Det är som att hon har historien i sin hand men slungar den hårt i golvet så att den splittras för att sedan foga samman dem igen på ett helt nytt sätt. Det är ett pussel att läsa romanen, ett krävande stycke text. Men samtidigt en stimulerande och intressant läsning både om enskilda och kollektiva levandsöden. En roman komponerad så att olika röster får var sitt soloavsnitt, den återkommande berättarrösten/författaren/boken inte är helt tillförlitilig. En berättelse som följer jazzen, i vars ålder den utspelar sig. Det är en roman som saknar centrum - eller har flera.
Redan i berättelsens början finns huvudhandlingen klar: Joe skjuter sin unga älskarinna, på begravningen störtar den bedragna hustrun Violet över den unga döda med kniven. Utifrån det vrids scenen, vävs eller varvas rösterna och tidsperspektiven. Vilka är Joe och Violet - hur hamnade de så kära här? Teman som sökande efter ursprung och frihet, som kärlek och hämnd blir synliga.
Jag hittar in och kanske till slut ut.
Den har jag läst! Tänk att hon kan börja med en hemsk scen, och lyckas berätta historien som leder fram till det, och det är spännande och läsvärt hela vägen.
SvaraRaderaJa det är fascinerande - berättelsen går liksom framåt och bakåt på samma gång. Men jag hade behövt ett register för att hitta tillbaka till personer och händelser. Den är i sig inte svår, men strukturen ställde till det för mig.
SvaraRadera