Julhelgens läsning

Julhelgen ägnade jag åt H.-K. Rönbloms debutdeckare från 1954, Död bland de döda som är nyutgiven på Modernista. Maria Lang vurmade jag nyligen lite extra för men nu var det roligt att stifta bekantskap med hennes samtida kollega.

Mordlösaren i den här tunningen är läraren och historikern Paul Kennet som är lite svår att få grepp om, så misstas han också för att vara både polis och murvel av de andra i boken. Han är på något som från början är en tjänsteresa i ett litet samhälle och råkar hamna på ett pensionat, i ett rum där en man nyss hittats död. Dödsorsaken betraktas som naturlig ända tills Kennet börjar ställa frågor om och ifrågasätta vad som egentligen hänt. Kanske blev mannen i själva verket mördad (eller så klart han blev, det är ju den genren..)? Alla på pensionatet verkar ungefär lika misstänkta, de tycks alla ha någon mörk historia med sig till samvaron i det skruttiga huset. Kennet besöker arkiv och bibliotek, hälsar på länstidningen och gästar läkare i jakten på svaret på gåtan med den döde.

Allt känns inte alldeles klockrent, ibland hänger jag inte riktigt med i slutsatserna som dras samtidigt som ledtrådar placeras ut väldigt synliga. Men det är en trevlig 50-tals deckare och jag har Höstvind & djupa vatten på lut i läshögen.

En rolig sak med Död bland de död är hur den pratar med sin egen genre.

- Ni läser alltså deckare?
- Varför inte? Deckare är påhittade från början till slut, det är det goda med dem. Andra romaner är alltför ofta präglade av det självupplevdas djävlighet. 

Och där anknyter den på sätt och vis an till den text som fick avsluta min julläsning - Det är natten av Karolina Ramqvist.

I sin essä berättar hon om författarrollen, om det svåra att förena sitt skrivande jag med det offentliga jaget som förväntas säga kloka saker om det skrivna till en väntande publik. Trots att jag i min yrkesroll som bibliotekarie arbetar en hel del med att bjuda in författare för att möta sin publik har jag djup förståelse för Ramqvists upplevelse av och förhållande till den situationen.

Däremot förvånas jag lite när jag läser det hon berättar om att läsare av olika slag har så svårt att ta fiktionen för fiktion, att man så gärna läser in eller vill tro att allt är baserat på verkliga upplevelser. Att bli tagen för att ha berättat en sann historia kan förstås vara det bästa betyget vilket Ramqvist funderar över; så äkta går det alltså att skriva. Men att det verkligt upplevda värderas så högt, det är lite svårt att förstå likaså att romanfigurers åsikter ibland tillskrivs författaren... Det som alltid väcker förundran hos mig är författares förmåga att skapa berättelser, att gestalta liv och världar som jag kan kliva in i och göra till mina. Det är magi! (Fast jag måste erkänna att det bland det bästa jag läst i år finns ett par autofiktiva berättelser)

Nu ser jag fram emot att läsa t ex Flickvännen av Ramqvist, inte för att hon levt med en rånare utan för att hon inte gjort det.

Saturnus tecken - på visit i 1600-talet

Åsynen av gäddlever äcklar honom; ostron, orrtuppspastej, kaprissoppa, ängssyra och körvel. Han tänker på Tidö, på hur det förr legat timmerhus här, med gräs på taken precis som hos allmogens. Ett enklare liv. Han kan ibland längta efter det.

Han som längtar i det här stycket, som får i alla fall mig att tänka på Historieätarna, är Axel Oxenstierna. Han var kanslern som under 1600-talet kom att få så stort inflytande över nationen Sveriges uppbyggnad. Oxenstierna är den vuxne, den intellektuelle tänkaren, i kontrast till sin  krigsglada, impulsstyrda kung - Gustav II Adolf.

Ulrika Kärnborg ägnar sig i Saturnus tecken åt Oxenstierna och hovet han verkade i men hon skriver också kvinnornas historia. Främst av dem är drottning Maria Eleonora, som förs från Brandenburg till Stockholm, till borgen som i hennes ögon är helt underutvecklad, till ett liv med den svenska kungen. Hon är en kvinna med stark vilja som hyser en varm äkta kärlek till sin man och hon skulle helst vilja vara i hans närhet även på slagfältet. Men här skildras också Oxenstiernas hustru Anna och hennes liv vid sidan av sin mycket upptagne och påpassade make. Barnen finns här också - både de som klarat sig och de som inte kunnat stå emot de många sjukdomarna.

Det här är en tid av krig men Kärnborg skildrar relationer och maktspel vid sidan av stridandet men också framförallt Oxenstiernas och Maria Eleonoras inre tankevärldar. Medan liksom i förbifarten tecknas liv som bränner fast på näthinnan. Jag tänker en hel del på Hilary Mantels Wolf Hall när jag läser, tänker att de båda romanerna delar närheten och den språkliga troheten till tiden som skildras. Det här är en riktigt läsvärd, levande skildring av ett Sverige på krigsstigen - och inte minst av människorna i och omkring landets styrande centrum.

