Litterära höjdpunkter 2010

2010 var ett år fyllt av god läsning. När jag ser tillbaka häpnar jag nästan över hur många riktigt bra böcker jag läst. 2010 var också året då det plötsligt blev rätt tid för flera av de romaner jag i flera år väntat med att läsa. I en brokig lista utan rangordning, fast nr 1 är verkligen nr 1, några av årets höjdpunkter. Men först önskas alla läsare ett gott nytt år! Och så undrar jag förstås vad du minns bäst från läsåret som gått?

1. Krilontrilogin av Eyvind Johnson. Länge väntade jag på rätt tillfälle att läsa sviten och äntligen var tiden inne. Helt fast blev jag i böckerna som på ett närmast magiskt sätt sammanföll med sommarens tudelade semester-resa. Det är böcker som alla (ja, faktiskt!) borde läsa. Jenny B bidrog med entusiasm under läsningens gång.

2. Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell. Dessa texttunga böcker hade följt mig länge och det var en bedrift att läsa dem. I efterhand är det vad jag tänker på mest - att jag faktiskt läste dem (och att jag aldrig kommer att läsa om dem).

3. Buddenbrooks av Thomas Mann. Inte trodde jag det kunde vara så roligt att läsa Mann. Som jag trivdes med familjen B. Fullkomligt fantastiskt. Ingrid bidrog till en inspirerande läsning.

4. Saabyes Cirkus, Maskeblomstfamilien och Halvbrodern av Lars Saabye Christensen. Starka stora romaner av ett författarskap jag ska återkomma till. Men som jag med Modellen upptäckte är plågsamt ojämnt

5. Min kamp av Karl Ove Knausgård. Del 1 av 6... Författaren är inte överskattad!

6. Om så hela världen rasar av Marten 't Hart. Lästipsen jag fick (tack, tack) inför påskresan till Amsterdam gjorde att flera, t ex Vixxtoria, kom ut som Hart-vurmare. 

7. I Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic sker förresten en del av den yttre handlingen i just Amsterdam. Den boken hade jag inte hittat till utan Jenny B. Smärtans ministerium för tanken till två andra romaner, lästa under året. Kanske är det stilen, språket, kargheten, det förirrande som minner dem om varandra? Stillheten Attila Bartis och Malina av Ingeborg Bachmann. Ett treklöver av minnesvärda texter.

8. Spill av Sigrid Combüchen. En vinnare från första sidan. Lästes med sherry on top.

En annan diamant, Den siste greken av Aris Fioretos, tilldelades P1:s romanpris. När det tillkännagavs skuttade jag i köket. En tredje storvinnare som även vann mitt läsarhjärta var förstås Utrensning av Sofi Oksanen.

9. Easter Parade av Richard Yates. Inträngande och smärtsamt, fast friskt. 

10. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En ovanlig omläsning i januari som satte ribban för resten av 2010 års läsning.

Från salonger till slagfält

Julen är inne. Det var den vanliga paradgudstjänsten, det var grannarnas högtidliga och tråkiga visiter, det var nya fina kläder som togs på för första gången. Annars var det inte mycket som skilde dessa dagar från andra dagar under året, men det låg jul i luften, det var något som anades i den vindlösa vinterkölden, i det bländande solskenet om dagarna och nätternas gnistrande stjärnhimmel.

Nej, det är inte ett utsnitt ur Hermias dagbok bara ett citat från boken jag läser. Det kan vara den myckna snön som faller eller höstens resor till Kaliningrad eller bara en stark längtan efter en "riktig" roman som gör att jag nu läser ryskt.

Romanen vann direkt över de böcker jag från början lånat hem från biblioteket för att läsa under julen. Dessutom började läsningen ur ursprungshögen riktigt uselt med Modellen av Lars Saabye Christensen. Romanen av författaren som jag höjt till skyarna uppfyller allt man kan önska av klichéer och torftigt språk. Ett riktigt bottennapp med andra ord och jag är glad att det inte var mitt första möte med författaren.

Istället sitter jag här med

Leo Tolstojs Krig och fred i tre band och läser med samma känsla av förundran som för ungefär ett år sedan då jag läste Manns Buddenbrooks - även Krig och fred är så levande, så genomarbetad och ibland riktigt underhållande och skönt cynisk. Jag njuter av sceneriet, av hur författaren låter personerna i boken utvecklas, mogna, byta livsval. Det kanske inte är så överraskande att jag trivs bättre i salongerna än på slagfältet men båda skildras med samma kännedom och insikt. Och ibland är det inte så stor skillnad på de planer som smids på endera ställe.

Anna Pavlovna befann sig i samma upphetsade tillstånd som en fältherre på slagfältet vars huvud genomkorsas av tusen nya och och snillrika idéer som han knappt hinner sätta i verket.

Det är bildande av föreningar, uppbrott, strategier som dras upp oavsett om det handlar om hjärtats eller vapnens strid. Det är ett stort panorama som hade kunnat heta Krig och kärlek och en stor upplevelse att vara med om.

Jullov idag, jobb imorgon. Bara 500 sidor kvar att läsa.

"Du är bara en docka"

Jag trodde att jag skulle komma att uppleva många olika saker genom Karl Ove Knausgårds Min kamp. Och det har jag också gjort. Känt sorg, oro, ångest och ibland glädje. Glädje också över att texten är så bra. Min kamp läser jag som vore den en roman, jag tänker inte under läsningens gång på att det är sin egen historia författaren berättar. Det känns inte så väsentligt. Det här är ett skarpt, tätt litterärt verk. Oavsett dess bakgrund. Kanske för att jag också inte har så mycket till övers för jag-berättelserna, ego-historierna. Vill inte se detta som ännu en sådan. Snarare som ännu ett exempel på riktigt bra norsk litterär konst. Det är nu ett 40-tal sidor kvar av boken, läsningen har blivit utdragen.

Vad jag inte trodde jag skulle göra under läsningen av Min kamp var att skratta. Spontant, direkt och oväntat. Men det gör jag.

Scenen är den att den vuxne Knausgård berättar om sitt liv som sömngångare, en sådan som gör en del udda saker.

"När jag skulle övernatta med andra än henne [flickvännen] brukade jag varna dem i förväg, ifall något skulle hända, och på en resa med en kamrat som hette Tore, två år tidigare, vi hade hyrt en så kallad författarlägenhet på en stor herrgård utanför Kristiansand för att skriva ett filmmanus, var det den åtgärden som räddade situationen, för vi sov i samma rum och mitt i natten hade jag stigit upp och gått fram till honom, ryckt av honom täcket, gripit tag i hans anklar och sagt till honom, som skräckslagen stirrade på mig, du är bara en docka."

I en enda lång mening, utan avbrott. Stackars Tore.

