Läsårskrönika 2015

Så har ett år snart gått och jag ser tillbaka på en tid med fina litteraturupplevelser, bra filmer, en del konst och några resor. Det är samtidigt svårt att inte med sorg tänka på världens oro, på hur de politiska besluten överträffat varandra i omänsklighet. Inför nästa år önskar jag mig mer frid både inuti och utanför mig själv. Och precis som och än mer än förra året önskar jag ett varmare, öppnare och rymligare Sverige.

Gott nytt år!

Januari: Tillsammans med maken firar jag in det nya året i Florens. Filmåret börjar starkt med Birdman, sedan följer filmfrossa på Filmfestivalen i Göteborg. Och så börjar jag läsa den första delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj som jag jag lever med och igenom en stor del av våren, Majs ögon blir mina.

Februari: Vi tar med Shaun på bio och Kristina Sandberg gör ett hejdundrande författarbesök på mitt lilla bibliotek, alltså stället där jag arbetar.

Mars: Den fina jubileumsutställningen på Prins Eugens Waldemarsudde besöker jag två gånger med kort mellanrum. Jag drömmer om att svepa in mitt hem i blommors doft.

April: Valborgsmässoafton firas med Alexander Ekmans snygga dansuppsättning Midsommarnattsdröm på Operan i Stockholm. Bokledes hänger jag med Thora Dardel i Paris konstnärskretsar.

Maj: Jag tjusas av Kate Atkinsons Liv efter liv och dricker te i solen med Sarah Waters Hyresgästerna. På Kulturhuset i Stockholm hör jag tillsammans med en god vän på Silvia Avallone.

Juni: Min midsommarläsning på Österby bruk blir Jenny av Sigrid Undset. Medan Badortsmysteriet läses i viken nära lilla stugan på Limön. 

Juli: Semesterns första vecka delas mellan Gardasjön och Verona. Det är alldeles för varmt men ändå - utflykter, läsning och opera. Min trogna följeslagare är Alan Hollinghurts bedårande Främlingens barn. Semestermånaden avslutas med ett kort stopp på det fina antikvariatet i Norberg och därefter ett besök på Open Art i Örebro. Där ser vi bland annat det stora bokklotet. 

Augusti: Inte helt utvilad och redo är det dags för höstens läsning och arbetsuppgifter. Månadens starkaste läsminnen blir Agneta Pleijels Spådomen och Nadifa Mohameds Förlorade själar. Båda läses vid vatten. Årets upplaga av Avesta Art besöks, där finns bland annat Bea Szenfelds pappersrika kreationer.

September: Så fyller jag 40 år och firar bland annat med att titta in i den fina bokkiosken i Sigtuna. En stark, viktig läsupplevelse jag tar med mig från månaden är Regnet luktar inte här av Duraid Al-Khamisi.

Oktober: Vecka 42 är det äntligen dags för litteraturfestivalen som vi planerat för så länge på mitt lilla bibliotek. Sätra litteraturfestival! Bland gästerna märks kanske särskilt Anna Jörgensdotter, Hans Gunnarsson och Ison Glasgow. Och så förstås Mireya Echeverría Quezada - just när debatten om Rummet tar sina allra första andetag. Sedan går luften ur den här arrangören och bloggen går in i ett djupt viloläge.

November: En sen kväll i november tassar vi runt på Fotografiska i Stockholm, för att dagen därpå se Olafur Eliassons interagerande installationer och Francesca Woodmans lågmälda starka foton på Moderna museet. På Dramaten väntar Idioten som är lite sådär. Marilynne Robinsons Lila och Patti Smiths efterlängtade M Train blir de bästa läsminnena. I tanke och hjärta är jag i Paris.

December: Bloggen väcks till liv med hjälp av Louise Penny vars deckare pockar på att omnämnas. Mina kollegor och jag uppmärksammas stort när vi tilldelas Gefle Dagblads kulturpris. Året avslutar jag, min vana trogen, med ett par äldre verk - i år med Ett adelshem av Ivan Turgenev och Par i brott av deckardrottningen Christie.

Strax är det dags för ett nytt år att träda in på scenen. Välkommen 2016.


Läsårskrönika 2012, 2013, 2014.

Carol - film på bio

I morgon väntar arbete men idag har jag levt ut det jag från ungdomen minns som det allra bästa med jullovet - sovmorgon, lästid och bio. Min make och jag avslutade kvällen med att se Carol av Todd Haynes.

