Film i veckan - Café Society och Love and Friendship

Den här veckan har jag inte läst särskilt mycket, däremot har jag gått på bio. Två gånger. 

Först ut var förhandsvisningen av Woody Allens senaste Café Society som tog mig till 30-talets Hollywood. Där hamnar naive, lite tafatte Bobby (klockren Jesse Eisenberg) som tröttnat på New York och istället vill testa lyckan hos sin morbror Phil (svårigenkännlig Steve Carell). Phil är agent i filmbranschen och här droppas verkliga namn hej vilt i fiktionen.

Bobby träffar Vonnie, blir kär och så besviken när det visar sig att hon är ihop med en gift man. Och det blir lite krångligare än vad Bobby kunnat drömma om. Kvar i New York finns den judiska familjen - mamma, pappa, akademikersystern och gangsterbrorsan Ben som löser bekymmer med ett skott nacken och ett lass cement. 

I bakgrunden spelas soft jazz, färgerna är mjuka som ett sepiatonat foto och det klirras i de vackra glasen. Woody Allen är fenomenal på att skapa miljöer och bygga bra historier med tydligt utmejslade karaktärer som aldrig blir schabloner utan tillåts istället djupna och utvecklas. Förhoppningsvis hinner han berätta om ännu några fler. Mycket gillar jag Café Society som får 4 av 5 champagneflaskor. 

Den andra filmen jag såg var Love and Friendship, baserad på Jane Austens brevroman Lady Susan. Och och oj, vilken film det var!

Lady Susan är manipulativ, krävande, falsk och alldeles underbar i sin jakt på boende, pengar och en make. Dottern Frederica är mest ett irriterande bihang men även hon ska ha en man. Tyvärr har mammans val av gemål till dottern fallit på en av fånigaste men rikaste av män, Sir James Martin, fast det är tur för oss som tittar eftersom han (spelad av Tom Bennett) bjuder på de roligaste av scener. 

Medan Frederica finner en fristad hos sin morbror fortsätter Lady Susan konferera och diskutera hjärtats ekonomiska affärer med sin amerikanska väninna vars man förbjudit dem att umgås. Det är listiga, luriga planer som smids. 

Whit Stillman bjuder på en och en halvtimmes underbar komedi med kvick dialog, dråpliga scener (tack för dansen!) och en briljant Kate Beckinsale som den lömska ladyn. Roligt, fräckt, Austenskt. 5 av 5 champagneflaskor korkas upp.

Uppladdning inför #sthlmlit - Máni Steinn pojken som inte fanns

En författare som kommer till Stockholm Literature som jag inte läst men som jag i alla fall har koll på är isländske Sjón (pseudonym). Däremot har jag nog hört honom eller hans låttexter när jag lyssnat på The Sugarcubes kanske mest känt som Björks gamla band...

Först ut i min Sjón-läsning blev Máni Steinn - pojken som inte fanns som handlar om 16-årige Máni. Han är en outsider i Reykjavik, året är 1918. Máni driver runt på gatorna eller sitter i någon av stadens två biosalonger - han lever (kanske överlever) sitt liv genom filmen. Han har flyktiga relationer med andra (äldre) män och lever ett liv vid sidan av. Och så finns här Sóla som lånar drag från filmstjärnorna. Samtidigt drabbas Island hårt, dels av vulkanen Katla som spyr sin eld och lava över ön och dels av Spanska sjukan som tar många liv under kort tid. Kanske är biograferna som så många besöker del i spridningen av sjukdomen?

Sjón berättar drömlikt om en människa i utkanten, om att leva som den man är eller om att vara ung, om att finnas till hands när man behövs som mest. Det är så tätt, starkt, fint skrivet och mot slutet oerhört drabbande. Den här texten gick förbi alla "skyddslager" och jag blev väldigt tagen av den. 

Så nu ser jag visst ännu mer fram emot det här samtalet:

Ngũgĩ wa Thiong’o & Sjón

SÖN 30 okt kl 14.15-15.00 (en)

Auditoriet

Berättelser med oväntade likheter

Möt två författare som båda har vuxit upp i länder med starka berättartraditioner. Hur förhåller de sig som moderna författare till traditionen? Och hur förklarar de att de kenyanska kikuyulegenderna och isländska sagorna är så lika varandra?

I samarbete med Modernista, Alfabeta och Islands ambassad.

 

Uppladdning inför #sthlmlit - Pojken som läste Jules Verne

En författare som jag inte ens hört talas om innan programmet till Stockholm Literature släpptes var spanska Almudena Grandes. Men nu har jag läst Pojken som läste Jules Verne från 2012.

