lördagsmatiné ses Buddha föll av skam (2008) av Hana Makhmalbaf som utspelas i det afghanska Bamyan. Filmens titel anspelar på de Buddhastatyer som tidigare fanns inhuggna i bergsväggarna, år 2001 sprängs de dock av talibanerna som gick hårt åt provinsen. I centrum för handlingen står den sex-åriga flickan Baktay, en Tjorven-figur, som inget hellre vill än att gå i skolan. Så en dag lämnar hon lillebror hemma och ger sig iväg för att skaffa den nödvändiga anteckningsboken och pennan men det visar sig lättare sagt än gjort för en flicka som inte har pengar. När hon blir tillfångatagen av pojkarna som leker terroriserande talibaner blir skolan alltmer avlägsen. Barnen som gestaltas har upplevt ondskan på nära håll vilket alltså satt flera spår i deras lekar - att leka stening är inte främmande för dem. Barnen i filmen kommer från den miljö filmen utspelas i - de är otroligt skickliga, helt enkelt fantastiska små skådespelare i en film starkare men märkligt nog också charmigare än något annat jag sett på länge. Baktay är en hjältinna som jag kommer att minnas länge.

Filmfrossa pågår - del 1

Min och makens alldeles egen tvåpersons-filmsalong öppnar på fredagskvällen med John Cassavetes debutfilm från 1958, Skuggor på Manhattan. Det är fartigt, jazzigt, bråkigt och passionerat i filmen om några unga skapande människor i New York. Extra roligt är scenerna från ett "litteraturparty", tänk litterär salong med drinkar och tjusiga klänningsfodral. För mig som har jättesvårt att skilja ansikten åt tar det ett tag att klura ut vilka som är vilka, till det bidrar att denna film går i svart-vitt. Färgerna svart och vitt har också betydelse för filmens handling då den ger uttryck för ett rasförtryck, detta blir extra tydligt genom filmens kärlekshistoria mellan en vit man och en svart kvinna. Cassavetes har, läser jag, använt sig av okända skådespelare som också fått behålla sina egna namn. Efter en grundidé har scenerna improviserats fram vilket känns; särskilt i dialogen som är naturligt pratig och smågruffig. Vissa scener är uppbyggda på liknande sätt som Seinfeldavsnittens kaféscener. Det händer liksom ingenting, men ändå finns där en mening, ett konstnärligt uttryck. Skuggor på Manhattan är en klassiker som man inte bör ha osedd.

Mäster

Det verkar vara lite av en trend just nu att skriva liv i verkliga personer, att ge dem röst och tankar - jag tänker på Annelie Jordahls Jag skulle vara din hund.. eller kanske Carola Hanssons Med ett namn som mitt. Alexandra Coelho Ahndoril har tidigare i romanens form berört utforskandet av världen genom Stjärneborg med Tycho Brahe i huvudrollen (mycket bra den med) och religionen i Birgitta och Katarina. Nu har turen kommit till politiken och romanen Mäster som handlar om August Palm, mannen som förde fram socialismen i Sverige.

I romanen skildras en kamp för arbetarens rättigheter som Palm viger sitt liv åt att strida för. Engagemanget väcks efter en uppväxt där August skiljs från mor och syskon för att säljas som som skräddarlärling. Som ung vuxen lämnar han landet för Tyskland där han kommer i kontakt med de socialistiska idéerna och även Johanna som kommer att bli hans fru. Johanna blir efter flera födslar skör och lever i ständig oro för sin familj men främst för sin man vars tro på socialismen hon inte riktigt delar.

Den natten ligger hon vaken och i hennes huvud raseras städer, avrättas tronföljare, fängslas medlöpare. Eld, eld, tänker hon och får samtidigt en drift, som kommen från sidan, att skratta åt sn egen vrede.
En våldsam tunga av hat rinner ut mot August. Där han ligger och snarkar någonstans i Danmark, på Själland nu. Du gode skräddare, tänker Johanna. Du vill inte ha bränder, vill inte rasera, inte förstöra eller förnedra - trots att allt är förnedring.