Carol är alltså namnet på huvudpersonen, spelad av Cate Blanchett, som drabbas av kärlek och passion långt utanför äktenskapets gränser. Mitt i julruschen möter hon det lite yngre butiksbiträdet Therese (Rooney Mara). De ger sig efter några vändningar av tillsammans för att för en stund få ro tillsammans, men det krävs mer än en bilresa för att fly samhällets, moder - och äktenskapets konventioner. 

Tyvärr har jag inte läst Patricia Highsmiths roman som filmen bygger på och har ingen aning om vad som komma skall. Men åh så mycket jag tycker om den här lågmält gestaltade filmen om starka, innerliga känslor. Blanchett är så bra i all sin styrka, känslighet och kompromisslöshet. 1950-talet känns fint fångat i miljöer och inte minst kläder. Tänk att få vandra i den här filmgarderoben... När filmen slutar finner jag mig omfamnad av musiken, eftertexterna och den filmiska vackerheten. 

Par i brott - pussel med Tommy & Tuppence

Kommer ni ihåg tv-serien Par i brott med Bruce Willis och Cybill Shepard? Jag kunde i alla fall inte låta bli att tänka på den när jag fick den här novellsamlingen av Agatha Christie i min hand. 

Som en del i ett större uppdrag får de Londonbaserade makarna Tommy och Tuppence Beresford överta en detektivbyrå med löfte om att krydda sin lite trista, men välmående, tillvaro med att fritt anta vilka fall de vill. Särskilt Tuppence vill ha en lite mer händelserik vardag så det passar dem alldeles utmärkt. 

Men paret behöver lite hjälp på vägen och hämtar stöd hos de fiktiva ledstjärnorna i främst den brittiska kriminallitteraturen. Så lånar novellerna drag från andra författares deckarhjältar och makarna B träder in i olika roller. Som tur är förklaras upplägget i ett förord, så att även en nutida läsare har en chans att hänga med i texten från 1929.

Berättelserna som handlar om allt från inbrott, skämtsamma spratt, ligor och mord, blinkar hit och dit och även till upphovskvinnan själv. Det är underhållande och kul att lära känna paret Beresford. Så roligt att jag faktiskt direkt biblioteksbeställer de två första av fyra fullängdare om Tommy och Tuppence som tidigare finns på svenska. Jämfört med Poirot och Marple så följs det här charmiga paret genom livet, de ändrar med andra ord ålder och antar jag intressen.

Och så en eloge till Bookmark förlag som piffat upp Christie och i det här fallet sett till att en inte tidigare översatt bok nu finns på svenska. 

Ett adelshem - årets julläsning

Under julhelgen har jag hängt med en gammal ryss, närmare bestämt med Ivan Turgenev och hans roman Ett adelsbo. 

Handlingen utspelas i den lilla ryska staden O... där läsaren möter några människor som drabbas av kärlek, svek och hoppfullhet. Det är lågmäld dramatik och skvalpande känslor, i en historia som med lite mer socker och komik skulle kunna placeras bredvid Jane Austens ljuvligare romaner. Men jag tycker om de mörkare stråken och lever mig in i de våndor som drabbar två av romanens huvudpersoner, Fedja och Lisa. Persongalleriet speglar olika förhållningssätt till och inriktningar i livet, en del val styr människorna själva över, andra tvingas de till men de följer sin övertygelse på olika vis. Här möts också ett gammalt och ungt Ryssland. 

Jag vänder mig ju gärna till den äldre litteraturen och alldeles särskilt den här tiden på året. Och det här var en perfekt klassisk, rysk roman som höll mig i sitt grepp på spåret till och från julfirandet i Västerbotten.  

Stefan Zweig - vid världens ände

Författaren Stefan Zweig var en riktig superstjärna på sin tid, han skrev artiklar, gav ut böcker som sålde i kopiösa mängder, höll föreläsningar runt om i världen och öppnade dörren för de massor som ville ha hans autograf eller ett utlånande om något eget trevande litterärt försök. De senaste åren har delar av hans verk givits ut på nytt i Sverige, däribland den självbiografiska Världen av igår som jag läste och greps starkt av under julen 2012. Boken är hans litterära testamente och en kärleksförklaring till och sorgesång över hans älskade Europa som gått förlorat genom världskrigen och Hitlers maktövertagande. Zweig levde den sista tiden av sitt liv i exil, den allra sista tiden i Brasilien där han och hans hustru valde att avsluta sina liv.