Nu tror jag inte det var meningen att läsaren skulle reagera som jag. Romanen är ju starkt gripande, snyggt genomförd. Också. Människolivet är djupt och innehållsrikt det som blottas här är en bråkdel. Även om det känns som ett komplett verk. En hel historia om dåtid och nutid. Det räcker. Men jag vill ha mer. Och det kommer!

Norsk läsluksus

Den fjärde december är det tio år sedan jag började mitt arbete som bibliotekarie. Det är ett yrkesval jag är glad över men något det fört med sig är en ibland mättnad för övermåttet av böcker som på olika sätt ska hanteras och en ökad, ibland lite jobbig, kräsenhet i valet av läsning. Den känslan är nog inte särskilt ovanlig, oavsett i vilken miljö du verkar.

Kräsenheten gör att jag ändå är ganska säker på att åtminstone tycka hyfsat bra om det jag väljer att läsa men det är inte så där alldeles ofta det slår gnistor mellan mig och texterna. Men när det händer är det som att vara tillbaka i slukaråldern. Tillbaka i känslan av att boken måste vara världens mest fantastiska uppfinning. Den känslan har jag haft den senaste tiden för jag har fått en ny favoritförfattare:

Lars Saabye Christensen. Det började med Saabyes Cirkus, sedan var jag bara tvungen att fortsätta med Maskeblomstfamilien (2003) och efter det med Halvbrodern (2001).

Saabyes Cirkus var en ganska lättsam historia jämfört med de båda andra. I de tre verken finns återkommande teman - här finns utanförskapet som manifesteras på olika sätt, här finns gåtorna och oklarheterna och här finns fotografiet som handlar om att avbilda eller låta sig avbildas.

I Maskeblomstfamilien följer läsaren jag-berättaren från tolv till sjuttonårsåldern. Berättarens far dör abrupt och brutalt medan modern stänger in sig i sig själv. Kvar finns pojken och en faster, de stängs in med varandra i den stora lägenheten i Oslo. Stänger in och förtär varandra. Historien har mycket mörka drag även om författaren inte alltid berättar explicit och direkt det som sker. Istället är det undan för undan information läggs till information och förståelse och bilder skapas. Vari utanförskapet består ska jag inte gå in på, jag vill inte göra som det svenska förlaget och förta något i förväg. Läsningen hade kunnat ske med full empati och med varma känslor för huvudpersonen. Men det här är ingen trevlig berättare, han är manipulativ och elak. Känslokall. Eller med en lärares ord, hemska att säga till en ung människa

- Jeg har aldri likt deg. Og skal jeg si deg hvorfor? 
- Kan du godt.
- Fordi du er tom, sa adjunkt Vogt.

Även om boken är skriven som gick den omvägar, även om den inte från början är klar och tydlig är den inte svårtillgänglig men den kräver en uppmärksam läsare. Det finns så mycket mer att säga om den egentligen. För mig var den en bladvändare, en starkt engagerande och berörande sådan.

Halvbrodern gav författaren Nordiska rådets pris 2002. Den är en episk skildring med ett brett register av händelser och personer. I Maskeblomstfamilien är författarens teman komprimerade, här i Halvbrodern är de utspridda på flera personer. Texten böljar framåt och bakåt i tiden. Halvbrodern är Fred som kommer till genom en våldtäkt. Berättare är den yngre brodern Barnum som föds efter att mamman träffat en man som lockar henne till skratt. Fred är den som står för de mörkare stråken och för hårdheten, han klarar inte livet med andra människor. Barnum är den som lider av utanförskap, han är kortväxt vilket många både barn och vuxna gör sig, på ett hemskt sätt, roliga över och har dessutom ett udda namn. Till sist får han vänner och hittar en plats där han har något slags lugn, innan alkoholen träder in i hans liv. Barnum. Lillebrodern som alltid är lite efter för Fred finns där hela tiden, snäppet framför Barnum. Så försvinner Fred, först drivandes omkring på nätterna, sedan kanske för gott. Det är något han ska finna svaren på, kanske lyckas han med det? Barnums far står för en annan del av gåtfullheten, ändå vet vi en hel del om honom - att han växte upp på en ö, engagerades av en cirkus (cirkustemat även i Saabyes Cirkus) och att även han lever den kortvuxnes liv. Men vad gjorde han egentligen under sitt vuxna liv? Hur tjänade han sina pengar? Vem var han?

De 720 sidorna läser jag med totalt engagemang och med en förundran över berättandets konst. Grundtonen i berättelsen är dov, mörk samtidigt som den har ljuspunkter, åtminstone tillfälligt. Boken är en väv av berättelser, av händelser som ofta är något annat än de tycks vara i första anblicken. Bokens personer länkas på olika sätt samman med varandra, deras öden är beroende av varandra. Författaren berättar med ett slags osäkerhet, väver in luckor som fylls med nytt innehåll och jag är inte helt säker på att jag får veta vad som egentligen hänt i olika delar av handlingen. Berättar författaren sanningen mellan raderna eller låter han bokens olika personer ge sina versioner, bilder av vad de tror kan ha hänt? Vem ska jag tro på, egentligen? Det är en roman jag skulle vilja diskutera, vrida och vända på. När jag tänker på boken så här i efterhand har jag så många frågor, så många funderingar som alla starkt bidrar till den positiva läsupplevelsen. Det är bok som läses aktivt. Under hela läsningen en känsla av lyx, bättre läsning än så här är svår att hitta.

Sedan slår jag upp första sidan av Karl Ove Knausgårds Min kamp 1 och är i en ny norsk läslyx.

Vilken läs-cirkus!

Saabyes Cirkus sladdade in mellan sidorna i nyss påbörjade Niceville och mot det gick inte att värja sig. Bokens berättare och författare faller från scenen på bokmässan i Paris där han ska göra ett framträdande för att berätta om norsk litteratur och om sitt eget skrivande. Under fallet ser han för sin inre syn sig själv stående utanför Bruns Musikk och Noter på Bygdøy Allé i Oslo. Det är alltså detta som gör boken så direkt oemotståndlig för några timmar senare ska jag anlända till ett hotell på samma gata. Tillbaka till boken. Berättarjaget trånar efter en röd snygg elgitarr i fönstret men pengar till den har han inte, tonåring som han är. Därför tar han jobb som blomsterbud och korsar Oslos gator för att leverera blommor. Gatunamnen som faller som regndroppar i boken ser jag sedan med egna ögonen, navigerar med boken i tankarna. Bokens jag möter olika människor som var och en gör intryck på honom. Samtidigt möter vi skolgossen och i skolan är situationen rätt tuff - berättarjaget kan inte säga R vilket utlöser en del elakheter från både elever och lärare.

Jag kan fortfarande inte säga r. En del säger att jag pratar som ett barn. Jag är ingen muntlig människa. Jag är skriftlig till min läggning. Det är fel på en bokstav i mig. Jag är en skrivmaskin som saknar en tangent.