Det att vara agitator är förknippat med hot, hårda slag och nära döden-upplevelser vilket förstås påverkar familjens liv.

I Mäster kläs både August och Johannas tankar och känslor i ord, ibland låter författaren dem tala och tänka i jag-form. Detta är bådas historia! Den här närheten är gjord med så stor inlevelse och medkänsla utan att bli det minsta kletig. De har något slags likhet i språk och stil också Jordahl och Coelho Ahndoril fast jag har svårt att sätta fingret på vad. De har båda två en stor respekt för sina huvudpersoner men törs ändå vara dem väldigt nära.

I romanen skildras ett historiskt skeende men samtidigt är det svårt att inte associera den till vår egen tid där människor flyr sitt land för att leva i exil på grund av sina åsikter. Där det att uttrycka sin politiska ståndpunkt kan vara samma sak som att gå mot döden. Hotet mot familjen Palm blir desto starkare att läsa om när jag vet att så här, kanske precis så här, lever människor här idag. Vi har inte kommit längre än så. Men Coelho Ahndoril drar alltså inga sådana paralleller, det hade nog stört text och läsning. Nu är det istället stor och fin romankonst.

När de nominerade till Augustpriset tillkännages på måndag hoppas jag att Alexandra Coelho Ahndorils roman Mäster är en av kandidaterna. Förhoppningsvis hör också Annelie Jordahls roman dit...

"Jag vill äta färg!"

Med baskern på svaj och med fötter i kängor som ska vandras in går jag på höstpromenad, denna alltför långa arbetsdag. Solen sviker mig dock och något snöliknande attackerar. En vindpinad tur blir det längs med ån och sedan till Länsmuseet. Därifrån har jag mina första museiminnen. Minns det stora dockskåpet med gamla små möbler. Minns tavlan med flickan som håller en hund i famnen. Den sista har nog blivit förpassad till magasinet för jag har inte sett den på många år. Minns den gamla, verkligen jättegamla, ekan från Björke. Egentligen tyckte jag det stora huset var ganska läskigt med sitt knarrande golv och dunkla vrår, ändå är minnena därifrån glada.

Nu går jag mest till museet för att se konst, den bofasta eller som nu den inlånade. Två Göteborgskolorister, Ivar Ivarson och Karin Parrow visas. Samlingsnamnet kommer sig av att dessa två och fler med dem var elever till samma lärare, Tor Bjurström, på Valand. I sin stil har de också påverkat varandra.

Karin Parrow (1900-1984) började på konstskolan under mitten av 20-talet och var verksam fram till sin död. Precis som det påpekas i informationen som hör till utställningen är hon mer eller mindre bortglömd medan Ivar Ivarson (1900-1939) som dog relativt ung levt kvar i konstminnet.

Det är Karin Parrows målningar som gör allra starkast intryck på mig. Särskilt hennes självporträtt (se bilden här ovanför!) och hennes andra suggestiva personporträtt. Hon har en mörkare ton och större spänning i sin konst än kollegan Ivan Ivarson. Det blommar en del också, flera blombuketter, lite trista i sitt stillastående, har målats av båda konstnärerna. Härligt är istället att se Karin Parrows målningar, från 80-talet, de är ett slöseri med färg, som liknar barnets målande med tjocka vaxkritor. Fast Parrows färg var olja. Fina är också hennes blyerts- och kolteckningar från hennes tidigare konstnärsår.

Det är Ivan Ivarson som sagt ”Jag vill äta färg!” – den lusten till färgen känns verkligen under besöket på museet.

Pacing in Vaudeville av Örjan Andersson

Det här inlägget borde inte skrivas, men det är kanske typiskt mig att vilja sätta ord även på det ordlösa, för att minnas det bättre. Kanske handlar det också om att jag är otränad på att bara ta in det jag ser. För det är inte ofta jag ser på dans. Men dans, mina vänner, dans bjöd Gävle teater på igår.

Scenen är sparsmakad, ljuset till en början kallt. Det kontrollerade möter det okontrollerade (inte i betydelsen okoreograferade). Symmetri möter asymmetri. Scenen är rörlig men byggstenarna på den flyttas enligt bestämda mönster för att senare återställas.