Den senaste veckan har jag återvänt till Zweig genom George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände. Biografi om en exil. Den utgår i mycket från Zweigs egna texter, såsom dagböcker, men även från brev och andras utsagor om honom och berättar tematiskt om hans vuxna liv. Ibland går Prochnik emot Zweig och ifrågasätter intentioner och åsikter eller lyfter fram sådant Zweig kanske väljer att inte berätta. Zweig levde i en ständig ambivalens mellan att å ena sidan vara utåtriktad med en längtan efter att stå i centrum, och å andra sidan ett beroende av ensamhet och tystnad. Han var en komplex person med en längtan till det sköna, som jag förstår att man fann intressant och fascinerande. 

Prochnik kommer själv från en familj som flytt nazismen och det bränner till extra mycket när hans familjeminnen möter Zweigs. De delar direkt eller indirekt erfarenheten av att vara invandrare, av att inte höra till. Av att förlora sin säkerhet och självförtroende, sin ställning och det naturliga i att uttrycka sig på sitt modersmål. Prochnik använder förutom ord också fotografier för att visa Zweig före och efter exilen, det är smärtsamt att se en karismatisk människa vissna. Zweig lider av ett stort utanförskap och upplever sig alienerad, särskilt i mötet med den amerikanska kulturen så olik den europeiska. Undrar vad han hade tänkt om oss idag när så mycket smält samman och vi blivit ett med amerikaniseringen? 

Andra världskrigets flyktingvåg hat ofta nämnts i debatt och nyhetsartiklar under hösten och här i texten finns de flyktingarna. Här berättar vittnen från ca 70 år tillbaka i tiden om upplevelser med ord som känns direkt överförbara till vår tid. Jag tror att boken, fastän den handlar om en människa i exil, skildrar exilens tillvaro på ett sätt som är allmängiltigt. Av detta verkar vi inte kunna lära.

"I Zürich, Prag, Amsterdam och Köpenhamn såg man de olyckliga sitta i dystra väntrum 'nervöst pratande eller försjunkna i tyst grubbel, i väntan på att kallas in till tjänstemannen, på det skräckfyllda förhöret, vars resultat skulle bli utvisning', skriver syskonen Mann. 

'Utvisning - men vart? Inget annat land tar emot de utstötta.'" 

Året var 1939. 

Ett förbud mot mord

Med Ett förbud mot mord hoppades jag få fortsätta min vistelse i mysiga (och mordiska) Three Pines. Men den här gången har Louise Penny förlagt större delen av handlingen till värdshuset Manoir Bellechasse dit kommissarie Gamache åkt med sin hustru för att fira bröllopsdag.

De delar utrymmet med en familj bestående av ett åldrande föräldrapar och ett gäng syskon som inte verkar tycka det minsta om varandra. Till syskonskaran visar sig också Peter, konstnären i Three Pines, höra. Så klart inträffar ett mystiskt dödsfall när ett av syskonen förolyckas - och Gamache får släppa semesterfriden och lämna sin frus famn för att ta sig an det prövade sällskapet. 

Värdshuset ligger långt från civilisationen och tillsammans med kollegorna inrättar Gamache en mycket analog ledningscentral. Vem är den skyldige? Och vad har format dessa bråkiga, oförskämda familjemedlemmar och vad insinuerar de om Gamaches bakgrund? 

Redan i början av boken blev jag besviken på att inte få återse Three Pines. Samtidigt förstår jag att författaren kan ha haft ett behov av att vidga persongalleriet och skifta miljö. Men utan de andra byborna och fördjupningen i deras liv blir det tyvärr en mer ordinär deckare. Den komiska spänsten fattas också i den här delen, samtidigt som en del dialoger och anspelningar är svåra att hänga med i. Avser författaren att vara fräck eller är det jag som läser in fel saker i det som sägs? Och vad menar hon i så fall egentligen?

I de fyra Penny-deckare jag läst hittills är det lite märkligt nog bara kvinnor som fått sätta livet till. Kanske dyker det upp något manligt mordoffer framöver? Där är påfallande många par som inte har bildat familj i böckerna, vilket varit lite extra intressant eftersom jag, särskilt som yngre, sökt barnfria förebilder. Konstnärsparet Peter och Clara har t ex valt ett liv utan barn, något som tidigare mest tillskrivits Clara. Nu bjuds istället en annan förklaring, nämligen den att man i Peters hemska familj inte varit så lockade av att föra generna vidare. Det enda syskonbarnet är också en lite udda varelse. Istället verkar det vara "de goda", med välordnat liv bildat familj, t ex Gamache. Nåja, det är lätt att övertolka...

