Hedda, kom tillbaka!

"Det är så vemodigt att leva, man visar sig kapabel och är det inte."

Det var med motstridiga känslor jag läste igår. Läste som om jag halkat tillbaka i slukaråldern. Jag ville texten skulle vara för evigt samtidigt som läskraften för att läsa ut var stark.

Det är mitt första men inte sista möte med Sigrid Combüchen. Ibland är det med oro jag närmar mig ett verk så tokhyllat som Spill har blivit. Men romanen mer än infriar alla högt ställda förväntningar. Den är mästerligt skriven!

Hedvig Langemark får i gåva en av Combüchens böcker, i boken finns ett foto beskrivet som Hedvig känner igen som föreställande sig själv som barn. Brevet är början på en brevväxling, om än en något ensidig sådan, där Hedvigs liv växer fram. Parallellt diktar Combüchen, en fiktion i fiktionen, om Hedvig/Hedda. Breven föregriper ibland berättelsen om Heddas liv, lockar vidare, lovar mer.

Hedda som under 30-talet växer upp i en familj med tre till karaktären olika bröder. Familjen är fin, de lever gott och ser hellre att barnen ägnar sig åt akademiska yrken än åt det konstnärliga. Hedda är en reflekterande ung kvinna som väljer sin egen väg och ger sig av från Lund till Stockholm för gå i lära i en sömnadsateljé. Det är ett val som får stöd även om det ifrågasätts. Hon bryter sig fri, i väntan på äktenskapet eller högre studier. Jag gillar det här att det är lagom svårt - hon behöver inte bryta helt med föräldrarna för att lämna hemmet. Men hon lever med känslan av att svika, av att inte leva upp till förväntningarna. Hennes uppror är lugnt och går att känna igen sig i. Hedda hamnar inom filmen, gör mindre roller och någon större. I Stockholm finns också kärleken, mannen att åtrå.

Författaren ifrågasätter Heddas liv - gjorde hon verkligen de rätta valen? Var hon ett rö för vinden? Eller som jag läser det en kvinna som vågade prova, gick sin egen väg och tog konsekvenserna av sitt agerande. Ibland är det livet som väljer.

Jag är stum av beundran inför hur Combüchen, den reella och i boken självironiska, bygger upp berättelsen. Hur hon låter den snirkla runt sig själv utan att någonsin tappa bort mig. Jag häpnar när jag kommer tillbaka, inser att jag svävat genom tid och rum i ett och samma avsnitt. Det är härligt läsa en text som inte skaver någonstans, som känns så självklar i alla bitar. Det är skönt också med den äldre Hedda, som läsaren möter genom breven, som med sin distans till det som hände då ger något slags löfte om att det ordnar sig.

Till och med de mer heta scenerna är så rätt, så sensuella men samtidigt realistiskt skildrade. Det är med blossande kinder jag läser, blir som en del av Heddas hud. Jag njuter av stadsskildringarna, av de fina gatorna i Lund och av storstaden Stockholm där Hedda gärna besöker mitt favoritbadhus.

"Dessa höstmånader renoverades damavdelningen som fanns ovanpå, som hade svängda fönster utåt trädgården och ladylike utsmyckning men bara tiometersbassäng. Därför fick även kvinnor använda den tjugofem yards långa herrbassängen, som fanns i en salong i en simhall, med mörka träslag och palmer och aspidistrar"

Språket en njutning när Centralbadet beskrivs. Därtill finfina skildringar från sömnadsarbetet i ateljén. Och epitetet "damroman" får sin förklaring och sitt sammanhang, vad annars? Här finns känsla för detaljerna samtidigt som perspektivet och blicken för helheten aldrig saknas.

Jag blir helt lycklig av att tänka på smarta, kloka Spill och hoppas många låter sig ta del av läsupplevelsen. Hedda är en romanfigur som placerar sig nära hjärtat tillsammans med bl a Tony, Alberte och Emelie. Andra kvinnor jag följt och lärt känna i litteraturen. Frågan är hur jag laddar om efter det här?