Bibliotek à la Warburg

Alberto Manguel som med sin Nattens bibliotek väl snart är husgud hos varje vän av böcker inspirerar onekligen sin läsare.

Att arrangera sitt bibliotek associativt som Aby Warburg kanske vore något att testa på den hermiska arbetsplatsen, biblioteket? Varför styra besökare enligt ett så stelt system som SAB? Manguel beskriver sin upplevelse av Warburg bibliotek i Hamburg så här:

När jag besökte den återuppbyggda läsesalen i Hamburg [...] och granskade de rundade hyllorna i det ovala rummet i mitten, kände jag mig bara bortkommen. Det var som att stå mitt i en främmande stad där skyltarna säkert betydde något men som jag inte kunde tolka. Ögat fick intrycket att hyllorna var en enda oavbruten rad titlar som associerade till varandra, inte en lineär ordning med en början och ett slut. (s. 189)

Då är det väl bara att börja flytta böcker? Börja? Var?

Att äga eller inte äga...

Alberto Manguels Nattens bibliotek är fascinerande och det han skriver är lärt och klokt utan att vara svårt att begripa. Historien om hur böcker hanteras är myllrande - att det finns så många sätt att organisera sin boksamling på!

Men Hermia och herr Alberto skiljer sig åt i något väsentligt: Hermia är en läsare men ingen samlare av böcker. Böcker inhandlas i första hand som present åt andra eller som läsgodis på resor. Annars är det i huvudsak det publika bibliotekets samling som tillfredställer den hermiska läslusten.

Hermias val av yrke, att arbete i ett bibliotek präglar förmodligen inställningen till att själv äga böcker. Dels finns så mycket att tillgå på enkelt vis om man bara är beredd att stå något litet tag i kö, dels görs så många inköp av litterära varor å yrkets vägnar att det att köpa in för privat bruk känns föga lockande.

Det finns förstås undantag. Vissa böcker måste ägas för att ombläddring och omläsning ska kunna ske obehindrat. Men det är i första hand facklitteratur som köps in för detta ändamål - trots att Hermia i stort sett uteslutande ser sig själv som en skönlitterär läsare. Men de skönlitterära verken vänder hon ytterst sällan tillbaka till flera gånger. Kanske av rädsla för vilka tankar och känslor en ev omläsning skulle framkalla? Är det kanske ett misstag att inte tillägna sig omläsningens konst?

Alberto Manguel skriver i Nattens bibliotek att han alltid låter antikvariskt inköpta böcker behålla eventuella anteckningar och dylikt gjorda av föregående ägare. Det får mig att associera till den egna samlingen av böcker. För mig är de noteringar som människor gjort före mig hälsningar. Den mest intressanta "hälsningen" finns i Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna inköpt på ett antikvariat i Falun för ett tiotal år sedan. 20 kr kostade verket som jag tror kan vara en förstautgåva. På försättsbladet står "Ebba 241224". Så jag antar att Ebba fick boken i julklapp samma år som den gavs ut.

Mellan åren 1922 och 1926 skrev Krusenstjerna trilogin om Tony, den bok jag har i min ägo är del två. Av de svenska författarskapen tycker jag Krusenstjernas är ett av de mer intressanta. Från de inledande mer flickromantiska verken utvecklades hennes stil och hon kom att till stor del skildra sin egen uppväxt och utveckling i böckerna om Tony samt i de fyra böckerna som går under samlingsnamnet Fattigadel. Och hennes fantastiska svit om Fröknarna von Pahlen väckte stor debatt genom sin frispråkighet och beskrivning av kvinnlig sexualitet samt om alternativa livsvägar. Krusenstjerna strosade förresten i sin tidiga ungdom runt på samma gator som Hermia. I Gävle finns också ett sällskap tillägnat författaren.

Författaren avled i mars 1940 och begravdes i maj på Norra kyrkogården i Stockholm. I Ebbas, numera min, bok ligger dödsannonsen urklippt som ett minne av en kanske älskad författare. David Sprengel står som enda sörjande. En fin hälsning från en läsare till en annan. Vilka spår lämnar vi till framtida läsare av våra böcker?

