Passion i Milano

Det går inte att känna sig chic i cykelhjälm! Jag har misstänkt det och insett att det stämmer efter två dagars behjälmade turer till jobbet. Chict är det däremot i Milano där filmen Kärlek på italienska utspelar sig. Den har nu äntligen nått Gävle! Fast titeln? Vad var det för fel på Io son l'amore - som på engelska tolkats I am love?

Filmen är dramatisk som en opera och musiken slår an tonen för dramat som utspelar sig. Vi möter den anrika familjen Recchi där modern Emma spelad av Tilda Swinton står i centrum för handlingen. I filmen ett materiellt överdåd, ett hus som verkar hämtat ur fantasin, gnistrande juveler och tjusiga middagar. De verkar har det väldigt bra. Men med maken på affärsresa och barnen utflugna på väg att finna sina egna liv söker Emma något mer. Hon finner en älskare i kocken, sonens vän. Förhållandet växer till en passion så stor att ingenting annat har betydelse. Allt ska skalas av, kläs av. I Swintons nakna, uttrycksfulla, ansikte gestaltas skeendet som blir alltmer dramatiskt och hastigt ställs allt på sin spets.

Att vi, maken och, jag lämnar salongen med vissa orätade frågetecken kanske inte är negativt? Men blev filmen mer öppen än som var från början tänkt? Ibland också kanske helt avsiktliga klippfel - där bilder från senare förebådar vad som komma skall? Ibland är det überdramatiskt. Det är så italienskt det kan bli och för mig som alltid längtar dit är det njutbart. Med musik och expressiva bilder tecknas ett klassiskt familjedrama eller kärlekshistoria och skapas en riktigt stark filmupplevelse. En annan film gjorde sig lite påmind.