Men det är inte bara en barndomsskildring - det vuxna berättarjaget är hela tiden närvarande, kommenterar det som sker, går tillbaka och ger med den vuxne mannens blick en ny syn på det som varit vilket ger både läsaren och honom själv en del aha-upplevelser.

Lars Saabye Christensens roman är en sann läs-cirkus. Jag fnissar på flyget, ler på kaféer och skrattar högt på hotellrummet. Det är så infallsrikt och som Jenny skriver i en kommentar till ett tidigare inlägg om boken, finurligt. Men det hade inte varit lika intressant om det inte samtidigt fanns ett djup och ett allvar och det gör det som tur är här. Så är väl även cirkusen, där finns en svärta i clownens dråplighet och en ångest i betraktandet av de farliga nummer som framförs. I boken reflekterar författaren, bryter det lustiga med allvar och använder fantasifulla liknelser, låter det oväntade hända. Det blir många vikta hörn (förlåt biblioteket!). Jag känner mig alldeles lycklig över att ha varit med om just den här boken som handlar om så stora ting som tid, minne och melankoli.

Men det märkliga är att jag känner mig så hemma i den här texten, fast jag är helt övertygad om att jag inte läst den förut. Jag har ännu inte kommit på vad den möjligen skulle kunna likna, men en roman jag tänker på är Populärmusik från Vittula som också balanserar det skruvade och oväntade mot ett allvar och djup. Men det är egentligen något annat jag syftar på, om jag bara kunde komma på vad?

Nu när jag väl börjat läsa Saabye Christensen kommer jag inte att sluta. Som tur är väntar flera tjocka romaner men jag har redan börjat på nästa.

Om du inte känner dig helt övertygad - läs vad Joanna skriver.

En sydafrikansk pärla

Det visade sig vara med all rätt jag särskilt sett fram emot att läsa Coconut av Kopano Matlwa. Den är en riktig pärla!

I Sydafrika lever två tjejer i övre tonåren nära varandra utan att för den skull känna varandra. Under en dag tar vi del av deras olika rörelser i staden, men också av så mycket mer än det.

Ofilwe å ena sidan kommer från en fin förmögen familj. I sitt sätt att tänka och agera och prata (engelska) är hon vit medan utsidan är svart. Romanens titelor – Coconut – är används nedsättande för att uttrycka detta svart-vita förhållande.

Romanens yttre handling utspelas en söndag då Ofilwe bland annat först besöker kyrkan och sedan Silver Spoon Coffee Shop tillsammans med sina föräldrar. Mellan den pågående handlingen försiggår något annat, får läsaren genom kursiverade avsnitt en fragmentarisk och samtidigt mer fördjupad bild av Ofilwe.

Fikile å andra sidan kommer från fattiga omständigheter. Hon lever i kåkstaden med sin farbror, en släkting som hon är knuten till på ett både obehagligt och sorgligt sätt. Men Fikile vill förändring, hon vill bort från sitt liv och har en plan för hur det ska gå. Denna söndag tar hon tåg och sedan taxi till sin för dagen kaotiska arbetsplats – Silver Spoon Coffee Shop. Även Fikiles liv skildras på flera plan, i lager på lager.

På kaféet Silver Spoon möts Ofilwe och Fikile men de ser bara surt och ner på varandra. Ofilwe den fina rika flickan, Fikile den fattiga arbetande. Det är två olika men ändå så lika världar som hastigt möts. De hade kunnat ställa sig över stoltheten och vara varandras vänner. I en annan värld.

Detta är en stark och insiktsfull historia som litar på att läsaren inte behöver ha klarhet i allting, inte behöver känna tjejerna innan och utan för att få en förståelse för dem. Det är en historia om att inte passa in i en tillvaro där det finns lite acceptans för det förhållningssätt tjejerna står för. Att de båda unga kvinnorna vill något annat, något större och vill bli sedda för de som de är innerst inne, är tydligt. De har drömmar och visioner. Jag hoppas de uppfylls.

Jag är lättad över att tiden för sömn är ute och tänker redan på alla fantastiska saker som kanske kommer att hända idag. Det är alltid spännande att vakna, eftersom det innebär en ny chans till ett liv fyllt av oändliga möjligheter. Sömn är en onödig lyx och jag för det mesta allt jag kan för att slippa sova.

Tankar från andra sidan av Pojken på andra sidan

Ja, vad tyckte jag egentligen om Pojken på andra sidan? Irene Sabatinis roman som kanske orättvist blev katalysator för självkritiska tankar kring rollen som läsare.

Tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Sedan följer läsaren paret ett tiotal år till genom livet.

Författaren kan verkligen fånga läsaren både genom den inledande spänningen (är Ian skyldig eller inte?) och genom att låta Lindiwe möta honom. Jag gillar greppet med att skapa luckor, att författaren undanhåller läsaren hela sanningen för att bit för bit avslöja olika händelser. Samtidigt är det en skildring av ett samhälle i upplösning, där särskilt detta par är utsatt för hot.

Grundtonen tilltalar mig. Men jag önskar författaren sorterat mer. Det är så många aspekter som ska behandlas inom en och samma text. Författaren hade kunnat spara lite på krutet och istället fördjupat vissa delar. Det blir en galen mamma för mycket för historiens bästa.

Så både bra och mindre bra tycker jag om romanen. Men jag blir mer försiktig med att söka saker som inte finns. Omvärderar mina uppskruvade förväntningar och läser texten som text. I en värld som blir alltmer globaliserad, där vi rör oss alltmer, får alltmer lika referensramar borde samtidslitteratur världen över ha alla möjligheter att bli tillgänglig för en stor publik. Vi talar samma "språk" men har olika perspektiv. Det här har jag egentligen aldrig tänk, men; en författare har ingen skyldighet skriva utifrån sitt etniska ursprung, en människa är så mycket mer än det.

Kvinna i mansdominerat land

I mitt land prisas kvinnor som ger upp sin rätt att protestera. Sedan dör de utan något annat att föra vidare till sina döttrar än osjälviskhet; ett pinande arv, som tårar nerför en svedd strupe.

Så tänker Enitan, huvudperson i den prisbelönta nigerianska författaren Sefi Attas roman Allt gott ska komma dig till del (2010). Romanen skildrar Enitans uppväxt och liv i Lagos från 70 till 90-tal. Som barn lär Enitan känna Sheri, grannflickan som öppnar upp för en friare tillvaro. Vänskapen uppskattas inte av Enitans föräldrar, modern som efter en sons död tillbringar all sin tid i kyrkan och fadern, advokaten. Så inträffar det värsta som kan hända och flickorna skiljs åt.

