Malina

Den är ingen lätt och ledig läsning, Ingeborg Bachmanns Malina (1971) - den är krävande, frustrerande och stark. Därför känns den också lite svår att skriva om. Romanen har både svävat ovanför mig och ätit sig in i mig. Ni märker hur konstigt jag beskriver den. Jag vill gärna tro att jag klarar "svårare" texter, att reflektera och att sätta in dem i den kontext som behövs. Ändå kan en läsupplevelse vara svår att fånga, att fästa på papper och göra begriplig - kanske för att jag själv inte vet på vilken nivå jag begripit texten. Ett försök ändå:

Berättarjaget är kvinnan som lever i spänningsfältet mellan älskaren Ivan och kombon Malina. I drömsekvenser lyfts en tredje man in - en tyrannisk far som utsatt jaget för de hemskaste av övergrepp. Att just dessa handlingar skildras genom drömmens glidande språk gör dem mer påtagliga tror jag än om det var faktiska minnesbilder. Minnena är både för diffusa och för svåra för jaget att berätta om, kanske är de till och med förträngda.

Jag har tyvärr, min tid är

Det är klart att, om du har sådan tidspress

Det är bara idag jag har så dåligt med tid

Självklart, om du inte har tid nu

Om jag har mer tid då

Med tiden kommer vi ju, det är bara nu

Då skulle vi ju kunna, om du har tid någon gång

Just nu är tiden, om det går en annan gång

Du måste ju med tiden bli lite mindre

Om jag bara, i tid

Men du milde tid, du får inte komma för sent

Jag har aldrig haft så lite tid, det är tyvärr

Om du då får mer tid igen, kanske

Sen kommer jag att ha mer tid!

Ovanstående är ett telefonsamtal med älskaren Ivan, som skulle kunna vara en dikt av Kristina Lugn. Bachmann i svensk språkdräkt är en njutning att ta del av. Tid och rum är förvirrande saker för jaget, hon lever i ett yttre och inre kaos där Malina står för den upprätthållande ordningen och som också är den som bär jaget. Det är ett kaos där ingenting blir slutfört, där breven aldrig skickas. Jaget är plågat av ångest, av panikattacker där staden svindlar och oro försöker få grepp om tiden och om livet, försöker finna en väg mot trygghet och ro.

Samtidigt som berättarrösten är innesluten i sig själv och de fasor hon brottas med är hon påtagligt närvarande i staden: Wien. På en karta kan jag följa henne från hemmet på Ungargasse 6 till andra platser, parker, kaféer. Den fysiska förankringen är viktig för berättaren, genom den kan hon orientera sig, har hon något att hålla fast vid.

Romanen är uppdelad i tre huvuddelar där vissa partier är framställda i pjäser med tydliga replikskiften, en del är brottsstycken av telefonsamtal andra är mer rakt berättade. Det ger en böljande text, där motiv återkommer.

Här finns en dualistisk uppbyggnad kring ordning-kaos, man-kvinna, liv-död, sömn-vakenhet osv. I denna uppdelning blir Malina en sida av jaget - den sida som står för lugnet men också för det mer ytliga icke-grubblande jaget. Jag är alltså inte helt säker på att jag förstår allt jag läser, boken kan tolkas ur så många olika perspektiv vilket översättaren, Linda Östergaard, bl a lyfter fram i efterordet. Det psykoanalytiska perspektivet ligger nära till hands med tanke på drömmarna som vill tolkas. Det ska också vara en roman om döden, en del i ett större skrivprojekt enligt efterordet. Döden som är något välkomnande och samtidigt något att kämpa mot. Döden som slutet och som början på något nytt.

Det tar mig runt 100 sidor innan jag känner att jag är i texten, att jag behärskar den utan att förstå den helt men att jag accepterar att det är så. Acceptans hoppas jag på från er för en bokbeskrivning gränsande till berättarjagets förvirring!