Kvinna i mansdominerat land

I mitt land prisas kvinnor som ger upp sin rätt att protestera. Sedan dör de utan något annat att föra vidare till sina döttrar än osjälviskhet; ett pinande arv, som tårar nerför en svedd strupe.

Så tänker Enitan, huvudperson i den prisbelönta nigerianska författaren Sefi Attas roman Allt gott ska komma dig till del (2010). Romanen skildrar Enitans uppväxt och liv i Lagos från 70 till 90-tal. Som barn lär Enitan känna Sheri, grannflickan som öppnar upp för en friare tillvaro. Vänskapen uppskattas inte av Enitans föräldrar, modern som efter en sons död tillbringar all sin tid i kyrkan och fadern, advokaten. Så inträffar det värsta som kan hända och flickorna skiljs åt.

Enitan går i sin fars fotspår, utbildar sig i England till advokat men återvänder hem, till landet hon älskar. Det är ett land präglat av snabba maktskiften och kupper, av otrygghet och en opålitlig infrastruktur men samtidigt av en stolthet och en tro på förändring är möjlig. Enitan söker kärleken och finner den - men ingenting är enkelt. När hennes far blir fängslad för att ha uttryckt sina åsikter alltför högt vaknar Enitans eget engagemang, vilket för in fler starka figurer i berättelsen.

Attas text skildrar skickligt både individen och hennes plats i samhället och samhället som sådant. Att vara modern kvinna är för Enitan svårt att förena med förväntningarna i det manligt styrda samhälle hon lever i. Den traditionella kvinnorollen är svår att frångå, även på det privata planet.

I ett av bokens kanske mer udda men intressanta partier låter författaren Enitan jämföra afrikansk litteratur med böcker av "utländska" författare:

Och dessutom verkade det som om afrikanska författare hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna. Ta harmattan, till exempel. Man visste ju redan: en period från december till januari, damm i ögonen, hosta, kyliga morgnar och fram mot eftermiddagen svettiga armhålor. När jag läste utländska böcker förklarade de aldrig naturliga saker, som snö. Hur den knarrade under skorna, blötte ner ens ansikte så att det blev både varmt och kallt.

Atta själv förklarar också i sin text, både här och på andra ställen. Skrivandes för en publik utöver den afrikanska/nigerianska. Så en viss självkritik spåras i stycket ovanför. Vilken är den tänkta publiken? Samma sak uppstår i viss litteratur utgiven av indiska författare, men skrivna för en mer västerländsk publik. Stycket fortsätter sedan med kritik av den exoticerande bild som ges av Afrika i litteraturen, Afrika som den mörka kontinenten.

Författaren vill säga mycket med sin roman, vill väcka frågor och tankar. Mest nerv har berättelsen i skildringen av Enitans barndom och i skildringen av kampen för ett rättivst samhälle, där människor inte fängslas för sina åsikters skull. Det bestående minnet blir nog det av en engagerande och gripande roman - både om romanens starka kvinnor och om ett samhällssystem på väg mot förändring.

Sefi Atta var där jag inte var, på Bokmässan. Bland annat hos Pocketblogg finns en rapport från ett seminarium med författaren.

Det finns ju en del andra nyare romaner från Nigeria som också översatts till svenska som även de bjudit på starka läsupplevelser. Abigails liv och En halv gul sol till exempel.