tisdag 5 oktober 2010

Hedda, kom tillbaka!

"Det är så vemodigt att leva, man visar sig kapabel och är det inte."

Det var med motstridiga känslor jag läste igår. Läste som om jag halkat tillbaka i slukaråldern. Jag ville texten skulle vara för evigt samtidigt som läskraften för att läsa ut var stark.

Det är mitt första men inte sista möte med Sigrid Combüchen. Ibland är det med oro jag närmar mig ett verk så tokhyllat som Spill har blivit. Men romanen mer än infriar alla högt ställda förväntningar. Den är mästerligt skriven!

Hedvig Langemark får i gåva en av Combüchens böcker, i boken finns ett foto beskrivet som Hedvig känner igen som föreställande sig själv som barn. Brevet är början på en brevväxling, om än en något ensidig sådan, där Hedvigs liv växer fram. Parallellt diktar Combüchen, en fiktion i fiktionen, om Hedvig/Hedda. Breven föregriper ibland berättelsen om Heddas liv, lockar vidare, lovar mer.

Hedda som under 30-talet växer upp i en familj med tre till karaktären olika bröder. Familjen är fin, de lever gott och ser hellre att barnen ägnar sig åt akademiska yrken än åt det konstnärliga. Hedda är en reflekterande ung kvinna som väljer sin egen väg och ger sig av från Lund till Stockholm för gå i lära i en sömnadsateljé. Det är ett val som får stöd även om det ifrågasätts. Hon bryter sig fri, i väntan på äktenskapet eller högre studier. Jag gillar det här att det är lagom svårt - hon behöver inte bryta helt med föräldrarna för att lämna hemmet. Men hon lever med känslan av att svika, av att inte leva upp till förväntningarna. Hennes uppror är lugnt och går att känna igen sig i. Hedda hamnar inom filmen, gör mindre roller och någon större. I Stockholm finns också kärleken, mannen att åtrå.

Författaren ifrågasätter Heddas liv - gjorde hon verkligen de rätta valen? Var hon ett rö för vinden? Eller som jag läser det en kvinna som vågade prova, gick sin egen väg och tog konsekvenserna av sitt agerande. Ibland är det livet som väljer.

Jag är stum av beundran inför hur Combüchen, den reella och i boken självironiska, bygger upp berättelsen. Hur hon låter den snirkla runt sig själv utan att någonsin tappa bort mig. Jag häpnar när jag kommer tillbaka, inser att jag svävat genom tid och rum i ett och samma avsnitt. Det är härligt läsa en text som inte skaver någonstans, som känns så självklar i alla bitar. Det är skönt också med den äldre Hedda, som läsaren möter genom breven, som med sin distans till det som hände då ger något slags löfte om att det ordnar sig.

Till och med de mer heta scenerna är så rätt, så sensuella men samtidigt realistiskt skildrade. Det är med blossande kinder jag läser, blir som en del av Heddas hud. Jag njuter av stadsskildringarna, av de fina gatorna i Lund och av storstaden Stockholm där Hedda gärna besöker mitt favoritbadhus.

"Dessa höstmånader renoverades damavdelningen som fanns ovanpå, som hade svängda fönster utåt trädgården och ladylike utsmyckning men bara tiometersbassäng. Därför fick även kvinnor använda den tjugofem yards långa herrbassängen, som fanns i en salong i en simhall, med mörka träslag och palmer och aspidistrar"

Språket en njutning när Centralbadet beskrivs. Därtill finfina skildringar från sömnadsarbetet i ateljén. Och epitetet "damroman" får sin förklaring och sitt sammanhang, vad annars? Här finns känsla för detaljerna samtidigt som perspektivet och blicken för helheten aldrig saknas.

Jag blir helt lycklig av att tänka på smarta, kloka Spill och hoppas många låter sig ta del av läsupplevelsen. Hedda är en romanfigur som placerar sig nära hjärtat tillsammans med bl a Tony, Alberte och Emelie. Andra kvinnor jag följt och lärt känna i litteraturen. Frågan är hur jag laddar om efter det här?