Inte heller i de föregående delarna i serien har jag till fullo "köpt" intrigen utan tyckt om dem mest för stämningens skull, för de personligheter som författaren låtit mig lära känna. Här finns tyvärr inte lika mycket att tycka om, så jag hoppas Ett förbud mot mord är en parentes i Pennys universum. 

Fast i Three Pines

Det hela började en kväll när vi satt runt ett bord och vek figurer av böcker, guidade av en pysslig kollega. Böckerna vi återvann var kasserade och sönderlästa, det är nog bäst att tillägga det. Jag befann mig mitt i vikningen av en igelkott när jag började läsa lite här och där på boksidorna. Här stod om konstnären Clara Morrow, om varm cider i mysig bistro och om en sympatisk kommissarie. Vad var det här för bok egentligen? Eftersom jag var i ett litterärt sällskap kom någon snabbt på att det måste vara några sidor ur en sönderälskad deckare av Louise Penny.

Och vips så hade jag lånat och avverkat inte bara hennes första Mörkt motiv utan även de två följande, den fjärde biblioteksköar jag på. Och det gjort av en läsare som inte så ofta vänder sig till deckarhyllan, eller för den delen djupdyker i ett författarskap.

Böckerna utspelas i den lilla kanadensiska byn Three Pines. Och det är den och dess invånare som fått mig på fall. Det här är perfekt upplagt för en kulturintresserad dam som jag. Jag myser med Myrna i hennes bokaffär, dricker varm cider hos Olivier och Gabri i deras bistro och så deltar jag i pladdriga, vänskapligt retsamma middagar hos konstnärsparet Clara och Peter samtidigt som jag är på min vakt mot poeten Ruths vassa tunga.

Och så sker ett och annat mord i byn eller trakten som gör att kommissarie Gamache får rycka ut. Precis som jag trivs han i byn och tar allt större del i människornas liv där. Med sig i bagaget har han ett obearbetat fall och kollegor som inte verkar vilja hans bästa, förutom Beauvoir då. Gamache är dock ingen bitter dysterkvist, utan en varm man med stor människokärlek och med sin fru alltid närmast hjärtat.

Visst låter det lite oförargligt? Och det är precis vad jag behövt den här mörka hösten när världen blivit mer än galen. Penny låter mig fly in i en varm kupa av liv, ibland överskuggad av mord, som på olika sätt berör byborna. Största oron under läsningens gång är att någon av mina vänner i byn ska bli till offer eller gärningsman...

Det är kluriga mordgåtor, fina skildringar av människorna i byn och av Gamache med kollegor. Och så är det roligt att läsa om Kanada, om mötet mellan det brittiska och det franska. Och så är det förstås oemotståndligt med böcker som rymmer meningar som "Dödligt våld krävde Earl Grey", eller hur? 

Blodig jul

Jo, men det här var ju en riktigt trevlig förjulsläsning!

Det är överhuvudtaget roligt med denna nyutgivning sv Agatha Christie som kanske lockar nya läsare, eller i alla fall som i mitt fall får gamla läsare att hitta tillbaka.

Det är dags för julfirande med tillresta familjemedlemmar - och ett par mer oväntade besökare - på Gorston Hall. Så hittas den patriarkale och ska det visa sig hatade fadern död i sitt låsta rum. Vilken tur då att Hercules Poirot är i krokarna och gärna bistår med sin briljanta hjälp och slutledningsförmåga! 

I Poirots jul bjuds det på mysmord i juletid kryddat med blod, girighet, mörka hemligheter och oklara testamenten. 

Domaren

I Ian McEwans senaste roman Domaren ställs Fiona May inför ett moraliskt dilemma. Det är egentligen en del av hennes vardag, att döma i svåra frågor, och hon är erkänt skicklig och välgrundad. Den här gången handlar det om en ung man, dock minderårig, som på grund av sin religiösa övertygelse inte vill ta emot en blodtransfusion, något som är avgörande för hans överlevnad. Läkarna vill göra sitt yttersta för att rädda honom, pojken och hans familj vill följa sin tro. Fiona har makten i sin hand att avgöra.

Eftersom Fiona vill fatta mogna beslut besöker hon den sjuke för att bilda sig en egen uppfattning och höra patienten själv uttrycka sina tankar. Mötet berör domaren vars privatliv svajar rejält. Vilket beslut hon än fattar kommer att få konsekvenser men de följder som verkligen uppstår hade ingen kunnat förutse. 

Domaren är en stark rätt kort roman om moral och etik, om svårigheten att veta vad som är verkligt rätt, och om något sådant rätt finns. McEwan brottas elegant med svåra frågor.