I romanen möter läsaren f d jugoslaver som lever i exil i Amsterdam (som skildras föga insmickrande..). I centrum står Tanja, kroat och universitetslärare i litteraturhistoria, kring henne samlas ett gäng studenter av olika ursprung. Under lärarens ledning slår de in på den nostalgiska vägen och istället för att studera litteraturen skriven i landet de lämnat samlar de minnen därifrån. Det är ett sätt att hitta något som enar, ett enande som gått förlorat då landet splittrats. Men minnen är inte vägen framåt och när det framkommer att någon av studenterna kritiserat Tanja inför universitetets ledning rämnar tillvaron för henne.
Författaren gräver sig under historiens gång allt djupare in i romanens berättare, Tanja, som görs allt naknare. Bland de som lämnat landet, som blivit flera länder, finns känslor av skuld och skam. De är de som lämnat, kanske utan att verkligen ha tagit sig vidare. De är på ett sätt fast i ett ingenmansland - oavsett var de befinner sig är de på fel plats. Några ord återkommer som beskriver tillvaron
Att återvända till de länder som vi har kommit ifrån innebär att dö, att stanna kvar i de länder som vi har kommit till innebär att förlora.
Ett omöjligt val att göra och en situation svår att sätta sig in i. Men bilden som ges av det tillstånd Tanja befinner sig i, att ha kommit en sekund för sent för att vara en del av det nya landet men heller inte längre hemma i det gamla, skapar hos mig en förståelse för ett utanförskap som många människor delar. Men trots jag-berättaren är det inte EN människas öde som skildras - romanen rymmer något mycket större än så. Här finns en stor smärta som alla inte orkar bära men samtidigt en längtan framåt tydligt gestaltad genom Tanjas grundliga fejande i det tillfälliga boendet. För tillfällig är just vad tillvaron är för flera av personerna i romanen.
Jag tänker inte i nyttoaspekter när jag läser - ändå kommer jag inte ifrån känslan av att jag har nytta av just denna historia, av att få en inblick i detta i att lämna ett land som imploderade. Det är stark läsning som kommer att dröja sig kvar. Det är nationens öde mejslat i individerna.
Det var intressant att höra hur du resonerar om Smärtans ministerium. Jag läste den förra året och tyckte den var bra. Jag "samläste" den med Den sista kulan sparar jag åt grannen för att få två bilder av Balkan.
SvaraRaderaDen sista kulan.. tänkte jag faktiskt på för några dagar sedan. I höstas hörde jag författaren berätta lite om den, intressant och starkt det med.
SvaraRaderaÅh, vad bra att du hittade den här boken! Jag tycker att det den beskriver är så viktigt; hur det är att leva i Europa (både Jugoslavien och Holland). Att allt kan vara OK materiellt sett, men att man ändå inte kan slappna av, passa in och må bra. Sedan jag läste boken har jag ofta tänkt på hur bra den är. Det är just sådana erfarenheter jag vill veta mycket mer om. Jag håller med, att kalla den "nyttig" låter för kallt, men det är just det den är, fast mycket mycket välskriven och läsvärd.
SvaraRaderaHittade tack vare dig, Jenny B! Ju mer jag tänker på den desto starkare blir den. Den tränger sig verkligen på.. Den ger röst åt ofta stumma verkligheter. Ja, stark och som du skriver välskriven.
SvaraRadera