Enitan går i sin fars fotspår, utbildar sig i England till advokat men återvänder hem, till landet hon älskar. Det är ett land präglat av snabba maktskiften och kupper, av otrygghet och en opålitlig infrastruktur men samtidigt av en stolthet och en tro på förändring är möjlig. Enitan söker kärleken och finner den - men ingenting är enkelt. När hennes far blir fängslad för att ha uttryckt sina åsikter alltför högt vaknar Enitans eget engagemang, vilket för in fler starka figurer i berättelsen.

Attas text skildrar skickligt både individen och hennes plats i samhället och samhället som sådant. Att vara modern kvinna är för Enitan svårt att förena med förväntningarna i det manligt styrda samhälle hon lever i. Den traditionella kvinnorollen är svår att frångå, även på det privata planet.

I ett av bokens kanske mer udda men intressanta partier låter författaren Enitan jämföra afrikansk litteratur med böcker av "utländska" författare:

Och dessutom verkade det som om afrikanska författare hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna. Ta harmattan, till exempel. Man visste ju redan: en period från december till januari, damm i ögonen, hosta, kyliga morgnar och fram mot eftermiddagen svettiga armhålor. När jag läste utländska böcker förklarade de aldrig naturliga saker, som snö. Hur den knarrade under skorna, blötte ner ens ansikte så att det blev både varmt och kallt.

Atta själv förklarar också i sin text, både här och på andra ställen. Skrivandes för en publik utöver den afrikanska/nigerianska. Så en viss självkritik spåras i stycket ovanför. Vilken är den tänkta publiken? Samma sak uppstår i viss litteratur utgiven av indiska författare, men skrivna för en mer västerländsk publik. Stycket fortsätter sedan med kritik av den exoticerande bild som ges av Afrika i litteraturen, Afrika som den mörka kontinenten.

Författaren vill säga mycket med sin roman, vill väcka frågor och tankar. Mest nerv har berättelsen i skildringen av Enitans barndom och i skildringen av kampen för ett rättivst samhälle, där människor inte fängslas för sina åsikters skull. Det bestående minnet blir nog det av en engagerande och gripande roman - både om romanens starka kvinnor och om ett samhällssystem på väg mot förändring.

Sefi Atta var där jag inte var, på Bokmässan. Bland annat hos Pocketblogg finns en rapport från ett seminarium med författaren.

Det finns ju en del andra nyare romaner från Nigeria som också översatts till svenska som även de bjudit på starka läsupplevelser. Abigails liv och En halv gul sol till exempel.

I 20-talets Harlem

Det är som att hon har historien i sin hand men slungar den hårt i golvet så att den splittras för att sedan foga samman dem igen på ett helt nytt sätt. Det är ett pussel att läsa romanen, ett krävande stycke text. Men samtidigt en stimulerande och intressant läsning både om enskilda och kollektiva levandsöden. En roman komponerad så att olika röster får var sitt soloavsnitt, den återkommande berättarrösten/författaren/boken inte är helt tillförlitilig. En berättelse som följer jazzen, i vars ålder den utspelar sig. Det är en roman som saknar centrum - eller har flera.

Redan i berättelsens början finns huvudhandlingen klar: Joe skjuter sin unga älskarinna, på begravningen störtar den bedragna hustrun Violet över den unga döda med kniven. Utifrån det vrids scenen, vävs eller varvas rösterna och tidsperspektiven. Vilka är Joe och Violet - hur hamnade de så kära här? Teman som sökande efter ursprung och frihet, som kärlek och hämnd blir synliga.
 
Jag hittar in och kanske till slut ut.

Hedda, kom tillbaka!

"Det är så vemodigt att leva, man visar sig kapabel och är det inte."

Det var med motstridiga känslor jag läste igår. Läste som om jag halkat tillbaka i slukaråldern. Jag ville texten skulle vara för evigt samtidigt som läskraften för att läsa ut var stark.

Det är mitt första men inte sista möte med Sigrid Combüchen. Ibland är det med oro jag närmar mig ett verk så tokhyllat som Spill har blivit. Men romanen mer än infriar alla högt ställda förväntningar. Den är mästerligt skriven!

Hedvig Langemark får i gåva en av Combüchens böcker, i boken finns ett foto beskrivet som Hedvig känner igen som föreställande sig själv som barn. Brevet är början på en brevväxling, om än en något ensidig sådan, där Hedvigs liv växer fram. Parallellt diktar Combüchen, en fiktion i fiktionen, om Hedvig/Hedda. Breven föregriper ibland berättelsen om Heddas liv, lockar vidare, lovar mer.

Hedda som under 30-talet växer upp i en familj med tre till karaktären olika bröder. Familjen är fin, de lever gott och ser hellre att barnen ägnar sig åt akademiska yrken än åt det konstnärliga. Hedda är en reflekterande ung kvinna som väljer sin egen väg och ger sig av från Lund till Stockholm för gå i lära i en sömnadsateljé. Det är ett val som får stöd även om det ifrågasätts. Hon bryter sig fri, i väntan på äktenskapet eller högre studier. Jag gillar det här att det är lagom svårt - hon behöver inte bryta helt med föräldrarna för att lämna hemmet. Men hon lever med känslan av att svika, av att inte leva upp till förväntningarna. Hennes uppror är lugnt och går att känna igen sig i. Hedda hamnar inom filmen, gör mindre roller och någon större. I Stockholm finns också kärleken, mannen att åtrå.

Författaren ifrågasätter Heddas liv - gjorde hon verkligen de rätta valen? Var hon ett rö för vinden? Eller som jag läser det en kvinna som vågade prova, gick sin egen väg och tog konsekvenserna av sitt agerande. Ibland är det livet som väljer.

Jag är stum av beundran inför hur Combüchen, den reella och i boken självironiska, bygger upp berättelsen. Hur hon låter den snirkla runt sig själv utan att någonsin tappa bort mig. Jag häpnar när jag kommer tillbaka, inser att jag svävat genom tid och rum i ett och samma avsnitt. Det är härligt läsa en text som inte skaver någonstans, som känns så självklar i alla bitar. Det är skönt också med den äldre Hedda, som läsaren möter genom breven, som med sin distans till det som hände då ger något slags löfte om att det ordnar sig.

Till och med de mer heta scenerna är så rätt, så sensuella men samtidigt realistiskt skildrade. Det är med blossande kinder jag läser, blir som en del av Heddas hud. Jag njuter av stadsskildringarna, av de fina gatorna i Lund och av storstaden Stockholm där Hedda gärna besöker mitt favoritbadhus.

"Dessa höstmånader renoverades damavdelningen som fanns ovanpå, som hade svängda fönster utåt trädgården och ladylike utsmyckning men bara tiometersbassäng. Därför fick även kvinnor använda den tjugofem yards långa herrbassängen, som fanns i en salong i en simhall, med mörka träslag och palmer och aspidistrar"

Språket en njutning när Centralbadet beskrivs. Därtill finfina skildringar från sömnadsarbetet i ateljén. Och epitetet "damroman" får sin förklaring och sitt sammanhang, vad annars? Här finns känsla för detaljerna samtidigt som perspektivet och blicken för helheten aldrig saknas.

