Under morgonens cykeltur till jobbet funderar jag på boken jag läser eller kanske mer på hur jag läser den.
Irene Sabatini är en författare från Zimbabwe, romanen heter Pojken från andra sidan. Denna debutroman tilldelades Orange Award for New Writers 2010. Romanen fångar mig från början – tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Där är jag nu i berättelsen, med ungefär halva kvar. Jag vet alltså inte vad som ska komma att hända, vilka vägar historien kommer att ta.
Nu till mina funderingar som jag skruvar och hårdrar lite:
Jag läser gärna litteratur från olika delar av världen. Men när jag läser, hur etnocentrisk är jag då? Är jag så präglad av min kultur att när jag läser något från som nu Zimbabwe förväntar jag mig då något annat, något som på ett positivt sätt skiljer sig? Förväntar jag mig att känna doften av Indien, färgerna och myllret när jag läser något av en indisk författare? Förväntar jag mig att en afrikansk författare ska skildra konflikter och stora frågor snarare än personliga problem och dilemman? Blir jag då besviken när berättarstrukturen är för västeuropeisk eller för amerikansk?
Är jag mer ”förlåtande”/”tillåtande” mot en roman som innehåller ingredienser jag tycker är ”för mycket” om den är skriven av en afrikansk författare än om den vore skriven av en säg amerikansk? Alltså reagerar jag olika på samma karaktär av historia beroende på varifrån författaren kommer och vilken kontext den skildrar? Hade jag tyckt mindre om romanen jag läser om den varit skriven av en amerikansk författare?
I romanen jag läser finns starka porträtt av människor och en berättelse som bjuder läsaren på överraskningar. Samtidigt finner jag vissa poänger lättköpta. Knepen för att bygga upp en intressant historia lite för enkla. Men ändå – det är på inget sätt en dålig roman. Men hade den varit skriven av en amerikansk dam är det inte säkert jag hade gillat den eller attraherats av de teman som tas upp. Eller så hade jag det.
Jag tror att du har en poäng här. Har nyligen läst just Pojken.. och tyckte att den var bra. Men, det som gör den bra är skildringen av miljön, gerillakriget, historien o s v. Berättelsen i sig är inte så märkvärdig, godkänd helt enkelt.
SvaraRaderaDet är mycket intressanta funderingar du här delar med dig av. Jag har inte läst boken- (om mitt bibliotek skaffar den så läser jag gärna)- men jo, det är nog så att vi läser med vissa inprogrammerade förväntningar och vi är präglade av den kultur vi själva växt upp i. Jag tänker ofta att jag kanske missar mycket i en roman från Indien- Afrika (ja listan kan göras hur lång som helst) just därför att det är en kultur som trots allt är främmande. Undertoner, syftningar...
SvaraRaderaTack för era inlägg!
SvaraRaderaHar hittat en koppling mellan två av mina tidigare studerade ämnen, socialantropolgi o litteraturvetenskap, och på vad jag ska göra med den.
Det är nog så att vi är väldigt mycket mer etnocentriska än vi tror. Jag läser Sabatinis bok nu och jag tycker mycket om den, väldigt mycket... men varför kan jag undra när jag läser ditt inlägg. Jo kanske för den "förklarar" för mig som läsare hur det var att vara ungdom o förälskad på 80-90 talet i Zimbabwe. Att de är som oss i västvärlden. Att det yttre är oerhört komplicerat. Det är en rak berättad historia, snyggt berättartekniskt med breven som visar att åren förflyter. Men till din fråga, du citerade från Attas bok i ett tidigare inlägg som så tydligt visar att vi har olika ingångar i litteraturen beroende på författare. Däremot tror jag att litteraturen är universell. Man kanske missar, som Ingrid skriver, undertoner och syftningar men man läser på ett annat sätt, ser andra saker. Litteratur handlar ju inte bara om att förstå exakt. Utan ofta om vilken ton den slår an. Om Sabatinis bok inte är mer än okay för dig så är väl det okay? Léonora Mianos "Nattens inre" är en berättelse som är så otäck så att nästan den tar över "boken". Jag funderade just om varför jag tyckte om den. Eller hur man nu ska uttrycka det? Så våldsam och på något sätt så bekräftar den mina fördomar... Så visst är det svårt! Att veta.
SvaraRadera