Ja, det är tur det finns annat i världen än läsning... Tomatplantor och lavendel ska ut på balkongen. Jag laddar och bävar inför mötet med jorden som vi köpte förra året. Den har visat sig vara alldeles extra näringsrik och stinker, ja stinker, av hönsbajs. Inte så trevligt. Som tur är slutar den dofta efter ett par dagar ute i det fria. Annars en smått jobbig inramning till balkongvistelsen.

Om ni inte redan hittat till den fina texten om läsare och losers av en annan boknörd så titta här!

Lässemestern är förresten något uppskjuten för jag har fått fatt i något riktigt, riktigt bra!

Nä,

det här går inte... klarar inte av att slutföra läsningen av Jeanette Wintersons Passionen. Det börjar kännas som min "grej" att inte drabbas av böcker. Men det går inte!! Missar något. Missar massor. Jag vet. Och jag koketterar inte!

Skam den som ger sig. Tänker dock inte nämna titeln på romanen jag börjat på nu, av rädsla för att den inte kommer bli utläst då. Blablabla.

Fästmannen rekommenderar lässemester innan semesterläsningen tar vid. Jag ska kanske följa hans råd. Snart.

I couldn't care less

men ändå kommer jag att sitta där. Motvilligt hejande. På Charlotte. Perelli. Men det finns ju finfina praliner och gott portvin. Portvin, som jag inte hade druckit om det inte varit för att en annan bokbloggare gjort mig nyfiken på smaken.

Längtar egentligen efter läsro. Den som sneglat mot min pågående läsning i högerspalten har sett att böckerna olästa avlöst varandra. Har inget fokus, ingen koncentration. För avancerade texter eller för tjocka romaner undflyr mig. För många egna tankar slåss om uppmärksamheten. Och däri är förstås inget fel. Men att bli störd av sig själv när jag vill ägna mig åt ett av mina stora intressen - litteratur - är frustrerande. En del andra sysselsättningar får tankarna att stanna av, skapar känsla av flow, flöde. Men i läsningen krävs min totala närhet, krävs att min hjärna är med. Obehöriga tankar kan inte stängas av.

Och så är det detta med bloggandet och bloggarna som översköljer mig med boktips. Ju mer jag "lär känna" de bloggare jag läser desto mer tar jag till mig av deras tips, desto mer vill jag läsa. Ofta lite senare, lite efter men ändå. Det är intressant att se hur boktips genererar nya läsare, hur ibland udda titlar dyker upp på flera platser. Bloggarna har för mig blivit en stor inspirationsbassäng som också skapar en del stress. Hur hinna läsa?

Om det känns trögt att komma igång med En halv gul sol som väntar i läshögen måste jag komma ihåg vad Lisa skriver. Så där jublande förtjust hoppas jag också på att bli i romanen.

Annars läser jag med kräsenhet. Uppslukas sällan helt och hållet av en text. Svårflörtad är jag. Men ändå - läser gör jag och läsa måste jag. Men vad är jag då? Snobbig allätare? För finsmakare är jag inte.

Du då? Snobbig allätare? Kräsen finsmakare?

Undrar om trenden attinteläsadetjagskriverom är bruten? För visst läste jag ut Män som hatar kvinnor. Och, nja, jag förstår kanske inte hetsen kring hans böcker. Men en lagom spännande historia med lagom tilltrasslade relationer mellan lagom kufiska karaktärer var det. Jag gick alltså inte helt igång på historien och är inte så fast att jag måste läsa de andra båda delarna på stört.

Läser nu en levande Farfar upp i graven av Saša Stanišić. Ser fram emot att ägna veckan åt den.

Otrogen läsning?

Just nu förstår jag inte min egen läsning. Det är som att så snart jag uttryckt vad jag ska läsa, skriftligt här, väljer något helt annat, ur en inte ens påtänkt läshög.

De vilda detektiverna, en jättebra roman som jag skrivit om, har t ex fått ge vika för annat. Jag skriver att jag sällan läser deckare och läser... deckare. Sträckläste, med början i går kväll, Arne Dahls Dödsmässa. En riktigt bra deckare som tur är. Av de fina böcker jag köpte för ett tag sedan har jag läst en. En av tre. Trots att de lockade och alltjämt lockar mig.

Ett test för att se om teorin att jag inte läser det jag skriver att jag avser att läsa håller:
Hemma ligger Män som hatar kvinnor i knubbig pocket. Den har jag inte känt för att läsa, men kunde inte stå emot när jag hittade i hyllan hemma hos mina föräldrar. Nu är jag förstås sugen på att läsa den, nyfiken att se vad som orsakar besattheten.

Blir den läst eller inte?

Helt Abulkasem

Igår tänkte jag läsa några sidor i Invasion! bara nosa lite på den liksom. Men det gick ju inte att göra så - det gick helt enkelt inte att sluta. Tre timmar senare var boken utläst. Jonas Hassen Khemiri måste väl ändå vara en av de allra bästa författarna på svenska? Må han aldrig drabbas av skrivångest eller publiceringsfobi för jag vill läsa mer mer mer av honom!

På så många ställen i de noveller, kåserier och pjäser som Invasion! landar han helt rätt. Sätter ord på stora frågor, förkroppsligar dem. Gör individer av schabloner.