Som bonusmaterial till boken ser jag just Historieätarnas avsnitt om stormaktstiden. Och så promenerar jag till jobbet med ett par passande avsnitt av Vetenskapsradion historia.

Delphine de Vigan - dubbelt upp

Granen står grön, grann och lite sned i stugan, Vinterstudion visar skidstafett och jag har tagit plats i högkvarteret Soffan för att summera den senaste tidens läsning.

I vuxen ålder finner Delphine de Vigan sin mamma Lucile död i hemmet, hon har tagit sitt liv. I Ingenting kan hindra natten berättar de Vigan om sin mamma, om ett liv präglat av psykisk sjukdom, andras självmord, om ett liv utanför normen men också om kärlek, nystart och upprättelse. De Vigan bygger sin berättelse på samtal med familjemedlemmar, genom brev och dagboksanteckningar sin mammas och sin familjs dramatiska och traumatiska historia. Hon möts till större delen av välvilja, av en vilja att berätta, kanske för att förstås. Vem var Lucile? Vad hände egentligen i den här hårt prövade familjen? Skildringen är närgången men samtidigt gjord med finkänslighet och ömhet. Det här är något av det starkaste jag läst i år, så välskrivet och berörande.

Det är inte alltid så lätt att veta om det man läser är en roman, en självbiografi eller kanske autofiktion. Diskussioner och debatter blossar upp ibland om hur långt man får gå, hur mycket man får utlämna verkliga personer, om författarens ansvar. I Norge har t ex nyligen en diskussion om Vigdis Hjorths senaste verk som berör incest pågått. En annan fråga är om det spelar någon roll för trovärdigheten om det som skildras hänt på riktigt eller inte? De Vigan knyter an till frågorna i sin senaste (i alla fall på svenska) roman Baserad på en sann historia.

Bokens berättare heter Delphine de Vigan, hon har gjort succé med en bok om sin mammas historia. Men nu har skrivkrampen kommit och hon kommer inte vidare i sitt författande. På en fest möter hon kvinnan L som snabbt kommer nära, hon verkar veta Delphines innersta behov och blir en del av skrivkampen/krampen. L hävdar det självbiografiska berättandet som det största och uppmuntrar Delphine att hitta sin inre historia. Men vem är egentligen L som alltid befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle, som nästlar sig allt djupare in i Delphines liv?

Baserad på en sann historia är liksom L manipulativ och spännande, det är en bladvändare jag knappt lyckas slita mig ifrån. Att ha läst Ingenting kan hindra natten innan var en bonus eftersom den finns med i bakgrunden. Annars är den nya inspirerad av Stephen King som beskrivs som de Vigans favoritförfattare. De är över 20 år sedan jag läste något av King, men nu blir jag i alla fall lite lockad av att ta mig an Lida.

Visst har jag läst de Vigan tidigare! Både No och jag och Underjordiska timmar.

Huset vid sjön - lugnande mystik

Vid den här tiden på året när det blir mörkt tidigt och orken tryter längtar jag efter det motståndslösa, efter trygga berättelser att vila i. Förra året läste jag Louise Pennys deckare och bosatte mig mentalt i den lilla mordiska byn där brasan i värdshuset alltid värmde de besökandes frusna kroppar och själar. 

För någon vecka sedan läste jag Kate Mortons Huset vid sjön som levde upp till mina behov. I den nya romanen vävs två tider ihop - 1933 när en lillebror försvinner spårlöst från sitt hem och 2003 när en polis, Sadie, som tagits ur tjänst börjar nysta i fallet. Det försvunna barnets storasyster Alice är gammal nu men fortfarande verksam, hon skriver berömda deckare men vill inte påminnas om det som hände, eller om sin eventuella inblandning i det. Och så finns här det mystiska och övergivna huset vid sjön...

Berättelsen hinner ta många vändor fram och tillbaka innan väven lägger sig till rätta och slätas ut. Ibland är det skönt när trådarna går ihop, när det om än på omvägar slutar rätt förutsägbart. Upplägget där nutid möter dåtid och tvinnas samman verkar vara ett signum för Morton. Framgångsrikt förstås men också kanske lite tråkigt? Men det här var en lugnande läsning för stunden och precis vad jag behövde. 

Två gånger norskt

För en tid sedan hade jag några norska lästimmar här hemma 

då jag återsåg den karga ön först skildrad i Roy Jacobsens De osynliga. I Vitt hav fortsätter historien och prövningarna men kommer också kärleken mitt under kriget.

Kärleken i Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap är istället på väg att rinna ut. Äktenskapet knakar i fogarna. Medan hustrun är ute och springer i skogen med den nya kärleken går mannen hemma i huset och undrar vad som händer eller är på väg att hända. 