Det hela börjar 1947 i Andalusien. Nino är sådär 9 år när romanen börjar, han är liten till växten vilket oroar hans pappa. Pappan är civilgardist och familjen bor på förläggningen, ständigt störda av det som pågår utanför. I bergen finns partisanerna, gerillan, motståndarna till makten. Till bergen flyttar också Pepe Portugisen, som inte alls är portugis, och trots stor åldersskillnad blir Pepe och Nino goda vänner. Pepe blir en förebild genom sitt fria sätt att leva och Nino vill inget hellre än att vara som han är. Det är också genom Pepe som Nino börjar läsa Jules Verne och hans fantastiska böcker.

Boken har även en mytomspunnen hjälte, Cencerro som leder gerillan och som får mig att tänka på Zorro. Han verkar komma undan hela tiden, eller uppstå i ny skepnad. Han väcker beundran även bland de som inte alls står på gerillans sida. Men det pågår en blodig strid mellan gerillan och armén som sätter stor press på Nino och hans familj. Dessutom finns det angivare på båda sidor - vem kan man lita på?

Grandes berättar om vänskap, om att växa upp, om litteraturens makt, lite om kärlek och om lojaliteter. För vem ska man vara lojal mot, egentligen? Är det tillåtet att inte göra som föräldrarna vill och inte följa deras önskan? Att ha sin alldeles egen uppfattning om vad som är rätt och riktigt och själv välja sida? Och måste man verkligen kunna skriva på maskin?

Ibland låter Grandes läsaren ligga steget före, förstå sammanhang innan Nino och de andra gör det. Så får jag känna mig lite smart och förväntansfull. För visst kommer tanken ikapp även romanfigurerna. Glad är jag över att ha hittat till Grandes och hennes roman som innehåller vad jag söker efter mest i min läsning - en djup och bra berättad historia på ett språk som inte skaver. Och så är jag nyfiken på samtalet jag ska höra:

Almudena Grandes & Majgull Axelsson

LÖR 29 okt kl 15.15-16.00 (sp/sv)

Auditoriet

När ska såren läkas?

Vad händer med ett samhälle som vill gräva ner det förgångnas konflikter och brott? Varför tycks vissa berättelser ha en möjlighet att bryta tystnaden kring det outhärdliga så att många orkar lyssna?

I samarbete med Norstedts.

En nästan sann historia - laddad med intertexter

Det är i augusti 2008 som allting börjar. Zackarias Levin blir uppsagd från tidningen han jobbar på och som om inte det vore nog blir han lämnad av sin flickvän. Zackarias drar hem till mamman i Skåne och beslutar sig för att skriva romanen med stort R. Men vad ska den handla om?

Med stort driv och exakthet berättar Mattias Edvardsson i En nästan sann historia Zackarias historia. För romanens huvudperson och berättare väljer att skriva om sitt liv. Närmare bestämt om en period i mitten av 90-talet när han gick en författarutbildning i Lund. Tillsammans med några andra unga författaraspiranter väljs Zackarias ut av den mytomspunna och firade poeten och läraren Li Karpe till en litterär gruppering som för tankarna till Den hemliga historien eller Döda poeters sällskap. Och även i Edvardssons roman handlar det om liv och död för den berömde författaren Leo Stark försvinner. Han tros vara mördad, men någon kropp hittas inte, och i fängelse hamnar en av Zackarias närmaste vänner Adrian Mollberg. Men vad var det som hände? Det vill Zackarias utforska.

Så varvas i Edvardssons bok Zackarias romanutkast till Den oskyldige mördaren med hans undersökningar i nuet, där han söker upp de olika personer som var med då i mitten på 90-talet. Mycket har hänt sedan dess. Men någon eller några sitter inne med sanningen.

För mig som älskar intertexter av alla de slag och skildringar av bokvärlden är En nästan sann historia en skattkista. Jag går på upptäcktsfärd, letar samband och hittar mönster som kanske inte finns. Här finns (vilket författaren inte hymlar med) en mängd blinkningar till Klas Östergren - visst är här både en Leo och en Henry och en flådig våning precis som i Gentlemen. Men förgäves väntar jag på ordet "luguber"... En och annan högst verklig författare dyker upp, och någon lite mer maskerad men ändå igenkännlig.