Fem personer finns på scengolvet. Tre är med varandra i flöde och ibland i nära kontakt i figurationer som får mig att vilja ropa efter mer. Tänk vad människan kan gör med sin kropp! Två figurer är utanför - den ena avvaktande men ändå med de andra, kavajnissen med tyllkjol, står till större delen, helt utanför. Han testar statiska poser och flyttar byggbitar men det är när han kliver ur sina cirklar och släpper kontrollen för att interagera något med de andra som det blir riktigt intressant. För det är i mötet det sker, där finns ömsint närhet. Förvandlas det karga landskapet till mjuka vidder. Blir figurerna mjuka kärlekskrigare. Kontrasterna behöver varandra för att framträda. Vi behöver ordning för att rama in våra liv, men oordningen för att skapa nytt, kreera. Det är en kontrasternas dans, en bild av livet.

Turnéplan finns här. Studera den noga - gå och se!

Gud vilken tråkig blogg, mer bilder!

skrev Anonym i en kommentar till Hermia, som tänker att tja - det stämmer nog. Hermia Says är en ganska tråkig blogg. Fast Hermia leker hellre med ord än bild, det gör andra så mycket bättre.

Hoppas att du, Anonym, har andra mycket roligare bloggar att läsa!

När man är ägd slutar man att tänka, tankarna kommer och går som främlingar - de är förbiresanden, avlägsna bekanta som hasar förbi i något vimmel på någon station eller genom någon folkmassa. Själv sitter man hukande i ett mörker och väntar. Man är bara ett enda: föda åt tiden.

Återigen: slaveri. Denna gång svenskt i Alexandra Coelho Ahndorils Mäster, romanen om August Palm. Stark läsning inledningsvis.

Den sista läsaren - El último lector

En lätt depressiv dag som den här har jag tillbringat större delen av tiden i sängen och lyssnat på regnet läsandes David Toscanas roman Den sista läsaren (2009). Med den har jag samtidigt väntat på just regnet i byn Icamole någonstans i Mexiko. Med ett slitet uttryck är Toscanas bok "en liten pärla" som trots upptakten inte är en deckare.

Remigio finner en flicka död i sin brunn, han är den ende som har lite vatten kvar för att åtminstone tvätta sig i och vattna sitt älskade avokadoträd med. Flickan är okänd för honom och vållar förstås en del huvudbry. Remigio besöker sin far bibliotekarien Lucio för att få råd. I pappans liv glider fiktion och verklighet hela tiden ihop. Han är guden i det numera nedlagda biblioteket där han tar ställning till varenda bok som anlänt till biblioteket. Det är inte så många böcker som finner nåd, många är de som stämplas "censurerad" för att sedan sändas till helvetet i form av ett stängt rum fyllt med bokätande kackerlackor.

Polisen kommer och gör sina undersökningar men då är flickan redan begravd under avokadoträdets rötter. Flickans mamma dyker även hon upp i Lucios bibliotek. Lucio och kvinnan möts i böckernas värld både bland böcker de läst och bland böcker de inte läst. Kvinnan är inte direkt nedbruten av saknad efter sin dotter utan mer intresserad av att genom litteraturen finna svaren. Kanske finns svaret på vad som egentligen hänt i böckerna?

Toscanas roman är berättelsen om en by och om ett mordfall eller en historia om berättandets magi eller om jakten på den mest perfekta boken. Texten rinner mellan mina fingrar, trots den sträva torka som ryms mellan dess sidor. Det är sparsmakat skrivet utan överflöd av ord vilket stämmer väl överens med Lucios krav på något slags berättarens äkthet och exakthet. Tyvärr missade jag David Toscana under bokmässan, jag hade gärna hört honom utveckla tankarna kring sin historia. Det är underhållande läsning vilket kan låta märkligt då boken inleds med en flickas död. Samtidigt finns här allvaret för det är ganska hårt beprövade människor som författaren berättar om. Mest kommer jag att minnas Lucios förhållande till bibliotekets böcker, jag kommer dock inte att anamma det i min egen yrkesroll. Eller?