Några veckor efter läsningen är det mest känslan som stannat kvar hos mig. Jag minns inte namn eller exakta händelser. Men återigen har jag läst två riktigt bra norska författare. Olika i stil och innehåll förstås men lika i det sparsmakade, i det att rymma mycket både i och mellan orden på relativt få sidor. Starka skildringar på olika sätt.

Ett litet liv - inte som väntat

Ibland simmar man mot strömmen i bokfloden. Ett litet liv, Hanya Yanagiharas roman som jag sett så mycket fram emot att läsa, som jag till och med köpt istället för att låna, föll mig inte i smaken så som jag både hoppats och förväntat mig.

I centrum för handlingen är de fyra vännerna Malcolm, JB, Willem och Jude - de har känt varandra länge och läsaren följer dem också under en längre tid. Romanperspektivet skiftar något mellan männen för att sedan landa i Jude eller kretsa kring honom. Hans oändligt trasiga historia vecklas bit för bit ut för både personerna i boken och för mig som läsare. Hans uppväxt som föräldralös har kantats av de värsta tänkbara övergrepp. Det ena har lett till det andra - fasorna har uppsökt honom. Jude är en både själsligt och fysiskt svårt skadad människa. Trots att han som vuxen tycks ha de bästa förutsättningarna för att läka verkar han aldrig bli riktigt hel. Vid sin sida har han vännerna, relationer som under handlingens gång utvecklas åt olika håll. Här finns också mentorn, läraren som får en alldeles särskild betydelse i hans liv. Och han har läkaren som rycker ut i tid och otid för att lindra, göra bättre.

I Yanagiharas roman är det antingen toppen eller botten, aldrig antingen eller. Kvartetten har inte bara lyckade karriärer, de är exceptionellt framgångsrika. Jude når inte bara helvetet - han firas också högt över alla andra buren på kärlekens armar. Och långsamt får jag nog. Får för mycket av det onda, men nästan ännu mer av det goda. Det berättas och beskrivs, föga lämnas till mig att tolka och själv sätta ord på. Men det är nog inte förrän jag läser Jonas Thentes krönika, där den här romanen utgör ett exempel, som jag förstår vad som verkligen skaver. Den här romanen, och de olika figurerna i den, är så inkapslad i sig själv och de i sig själva. De blickar inte utanför sina egna liv, utanför sin egen horisont. Det spelar ingen roll att det är en roman utspelad i New York, staden blir ändå mest en kuliss till dessa på olika sätt märkta människor. Samtiden tittar inte ens in.

Jag förstår att man kan älska den här boken och jag förstår all kärlek som öses över den vilket är tydligt i bokens eget instagramkonto. Men jag drabbas inte och deltar inte i författarens känslospel, vilket förstås känns lite trist med en roman jag sett så mycket fram emot. Inte ett öga vått.

Toscana i november

Den här bloggen verkar ha gått i vinterdvala, 9-årsdagen har passerat obemärkt förbi och intet har skrivits. Ändå har dess vintertrötta bloggerska läst och rest sedan sist. Passande nog, med tanke på Kulturkollos veckoutmaning, gick resan till Italien.

Innan maken och jag gav oss av botaniserade jag i hyllan här hemma och fann en oläst italiensk roman - Primtalens ensamhet av Paolo Giordano. Den här starka, såriga vänskaps- och uppväxtskildringen fick hänga med till bland annat Lucca. Här har vi tagit plats i bokcaféet i den pelarförsedda bokhandeln i den mellanstora staden.

Behovet av Italien går inte över och den här gången besökte vi Toscana. Den första delen av veckan tillbringades i Val d'Orcia som var överjordiskt vackert.

Vi traskade uppför och mellan kullarna runt vårt agriturismo, den gård vi bodde på. Det var en dröm som blev sann - att testa att bo "på landet" i Toscana omgiven av berg, öppna fält och himmel.

Närmaste stad var fina Pienza där antalet ostbutiker per invånare måste vara extremt hög. Men vi snirklade oss fram i vår hyrda lilla Fiat och bekantade oss även med flera orter (och ostar) i närområdet - Montalcino, Montepulciano och så vidare. Finaste fint.

På gården fanns får, höns, stora grisar, en ko och kärleksfulla maskiner

här hördes jägares skott i fjärran, anades hjortar på håll.

Vi åkte en bit och bodde några nätter på en vingård där farbror Paolo kämpade för att få värmen att fungera i den utkylda lägenheten. Vinskörden var över men vi fick tillfälle att känna på gårdens egen smak när ägarinnan levererade en äkta italiensk middag med antipasto, primo, secondo, contorno och dolce direkt till dörren. Så slukades en sorbet gjord på gårdens egna citroner tillsammans med ett sprittande vitt vin.