Här finns mönster i namn - Cattis, Caisa, Clara eller Leo, Li, Leyla. Kanske betyder det inget men jag klurar. Adrian Mollberg - är det en hälsning till Adrian Mole tro? Och varför låter namnet på Zackarias dikt "En ekorre satt i en gran och grubblade över livets mening" så bekant? Gör sig Edvardsson lite lustig över filmtiteln En duva satt på en gren och funderade på tillvaron? Ja, men så måste det väl vara? Jag är så nyfiken på vad jag missar och på om jag har rätt... En annan författare och bok jag associerar till, inte bara för att den också råkar utspelas i Lund, utan för dess upplägg och stämning är Jens Liljestrands Adonis. Också där möts då och nu, utforskas vad som egentligen hände och sätts gruppdynamiken på prov, men det är en mörkare historia.

I En nästan sann historia vänder sidorna sig själva, det är underhållande och ibland riktigt fyndigt formulerat och så osar det av intertextuellt laddad metafiktion. Dessutom har romanen det perfekta antalet sidor.

Uppladdning inför #sthlmlit - Se Nu Då

Se Nu Då är ett återkommande mantra i Jamaica Kincaids roman. Tiderna är samtidiga, glider in i varandra, så snart blir Nu Då. I tidens flöde finns mrs och mr Sweet i ett äktenskap som inte är särskilt rart längre. Mr Sweet hatar sin mrs som kanske kom med en bananbåt till USA och vill gärna se henne död.

Han sitter annars helst i sitt rum ovanpå garaget och komponerar musik. Hon ägnar sig åt att odla ovanliga växter eller sitter och funderar på sitt liv vid skrivbordet och skriver. Två barn har det äkta paret, både deras namn (Heracles och Persephone) och deras egenskaper andas myter. Den här familjens egen mytologiska historia är komplicerad och svajig och på väg att gå alldeles sönder. De bor i författaren Shirley Jacksons hus i New England, jag är inte helt säker på vilken betydelse det har för historien.

Kincaid berättar associativt och med upprepningar som jag omväxlande tycker är effektfulla och extremt jobbiga. Det är en text som kräver närvaro och koncentration och när jag är där i texten så njuter jag av ord, tonfall och infall, av skiftningarna mellan inre och yttre handling (även om det inte är händelser som driver läsningen framåt). Ibland när den påtagliga verkligheten tränger igenom, på riktigt tränger igenom, texten, då bränns det.

Jag ser mycket fram emot söndagens samtal mellan Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg.

Jamaica Kincaid & Kristina Sandberg

SÖN 30 okt kl 11.15-12.00 (en)
Auditoriet

Livet på Antigua och i Örnsköldsvik

När Kristina Sandberg för första gången klev in i Jamaica Kincaids litterära universum förändrades hennes sätt att se. Vad var det hon upptäckte? Ett samtal mellan två författare från olika kontinenter med djupgående beröringspunkter.

I samarbete med Tranan.

Uppladdning inför #sthlmlit - Upp genom mörkret

Medan andra peppar inför Bokmässan har jag siktet inställt på ett litterärt mål lite längre fram, nämligen Stockholm Literature som jag kommer att besöka för andra gången. Innan dess vill jag gärna ha läst i alla fall något av de flesta författare jag kommer att lyssna på. Först ut blev Upp genom mörkret som är Ngugi wa Thiong'os debutroman från 1964

Författaren skildrar tiden strax innan Kenya blev fritt och självständigt. Vägen mot frihet är kantad av våldsamma sammandrabbningar mellan olika grupperingar där den kikuyu-dominerade motståndsrörelsen Mau Mau är en*. Det politiska skeendet är centralt i romanen men skildras genom en familj och särskilt genom pojken Njoroge.

Njoroge ser sin önskan gå i uppfyllelse när han får börja i missionärsskola, han vill något annat än sina äldre bröder och drömmer om en högre utbildning. Läsaren följer Njoroges skolgång och utveckling till ung man. Medan Njoroge går i skolan som stammar ur kolonialväldet kämpar hans bror för landets frigörelse, frustrerad över bland annat pappans passivitet i väntan på att få tillbaka sin jord. Författaren låter många sidor rymmas i familjen. Här finns också en nära vänskap skildrad mellan Njoroge och en flicka vars far ses som en fiende till Njoroges familj. Det är bäddat för spänningar som är både politiska och personliga.

Även om Ngugi tagit tydlig ställning för Kikuyus rätt till sin jord och sitt land, och kritiserat inte bara de tidigare kolonisatörerna utan även t ex de storföretag som i deras efterföljd tagit jord, så speglar han i sin roman flera sidor av konflikten och olika förhållningssätt. Som läsare låter han mig engageras i Njoroge men också i kampen för ett fritt land. Njoroges personliga strävan efter utbildning och kunskap  är betydelsefull - liksom den kollektiva kampen för ett befriat land. Det går att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och Ngugi gör det.