Det är inte första gången Lucio håller Bibeln i sin hand, han har läst den förut och tycker den är förträfflig som bok betraktat, med den invändningen att man borde ha redigerat den noggrannare och att det är synd att det så tydligt framgår att författaren har tagit betalt per ord.

Lyran gillade också vad hon läste. Se här!

Älskade - Beloved

Du är en handelsvara. En varelse utan rätt till ditt eget liv, till dina egna tankar, till ditt eget namn. Ditt liv bestäms av andra människor. Du är vit mans slav.

Så är det i slavtidens USA där Toni Morrisons roman Älskade (1988) utspelar sig. Boken ingår just nu som ett resmål i Jorden runt-resan organiserad av Lyran. Precis som Morrisons De blåaste ögonen drabbar den här romanen mig. Form, innehåll och personer är utmejslade till fulländning. Tycker jag.

Sethe flyr efter den stora kränkningen och efter att ett träd präglats på hennes rygg mot friheten. Då har maken redan försvunnit för att aldrig återvända och de tre små barnen har skickats i förväg. Målet är Baby Suggs, svärmoderns, hus. På vägen föder Sethe Denver som ska komma att bli den berättelsen är närmast och den som jag vill allt gott under historiens gång. En kort tid av lugn tar vid efter det hemska. Sedan dyker bödelsmännen upp igen på jakt efter hon som avvek. Men ingen ska få ta Sethes barn, sända dem i anonymitet och i döden. I frustration, raseri och kanske galenskap lyckas Sethe dräpa ett av sina barn, skada de andra. Sethe bär på ett utanförskap som fri, hennes handling gör att stadens invånare vänder henne ryggen. Kan hon försonas med sina handlingar och skulden dessa för med sig? Kan hon bli fri från det yttre och inre slaveriet?

Historien avslöjas bit för bit men anas av mig som läser. Flickan som dödats av sin mor, Älskade, kommer tillbaka som ett kärlekspaket till Sethe och Denver. Hon är en köttslig ande från andra sidan eller en livs levande fresterska. Hos Morrison möts det verkliga livet med det magiska på ett, skulle jag vilja säga, naturligt sätt.

Morrison är en fantastisk berättare som här får mig att åtminstone ana känslan av att genom min hudfärg, "ras" stå utanför. Vara vit mans djur. Kan man överhuvudtaget existera utan att få ge uttryck för sitt eget jag? Vad är då kvar av en människa? Samtidigt som författarens berättelser är just berättelser, befriande långt från dokumentärromanen. Romanen bär budskap men framförallt bjuder den på en god historia. Morrison kommer jag ständigt att återvända till.

Några ord från slutet av boken avslutar mina tankar om det jag nyss läst

Han böjer sig fram och tar hennes hand. Med sin andra hand rör han vid hennes ansikte. ”Du själv är det bästa du har, Sethe. Det är du.” Hans goda fingrar håller hennes.
”Jag? Jag?”

___

De blåaste ögonen
Kärlek

Nobelpriset i litteratur år 2009 tilldelas den tyska författaren Herta Müller
”som med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”.

Nyss smet jag ifrån mediapådraget på mitt bibliotek dit både lokala tidningar och tv letat sig. Fotografen sprang efter mig till hyllan när jag ilade iväg för att plocka fram Herta Müllers böcker. Det blev ju inte en ny författare att lära känna - men oj vad roligt att akademien valt just denna!

Hjärtdjur - var en stark läsupplevelse som jag tyckte mycket om. Här skriver jag om den. Om författaren skriver jag här, nu med tillägget att hon är årets nobelpristagare.

Bland vänner som jag är här kan jag inte låta bli att nämna Gefle Dagblads artikel från deras besök på biblioteket. Den har fått rubriken "Då blev det fart på bibliotekarierna". Detta låter som en beskrivning av tomtens julverkstad:

Någon plockar fram de böcker av Herta Müller som finns på hyllorna i biblioteket. En annan springer ner i lagret och hämtar böcker av henne. En tredje fäster utskrifter om författaren på väggen ovanför den mobila hylla där hennes böcker har placerats.