Florens var så nära och den sista kvällen åkte vi dit för att se en utställning av min mans stora idol Ai Weiwei. Nu visade sig det sig tyvärr att Trenitalia, precis som de svenska tågen, kan bli rejält försenade. Till museet kom vi efter sista insläpp och hastade istället genom den vackraste av städer i jakt på en bit god mat. Slutet gott allting gott ändå och jag ser tillbaka på ännu en vacker Italienresa.

I vilt tillstånd - med stor smärta läst

Den här veckan har jag efter jobbet ägnat mig åt en snabb och svettig läsning av en riktigt bra roman - som växlar handlingen mellan USA och Haiti. Mellan de som inte har och det som har, mellan kärlek och hat.

Mireille besöker sina rika föräldrar på Hatiti tillsammans med sin man och lille son. En dag ska de åka till  stranden, pojken ska för första gången bada i havet. Men de omringas av bilar med beväpnade män och den lyckliga idyllen förvandlas till ett helvete. Mireille kidnappas och hålls fången i ett rum som i hennes värld är en bur där hon utsätts för de hemskast tänkbara övergrepp. En lösensumma krävs av hennes far - som istället för att direkt betala för sin dotters liv följer sina principer, försöka rädda det han har och sviker.

Tretton långa dagar går, fyllda med brutalitet, skräck och ångest. Mireille tappar tron på överlevnad, hon vill utplåna sig, vara ingen - men återuppstår. Vägen tillbaka är lång, svår och sårig både för Mireille som är direkt berörd och för hennes anhöriga som inte förstår situationen fullt ut, inte får närma sig. 

Vad gör fattigdom respektive välstånd med människor, hur formar det oss och vårt sätt att se vår medmänniska? Vad gör det vilken färg vår hud har? När upphör man att vara människa? Det är frågor som vävs in i Roxane Gays smärtsamma, starka och vackra romantext I vilt tillstånd där läsaren alltså följer Mireille och hennes familjs öde. I tillbakablickar får vi en fint skildrad kärlekshistoria som kontrast till mörkret. De balanseras bra mot varandra och gör romanen uthärdlig. Det finns godhet och kärlek. Också. 

Att läsa och det senast lästa

Sverigeaktuella Almudena Grandes intervjuas i bloggen som Norstedts förlag driver. Hon berättar om läsningens betydelse i hennes liv och säger att "När jag läste kunde jag leva fantastiska liv, som var mycket mer spännande och härliga än mitt eget. Jag läste och det hjälpte mig att stå ut med min egen verklighet." Och fortfarande läser hon hellre än skriver, trots författarskapet, och delar samma dröm som jag - att få betalt för att läsa. 

Det är ofta lite svårt tänker jag att sätta ord på vad läsningen egentligen betyder. Det handlar om underhållning, förströelse och en massa nyttoaspekter ja visst men det är inte därför jag läser. För framför allt handlar det om något så mycket större. Och det är där det blir svårt. 

Intresset för litteraturen, romanerna, det skrivna ordet är det är det som jag hållit fast vid allra längst. Det är det mest bestående, mest genuina. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv skulle se ut utan dessa intag av ord, av berättelser, av andra liv och vidgade vyer som en annan människa skapat för mig. En dag utan en rad läst är en fattig dag och en dag av ihålighet. Jag bottnar i mig själv - och i böckerna jag läser. 

Under senhösten ser jag fram emot att läsa Så nära livet man kan komma av kritikern James Wood som jag tror kan hjälpa mig att utveckla och fördjupa min läsning. 

Men nu tänker jag lite på vad jag läst och upplevt den senaste veckan:

Genom Emma Clines Flickorna har jag fått uppleva tonåriga Evies möte med flickorna i kollektivet inspirerat av Charles Mansons mordiska sekt. Hon blir både fascinerad av och förälskad i en av de unga kvinnorna och i det hela kollektiva fenomenet styrt av en oförutsägbar Russell, men det är alltså inte han som är lockelsen. På ranchen där kollektivet vistas finns närhet, uppskattning och samhörighet. I nutiden brottas den vuxna Evie fortfarande med minnet av det som hände samtidigt som makabra detaljer sipprar in i berättelsen. Men det är inte morden som begås som är det centrala utan flickskapet, flickskapandet, att testa sitt jag och sina gränser. Riktigt bra tyckte jag om Flickorna, sättet Cline inträngnade skildrar Evie både som tonåring och som äldre, i spåren av det som hände då.

Alma Kirlic tar i En svensk kändis med mig från krigets Bosnien och förlusten av en far till nuets Uppsala och en tjänst som sufflör. Däremellan finns det första mötet med Sverige, gymnasietiden i Karlstad, relationer till olika killar och längtan bort. Tider och platser varvas hela tiden med varandra, tillför varandra mening. När berättaren Alma kommit till Sverige med sin mamma och syskon är hon inte längre en ung kvinna med koll, hon är en flykting och hennes liv delas upp. Det inre livet är rikt, klokt, reflekterande medan det yttre handlar om att inte kunna språket, reda ut missförstådd, att tyda sociala koder och normer, vara "den andra". Och så målas bilden av mötet med svenskheten upp, samtidigt som hierarkier genomskådas. Även om jag inte alltid gillar Alma så är det henne jag som läsare tar parti för, hennes erfarenheter som jag delar under läsningens gång. 