Hans texter passar dessutom alldeles perfekt ihop med den föreläsning jag tagit del av idag. Nick Jones, bibliotekarie och ledare för biblioteket i Nacka Forum anförde idag för ett gäng bibliotekarier i Gävleborg. Hans mer teoretiska resonemang om "mångkultur" och identitet får kropp i Khemiris bok.

Varför är det så att vi så lätt klassificerar människor? Så fixerade vid människors ursprung att ursprunget sätts framför individen? Det är svåra frågor att jobba med, lätt att bli överentusiastisk och arbeta mångkulturellt utan att problematisera vad mångkultur egentligen är. Finns ens "mångkultur", räcker det inte med "kultur"? Välvilja kan bli till ett ok, en förstärkning av annorlundahet. Svåra men intressanta och för mig extremt aktuella frågeställningar.

Någon timme senare rumlade vi in på Africa Remix efterfest. Där fanns vinet i plastglas. Där fanns dj:n som spelade det som vissa envisas med att kalla världsmusik. Där fanns de vita kvinnorna i sina Afrikamönstrade toppar. Och där fanns bananer. Drivor av bananer. ur Invasion!; "Afrikansk Remix"

Hur förhåller ni er till ord som "mångkultur"? Med vad laddar ni ett sådant begrepp?

"Det börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976."

Så presenteras boken jag läser i förlagstexten. Det handlar om De vilda detektiverna av Roberto Bolaño, en latinamerikansk kultroman. Det är en myllrande historia med ett sammelsurium av berättarröster. Först ut är den nästan 20-årige dagboksskrivaren och inälvsrealisten Garcia Madero. Han är litteraturälskaren som nyss upptäckt vad sex kan innebära. Hans dagboksanteckningar avlöses i romanen av ett otal röster som jag inte hittat någon röd tråd i ännu. Alla berättar de om Arturo Belano och Ulises Lima, poeter på jakt efter en försvunnen diktare. De rör sig i en värld av droger och hemliga tidskrifter. Historierna om dem säger emot varandra, bekräftar varandra, spinner en väv som läsaren på ett behagligt sätt fastnar i. Hermia är uppslukad och kommer så vara tills de dryga 700 sidorna passerat förbi den vandrande blicken.

Kappläsning

Torsdagsmorgonen ägnas åt kappläsning. Fästmannen på ena sidan bordet lätt försjunken i Florens 1300-tal genom Mosaikmorden. Baksidestexten utlovar ett mord som ska lösas av självaste Dante (vilket tilltag av författaren, Giulio Leoni) medan titeln utlovar mord i plural.

På andra sidan bordet sitter jag, när jag inte skriver som nu, med en i mängden av Donna Leons deckare med Brunetti i huvudrollen, Djupt vatten. Det är mitt första möte med Brunetti och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Om jag tycker om den eller varför jag valde den. Och hur sunt låter det att bryta av den obehagliga Nudelbagaren med en bok om andra dödade människor? Att låta stämningen lättas upp av flera mord?

Nudelbagaren

Någon novelläsare är jag inte men ett tema i min läsning under några veckor har varit löst sammanfogade berättelser som tangerar novellen. Sommaren i Mamarrosa, Färden genom mangroven och nu Nudelbagaren. Episodiska berättelser.

Nudelbagaren (Fischer & co) av Ma Jian utgavs första gången 1991, den översättning jag läst kom 2007 och är en utvidgad utgåva översatt av Anna Gustafsson Chen. Ramberättelsen beskriver två män, författaren och blodgivaren, som träffas några gånger i veckan för att äta tillsammans. Författarens skapelser är i första hand beställningsverk men i honom finns egna berättelser. Under en kväll delar han dessa med sin vän. Ibland är det dock oklart vem berättaren är för blodgivaren är ingen passiv lyssnare. Alltså - en bok om en författare vars historier utgör Jians roman.

Om Susu hade tagit livet av sig med hjälp av sömnmedel som hon först planerade, skulle hon ha missat chansen att chockera avantgardkonstnären genom att framföra sitt mästerverk på scenen.

Så inleds en av berättelserna - om kvinnan som slutar sitt liv på ett brutalt vis. Det är överlag obehagliga historier, med en svart humor - även om jag har svårt att skratta. Historierna vävs samman och kräver en uppmärksam läsare, för det är finurligt konstruerat.

Ett annat tema i min läsning är talande djur - katter i Vi ses i öknen och i Kafka på stranden och en talande hund i den avslutande berättelsen i Nudelbagaren. En berättelse full av cyniska människor som blir vittnen till en gruppvåldtäkt. Och jag undrar om jag, om jag haft bättre kunskap om Kina, kunnat läsa in något här, om det som skildras ska tolkas symboliskt. Eller är det bara min egen önskan för att slippa ta till mig det som faktiskt berättas om de åskådande människor som ser övergreppet men inte gör något för att förhindra det som händer.

Det är i alla fall fullt begripligt att författarens texter är förbjudna i hemlandet och att han lever i exil. Det är provocerande texter för ett land som inte tillåter fritt berättande, tänkande.

Det är också en roman som låter sig läsas på olika sätt, det finns mycket att fastna i, många trådar att försöka reda ut.