Läsningens farligheter

I dagens SvD spanar Carl Otto Werkelid efter julläsning och zoomar in Marcel Proust och en essä av honom från 1906 som är nyaktuell, Om läsning heter den.

Proust funderar enligt Werkelid om den eventuella faran i att läsa böcker, att ge läsningen en alltför stor roll i livet.

Varför? Den kan leda till andlig och intellektuell passivitet.
Läsningen är hälsosam så länge den öppnar de dörrar som annars
hade förblivit stängda för oss.

Läsningen får dock, enligt Proust, inte ta upp all plats i vårt intellektuella liv, då blir den farlig.

Den här essän ska jag hålla utkik efter, lockad till läsning om den kanske farliga läsakten.

Julläsning

Kate Atkinson har med sin nyaste roman, En god gärning, givit mig den bästa julläsningen.

Här möter vi Jackson Brodie, f d polis, f d privatdetektiv som även figurerar i De vilseförda. Han blir vittne till en bilkrock i ett Edinburgh som är fullt av de människor som besöker den årliga kulturfestivalen. Krocken utlöser ett antal omedelbara reaktioner: en man går till attack mot en annan man med ett baseballträ han i sin tur fälls av en slungad laptop.

Utifrån denna inledande händelse låter författaren läsaren möta ett till synes slumpartat val av människor - den tillbakadragne deckarförfattaren, rikemanshustrun Gloria, polisinspektör Louise och hennes son Archie för att nämna några. Deras historier vävs skickligt samman på ibland mycket oväntade sätt. De olika karaktärerna har sin alldeles egen stämma och ger oss sitt perspektiv på det som händer.

Atkinsons historia har ett bra flyt - dels genom språket som är både lättsamt och roligt och dels genom att berättelsen är så smidigt utformad. Trots lättheten finns det ett djup i berättelsen och personerna som skildras har ett visst djup. Det var en bok svår att lägga ifrån sig, kanske för att jag har en förkärlek för böcker som på ett ganska okonstlat sätt visar upp en komplex värld med underliga sammanhang. Jag gillar med andra ord Atkinsons sätt att skriva och är glad att jag har några böcker av henne kvar att läsa.

Bokens svenska omslag formgivet av Nina Leino är fyndigt och tydligt kopplat till boken med några olika personer i formen av ryska dockor.

Utmaningen antagen

I den sista Bokfemman för i år efterlyses årets fem bästa böcker. En utmaning som Hermia antar:

Mannen i mina drömmar av Curtis Sittenfeld
Skrivet i Oates-stil fångar författaren en tonårings vilsenhet.

I kurtisanens sällskap av Sarah Dunant
1500-talets Venedig är lika mycket huvudperson som dvärgen Bucino och hans matmor kurtisanen i denna historiska roman med drag av skröna.

Montecore av Jonas Hassen Khemiri
En helt enkelt fantastisk roman!

Falling man av Don DeLillo
Mycket starkt skrivet om några olika personers upplevelser av 9/11-attentatet mot WTC.

Kafka på stranden av Haruki Murakami
Det är svårt att inte ta med denna vindlande roman och lek med fantasins gränser. Omtumlande läsning.

Senare:

-Men vi då? Ropar Ladies, Utslag av oro, Fattigadel, Mig äger ingen och ett gäng andra böcker med en röst. Får inte vi vara med?
-Åh, suckar Hermia, ni gör det alldeles för svårt för mig...

Bla bla blue

Det känns trist men Blue och jag kommer aldrig att bli vänner. Att läsa ut hyllade Fördjupade studier i katastroffysik gjorde mig inte till en omvänd skeptiker - boken tilltalar mig helt enkelt inte. Jag är inte riktigt ensam om att tycka så, det finns röster som bryter igenom hyllningskören med ett kraxande. En recensent i Sydsvenskan fångar mina tankar bra och hans ord får bli nästan mina. Kan inte hålla med om att det är en "utpräglad glamourroman" (som tur är).

Det var förresten länge sedan jag skummade och hoppade över så mycket i en bok. Författaren tröttade fullständigt ut mig och det var riktigt skönt att slå igen pärmarna för sista gången. Intressant är att författaren planerat boken som en ungdomsroman. Undrar vilka hon lyckats fånga? Tur för henne att boken hittade en annan målgrupp än den tänkta.

