Min förtjusning börjar redan med förordet, jag som sällan läser sådana dras snabbt in i Stefan Lindbergs upptakt. Författarens historia är ungefär lika gripande som romanen i sig. Émilie Ajar, pseudonym för Romain Gary, ger ut Med livet framför sej 1975. Då har jag verkligen livet framför mig, född samma år. Men Gary lämnar på egen hand livet några år senare. Då har det ännu inte uppdagats att de båda författarna är en och samma och att det omöjliga hänt - en författare har, under olika namn, tagit emot Goncourtpriset två gånger. Nu när författare avslöjas stup i kvarten har pseudonymen som fenomen blivit i det närmaste urvattnad. Här, i fallet Ajar-Gary, skapar den en extra dimension åt författarskapet.Det är i Paris romanen tar plats - i horornas och horungarnas och brottslingarnas Paris. Madame Rosa är en avdankad prostituerad som försörjer sig på att ta hand om andras oönskade barn. Ibland för gott, ibland tills de fått ordning på sina liv. Momo (Mohammed), en gång lämnad i hennes vård, berättar om Rosa - om sig själv vet han inte så mycket. Judinnan Rosa har, förstår läsaren, vistats en tid i förintelseläger. Hon har lidit och lider mycket både av det förgångna och av nuet för hon är svårt sjuk. Momo är allt Madame Rosa har, den pojke som bär upp hushållet när hon alltmer går in i sin sjukdom. Och han lovar att göra allt för henne om än inte alltid med lika stort hjärta.
Bokens berättare, Momo, använder språket på ett sätt som får Halims ordrikedom i Ett öga rött att blekna. Momo är inte helt säker på sin sak. Han är ju ändå bara tio år. Det är inte alltid orden blir rätt, det är inte alltid han riktigt uppfattar situationen omkring sig. Det är en stark roman som i allt det tragiska väcker leenden hos mig när jag läser. Det är så påhittigt och skickligt genomdrivet skrivet.
Momo kämpar som sin namne med tiden, för att på något sätt hinna rädda Madame Rosa undan sjukdomen och för att slippa hamna någon annanstans. I romanen uppstår mötet med de mest utsatta och med ett Paris sett ur ett annat perspektiv än turistens. Det är rörande och starkt levandegjort om Momo - överlevaren.
Läs läs läs!






