Jag blir helt lycklig av att tänka på smarta, kloka Spill och hoppas många låter sig ta del av läsupplevelsen. Hedda är en romanfigur som placerar sig nära hjärtat tillsammans med bl a Tony, Alberte och Emelie. Andra kvinnor jag följt och lärt känna i litteraturen. Frågan är hur jag laddar om efter det här?

Den drunknade

För några år sedan var Svensk bokhandels maffiga katalog Höstens böcker, med förlagspresentationer/reklam en av bibliotekarielivets höjdpunkter. Listor skrevs och läsning planerades. Som den ser ut gör den mig mest nedstämd - den upprepar deckarmantrat så många gånger att jag misströstar angående svensk och översatt utgivning av litteratur. Men det finns förstås böcker i den som lockar till läsning. Nu har jag läst en av dessa - Den drunknade av Therese Bohman. Debutromanen lever upp till mina förväntningar.

Det är en klaustrofobisk skildring om två systrar, med ett ganska vitt ålderspann mellan sig, och den äldre systerns man. Marina, Stella och Gabriel. Marina besöker systern och mannen i huset på den skånska landsbygden. Mötet är trevande, systrarna olika. Men de kommer närmare varandra och att Stellas liv inte är så svalt och perfekt som ytan visar förstår både läsaren och Marina ganska snart. Närmare varandra kommer också Marina och Gabriel. Den här äldre mannen har en magnetisk dragningskraft, även om jag som läsare inte riktigt förstår förtjusningen i honom. Stämningen tätnar och redan titeln förebådar att något kommer att hända. Och det är med den känslan jag läser - att det är på väg mot katastrofen. Den förskjutning i roller som sker i bokens andra del kanske inte är helt oväntad, men ger en suggestiv berättelse.

I romanen är naturen närvarande, både den vilda vid huset på landet och den tämjda och kultiverade i växthuset där Stella arbetar. Det påminner lite om Jessika Berglunds Simtag men där fanns en annan samstämmighet mellan huvudpersonens själsliv och naturens växlingar. I Den drunknade motsvaras de båda natursorterna av en spänning i texten mellan å ena sidan det kontrollerade och å andra sidan det okontrollerade där Gabriel står för det oberäkneliga. Detta skapar en spänning i romanen. Stella är odlande men i sig själv ofruktsam vilket tär på förhållandet till mannen. Men det är mer komplicerat än så.

Det är en roman med referenser till litteratur och konst, t ex prerafaeliterna, annars nog inte så inskrivna i svensk litteratur. Det gör den extra rolig att läsa - det är oväntade citat som berikar det som händer. Det är inte en roman full av stereotyper men något hinner jag irritera mig på den äldre, "farlige", mannen och de båda motsatskvinnorna. Om texten fått ta mer plats hade de fått möjlighet att ges ännu mer färg och liv. En chans att tränga ut ur det trånga triangeldramat och bli något större. Men jag läser begärligt och snoozar inte för att sova utan för att läsa. Författaren har fångat sin läsare.

Med livet framför sej

Äntligen har jag läst den härMin förtjusning börjar redan med förordet, jag som sällan läser sådana dras snabbt in i Stefan Lindbergs upptakt. Författarens historia är ungefär lika gripande som romanen i sig. Émilie Ajar, pseudonym för Romain Gary, ger ut Med livet framför sej 1975. Då har jag verkligen livet framför mig, född samma år. Men Gary lämnar på egen hand livet några år senare. Då har det ännu inte uppdagats att de båda författarna är en och samma och att det omöjliga hänt - en författare har, under olika namn, tagit emot Goncourtpriset två gånger. Nu när författare avslöjas stup i kvarten har pseudonymen som fenomen blivit i det närmaste urvattnad. Här, i fallet Ajar-Gary, skapar den en extra dimension åt författarskapet.

Det är i Paris romanen tar plats - i horornas och horungarnas och brottslingarnas Paris. Madame Rosa är en avdankad prostituerad som försörjer sig på att ta hand om andras oönskade barn. Ibland för gott, ibland tills de fått ordning på sina liv. Momo (Mohammed), en gång lämnad i hennes vård, berättar om Rosa - om sig själv vet han inte så mycket. Judinnan Rosa har, förstår läsaren, vistats en tid i förintelseläger. Hon har lidit och lider mycket både av det förgångna och av nuet för hon är svårt sjuk. Momo är allt Madame Rosa har, den pojke som bär upp hushållet när hon alltmer går in i sin sjukdom. Och han lovar att göra allt för henne om än inte alltid med lika stort hjärta.

Bokens berättare, Momo, använder språket på ett sätt som får Halims ordrikedom i Ett öga rött att blekna. Momo är inte helt säker på sin sak. Han är ju ändå bara tio år. Det är inte alltid orden blir rätt, det är inte alltid han riktigt uppfattar situationen omkring sig. Det är en stark roman som i allt det tragiska väcker leenden hos mig när jag läser. Det är så påhittigt och skickligt genomdrivet skrivet.

Momo kämpar som sin namne med tiden, för att på något sätt hinna rädda Madame Rosa undan sjukdomen och för att slippa hamna någon annanstans. I romanen uppstår mötet med de mest utsatta och med ett Paris sett ur ett annat perspektiv än turistens. Det är rörande och starkt levandegjort om Momo - överlevaren.

Läs läs läs!

Två tyska berättare

Ja, visst blev det den här som fick följa med till Venedig. Titelberättelsen läste jag och det var intressant uppleva Thomas Mann i ett mindre format än det i Buddenbrooks. Romanens Aschenbach, korrekt och disciplinerad herre, drabbas av reslusta och åker som tidigare till Venedig och Lido. Här drabbas han av kärleken i den guldlockige 14-årige gossen Tadzio. Han faller handlöst i förälskelse och på tonåringars vis förföljer han föremålet, gossen. Temat känns igen från mastodontverket Buddenbrooks där det tyglade ställs mot det konstnärliga och utagerande. Här ska de sidorna förenas i en och samma person. Så som den äldre Aschenbach framställs är det inte utan att jag unnar honom att skakas om lite, att ruckas i livet. För det är en oskuldsfull förälskelse, en avståndsförälskelse som inte blommar ut. Den smygande döden kommer emellan. Det är en berättelse fylld av symbolik och kan man sin mytologi öppnar sig flera dimensioner. Tyvärr kan inte jag den, mytologin, utan läser på ett ytligare plan: en tidsskildring av ett svunnet Venedig som är sig likt än idag eller en sorgesaga där färden med gondolen blir den sista resan.