Avi Avraham är kriminalkommissarie i Dror Mishanis deckare Okänt hot, som är en andra fristående del men den första jag läser. Efter ett misslyckande som utredare i den första Utsuddade spår är Avraham på banan igen och tar sig an ett fall med en bombattrapp utanför en förskola i Tel Aviv. Men det visar sig bara vara början på ett fall som snart leder fram till ett helt annat vilket undan för undan utkristalliseras för Avraham och mig. Jag gillar den här kriminalaren som kanske är en israelisk variant av Montalbano men är inte helt nöjd med brottsfallen. Det ena av dem innefattar en mördare vars  beräknande sätt inte riktigt stämmer med hans figur. Men allt som allt är var det en lagom spännande historia att pusta ut tillsammans med efter en lång arbetsvecka.

Hustrun och kulturmannen

Det är på flyget till Helsingfors Joan bestämmer sig. Hon ska lämna sin man sedan många år. Men nu är de på väg till en prisutdelning, maken Joe som är en uppburen författare ska ta emot ett fint litterärt pris, nästan lika fint som Nobelpriset.

Meg Wolitzer berättar rappt, smart och snyggt om en relation som nog alltid varit i obalans. Vi lär känna Joan och Joe vid tiden för deras första möte - han lärare, hon student, båda aspirerande författare. Joe lämnar fru och bebis för Joan, ett mönster som upprepas även om de stannar kvar hos varandra. I alla fall fram till bokens nu.

Förutom relationen mellan makarna finns här författaravund och svettiga nätter i väntan på att samtalet om det stora priset ska komma. För mig blev det en riktig metaläsning eftersom jag läste romanen dagarna innan Nobelpriset skulle tillkännages och förhandsspekulationerna var som livligast. Kanske är bokens Joe en av de pinsamt indignerade stora amerikanska berättarna? Eller.. hur står det egentligen till med Joes litterära begåvning?

Jag tycker så mycket om den här boken! Viker små hörn fast det är en lånebok. Småskrattar ibland, blir så arg ibland - läser verkligen med texten. Gillar till och med hur Joan som är bokens berättarjag diagnosticerar oss Nordenbor.

Hela Norden är förtjusande med sitt isfiske och sin snö, men alla hade hört talas om finnarnas, norrmännens och svenskarnas inrotade dysterhet: deras supande och inbitna olycklighet, deras vemodigt klagande sånger och förstämda mörker mitt på dagen.  

Det är ju också en bok om "kulturmannen" eller om hans kvinna, hustrun. Det är roller och rollspel som når långt utanför äktenskapet. Och jag ser vid sidan om romanen ett inspelat samtal från bokmässan om den här mannen - det är Ebba Witt-Brattström, Lena Andersson och Åsa Beckman som språkas. Så tar boken vid,  ofta hakar litteraturen jag läser för stunden in i det andra. 

Jag förstod inte vem som skulle kunna tycka om en skrävlande kvinnlig författare. Vilken man skulle stanna hos henne och inte känna sig hotad av hennes omåttligheter, hennes ilska, hennes lynne, hennes talang? Vem var han, detta fantasifoster, en ohotad make som ändå var attraktiv och stark i sig själv? 

Det är svårt ge omdömen om saker och ting som inte förminskar, kapslar in. Enklast att säga: Läs, läs, läs.

Himlakroppar - en tegelsten läst

Man kan ju undra över det vettiga i att välja att läsa en bok på över 1000 sidor den tröttaste tiden på året. Men den ropade till mig från bibliotekshyllan, det gjorde den!

Eleanor Cattons mastodontroman Himlakroppar var faktiskt rätt snabbläst. Tiden är 1860-tal och platsen ett par guldgrävarorter på Nya Zeeland dit människor söker sig för att börja om på nytt, det är det enda de tillresta kan göra där. När unge Walter Moody anländer råkar han hamna i ett sällskap med 12 män. Männen ser inte ut att höra ihop men befinner sig i hotellets rökrum för att diskutera några olika, märkliga händelser. En man Crosbie Wells, har hittats död, guld har kommit på avvägar, en ung kvinna verkar ha försökt ta sitt liv. Männen hänger ihop med det som hänt. De skingras sedan men fortsätter var för sig att nysta i historierna. Vem är den ärrade Francis Carver? Han har verkligen inte rent mjöl i påsen. Och vem är mrs Wells, och har hon rätt till den döde mannens pengar? Hur hamnade guldet i klänningarna? Vad var det Walter var med om på båten? Resten av romanen handlar, mycket förenklat, om vad som egentligen hände. Även om detta "egentligen" svajar rejält - här läggs dimridåer ut för både läsare och bokpersoner.

