Ingrid och Lyran har tyckt till om mitt torsdagsinlägg. Jag är jätteintresserad av flera personers tankar - kan inte släppa ämnet och blir inte klok av mig själv.
Jag tycker att du tar upp en otroligt intressant fråga. Jag har gått och funderat hela eftermiddagen på ett svar till dig. Ett svar som får plats här. Men det här är en diskussion om hur vi läser böcker från andra kulturer som man skulle vilja ha med flera och utbyta tankar och åsikter. Det finns så mycket att säga om det. Jag läser också mycket utomeuropeisk litteratur. Jag tror att jag gör det framför allt för att "lära känna" andra kulturer och samhällen och människor. Det jag har märkt att författare från t ex Afrika som skriver och är verksamma i Europa skriver mer lättillgängligt för oss än författare som skriver utan att ha kontakt med ett Europeiskt tänkande. Jag vet att En halvgul sol (författaren har fallit ur glömska just nu i skrivande stund) har blivit kritiserad just för att i upplägget av hennes roman märks att hon gått på kurs i creativ writing och därmed fått ett flyt som finns just i amerikanska romaner. Det finns mycket mer att säga om detta. Men det här får räcka för i dag.
Bra att du tar upp det här igen, för jag hann inte kommentera det då. Jag vet med mig att jag tidigare har varit för generös mot böcker och filmer från alla länder utanför USA och UK, och i synnerhet Sverige, faktiskt. Men någon gång tröttnade jag på det. Just nu är jag extra skeptisk mot svenska filmer och böcker.
När jag läste Uzma Aslam Khans Trådarna i väven tänkte jag speciellt på det. Det var intressant att läsa en bok från Pakistan, men jag blev så irriterad på den simpla kärlekshistorian och alltför förenklade kulturella skillnader. Det var svårt att komma över det och ta till mig vad boken berättade om.
Bokstödet o Jenny B - Tack för att ni ger er in i det här och delar era tankar :-)
Tror jag tvärtom mot dig, Jenny, varit extra hård mot svenska filmer o böcker. (du vet jämfört sv och dansk film..)
Tänker på viss litteratur som jag inte heller drar mig för att kritisera, där författaren använder för utstuderade sätt att skildra kulturmöten - Flyga drake t ex. Som jag inte var särskilt förtjust i. Den var en "amerikansk" roman för mig.
Funderar på om det är jag som vill det ska finnas en afrikansk eller zimbabwesk dramaturgi, olik den västerländska medan så kanske inte alls är fallet. Som att jag söker ngt i min läsning som inte finns där alls.
När jag skrev om Sefi Attas roman tidigare citerade jag hennes avsnitt om hur just världen förklaras för den västerländska läsaren. Det ger ju en ökad tillgänlighet för oss som läser, samtidigt som det känns lite fånigt. Och det kan ju bli fantastisk litteratur när världarna möts - som just i En halv gul sol.
Bloggformen känns lite trång just nu. Hade hellre haft er tillsammans med Ingrid o Lyran vid det verkliga bordet...
Det är svårt att veta vad som är vad ibland. Är det vi som sätter oss på höga hästar och tycker att andras kultur inte är nog "fin" för att den kanske inte är så sparsmakad som vi föredrar? Är det som vi beskriver som nyanserat egentligen ett försiktigt europeiskt drag? Eller ska man vända på det och säga att vi alldeles för lätt hyllar utomeuropeisk litteratur för att vi faller för det "exotiska"?
Själv tycker jag ofta om böcker som utspelar sig i andra delar av världen och skildrar relationer som bygger på annat än våra (t ex Allt går sönder). Men, visst faller jag lätt för t ex afrikanska författare som skriver på ett västerländskt sätt (t ex En halv gul sol). Däremot satte jag gränsen vid Tusen strålande solar, som var alldeles för sentimental för min smak, oavsett skådeplats.
Välkommen tillbaka i diskussionen, Lyran.. Intressanta synpunkter. Gillar att skärskåda mitt eget beteende även om det förvillar. För det är som du skriver svårt veta vad som är vad. Tror dock jag har en tendens till det du skriver om att gilla det "exotiska", en välvilja innerst som, beroende på vad det handlar om, kanske tar sig överdrivet positiv.
"afrikanska författare som skriver på ett västerländskt sätt", skriver Lyran. På bokmässan tog de ofta upp språket dvs vilket språk som författarna skriver på. O varför. Många av de "unga" författarna menade att de deras hemspråk inte räckte till för att berätta de historier de ville. Sen är det väl så att många har levt i västvärlden i många år, eller flyttat mellan de större afrikanska moderna städerna och naturligtvis blivit påverkade. Yu Huas Att leva läste jag för lite sen o tänkte att han är en kinesisk T Lindgren.. Jag tror att vi "översätter" böcker till vår verklighet för att förstå. Så är det nog med våra fördomar oxå. Fördomar vi känner till o även dem vi inte känner till. Som att läsa mer överseende? För varför gör man det? För man inte tror att de kan... Eller att det beror på att det är vedertaget sätt? Jag tänker på det Jenny B avslutar med om Khan o det att Hosseinis böcker blivit så uppmärksammade beror det på ursprunget i din fråga Hermia? Eller är det så att deras böcker passar för en västerländsk värld? Sabatini kanske inte skulle ha det prestigefyllda Orangepriset för det litterära? Att kritisera Adichie för hennes flyt är ju verkligen att säga (o med vilken rätt?)att bara för du kommer från Afrika måste du skriva på ett visst sätt.