16 kommentarer:

  1. Härligt läst, härligt skrivet av både Sigrid Combuchen och dig. Tack!
    Vad läsa nu?
    Har du läst Sigrid Undsets hundraåriga roman "Jenny"?

    lena k e

    SvaraRadera
  2. "Dameroman" - det var inte Georg Brandes som använde det uttrycket (som det så ofta påstås. Också i en kommentar här.)
    Men Georg Brandes bror - kritikern Edvard Brandes.

    Jag tror att S C vill ge upptättelse åt sin skånska kollega Victoria Benedictsson genom att förvandla det pejorativa ordet "Dameroman"till något positivt!

    lena k e

    SvaraRadera
  3. Tack och ja suck, vad läsa? Jenny är ett bra tips. Väntar på Minnen också.

    Så är även intertextuelle Göran Sager-Larsson felinformerad, eller har svajigt minne, för SC låter honom hänvisa till Georg Brandes. Lite tvistigt att det är Göran som blir den som lägger orden i SC:s mun om att hon återupprättar damromanen.

    SvaraRadera
  4. Jenny är bra! Jag hade helt missat denna roman, som nu finns på önskelistan.

    SvaraRadera
  5. Åh, jag vill verkligen läsa den här boken! Dina och de andra recensioner som jag har läst har alla nämnt något nytt som gjort mig mer intresserad. Den skall jag inte missa.

    SvaraRadera
  6. Jag minns inte längre hur jag en gång fick veta att det är litteraurkritikern Edvard (och inte Georg) Brandes som i en recension använde begreppet "dameroman" - vilket väl i dag är ungefär veckotidningsroman eller, kanske, chic lit.
    Kanske är det rentav från Dagboken (Victoria Benedictssons stora dagbok) som är ett av mitt livs starkaste och naknaste läsupplevelser.

    lke

    SvaraRadera
  7. Ur HENRIK SCHÛCKS LITTERATURHISTORIA (1935):
    Romanen slutar med ett förhärligande av plikten, ärligheten och arbetet. Edvard Brandes skrev en mycket kritisk recension i danska Politiken. Victoria Benedictsson kopplade denna till Georg Brandes som hon "med sitt lidelsefulla temperament" förälskat sig i. Som en följd av recensionen - dödsdomen över författarskapet - begick hon självmord 1888.

    SvaraRadera
  8. Din skrift om boken låter mycket bra och lovande. Den får mig att vilja läsa boken. Jag älskar när det händer! Tack :)

    SvaraRadera
  9. Lena - vi får lita på Schück. Och ja, Benedictssons livsöde är gripande och verken håller än...

    North - roligt du blir intresserad! Jag gillar när DET händer :-) Hoppas du läser!

    SvaraRadera
  10. Färdig med senaste Anne Tyler (Djupandning)- så nu ska jag oxå börja på Spill! ;-)

    SvaraRadera
  11. Jenny: Vad glad jag blir! Hoppas du bilr lika förtjust som jag i Spill!

    SvaraRadera
  12. Halvvägs genom Spill nu. Och det är läslycka, läsberusning, läsbegeistring...Känner mig så gripen, så tagen. Åh, jag ÄLSKAR denna bok!

    SvaraRadera
  13. Jenny! Åh det är kärlek! Härligt!!

    SvaraRadera
  14. Jenny er en dameroman. Jeg tror den ville vært en kioskroman hvis den hadde blitt publisert i dag. Spent på å lese hva du syntes - hvis du leser den. Jeg leste den for lenge, lenge siden, men blir fremdeles irritert når jeg tenker på den. Enig med Brandes, med andre ord..

    SvaraRadera
  15. Hej Janke!
    Jag har så svårt att förstå varför du vill kalla "Jenny" av Sigrid Undset för en "kioskroman" om du med den beteckningen menar något som är ytligt och klichéartat.
    På vad sätt, menar du?
    (Jag är själv mycket förälskad i och rörd av romanen "Jenny".)

    Det var inte "Jenny" som Brandes kallade en "dameroman" utan det var "Fru Marianne" av svenska Victoria Benedictsson.

    SvaraRadera
  16. AUGUST!
    www.vk.se/kultur

    lena k e

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!