Författaren tilldelades 2013 Man Booker Prize för romanen och jag erkänner att det är en av anledningarna till att jag velat läsa den. Texten flirtar på ett lite roligt sätt med äldre tiders romaner, korta sammanfattningar inleder t ex varje nytt kapitel. Catton väver samman realistiska inslag och händelser av mer oförklarlig sort på ett sätt som fungerar rätt bra.

Men Himlakroppar är inte helt enkel att ta till sig, författaren gör det inte lätt för sin läsare. Romanen innehåller så många vindlingar och vändningar i historien att det till slut är svårt att veta vad som är lögn i boken, vad som är sant och vad som är vad helt enkelt. Jag bläddrar jäktad fram och tillbaka, saknar ett register att hålla mig i och är aldrig helt säker på att jag minns rätt. Ibland tänker jag att om jag bara kommit ihåg vad som hände för 600 sidor sedan så hade jag legat steget före romanfigurerna, nu kan jag bara ana...

En sak jag alldeles går miste om är vad horoskopen som inleder avsnitten i boken vill säga läsaren. Stjärnhimlen har inte intresserat mig på det sättet och jag kan inte säga om det tillför texten något eller om det är mer av kuriosa att klura på.

Öppna slut har jag normalt sätt inget problem med, snarare tvärtom. Men när jag slår ihop den här tegelstenen känns det som att jag kommit ända fram till målet men missat själva målgången. Vad hände med "egentligen", varför alla dessa lösa trådar? Som hade jag velat ha en hopknuten historia som belöning för min läsprestation.

Men ändå. Himlakroppar är en levande skildring av guldruschens dagar, om drömmar, förhoppningar och guld (och liv) på villovägar. Det är en romanuppbyggnad som egentligen är briljant genom sin förmåga att kollra bort. Att författaren lyckas hålla samman detta verk är i sig en stor bedrift, även om hon inte hela tiden lyckas hålla den här läsaren i sin hand.

Säkert har ni andra som läst boken en helt annan upplevelse av den - dela gärna med er!
En helt annan sorts bok av Catton är Repetitionen.

Uppladdning inför #sthlmlit - Máni Steinn pojken som inte fanns

En författare som kommer till Stockholm Literature som jag inte läst men som jag i alla fall har koll på är isländske Sjón (pseudonym). Däremot har jag nog hört honom eller hans låttexter när jag lyssnat på The Sugarcubes kanske mest känt som Björks gamla band...

Först ut i min Sjón-läsning blev Máni Steinn - pojken som inte fanns som handlar om 16-årige Máni. Han är en outsider i Reykjavik, året är 1918. Máni driver runt på gatorna eller sitter i någon av stadens två biosalonger - han lever (kanske överlever) sitt liv genom filmen. Han har flyktiga relationer med andra (äldre) män och lever ett liv vid sidan av. Och så finns här Sóla som lånar drag från filmstjärnorna. Samtidigt drabbas Island hårt, dels av vulkanen Katla som spyr sin eld och lava över ön och dels av Spanska sjukan som tar många liv under kort tid. Kanske är biograferna som så många besöker del i spridningen av sjukdomen?

Sjón berättar drömlikt om en människa i utkanten, om att leva som den man är eller om att vara ung, om att finnas till hands när man behövs som mest. Det är så tätt, starkt, fint skrivet och mot slutet oerhört drabbande. Den här texten gick förbi alla "skyddslager" och jag blev väldigt tagen av den. 

Så nu ser jag visst ännu mer fram emot det här samtalet:

Ngũgĩ wa Thiong’o & Sjón

SÖN 30 okt kl 14.15-15.00 (en)

Auditoriet

Berättelser med oväntade likheter

Möt två författare som båda har vuxit upp i länder med starka berättartraditioner. Hur förhåller de sig som moderna författare till traditionen? Och hur förklarar de att de kenyanska kikuyulegenderna och isländska sagorna är så lika varandra?

I samarbete med Modernista, Alfabeta och Islands ambassad.

 

Uppladdning inför #sthlmlit - Pojken som läste Jules Verne

En författare som jag inte ens hört talas om innan programmet till Stockholm Literature släpptes var spanska Almudena Grandes. Men nu har jag läst Pojken som läste Jules Verne från 2012.

Det hela börjar 1947 i Andalusien. Nino är sådär 9 år när romanen börjar, han är liten till växten vilket oroar hans pappa. Pappan är civilgardist och familjen bor på förläggningen, ständigt störda av det som pågår utanför. I bergen finns partisanerna, gerillan, motståndarna till makten. Till bergen flyttar också Pepe Portugisen, som inte alls är portugis, och trots stor åldersskillnad blir Pepe och Nino goda vänner. Pepe blir en förebild genom sitt fria sätt att leva och Nino vill inget hellre än att vara som han är. Det är också genom Pepe som Nino börjar läsa Jules Verne och hans fantastiska böcker.