Naturligtvis undrar jag över mitt eget beteende, det vill säga att fortsätta läsa något jag inte grips av. Och ändå händer det alltmer sällan att jag fullföljer dåliga böcker... Men vid läsning av en hyllad roman, som inte i starten drabbar mig som förväntat infinner sig förstås frågan - när vänder det och blir fantastisk litteratur? Den här gången kom det tyvärr inte någon vändning.

Förnämt om Gävle...

i nya Glimtar från förr av Jan G Ljungström. Boken är utigiven av Knight förlag som specialiserat sig på lokal litteratur med historisk anknytning.

De har också givit ut fina Gamla kyrkogården i Gävle av Stig Gavlén.

Det är sällan lockelsen att vistas i dödens närhet infinner sig så starkt som efter bläddring här...

Julklappar jag borde ha köpt - eller böcker att läsa mellan romanerna:

Bloggar att inspireras av när tiden vi lever i känns för galen och drabbande:

Frivillig enkelhet

Köpstopp

Klotet 2007

MiljöBloggAktuellt

Förening att gå med i för en bättre värld:

Naturskyddsföreningen

Det var en gång...

De texter jag tar till mig idag har ett annat innehåll än när jag var t ex fem år gammal, språket är svårare och historien djupare med fler dimensioner och det är definitivt färre bilder. När jag läser idag sker det på ett annat sätt nu än för 10 eller 20 år sedan - min botten är en annan än då. Något händer väl helt enkelt med läsprocessen, den förändras i takt med vår utveckling.

Det får mig att undra hur en viss bok ter sig för en läsare som avverkat ett antal böcker respektive för den som kanske inte är lika bevandrad i litteraturens värld? Genom idogt läsande borde man öva upp en känsla för mönster och linjer i texter, kanske omedvetet, som inte är lika öppna för mindre idoga läsare. Men det är svårt ibland att veta var gränsen går mellan det alldeles uppenbara och det mindre synliga. Det vill säga om "alla" tycker det är självklart vad som ska hända i kommande kapitel eller om det är något som "bara jag" anat mig till.

Men vi är väl begränsade i både vår förmåga att uppfatta och att fantisera, hitta på nytt genom att vara människa, att tillhöra en viss kultur, ett visst språk, en tid i historien etc? Tänker på musik - det är fascinerande att det finns så många olika låtar, stycken med musik. Det verkar finnas en oändlig möjlighet till variation, men så kan det ju inte vara..? Någon gång måste väl alla toner vara sammansatta på max antal sätt? Och i så fall måste det väl vara samma med litteraturen? Det kan ju trots allt inte finnas oändliga sätt att skriva en roman på? Några grundteman finns, sedan litteraturens början, och kring dem ett oändligt antal variationer - men hur mycket helt nytt skrivs? Utan att vara en dysterkvist undrar jag om något helt nytt ens kan skrivas? Kan en människa hitta på något som ingen annan någonsin hittat på?

Fast en "första gången" finns för alla berättelser - tänker att någon gång användes orden "Det var en gång..." för första gången och sedan dess - total magi!

Bild från http://www.fotoakuten.se/

Skeptisk nyfikenhet

Det är alltid lite svårt, tycker jag, att läsa något som jag hört mycket om innan, även om det mest är bra saker. Den roman jag nu påbörjat Fördjupade studier i katastroffysik är en sådan bok.

Skeptikern i mig vaknar också av
1. Att det är en roman med en egen hemsida (men hallå, räcker inte texten till?)
2. Att den jämförs med så många "stora" författare
3. Att den avslutats oläst av åtminstone en person

Men så läser jag en intervju med författaren och blir lite lugnad - hon verkar båden genomtänkt och sansad.

Jag ska försöka låta nyfikenheten övermanna skeptikern!