På flyget mot värmen avslutar jag en annan roman där döden och kärleken står i centrum, En tyst minut (2008) av Siegfried Lenz. Kärleken är även här förbjuden även om omgivningen är oväntat förstående, kanske för att det redan är över. Det tragiska har redan inträffat när berättelsen börjar, Stella har dött och det är minnesstund. I en blandning av tal direkt till Stella och till publiken berättar Christian deras bitterljuva historia som inleds en dag i solen. Stella är lärare, Christian elev. En äldre man skriver om en yngre man som han vet har ett helt liv att växa in i. Det är en oerhört finstämd berättelse, rik i det sätt den framställs på. Här finns en stark kärlek, en vibrerande längtan mellan dessa båda människor och sedan slutet. The End.

På kudden såg man inte två avtryck, vid ett tillfälle vände vi våra ansikten mot varandra och kom så nära varandra att bara ett enda stort avtryck blev kvar.

Den kärleken

Arbetshösten har börjat med nytt rum och ny tekopp och kanske nya vanor som den att inte oroa sig i onödan men definitivt med nya böcker som vill bli lästa. Tillfälligt kryper jag ur rummen i Förbländningen för att ägna mig åt lite annan läsning.

Jag var väldigt förtjust i Annelie Jordahls bok om Ellen Key - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och även i Helena Henschens roman om Signe Thiel, Hon älskade. Nu har jag läst Den kärleken av Tove Leffler om Anne Charlotte Leffler (1849-1892) - författare och dramatiker under 1880-talet. En av dessa idag lite bortglömda författarna, fast Leffler lyftes fram rejält av Stockholms Stadsteater för ett tag sedan. Själv kom jag i kontakt med henne hos Folkteatern i Gävle genom en läskväll som jag nämnt tidigare. (det skulle jag förresten kunna tänka mig som alternativ till bokcirkel - högläsa dramatik i grupp. För att få texten att höras.)Anne Charlotte Leffler ingår ett konvenansäktenskap som hon, när romanen startar, ifrågasätter starkt. Hon reser som många andra på den tiden runt i Europa och umgås i olika kulturkretsar med framstående män och kvinnor. I boken tar jag del av hennes tankar och reflektioner kring skapande, skrivande och kärlek. Vid sidan av det kärlekslösa äktenskapet har en relation med en gift man inletts dock utan framtid. Under en resa i Italien möter hon istället matematikern Pasquale del Pezzo - och blir kär. På riktigt kär. Förhållandet, kyskt som sig bör, ses som en skandal. En gift kvinna! Med en yngre man! Så opassande!

När romanen inleds har Leffler bara några år kvar att leva, det koncentrade nedslaget i hennes liv ger nerv åt den välskrivna romanen där tydliga dialoger varvas med inre tankar. Tove Leffler gör inga anspråk på att skriva sanningen och det är ingen biografi som berättas. De delar som handlar om författaren, den avlägsna släktingen, känns nära trovärdiga och starka. Precis som Jordahl nästan skrev in sig i Ellen Key skriver Leffler in sig i Anne Charlotte Leffler. Men så finns passager där författarrösten, Tove Lefflers, kommenterar i en slags bitter förenklad ton som inte stämmer överens med resten av texten. Det är synd att de jämförelser som hon gör mellan vår tid och d ä Lefflers får så stort utrymme för de behövs inte - de tankarna kan jag själv tillföra min läsning. Bortsett från dessa stycken är det en riktigt fin roman om en av dessa människor som gjort avtryck i sin samtid och i vår. Kanske blir det också tid att leta fram Anne Charlotte Lefflers egna verk i biblioteksmagasinet?

Paris, Frankrike är spännande och fridfullt

Den sista tiden har jag bokvägen vistats i Frankrike. Precis som förra sommaren, fast då läste jag inför en Parisresa fransk litteratur med mer eller mindre stor behållning. Årets läsning skedde oplanerat även om den så här i efterhand ser sammanhängande ut.

Ernest Hemingways Och solen har sin gång har jag skrivit om tidigare. Den inleds i Paris, som ses genom de ditrestas ögon. Paris är också staden i Den obäddade sängen av Francoise Sagan. Tidigare i år läste jag Bonjour tristesse och tänkte då att jag verkligen ville läsa något mer av författaren. Att det blev just denna obäddade säng avgjordes av baksidestexten. Det lockade mig att läsa om en "parisisk skådespelerska", en äkta drama queen, och en "modern pjäsförfattare". Bonjour tristesse gavs ut 1954 då författaren var knappa 20 år, Den obäddade sängen kom 1977 jag - tänker på det när jag läser. Den senare romanen har en mer utbyggd psykologi, berättartekniken är utvecklad och författaren glider obehindrat mellan och genom de båda huvudpersonerna. Deras känsloliv visas så som det verkligen är och så som de visar det utåt och för varandra. Det älskande paret är i 35-års åldern och hade fem år innan berättelsen börjar ett kort förhållande som de nu återupptagit. Kärleken mellan de två är aldrig jämnstark - det är alltid någon av dem som älskar mer än den andre och också är mer sårbar. Kärleken som den skildras här är en strid och ett spel och ett sökande efter något slags tvåsamhetens harmoni. Det är en brusande dramatisk roman men jämfört med debutromanen en fördröjd skildring som läses mer långsamt. Medan Bonjour tristesse har en fräsch friskhet är Den obäddade sängen en mer konventionell historia. Men ändå berättelsen om det älskande paret är inträngande och intressant och stundom en något plågsam läsning.

Nästa stopp i landet görs genom den amerikanska Getrude Steins Paris Frankrike (1940) varifrån jag lånat orden i det här inläggets rubrik. Stein (som ju umgicks med bl a Hemingway) gillar och fascineras av Frankrike och det franska vilkas karaktärer hon beskriver i boken. Det är text som rymmer mycket av olika slag - en stad i förändring, möten med hundar och olika kulturpersonligheter, betraktelse över fransk kokkonst, gripande stycken om hur andra världskriget påverkar de människor som lever på landsbygden etc. Jag faller främst för författarens språk som känns både naivt och avancerat på samma gång och för den kärleksfulla skildringen som känns spontan i övergångarna mellan de olika ämnen och tankar som avhandlas. Det är stort och smått och smart. Författarens kärlek och förundran inför landet hon valt att leva i smittar lätt av sig.

Det är märkligt med konst och litteratur, och modet är en del av det. För två år sedan sa alla att Frankrike var uträknat, på väg att bli en andra rangens nation och så vidare och så vidare. Och jag skulle inte tro det för inte på många år inte sedan kriget har hattarna varit så omväxlande och så förtjusande och så franska som de är i dag. Och man hittar dem inte bara i de bättre affärerna utan överallt där det finns en riktig modist så finns det en liten vacker fransk hatt.