Boken har även en mytomspunnen hjälte, Cencerro som leder gerillan och som får mig att tänka på Zorro. Han verkar komma undan hela tiden, eller uppstå i ny skepnad. Han väcker beundran även bland de som inte alls står på gerillans sida. Men det pågår en blodig strid mellan gerillan och armén som sätter stor press på Nino och hans familj. Dessutom finns det angivare på båda sidor - vem kan man lita på?

Grandes berättar om vänskap, om att växa upp, om litteraturens makt, lite om kärlek och om lojaliteter. För vem ska man vara lojal mot, egentligen? Är det tillåtet att inte göra som föräldrarna vill och inte följa deras önskan? Att ha sin alldeles egen uppfattning om vad som är rätt och riktigt och själv välja sida? Och måste man verkligen kunna skriva på maskin?

Ibland låter Grandes läsaren ligga steget före, förstå sammanhang innan Nino och de andra gör det. Så får jag känna mig lite smart och förväntansfull. För visst kommer tanken ikapp även romanfigurerna. Glad är jag över att ha hittat till Grandes och hennes roman som innehåller vad jag söker efter mest i min läsning - en djup och bra berättad historia på ett språk som inte skaver. Och så är jag nyfiken på samtalet jag ska höra:

Almudena Grandes & Majgull Axelsson

LÖR 29 okt kl 15.15-16.00 (sp/sv)

Auditoriet

När ska såren läkas?

Vad händer med ett samhälle som vill gräva ner det förgångnas konflikter och brott? Varför tycks vissa berättelser ha en möjlighet att bryta tystnaden kring det outhärdliga så att många orkar lyssna?

I samarbete med Norstedts.

En nästan sann historia - laddad med intertexter

Det är i augusti 2008 som allting börjar. Zackarias Levin blir uppsagd från tidningen han jobbar på och som om inte det vore nog blir han lämnad av sin flickvän. Zackarias drar hem till mamman i Skåne och beslutar sig för att skriva romanen med stort R. Men vad ska den handla om?

Med stort driv och exakthet berättar Mattias Edvardsson i En nästan sann historia Zackarias historia. För romanens huvudperson och berättare väljer att skriva om sitt liv. Närmare bestämt om en period i mitten av 90-talet när han gick en författarutbildning i Lund. Tillsammans med några andra unga författaraspiranter väljs Zackarias ut av den mytomspunna och firade poeten och läraren Li Karpe till en litterär gruppering som för tankarna till Den hemliga historien eller Döda poeters sällskap. Och även i Edvardssons roman handlar det om liv och död för den berömde författaren Leo Stark försvinner. Han tros vara mördad, men någon kropp hittas inte, och i fängelse hamnar en av Zackarias närmaste vänner Adrian Mollberg. Men vad var det som hände? Det vill Zackarias utforska.

Så varvas i Edvardssons bok Zackarias romanutkast till Den oskyldige mördaren med hans undersökningar i nuet, där han söker upp de olika personer som var med då i mitten på 90-talet. Mycket har hänt sedan dess. Men någon eller några sitter inne med sanningen.

För mig som älskar intertexter av alla de slag och skildringar av bokvärlden är En nästan sann historia en skattkista. Jag går på upptäcktsfärd, letar samband och hittar mönster som kanske inte finns. Här finns (vilket författaren inte hymlar med) en mängd blinkningar till Klas Östergren - visst är här både en Leo och en Henry och en flådig våning precis som i Gentlemen. Men förgäves väntar jag på ordet "luguber"... En och annan högst verklig författare dyker upp, och någon lite mer maskerad men ändå igenkännlig.

Här finns mönster i namn - Cattis, Caisa, Clara eller Leo, Li, Leyla. Kanske betyder det inget men jag klurar. Adrian Mollberg - är det en hälsning till Adrian Mole tro? Och varför låter namnet på Zackarias dikt "En ekorre satt i en gran och grubblade över livets mening" så bekant? Gör sig Edvardsson lite lustig över filmtiteln En duva satt på en gren och funderade på tillvaron? Ja, men så måste det väl vara? Jag är så nyfiken på vad jag missar och på om jag har rätt... En annan författare och bok jag associerar till, inte bara för att den också råkar utspelas i Lund, utan för dess upplägg och stämning är Jens Liljestrands Adonis. Också där möts då och nu, utforskas vad som egentligen hände och sätts gruppdynamiken på prov, men det är en mörkare historia.

I En nästan sann historia vänder sidorna sig själva, det är underhållande och ibland riktigt fyndigt formulerat och så osar det av intertextuellt laddad metafiktion. Dessutom har romanen det perfekta antalet sidor.