Att mäta världen

Världens mått av Daniel Kehlmann är nu utläst. Precis som Julian Barnes Arthur & George berättas den växelvis ur olika perspektiv. Perspektiven är vetenskapsmännens Gauss och Humboldt och världen som beskrivs är den outforskade, som dessa män är besatta av att mäta och komma underfund med. Tiden som skildras är det sena 17o0-talet och ur ett manligt perspektiv, där kvinnorna mest är skuggfigurer, ges en inblick i den rådande idévärlden. Huvudpersonerna gör vardera olika resor - den ena i första hand från skrivbordet, den andra på plats i världen. I takt med att de blir alltmer kända (romanen är på sitt sätt en beskrivning av kändisskapets baksidor) begränsas friheten:

Finansministern, greve Cancrin, fördubblade den reskassa han [Humboldt] förut tillförsäkrats.
Humboldt sade att han var tacksam, även om han med vemod tänkte tillbaka på de dagar då han själv finansierat sin resande.
Ingen anledning till vemod, sade Cancrin, han åtnjöt full frihet, och här, han sköt till Humboldt ett pappersark, var den färdväg som beviljats. Han skulle få eskort på vägen, man inväntade honom vid varje etappmål [...] s. 225

I takt med denna inskränkning minskar även den egna fysikens kapacitet - åldern tar ut sin rätt för de båda vetenskapsmännen.

Kehlmann skriver roligt och ironiskt och respektlöst de två herrarna. Men det finns stråk i romanen som jag inte förstår, delar som jag inte hör hemma i. Därför begränsas min läsning och möjligheten att till mig helheten störs av mina egna tillkortakommanden. Men männens upptäckariver och deras totala hängivenheten för vetenskapen fascinerar.

Männen har gott grepp om världen men verkar helt oförmögna att upprätthålla mänskliga relationer. Och det känns sorgligt.

Att leka

En allmän längtan efter lek och att hitta tillbaka till barndomens frihetskänsla där varje sommar var en evighet och varje vinter full av meterdjup snö har infunnit sig hos Hermia. Livet som vuxen känns ibland alltför ansvarsfullt och upptaget. Och vuxen ska man ju vara nu är det tänkt. Ganska länge till, faktiskt.

Konstnärerna som jobbar nära mitt lilla bibliotek har erbjudit mig att komma till projektlokalen och vara kreativ när längtan efter lek blir stor. Det ser jag fram emot att göra. Den ena av dem sa något som liknade "man måste ta lek på allvar för att den ska vara på riktigt" och det ligger något i det. Man måste gå in för leken. Små glimtar av det kan jag hitta i min vardag men periodvis är det svårt att finna, fast det är när det känns tungt som man nog behöver det som mest.

Att blogga är lite som att leka för mig. Här kan jag göra som jag vill. Ingen lägger sig i (Hermia har i alla fall inte än fått besök av "Bloggupproret"). Att leka med ord är en skön lek och jag önskar att jag kan vara med på den skrivcirkel som finns i min närhet vid något tillfälle.

Min älskling drar sitt strå till stacken för att jag ska få vara lite mer som barn och läser högt för mig innan sovdags. Tove Janssons Sent i november är fantasisk högläsning och det är svårt att inte vilja höra mer.

Hur leker du som vuxen? Hur hittar man tillbaka till känslan som barn?

Bild från www.fotoaktuen.se

Det regnar...

En sak jag funderar på är att det regnar... inte bara här hemma utan i litteraturen och på film. Men regnet som faller är inte alltid det väntade:

I Kafka på stranden regnar makrill, sill och blodiglar
I filmen Magnolia regnar grodor
I Hundra år av ensamhet regnar det, om jag inte missminner mig, gula blommor

Försöker hitta någon motsvarighet eller intertext i t ex Bibeln men lyckas inte. Att det regnar manna från himlen är inte riktigt i samma nivå... I Uppenbarelseboken kommer allehanda saker till jorden, men inte i form av regn.

Så vad kommer detta regnande ifrån? Vad betyder det? Finns fler exempel?

Att grotta ned sig II

Ett tidigare inlägg här handlade om de litterära fejderna som möjligt uppsatsämne. Tankarna fortsätter vandra efter läsning av artikel i SvD, 1 dec, som handlar om just dessa fejder. Strindbergsforskare Björn Meidal menar att:

"–I dag är frågorna som är aktuella på morgonen glömda på kvällen. Ibland har jag en känsla av att det bara gäller att få till ett snabbt löp för att folk ska springa och köpa tidningen.
–Det är en infantilisering, kommersialisering och brutalisering i medierna. Det är som en boxningsmatch mellan de här så kallade kulturpersonligheterna. De vill slå varandra på käften i första hand."