Jag kan bara inte tro att när ett lands mest karakteristiska konst och litteratur är frisk och livaktiga då vill jag inte tro att det landet är på väg utför. Det finns ingen puls som lika säkert visar hur det står till med en nation som dess mest karakteristisk konstform något som inte har det ringaste med dess materiella liv att göra. Och därför när hattarna i Paris är förtjusande och franska och finns överallt ja då är allt väl med Frankrike.

För gammal för Hemingway?

Det sista jag gjorde innan jag avslutade arbetet inför sommarens semester var att plocka med mig några böcker av Hemingway från bibliotekshyllan. Varifrån denna plötsliga lust att läsa författaren kom vet jag inte, kanske var det helt enkelt bara rätt tid, just nu.

Och visst blev jag full-i-skratt när jag läste detta i DN:

Jag vet inte om jag ska se mig själv som ungdomlig eller omogen, läst Hemingway har jag hur som helst gjort den senaste veckan.

Först ut var den här

Och solen har sin gång från 1926 som var något av en genombrottsroman för författaren. De inledande orden är hämtade från Gertrude Stein och beskriver människorna i boken - "Ni tillhör alla den förlorade generationen". Berättare är amerikanen Jake som vi möter tillsammans med amerikanska och engelska vänner - först i Paris, sedan i tjurfäktningens Pamplona. Brett är kvinnan som männen samlas kring och som sätter många hjärtan i brand, däribland Jakes. Fast det var förut nu är de mer mest vänner. I 20-talets Paris levs livet på de många barerna och kaféerna, sedan byts stadsmiljön mot spansk landsbygd och en veckas lång fiesta. Jag törs inte tänka på hur mycket de dricker i romanen men nästan blir jag lullig bara av att läsa om det. Dessa "förlorade" människor är inte purunga, de är i åldern 30+. De lever ett liv där inget tycks vara av verklig betydelse, där relationer är ytliga och allt kan köpas för pengar. Eller så är det ett ställningstagande - att leva livet för njutningens skull, att låta just det vara livets mening lika väl som något annat? Jag tror inte personerna som Hemingway skildrar är förlorare i sina egna ögon. Kanske inte heller i författarens. Det är en rappt skriven text, med tossiga dialoger och ett laissez-faire sätt att leva. På något dekadent vis var det en uppfriskande, levande skildring att läsa i sommarhettan.

Näst på tur stod Farväl till vapnen (1929). Precis som författaren själv är romanens manliga huvudperson tillika berättare, Frederick, frivillig på den italienska sidan i första världskriget. Han möter den engelskan sjuksköterskan Catherine och de inleder ett kärleksförhållande.

- Var snäll mot mig, lova mig det! Säg? Lova det! Hon såg upp mot mig. För vi kommer att få ett egendomligt liv tillsammans.

Orden som uttalas av Catherine redan under deras första träffar ger en vink om hur relationen ska komma att se ut. Men trots krigstid, skador och olika sorters prövningar är de förhållandevis bekymmersfria. Och något stör jag mig på deras deras tramsiga kärleksyttringar - som står i stor kontrast till den hårda miljö som omger dem, även om de till större delen befinner sig i ett vackert Italien.

Vid sidan av kärlekshistorien skildrar romanen kriget. Författaren ger en bild av krigets galenskap, vansinne och dess godtycklighet där vem som är vän eller fiende inte är något självskrivet. Frederick som är ambulansförare befinner sig vid fronten men vad de gör där och vad som händer verkar mycket oklart - ingen tycks ha kontroll över kriget. Mitt i det overkliga och absurda görs försök att skapa en normal tillvaro med mat, dryck och umgänge. Just skildringen av det meningslösa kriget gjorde starkast intryck på mig under läsningen medan kärleksskildringen engagerade mig ganska lite.

Ännu en bok av författaren ligger här hemma, men den får vänta lite. Är lite ungdomligt mätt just nu på Hemingway.

Ett mästerverk i tre delar

I ransoneringens tid skrev Eyvind Johnson sin trilogi med fastighetsmäklaren Johannes Krilon i centrum - Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943). Och det är lika bra jag säger det med en gång: Det här är litteratur när den är som störst, bäst och vackrast.

Johnson skriver de tre böckerna mitt under kriget, inte med det i backspegeln, vilket är fascinerande på flera sätt. Att skriva det han gör vittnar om ett stort mod och en stor förtrogenhet med vad som faktiskt hände under dessa år. Det är en direktrapport från en svår tid och det är starkt att ta del av händelserna i Sverige och i Europa. Nästan som i presens.

När den första delen börjar har vännerna Krilon, Hovall, Minning, Arpius, Odenarp, Frid och Segel träffats varje söndag i tio år för att samtala. De ägnar sig åt det goda samtalet. Mellan träffarna lever männen ganska skilda liv med egna glädje- och sorgeämnen. Under berättelsens gång kommer dessa herrar att bli mina vänner. Jag våndas med dem, lever mig in i dem och refererar titt som tätt till min käre make om vad de har för sig.

Parallellt med kriget som pågår, där ockupationen av Norge har en central betydelse, förändras klimatet i Stockholm vilket direkt påverkar de sju männen. Den mystiske Gideon Staph hotar, tillsammans med sitt svavelosande anhang (vilket för tanken till Mästaren och Margarita), de krilonska vännerna. Staph vill ta över männens olika företag och binder dem genom tvingande kontrakt, och när det inte hjälper tar de till hot som går ut över männens familjer på olika vis.

Historien som berättas växlar mellan det personliga planet där de samtalande männen var och en visas för läsaren och det symboliska, allegoriska planet där männen liksom Norge intas av en främmande makt. Samtidigt är det en ytterst levandegjord skildring av Stockholm så som det såg ut på 40-talet. En obetalbar scen spelas upp i samband med en vernissage - här promenerar hela kultureliten förbi; prins Eugen, Harry Martinson, Cora Sandel, Barbro Alving (som ska rapportera därifrån) för att nämna några. Alla skulle kanske inte känna sig helt bekväma där men här finns kollegor och kanske vänner till Johnson.

Romanerna har en genomtänkt komposition där berättelsens trådar tvinnas samman på ett ibland överraskande vis och där saker som antyds tidigt först senare får sin förklaring. Jag sträckläser romanerna under ett par veckor - helt fast i denna värld för jag vill vara tillsammans med de kämpande männen som tecknas så fint. Krilon är en hjälte men ingen perfekt sådan, kanske är det vad som gör honom så sympatisk? Det händer över huvudtaget mycket i berättelsen, på alla dess plan, där ibland den tänkte författaren griper in och förklarar sig.

Kanske är romanverket framför allt en hyllning till friheten och det fria ordet på olika nivåer. Det är även en roman om godheten - om att eftersträva det rätta i alla situationer. I romanen diskuteras konsten som en kanal för att ge uttryck åt det som är svårt att tala om - på samma sätt gestaltar romanen det svårast upplevda i en tid där det kunde vara farligt att sätta ord på skeendena. Det görs genom allegorins form och genom drömmens glidande värld.