Detta var ett starkt första möte med Ngugis författarskap. Extra spännande också med tanke på att romanen skrevs så tätt inpå, kanske samtidigt, som tiden den skildrar. Det är inte historia som skildras, det är inte ett skeende sett genom backspegeln - det är här och nu. Jag tycker närvaron i tid känns vid läsningen. Rumsligt befann sig dock författaren som student i Uganda när debutboken sammanställdes. Jag läser gärna mer av författaren och ser fram emot söndagens programpunkt på Stockholm Literature:

Ngũgĩ wa Thiong’o & Sjón

SÖN 30 okt kl 14.15-15.00 (en)

Auditoriet

Berättelser med oväntade likheter

Möt två författare som båda har vuxit upp i länder med starka berättartraditioner. Hur förhåller de sig som moderna författare till traditionen? Och hur förklarar de att de kenyanska kikuyulegenderna och isländska sagorna är så lika varandra?

I samarbete med Modernista, Alfabeta och Islands ambassad.

*Romanen inleds med ett förord som sätter in romanen i den politiska kontexten (och tyvärr berättar lite för mycket om bokens handling).

Kärlek till Tjärdalen

Den här helgen var jag i Västerbotten på besök och min läsning var, passande nog, Sara Lidmans Tjärdalen, debuten från 1953.

Jag har läst en hel del av Lidman men den här har jag hållit lite på, väntat med. Och nu är jag så glad över att ha läst den. Vad en "tjärdal" egentligen är har jag bara ett vagt begrepp om, men vad boken handlar om är allmänmänskligt och inte bundet till den skildrade tiden.

Nils finner sin tjärdal, som han jobbat så hårt för, förstörd och i kläm sitter Jonas. Jonas elakingen i Ecksträsk som ingen tycker om. Han bärs skadad hem men ingen vill ta på sig ansvaret för honom och det kommer att bli en av bokens stora frågor. Vilket ansvar har vi gentemot varandra? Vilka skyldigheter att ta hand om även de mest frånstötande (och utstötta)?

Nils bryter samman och får de andras medömkan samtidigt som han skärrar sin familj och väcker liv i religiösa frågor. En som grubblar är Petrus, byns klippa. En del av berättelsen ägnas åt honom, åt hans skulder och till hans komplicerade känslor för sin fru.

Det kanske inte är någon rättvis beskrivning men nog är det kvinnorna som håller allting upp - och männen som ställer till det för sig själv och de sina?

Språket i debutromanen är porlande Lidmanskt med dialektalt blandad med högstämd svenska och helt egna ord. Jag tänker mycket på Stina Stoor när jag läser, hittar igen lekfullheten, de överraskande ordvändningarna. Jag rycks från början med i den här starka boken som ställer många frågor om vad det är att vara människa. Om vilka som äger jorden och vilka som brukar den. Med stor kärlek läser jag Tjärdalen.

2003 skrev Birgitta Holm så här fint om romanen.

På väg hem tittar vi på konstverket LEV vid tågstationen i Umeå. Bland de många citaten finns tyvärr inte Tjärdalen med men väl det här. Och visst innehåller det Stoors Bli som folk.

De underbara kvällar när Norran kommer

Just nu läser jag Sara Lidmans debutroman Tjärdalen från 1953. I den finns ett stycke som i tider då lokala mediers framtid och överlevnad diskuteras påminner om hur stor betydelse en dagstidning kan ha:

"Det var alltså en av de tre underbara kvällar i veckan då Norran kom. O denna påminnelse att världen fanns och var stor och annorlunda! Nog är det väl att tidningar kommer till avlägsna byar och sätter byahändelser på plats! Alla kände det när de las om märkliga ting. Männen satt på farstubron och riktigt sörplade i sig vidsynthet. I köket stod kvinnorna och rajade gröten och tänkte på ätdags, det var stunden då de kunde stjäla åt sig ett ögn i bladet."

Idag kommer världen till oss på så många sätt. Tänker ofta på tiden före internet. 

Chris hjärta Dick

Efter allt positivt som sagts om den här boken var förväntningarna höga..

nog lite väl höga. Som projekt tycker jag den är intressant, men särskilt skojig att läsa var den väl inte?

Chris och hennes man Sylvère träffar Dick på en middag, männen är bekanta sedan tidigare. Så blir Chris huvudlöst förälskad i Dick och börjar skriva brev till honom, det gör även Sylvère. Det blir en gemensam hobby, ett projekt som tänker jag, hade kunnat föra makarna närmare varandra - om det inte vore för Chris besatthet. Breven skickas inte till en början men Chris, som är konstnär med oflyt, ser tillsammans med sin man ett möjligt konstnärligt verk. Om de får med sig Dick på tåget.