Till viss del instämmer jag. Det finns en förflackning men speglas inte hela vårt samhälle i litteraturen och hur den behandlas? Den mängd information som flödar nu är obeskrivligt stor, diskussioner förs på fler platser i fler sorters forum och fler personer är med i debatten än på t ex Strindbergs tid. Den pågår på bloggar bland oss vanliga människor , på kultursidor, i morgontv. Ett slags demokratisering mitt i infantiliseringen kanske?

Semesterläsning

Trots att semestern var aktiv, så aktiv som man nu orkar vara i 30 graders värme, fanns det alltså en hel del tillfällen till att läsa. Mina resor får gärna vara dubbla - jag föredrar reselektyr som utspelar sig på annan plats än i Sverige, det förhöjer på något sätt upplevelsen av att vara någon annanstans än i den välbekanta hemmiljön. Mina litterära följeslagare denna gång var:

Khaled Hosseinis Flyga drake som lästes snabbt under de första dagarnas utmattning på grund av tidsomställning och feber. Romanen som till huvuddelen utspelar sig i Afghanistan tog mig med på en både finstämd och grym skildring av landet och de övergrepp människornas där utsatts där på senare år. När läsningen blev för tung fanns palmer och Atlantens turkosa vatten att vila ögonen på.

Nästa utmaning blev Haruki Murakamis Kafka på stranden som jag länge tänkt läsa. Med sin stil påminner den av den latinamerikanska magiska realismen. Det är en roman som inte låter sig återberättas så enkelt. Författaren berättar om en ung man som i dagens Japan ger sig av hemifrån för att söka sin försvunna mor och syster. Över honom vilar en förbannelse. Parallellt berättas om en man som kan tala med katter samt om ett fall på 40-talet där en skolklass blev oförklarligt medvetslösa efter en tur i skogen. Romanen höll mig i ett fast grepp genom sättet att låta det mest oväntade hända och de mest oväntade figurer träda in i historien. Men även det minst förutsägbara tenderar att bli förutsägbart och romanen lättade greppet om mig mot slutet och jag undrar om inte författaren både fick i hop sin historia för bra och tappade vissa teman och trådar? Mitt exemplar av boken bär på en egen historia då den blev ensam kvar på stranden under ett skyfall - när det regnar på ön Bequia, som tillhör St Vincent, regnar det minst sagt mycket. Efter det ser boken en aning tilltufsad ut. En snygg hemsida har författaren.

På Arlanda tipsade jag sambon om att köpa Arthur & George av Julian Barnes vilket visade sig vara ett smart drag eftersom kunde ta vid där min egen lektyr slutade. Romanen skildrar ett rättsfall som Arthur Conan Doyle tar sig an i början av 1900-talet. George heter mannen som blir anklagad och dömd för att ha skrivit anonyma hotbrev, bl a till sig själv, och för att ha lemlästat djur. Till saken hör att George är välutbildad advokat och kommer från prästfamilj - på många sätt är han ingen trolig gärningsman. Men åklagare och polis vill annorlunda. George är uppväxt i övertygelsen att han är som andra men det faktum att han är parser menar Doyle har spelat in i behandlingen av honom. Romanen leder tankarna till mer aktuella fall. Det är lätt att plantera bevis och driva sin sak - så långt att det förstör en annan människas liv.

På flygplatsen i Grenada inhandlas det som kom att bli resans sista läsupplevelse Alexander McCall Smiths The Right Attitude to Rain som är en del i hans serie om moralfilosofen Isabel Dalhousie. Min uppfattning om författaren har varit att han inte är något för mig. Hans böcker har verkat lite för tunna i sitt innehåll och deckarna för snälla. Men den här historien är en trevlig bekantskap som kanske också hör samman med min stolthet över att läsa något på engelska vilket tyvärr inte hör till vanligheterna. Boken får mig att undra om nästa resan blir till Edinburgh där handlingen utspelar sig. Här får jag hålla till godo med en guidad tur via bilder så länge.

Biblioturism

Måndag 19 november. Kingstown Public Library, St Vincent.

Måndag 26 november. National Library i St Georges, Grenada.