Jag håller med dig Hermia- den här diskussionen hade varit extra bra att hålla vid ett stort runt bord- det är intressant det där med afrikanska författare som skriver på ett västerländskt sätt- och ofta är ju språket från början också "västerländskt" (franska, engelska etc)- jag undrar om inte också detta faktum för in skrivandet i en i alla fall trängre fålla? (Jag förstår att det av praktiska skäl också är lämpligare att skriva på språk som är lättare att översätta från). Jag läser också de utomeuropeiska författarna för att jag vill bekanta mig med andras världar- jag är nyfiken och jag vill veta mer. Men mina ögon silar nog med mina västerländska värderingar (även om man anstränger sig för att vara öppen är man präglad, tror jag). Ngugi wa thiong'o- skriver på sitt modersmål (gikuyu) har jag läst- (ja, det finns säkert flera författare - men väldigt många verkar använda något av de stora språken)
Tack för era inlägg! Mina funderingar hade sitt ursprung i hur jag är som läsare - om läsarrollen skiljer sig beroende på vad jag läser. Däremot har jag aldrig tänkt att jag "inte tror att de kan" snarare tvärtom.
Tänker på vår globaliserade värld som både handlar om det ni tar upp att många skriver på t ex engelska men också om allt vi delar - media, information, kultur. Att de kulturella gränserna suddas ut på gott och ont och vi får en mer global, gemensam kultur. Människor rör sig genom världen, studerar på olika platser etc. Om det är något som romanerna jag läst visar så är det väl likheterna mellan människor. Och det är ju som det är och rätt härligt...
Nu har jag läst ut Pojken på andra sidan. Det mest rättvisa sättet att se den, och alla andra texter på, kanske är som Ewa är inne på i en annan kommentar (till ursprungsinlägget) att se den som just en litterär produkt. Jag kan aldrig komma ifrån min roll som läsare, betraktare men vara medveten om den och de outtalade förväntingar jag har på texten.
Jag tycker att du tar upp en otroligt intressant fråga. Jag har gått och funderat hela eftermiddagen på ett svar till dig. Ett svar som får plats här. Men det här är en diskussion om hur vi läser böcker från andra kulturer som man skulle vilja ha med flera och utbyta tankar och åsikter. Det finns så mycket att säga om det. Jag läser också mycket utomeuropeisk litteratur. Jag tror att jag gör det framför allt för att "lära känna" andra kulturer och samhällen och människor. Det jag har märkt att författare från t ex Afrika som skriver och är verksamma i Europa skriver mer lättillgängligt för oss än författare som skriver utan att ha kontakt med ett Europeiskt tänkande. Jag vet att En halvgul sol (författaren har fallit ur glömska just nu i skrivande stund) har blivit kritiserad just för att i upplägget av hennes roman märks att hon gått på kurs i creativ writing och därmed fått ett flyt som finns just i amerikanska romaner. Det finns mycket mer att säga om detta. Men det här får räcka för i dag.
SvaraRaderaBra att du tar upp det här igen, för jag hann inte kommentera det då. Jag vet med mig att jag tidigare har varit för generös mot böcker och filmer från alla länder utanför USA och UK, och i synnerhet Sverige, faktiskt. Men någon gång tröttnade jag på det. Just nu är jag extra skeptisk mot svenska filmer och böcker.
SvaraRaderaNär jag läste Uzma Aslam Khans Trådarna i väven tänkte jag speciellt på det. Det var intressant att läsa en bok från Pakistan, men jag blev så irriterad på den simpla kärlekshistorian och alltför förenklade kulturella skillnader. Det var svårt att komma över det och ta till mig vad boken berättade om.
Bokstödet o Jenny B - Tack för att ni ger er in i det här och delar era tankar :-)
SvaraRaderaTror jag tvärtom mot dig, Jenny, varit extra hård mot svenska filmer o böcker. (du vet jämfört sv och dansk film..)
Tänker på viss litteratur som jag inte heller drar mig för att kritisera, där författaren använder för utstuderade sätt att skildra kulturmöten - Flyga drake t ex. Som jag inte var särskilt förtjust i. Den var en "amerikansk" roman för mig.
Funderar på om det är jag som vill det ska finnas en afrikansk eller zimbabwesk dramaturgi, olik den västerländska medan så kanske inte alls är fallet. Som att jag söker ngt i min läsning som inte finns där alls.