Breven lämnas över, Chris och Dick möts vid några få tillfällen, det är även intima möten. Men det är i bokens andra del när författaren släpper en del av besattheten och istället skriver om de skilda konstnärliga villkoren för män och kvinnor, om hur trött hon är på att alltid vara en medföljande på diverse fester trots sin egen karriär och inte minst person. Chris upplever sig udda på flera sätt, genom att vara kvinna och icke-akademisk i en ibland akademisk miljö även om den inte känns särskilt strikt. I sin text väver Chris Kraus samman teoretiska perspektiv med bokens Chris eget liv.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Men rätt mycket hade jag i alla fall förväntat mig efter recensioner om hur texten förändrat liv. I Love Dick (som inte är så "juicy" som det låter...) omvälver inte mitt liv men påminner ändå om att ta plats, att själv ha tolkningsföreträdet över mitt liv. Och så tänker jag på Åsa Beckmans uppmärksammade krönika/artikel om hur kvinnor är de som frågar, männen de som svarar i det sociala spelet.

Om hår

Normas hår reagerar på känslostämningar såsom hot och annat, då växer det okontrollerat. Det är en egenskap att hålla hemlig. När Normas mamma Anita dör i vad som ser ut som ett självmord rasar världen samman för Norma. Vad drev mamman till det yttersta? Var det verkligen av fri vilja? Vem var hon egentligen? Och vad var det hon sysslade med?

Norma jagar svar på frågorna delvis ledsagad av sekvenser mamman spelat in och som hon delar med dottern efter sin död. Norma dras in i en värld där håret och fertiliteten är två centrala teman kopplade till makt, frihet, fångenskap. Det kvinnliga håret och förmågan till reproduktion är både ett hot och en möjlighet, något för andra att dra nytta av. Berättelsen förgrenar sig bakåt i tiden, men också in i en maffialiknande familj.

Jag tänker på andra hår när jag läser Sofi Oksanens Norma - Chimamanda Ngozi Adichies Americana men ännu mer Pija Lindenbaums fina bilderbok Doris drar där håret växer på Doris i takt med hennes ilska och frustration.

Det senaste jag läste av Oksanen var Utrensning och den här nya är ju något helt annat och annorlunda. Men intentionen att skildra något slags maktperspektiv tänker jag finns i båda, där några skor sig på andra. Norma är inte någon upplyftande läsning, det är mörkt och ensamt. Språkligt tycker jag om den  men tyvärr var den en aning rörig att hänga med i. Det är flera lager att hålla reda på, att villa bort sig i. Men ändå - stark läsning en förkylningsdag hemma i soffan.

Den gröna vägen

Det märks på läsningen att sommaren är över och att en viss förhösttrötthet smugit sig på. Den gröna vägen hade mått bättre av att läsas mer koncentrerat, i större sjok, än de splittrade lässtunder jag ägnade den.

Anne Enright skriver om familjen, den lilla gruppen där de olika delarna kan vara så nära varandra men ändå så långt ifrån. Den här gången berättar hon om fyra vuxna barn som återvänder hem för att fira jul med sin mamma. Kontakten mellan dem har varit liten, de känner knappt varandra längre och det är inte bara det geografiska avståndet som är hindret att överbrygga. Men innan familjemedlemmarna samlas för jul möter läsaren dem var och en för sig genom nedslag i längre eller kortare skeenden. Så skapas en bild av individerna som valt så olika vägar. Särskilt här gillar jag hur perspektiven växlar, hur t ex Dan nästan rör sig utanför sin egen berättelse precis som han är på kanten av New Yorks gay-kretsar. Och så är här mamman som ingen riktigt kommer till rätta med. Mamman som inte är vän med sina barns livsval, som stöter bort och håller kvar på samma gång.

Här finns meningar jag borde ha strukit under, eller snarare skrivit av eftersom det är en lånebok, för att de så på kornet fångar personer och stämningar. Här finns meningar som jag läser om och om igen för att jag tycker de känns konstiga och fel (är det jag eller översättningen?).

Jag tänker att alla har någon form av familj, ett ursprung, att förhålla sig till, och att det är en tacksam enhet att skriva om. Det går, tror jag, att känna igen små bitar i de här specifika relationerna. Att känna igen mönster i syskonordningen.

Den gröna vägen är en fin roman som jag borde gett lite mera samlad lästid.


Sammankomsten har jag också läst.