Mellan Atlanten och det Karibiska havet

Första advent firas med att packa upp väskorna efter två veckors semester och med att spisa julmusik i karibisk tappning. Västindiens Grenada och St Vincent bjuder bland mycket annat på underbara läsmiljöer, till exempel på strand och balkong.

Deppigt i Paris

Eftersom jag inte heller var så himlastormande förtjust i Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam så blev jag nyfiken på Bokhoras tips om Marie Desplechins roman Utan mig. Halvvägs in i boken är jag dock inte fast… Stör mig tyvärr på en del saker i, där språket är en sak. Och då i första hand det som jagpersonen i boken använder, det känns helt enkelt inte naturligt. Och så undrar jag över dessa tunna, sköra tjejer med svarta ringar under ögonen. Vilka är de och vad vill författaren säga? Är det den kvinnliga offerrollen som skildras eller vad? Det finns något romantiserande över detta dåligmående som jag har svårt att ta till mig. Tänker att ”Hallå, ryck upp er!” Men det kanske bara är jag som är kallhjärtad? Och vad bokens poäng blir återstår att se.

Mer högläsning åt folket!

För elfte året i rad pågår nu en vecka vigd åt högläsning på bibliotek i Norden i form av Kura skymning eller Kura gryning. Temat för i år är Kvinnan i Norden och texterna är hämtade från Sigrid Undset och Astrid Lindgren.

På mitt lilla bibliotek kommer inbjudna skolbarn att kunna lyssna till högläsning ur Pippi Långstrump går ombord. Läser gör två coola kollegor.

Högläsning är en alldeles speciell sorts läsning både för den som läser och den som blir läst för, det är fint att den uppmärksammas. Min kärlek och jag ägnar oss åt det ibland och det är mycket trevligare än att bli underhållen av t ex tv:n. Du då? Läser du högt eller blir du läst för?

Lyxigt dilemma

En del beslut kan vara rätt behagliga att fatta. Oftast framkallar de dock ångest hos mig. Men frågan:
Vilken bok ska följa med på resan - Eastern Caribbean från Lonely Planet eller East Caribbean från Rough Guides? - hör mer hemma i klassen dilemman jag gärna tar ställning till...

Trotjänaren Lonely Planet får åka med till Grenada och St Vincent. Den långväga resan startar på torsdag och det finns mer läsning i bagaget.

Vackert vackert vackert

I min stad planeras för ett nytt bibliotek - det här kan kanske fungera som inspiration? Större skönhet får man leta efter...

Stark samtidsskildring

Don DeLillos roman Falling man kommer att följa mig ett bra tag i tanken. Den behandlar ett amerikanskt trauma - attentatet mot World Trade Center eller 9/11. Genom växlande perspektiv och synvinklar berättar författaren en gripande historia.

De människor som skildras i boken drabbas alla personligt fast på olika sätt av attacken. Berättarrösterna visar således på olika sidor av katastrofen. Keith som befann sig inne i den ena byggnaden har sina själsliga och fysiska sår att läka. Hans f d fru, Lianne, som han söker upp på nytt möter en förändrad man i Keith. Händelsen sätter sina spår även hos henne – en oro och sömnlöshet och kanske besatthet av det som hänt.

"Hon läste dagstidningarnas notiser om de döda, varenda en som publicerades. Att inte läsa dem, varenda en, skulle vara en kränkning, ett brott mot all ansvarskänsla och tillit. Men hon läste dem också för att det var nödvändigt för henne, ett behov som hon inte ens försökte tolka. "

Sonen Justin, 10 år, spanar efter flygplan på himlen, tror de ska komma tillbaka. Keith förs samman med Florence vars portfölj han räddade ur raset. De hjälper varandra vidare. I en parallell historia möter läsaren Hammad som med all sin osäkerhet kommer att vara med om att genomföra attacken, ge sitt liv för sin tro. Och så Falling Man - performanceartisten som hanterar händelsen genom att iscensätta de hopp som en del människor gjorde ut från de attackerade husen. Vardagen pågår för Hammad innan attacken och fortsätter efteråt att pågå för de som överlever. Den går inte att komma ifrån.