Länge har jag väntat med att läsa Krilontrilogin och nu är jag så lycklig över att ha varit där i Krilons värld. Det är en läsning jag i tanken inte kommer att bli klar med på länge än och som inte egentligen på något sätt kan göras rättvisa i ett blogginlägg. Romanerna är större än jag kunnat ana och jag lyfter med dem. Jag älskar det! I love it! Je l'aime! Jeg elsker det!

Den store Gatsby - The Great Gatsby

Hela sommaren hördes musik från min grannes hus. I den blå skymningen i hans trädgård svärmade män och kvinnor omkring som fjärilar bland viskningar och champagne och stjärnor.

Klassikern Den store Gatsby (1925) av F. Scott Fitzgerald verkar ha fått en liten renässans genom att ha givits ut på nytt. Jag har i alla fall blivit påmind om en bok jag gärna vill läsa. Fast jag lånade hem ett exemplar utgiven på 70-talet i samband med att boken blev film. Robert Redford som syns på omslaget spelade den mystiske mr Gatsby.

Om man som jag fascineras av 20-talet är det en självklar bok att läsa. Här jazzas* det i det stora huset utanför New York där Gatsby fungerar som den generöse värden. Det är en man svår att få grepp om, hans livsväg är kantad av frågetecken som väl aldrig blir riktigt uträtade. Bokens jag-berättare är grannen som dras in i Gatsbys umgänge. När det visar sig att jagets syssling Daisy för några år sedan haft ett kärleksförhållande med Gatsby dras han allt längre in mot händelsernas centrum.

Genom förvecklingar och möten mellan människor som inte borde mötas berättas historien om en man som få känner och få egentligen tycker om. Det är en värld av glamour, av drinkar och vackra klänningar men det är också en värld av ensamhet. För trots att tonen är lätt är det en ganska mörk skildring. Det som levs ut är en dröm, men hur många människor som än samlas hos Gatsby så är de ändå inte riktigt där och tillsammans.

Författaren skrev om sin samtid men har en röst som talar direkt in i 2010-talet. Det är fascinerande hur litteraturen håller och kan återanvändas om och om igen. Det känns skönt kunna finna gamla guldkorn, särskilt då bokutgivningen av idag, tyvärr, lockar allt mindre.

*Jag letade duktigt efter Vladimir Tostoffs stycke "Jazzens världshistoria" som nämns i boken tills jag förstod att det är ett påfund av författaren... Jazz är där likafullt.

En enda man - A Single Man

Ungefär 50 sidor in i boken går jag på bio och ser filmen. En enda man/A Single Man skriven 1964 av Christopher Isherwood, filmad 2009 av Tom Ford. Tiden är 1962, platsen Los Angeles. Både bok och film utgör en dag i George Falconers liv, i filmen fint spelad av Colin Firth. Han är engelsman, arbetar som universitetslärare och lever i stor sorg efter hans sedan många år älskade Jims hastiga död. Boken beskrivs i förordet som en "gayklassiker" - att George är gay är något självklart och naturligt däremot är tiden inte riktigt mogen för bemötandet av hans sorg.

Romanen, som jag läste ut på morgonen, är trots temat faktiskt roande att läsa, författaren tränger in i George men ger också en utifrån-bild av honom i situationer där man helst vill vara för sig själv, t ex på toaletten. Glimtvis får läsaren ta del av hans saknad efter Jim - efter deras samtal på morgonen, kvällarna i soffan med varsin bok. Men deras kärlek var inte bara lycka och rosa moln. Ganska nytert försöker George finna sin väg vidare. Under den här dagen hinner han förutom att undervisa också äta hos väninnan Charley, ta ett dopp i havet och dricka sig ganska full. Sen är det slut.

I filmen är melankolin djupare. Här varvas nutid med minnesbilder från ett perfekt förhållande. George är grå men ges färg både i de lyckliga tillbakablickarna och när andra människor närmar sig honom, som tar han av deras värme. Det är snyggt iscensatt. Det är överhuvutaget snyggt - människorna i filmen är nästan irriterande vackra. I filmen packas "i första akten" pistolen i väskan - att George planerar ta sitt liv vid dagens slut framgår snabbt för åskådaren. Det ger en nerv åt filmen som saknas i boken eftersom hotet om självmordet inte finns där. Men i det sorgsna finns en del av bokens humoristiska lätthet kvar.

Filmen känns som ett tidsdokument och den vårdar bokens sätt att rama in berättelsen i tiden, det tidiga 60-talet. Men där författaren gestaltar känslouttryck i korthet och ganska subtilt väljer filmskaparen det melankoliska och den uttalade sorgen i mer starka uttryck. Och tvärtom - där boken är färgstark i beskrivningarna av person och rum är filmen sval och stilenlig. En detalj från Georges och Charleys middag i hennes hem visar något av denna skillnad

Hennes klänning visar på en grotesk sorts tapperhet, opassande men charmig; en broderad enkel blus i starka färger, röd, gul, violett, med ärmarna uppkavlade till armbågarna; en zigenarlik mexikansk kjol som ser ut att ha bundits fast som en filt, med ett silverbehängt cowboybälte - vilket endast understryker hennes oformlighet. Åh, om hon nu måste ha sandaler och bara fötter, varför håller hon inte efter sina tånaglar?

Jämför detta med filmens Charley, spelad av Julianne Moore, i samma scen:Lite sliten kanske men sval och sofistikerad jämfört med den bild som ges av henne i boken. Men så är regissören Tom Ford också modeskapare vars känsla för färg, form och bild gör filmen till en extremt visuell upplevelse.

Filmen är värd varje lovord och boken är en berikande läsning. I både film och bok är George en enda man, en singelman men främst en änkeman.

Se filmen - läs boken!

Adjö Malina, Bonjour tristesse

Efter Ingeborg Bachmanns Malina kändes det skönt att välja något mer rakt berättat. Valet föll på Bonjour tristesse (1954) av Francoise Sagan, vilket jag är väldigt glad över. Det är ju en snygg, skärpt och spänstig kortroman som snabbt förmedlar en ganska speciell stämning där livsnjutningen går i riktning mot dekadensen. Det är sommarförälskelser och drinkar, sköna stunder på stranden. Men det ljuva livet varar visst inte för evigt, vilket unga Cécile snart erfar. Det ingick ju inte i hennes planer att pappan skulle bli kär på riktigt och att en tredje person skulle bli en del av det fria far-dotter-livet. Det är skickligt skrivet och jag blir väldigt nyfiken på Sagans andra texter.

Nu följer läsning av Christopher Isherwoods En enda man (1964) som delar utgivare med Malina. Även denna är försedd med Liselotte Watkins illustration.

Idag boken, imorgon filmen. 6 sidor lästa 146 kvar - vi får se om det går.