I dagens DN redogör Karin Bojs för hur man kan förutsäga Nobelprisen och delar med sig av några egna spekulationer. När det handlar om de mer vetenskapliga prisen finns flera knep att tillgå för att få en aning om hur prisen kan komma att fördelas. Bojs visar hur man kan studera vilka forskare som tilldelats andra stora pris inom respektive områden, vilka som bjudits till olika symposium inom ramen för Nobelrörelsen. Det är ganska underhållande läsning och för den insatte säkert intressant och inte helt omöjligt att fundera kring.

Nobelpriset i litteratur är dock en helt annan historia att fundera över. Fast ändå - tänk om Man Booker-priset eller kanske Pulitzer-priset varit indikatorer på vem pristagaren skulle kunna tänkas bli. Att det inte är så kanske är tur för den som söker litterär spänning? Dagerman-priset har ju ett par gånger med Elfride Jelinek (2004) och Jean-Marie Gustave Le Clézio (2004) förebådat Nobelpriset. Tidskriften Karavan mottog årets Dagerman-pris men där slutar nog tyvärr likheten med de båda författarna.

Tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur är nästan löjligt spännande. Men det bjuder oftast på en upptäckt av ett för mig nytt författarskap även om namnet som avslöjas allt oftare faktiskt är åtminstone bekant. Det känns som en belöning åt bokläsaren också att så stort fokus fästs på författaren och litteraturen, att de ges en sådan dignitet. Jag kommer att sitta med örat tryckt mot dator eller radio på torsdag, redo att springa till rätt hylla i biblioteket och i värsta fall ned till magasinets mörka hörn. Med tanke på nyss avslutad bok, Desirada, skulle jag glädja mig mycket åt om det smeknamn som används mest i Svenska Akademien just nu är något i likhet med "Majsan Karlsson".

När höstmörkret faller - Sigh no more

Från en tid när Kenneth Branaghs namn var synonymt med Shakespeare, inte med Wallander. Much Ado About Nothing (1993). Filmen har jag inte sett på länge men just de här tonerna ljuder inom mig ibland.

Desirada

I Maryse Condés roman Färden genom mangroven utgörs gåtan av den man för vilken det hålls likvaka, i Desirada består gåtan i huvudpersonen, Marie-Noëlles, ursprung - vem är hennes far? Marie-Noëlles föds när hennes mor bara är 15 år. Den blivande mamman har försökt avsluta sitt liv men fiskas upp ur vattnet och tas om hand av Ranélise. Hos Ranélise växer Marie-Noëlle upp som en liten prinsessa medan mamma Reynalda lämnar Guadeloupe för att arbeta i Paris. När Marie-Noëlle är tio år vill Reynalda återförenas med sin dotter som motvilligt flyttar till Frankrike eller "metropolen" som landet benämns där i Västindien.

Marie-Noëlle byter ytterst motvilligt liv och flyttar från ett varmt till ett kallare klimat - på fler än ett plan. Reynalda som byggt upp en ny familj och gjort akademisk karriär har svårt att visa både sin man och dotter kärlek. Hon utstrålar en kyla som minner om upplevelser i det förflutna och om en annan känslokall mor. Även modern är en gåta för Marie-Noëlle att lista ut. För det finns många frågor mellan mor och dotter - frågor som aldrig blir ställda. Marie-Noëlle väljer som vuxen USA där även hon så småningom kommer in i den akademiska världen. Med sig bär hon gåtan om sin far och till viss del även om sin mor. Gåtan är omlindad av olika tänkbara scenarier, alla lika hemska för Marie-Noëlle att föreställa sig. Hon kämpar med sin identitet som inte bara handlar om föräldrarna utan också om att hon är svart västindier i Amerika, på resa mellan klasser.

Förenta staterna var till för sådana som hon, de besegrade, de som inte längre ägde något, varken ursprungsland eller religion, möjligen en ras, och som anonymt smyger in i dess ofantliga mörka vrår.