Författaren skildrar hur den lilla människan, som skulle ha kunnat vara du eller jag, träffas av planen. Hur allt faller samman. Det framkommer även i språket som, särskilt i dialogerna upplevs som fragmentariskt. Det går inte att prata om det som hänt, det finns inte ord som räcker till. Fragmentariska är också de människor, på väg in i seniliteten, som Lianne arbetar med. De människor som drabbats av attacken speglas mot dessa åldringar. Ibland stannar jag upp och smakar på orden. Det är en roman med ett mycket vackert språk. Där en mening säger betydligt mer än de ord den innehåller.

Om natten

Och så drömde jag om jobb i natt: Inför bokmässan i Göteborg gjorde DN en karta över sommarens och höstens strid mellan olika författare. I drömmen hade jag ett bokprat på mitt bibliotek utifrån den kartan, om de böcker som var inblandade. Kanske en inte helt tokig idé? Fast det skulle innebära att jag skulle behöva läsa en del som jag hittills lyckats undvika och det vet jag inte om jag vill.

Att grotta ned sig

Ibland leker jag med tanken att skriva uppsats igen. Litteraturvetenskap D eller vad det nu kan tänkas heta idag. I natt kom jag på ämnet - en jämförelse mellan litterära "fejder". Ni vet, krusenstjerna- och strindbergsfejder. Hur såg de ut och hur ser det ut idag? Idag tänker jag t ex på Maja Lundgren. Vad angreps då, vad angrips nu? Personangrepp eller angrepp på texten? Motiv eller stil? Olika sätt att behandla män och kvinnor? Åh, så intressant! Och säkert redan genomfört?!

Lyssnarjury

Nu kan man söka till lyssnarjuryn som utser Sveriges Radios Romanpris. Jag gillar verkligen konceptet - att vanliga boktyckare får grotta ned sig i sex av årets nya böcker! Har haft som projekt ibland att läsa samma böcker samt förstås lyssna på juryns diskussioner. Vilka blir årets böcker? Är så nyfiken!

Förra året skickade jag in en ansökan men kom (förstås) inte med.

Bokkoll

Hermia hade för avsikt att läsa ett gäng böcker under hösten, vilket berättades i ett tidigare inlägg, en stund innan Hermia bloggade av.

Vad kan jag bocka av från läslistan?

Geil: Patriarken
Sjölin: Världens sista roman
Lindgren: Norrlands akvavit
Lewycka: Två husvagnar
Zudok: Sommarsqash tokolosh
Ohlsson: Hennes mjukaste röst
Hamid: Den ovillige fundamentalisten
Chevalier: Oskuld och erfarenhet
Kurkov: Pingvin försvunnen
Desai: Bittert arv

"Bara" 2 1/2 bok visst. Men det har blivit en del annat nytt istället -
Lundgren: Myggor och tigrar
al-Sāni': Flickorna från Riyadh
Mullins: Matthandlaren
Lee: Ladies

Tja, jag är nöjd med mitt urval....och det är aldrig för sent att gripa tag i någon av de andra titlarna. Synd bara att jag inte slutförde läsningen av Daniel Sjölins roman. Fast den grep verkligen inte tag. Kanske kändes den inte tillräckligt busig?

Reselektyr?

Vilken är den ultimata boken att ta med på resan? En familjeangelägenhet följde mig till Prag-Wien-Budapest. Det var en skön kontrast att på kafé i Europa slungas in i Bombay. Min resa var fantastisk men minst lika fina minnen har jag från mitt bokliga sällskap.

Vad packar du helst ned i resväskan? Är det högen med böcker du annars inte hinner läsa? Är det något som lätt kan smältas bland alla intryck resan ger? Vilka kriterier har du när du väljer läsning?

Läsning pågår 1

Falling Man av Dan deLillo - på svenska - ligger nu bredvid sängen. En bok som tar avstamp i 11 september attentatet. I citat från en recension av boken i boken uppmanas läsaren att inte glömma att andas.

Vilka andra skönlitterära verk har influerats på ett eller annat sätt av attacken mot WTC?
Safran Foers fantastiska Extremt högt & otroligt nära förstås - men mer?

Tillbaka

Att skriva om böcker gör att tanken skärps. Den skärpan har jag saknat sedan jag slutade blogga i början av hösten. Så därför gör Hermia nu entré igen på bloggarenan. Dock på en något ny adress.