När jag skrev om Sefi Attas roman tidigare citerade jag hennes avsnitt om hur just världen förklaras för den västerländska läsaren. Det ger ju en ökad tillgänlighet för oss som läser, samtidigt som det känns lite fånigt. Och det kan ju bli fantastisk litteratur när världarna möts - som just i En halv gul sol.
Bloggformen känns lite trång just nu. Hade hellre haft er tillsammans med Ingrid o Lyran vid det verkliga bordet...
Det är svårt att veta vad som är vad ibland. Är det vi som sätter oss på höga hästar och tycker att andras kultur inte är nog "fin" för att den kanske inte är så sparsmakad som vi föredrar? Är det som vi beskriver som nyanserat egentligen ett försiktigt europeiskt drag? Eller ska man vända på det och säga att vi alldeles för lätt hyllar utomeuropeisk litteratur för att vi faller för det "exotiska"?
SvaraRaderaSjälv tycker jag ofta om böcker som utspelar sig i andra delar av världen och skildrar relationer som bygger på annat än våra (t ex Allt går sönder). Men, visst faller jag lätt för t ex afrikanska författare som skriver på ett västerländskt sätt (t ex En halv gul sol). Däremot satte jag gränsen vid Tusen strålande solar, som var alldeles för sentimental för min smak, oavsett skådeplats.
Välkommen tillbaka i diskussionen, Lyran.. Intressanta synpunkter. Gillar att skärskåda mitt eget beteende även om det förvillar. För det är som du skriver svårt veta vad som är vad. Tror dock jag har en tendens till det du skriver om att gilla det "exotiska", en välvilja innerst som, beroende på vad det handlar om, kanske tar sig överdrivet positiv.
SvaraRadera"afrikanska författare som skriver på ett västerländskt sätt", skriver Lyran. På bokmässan tog de ofta upp språket dvs vilket språk som författarna skriver på. O varför. Många av de "unga" författarna menade att de deras hemspråk inte räckte till för att berätta de historier de ville. Sen är det väl så att många har levt i västvärlden i många år, eller flyttat mellan de större afrikanska moderna städerna och naturligtvis blivit påverkade. Yu Huas Att leva läste jag för lite sen o tänkte att han är en kinesisk T Lindgren.. Jag tror att vi "översätter" böcker till vår verklighet för att förstå. Så är det nog med våra fördomar oxå. Fördomar vi känner till o även dem vi inte känner till. Som att läsa mer överseende? För varför gör man det? För man inte tror att de kan... Eller att det beror på att det är vedertaget sätt? Jag tänker på det Jenny B avslutar med om Khan o det att Hosseinis böcker blivit så uppmärksammade beror det på ursprunget i din fråga Hermia? Eller är det så att deras böcker passar för en västerländsk värld? Sabatini kanske inte skulle ha det prestigefyllda Orangepriset för det litterära? Att kritisera Adichie för hennes flyt är ju verkligen att säga (o med vilken rätt?)att bara för du kommer från Afrika måste du skriva på ett visst sätt.
SvaraRaderaJag håller med dig Hermia- den här diskussionen hade varit extra bra att hålla vid ett stort runt bord- det är intressant det där med afrikanska författare som skriver på ett västerländskt sätt- och ofta är ju språket från början också "västerländskt" (franska, engelska etc)- jag undrar om inte också detta faktum för in skrivandet i en i alla fall trängre fålla? (Jag förstår att det av praktiska skäl också är lämpligare att skriva på språk som är lättare att översätta från). Jag läser också de utomeuropeiska författarna för att jag vill bekanta mig med andras världar- jag är nyfiken och jag vill veta mer. Men mina ögon silar nog med mina västerländska värderingar (även om man anstränger sig för att vara öppen är man präglad, tror jag). Ngugi wa thiong'o- skriver på sitt modersmål (gikuyu) har jag läst- (ja, det finns säkert flera författare - men väldigt många verkar använda något av de stora språken)
SvaraRaderaTack för era inlägg! Mina funderingar hade sitt ursprung i hur jag är som läsare - om läsarrollen skiljer sig beroende på vad jag läser. Däremot har jag aldrig tänkt att jag "inte tror att de kan" snarare tvärtom.
SvaraRaderaTänker på vår globaliserade värld som både handlar om det ni tar upp att många skriver på t ex engelska men också om allt vi delar - media, information, kultur. Att de kulturella gränserna suddas ut på gott och ont och vi får en mer global, gemensam kultur. Människor rör sig genom världen, studerar på olika platser etc. Om det är något som romanerna jag läst visar så är det väl likheterna mellan människor. Och det är ju som det är och rätt härligt...
Nu har jag läst ut Pojken på andra sidan. Det mest rättvisa sättet att se den, och alla andra texter på, kanske är som Ewa är inne på i en annan kommentar (till ursprungsinlägget) att se den som just en litterär produkt. Jag kan aldrig komma ifrån min roll som läsare, betraktare men vara medveten om den och de outtalade förväntingar jag har på texten.
Förresten handlar det kanske mer om en kulturrelativism än om etnocentrism..
SvaraRadera