Marie-Noëlle utformar sina egna mönster, sitt eget sätt att tolka sitt liv. Och kanske kommer hon sig själv lite närmare med lite större acceptans något skiftet av berättarröst låter mig ana i bokens slutkapitel.

Efter läsningen, och utan att minnas vad kritikerna skrev, tänker jag på om det finns en symbolik inbyggd i berättelsen. Att det handlar om kolonisatörernas intrång i Västindien, tänker på Marie-Noëlle som den eventuella frukten av en våldtäkt utförd av en av västvärldens män. Men jag klarar inte av att dra några sådana slutsatser, anar blott något mer bakom orden. Vill också låta romanen vara en historia om tre generationer kvinnor, påverkade av minnet av kolonialismen men ännu mer av den egna personliga historien. Kyla går i arv, värme finns i andra famnar än modersfamnar.

Romanen känns mer lättillgänglig och öppen än Färden genom mangroven. Condé skriver mycket levande och samtidigt distinkt, hon kan med få ord fånga in stora omvälvande händelser. Desirada är en roman som gjort starkt intryck på mig. Jag har lidit med Marie-Noëlle när hon mött moderns kyla, känt hennes saknad efter Guadeloupes fuktiga värme.
___

Färden genom mangroven

Gung-gung

- Åh, en gungstol, säger maken, den skulle jag tänka bra i.
- Tror du? säger jag aningen skeptisk, tänker stolen ställer stora krav.

Nu blev kostnaden lite väl hög för just den här möblen och vi var aldrig ens i närheten av en budspade eller en telefonkontakt. Men kanske gungade Ingmar Bergman fram sina manus i den?

Vi spanar vidare på medelmåttsloppis istället för att sukta på rikemansauktion.

Lena K E har förresten tipsat Vi läsers Ann Lagerström om "välskrivande bloggare" - Bernur, Vixxtoria och Hermia, som därmed befinner sig i synnerligen gott sällskap. Att vara ombloggad hos självaste Vi-läser mamman gör Hermia stolt och ganska generad. Men roligt är det att tidskriften håller koll på hobby-skribenterna i bokbloggsvärlden.

Tack, Lena!

Jag har en liten samling

bestående av äldre kultiverade män, de där fina herrarna som säger kloka saker. Ni har mött några av dem här förut - konstnestorn Ulf Linde vars bok Från kart till fallfrukt jag tycker väldigt mycket om samt Gunnar Arvidsson och Carl Olof Josephson hjältarna från Läslustan. Igår tillbringade jag en timme i sällskap med en annan sådan där fin människa nämligen Erland Josephson. Kanske såg du också dokumentären Scener ur ett vardagsliv? Den finns annars att se på SVTplay. Erland Josephson som spelat in omkring 100 filmer, flera i Italien, och stått länge på Dramatens scen. 1997 såg jag honom spela i Körsbärsträdgården.

Erland Josephson har rösten i behåll medan hans kropp skakas och slits av Parkinsons sjukdom. Att skådespelaren haft kropp och röst som sitt instrument verkar vara en fördel i arbetet mot sjukdomen men samtidigt tänker jag "vilken sorg", fast den mer negativa inställningen verkar Erland Josephson befriad från. I hemmet, där dokumentären tar plats, strömmar människor förbi - vänner och familj - det mumsas choklad och pratas morgonångest med Kristina Lugn. Skådespelaren har en humor som han menar många farit illa av, men så som den kommer fram här och på andra ställen känns dem mest varm och självironisk. Jag tittar nu också på en intervju i Babel där Erland Josephson sammanförs med Jonas Karlsson och Livia Millhagen som spelar i Dramatens uppsättning av Scener ur ett äktenskap. Erland Josephson är ju också författare till romaner, pjäser, självbiografier etc. Hans Självporträtt (1993) reserverar jag snabbt på biblioteket, före alla andra kulturtanter.

Apropå Kristina Lugn kommer jag att tänka på en titel av henne Bekantskap önskas med äldre bildad herre. Fast jag är mer än nöjd med min mer jämnårige make...