Uppladdning inför #sthlmlit - Se Nu Då

Se Nu Då är ett återkommande mantra i Jamaica Kincaids roman. Tiderna är samtidiga, glider in i varandra, så snart blir Nu Då. I tidens flöde finns mrs och mr Sweet i ett äktenskap som inte är särskilt rart längre. Mr Sweet hatar sin mrs som kanske kom med en bananbåt till USA och vill gärna se henne död.

Han sitter annars helst i sitt rum ovanpå garaget och komponerar musik. Hon ägnar sig åt att odla ovanliga växter eller sitter och funderar på sitt liv vid skrivbordet och skriver. Två barn har det äkta paret, både deras namn (Heracles och Persephone) och deras egenskaper andas myter. Den här familjens egen mytologiska historia är komplicerad och svajig och på väg att gå alldeles sönder. De bor i författaren Shirley Jacksons hus i New England, jag är inte helt säker på vilken betydelse det har för historien.

Kincaid berättar associativt och med upprepningar som jag omväxlande tycker är effektfulla och extremt jobbiga. Det är en text som kräver närvaro och koncentration och när jag är där i texten så njuter jag av ord, tonfall och infall, av skiftningarna mellan inre och yttre handling (även om det inte är händelser som driver läsningen framåt). Ibland när den påtagliga verkligheten tränger igenom, på riktigt tränger igenom, texten, då bränns det.

Jag ser mycket fram emot söndagens samtal mellan Jamaica Kincaid och Kristina Sandberg.

Jamaica Kincaid & Kristina Sandberg

SÖN 30 okt kl 11.15-12.00 (en)
Auditoriet

Livet på Antigua och i Örnsköldsvik

När Kristina Sandberg för första gången klev in i Jamaica Kincaids litterära universum förändrades hennes sätt att se. Vad var det hon upptäckte? Ett samtal mellan två författare från olika kontinenter med djupgående beröringspunkter.

I samarbete med Tranan.

Uppladdning inför #sthlmlit - Upp genom mörkret

Medan andra peppar inför Bokmässan har jag siktet inställt på ett litterärt mål lite längre fram, nämligen Stockholm Literature som jag kommer att besöka för andra gången. Innan dess vill jag gärna ha läst i alla fall något av de flesta författare jag kommer att lyssna på. Först ut blev Upp genom mörkret som är Ngugi wa Thiong'os debutroman från 1964

Författaren skildrar tiden strax innan Kenya blev fritt och självständigt. Vägen mot frihet är kantad av våldsamma sammandrabbningar mellan olika grupperingar där den kikuyu-dominerade motståndsrörelsen Mau Mau är en*. Det politiska skeendet är centralt i romanen men skildras genom en familj och särskilt genom pojken Njoroge.

Njoroge ser sin önskan gå i uppfyllelse när han får börja i missionärsskola, han vill något annat än sina äldre bröder och drömmer om en högre utbildning. Läsaren följer Njoroges skolgång och utveckling till ung man. Medan Njoroge går i skolan som stammar ur kolonialväldet kämpar hans bror för landets frigörelse, frustrerad över bland annat pappans passivitet i väntan på att få tillbaka sin jord. Författaren låter många sidor rymmas i familjen. Här finns också en nära vänskap skildrad mellan Njoroge och en flicka vars far ses som en fiende till Njoroges familj. Det är bäddat för spänningar som är både politiska och personliga.

Även om Ngugi tagit tydlig ställning för Kikuyus rätt till sin jord och sitt land, och kritiserat inte bara de tidigare kolonisatörerna utan även t ex de storföretag som i deras efterföljd tagit jord, så speglar han i sin roman flera sidor av konflikten och olika förhållningssätt. Som läsare låter han mig engageras i Njoroge men också i kampen för ett fritt land. Njoroges personliga strävan efter utbildning och kunskap  är betydelsefull - liksom den kollektiva kampen för ett befriat land. Det går att hålla flera tankar i huvudet samtidigt och Ngugi gör det.

Detta var ett starkt första möte med Ngugis författarskap. Extra spännande också med tanke på att romanen skrevs så tätt inpå, kanske samtidigt, som tiden den skildrar. Det är inte historia som skildras, det är inte ett skeende sett genom backspegeln - det är här och nu. Jag tycker närvaron i tid känns vid läsningen. Rumsligt befann sig dock författaren som student i Uganda när debutboken sammanställdes. Jag läser gärna mer av författaren och ser fram emot söndagens programpunkt på Stockholm Literature:

Ngũgĩ wa Thiong’o & Sjón

SÖN 30 okt kl 14.15-15.00 (en)

Auditoriet

Berättelser med oväntade likheter

Möt två författare som båda har vuxit upp i länder med starka berättartraditioner. Hur förhåller de sig som moderna författare till traditionen? Och hur förklarar de att de kenyanska kikuyulegenderna och isländska sagorna är så lika varandra?

I samarbete med Modernista, Alfabeta och Islands ambassad.

*Romanen inleds med ett förord som sätter in romanen i den politiska kontexten (och tyvärr berättar lite för mycket om bokens handling).