söndag 31 oktober 2010

Tankar från andra sidan av Pojken på andra sidan

Ja, vad tyckte jag egentligen om Pojken på andra sidan? Irene Sabatinis roman som kanske orättvist blev katalysator för självkritiska tankar kring rollen som läsare.

Tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Sedan följer läsaren paret ett tiotal år till genom livet.

Författaren kan verkligen fånga läsaren både genom den inledande spänningen (är Ian skyldig eller inte?) och genom att låta Lindiwe möta honom. Jag gillar greppet med att skapa luckor, att författaren undanhåller läsaren hela sanningen för att bit för bit avslöja olika händelser. Samtidigt är det en skildring av ett samhälle i upplösning, där särskilt detta par är utsatt för hot.

Grundtonen tilltalar mig. Men jag önskar författaren sorterat mer. Det är så många aspekter som ska behandlas inom en och samma text. Författaren hade kunnat spara lite på krutet och istället fördjupat vissa delar. Det blir en galen mamma för mycket för historiens bästa.

Så både bra och mindre bra tycker jag om romanen. Men jag blir mer försiktig med att söka saker som inte finns. Omvärderar mina uppskruvade förväntningar och läser texten som text. I en värld som blir alltmer globaliserad, där vi rör oss alltmer, får alltmer lika referensramar borde samtidslitteratur världen över ha alla möjligheter att bli tillgänglig för en stor publik. Vi talar samma "språk" men har olika perspektiv. Det här har jag egentligen aldrig tänk, men; en författare har ingen skyldighet skriva utifrån sitt etniska ursprung, en människa är så mycket mer än det.

4 kommentarer:

  1. Du avslutar ditt inlägg så bra! Nä, ingen författare har skyldighet att skriva från sitt etniska ursprung o att vi är mer än så som människor. Ibland står författaren i vägen för texten.
    Min man har läst de 5 första Min kamp av Knausgård o vi diskuterade det härom kvällen på en litterär after work, hur det skulle varit om Knausgård varit svensk. Om det hade varit intressant att läsa. Nu har det blivit lättare eftersom Knausgård är någon man inte "känner igen" på samma sätt som om han varit svensk.

    SvaraRadera
  2. Ja, men visst... Jag håller nu på att läsa den första Knausgård, Min kamp, och jag tror helt klart att min läsning färgas av att han och hans livsöde är helt okänt för mig. Hade jag redan haft ngn sorts bild av honom, nu när jag får följa hans liv, hade säkert detta blivit en annan bok för mig. Men "sämre el bättre", ja det vet jag inte...Men jag kan iaf tycka att det känns rätt "befriande" att liksom bara läsa, helt förutsättningslöst. Berättelsen som sådan får ge mig upplevelsen. Och det känns bra.

    SvaraRadera
  3. Trevligt ni diskuterar Knausgård! Jag står fortfarande i kö på biblioteket... Hans böcker verkar ju vara något utöver det vanliga, klara sig "på egen hand" utan känsla för mannen de handlar om.

    SvaraRadera
  4. Så kul det var att läsa dina tankar om boken. Jag tyckte mycket om den trots att det kändes lite konstruerat i handlingen... Jag berördes av personerna och tänker att de skulle kunna vara ett ungt par var som helst samtidigt som miljön verkligen påverkar deras liv...

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!