Om man som jag fascineras av 20-talet är det en självklar bok att läsa. Här jazzas* det i det stora huset utanför New York där Gatsby fungerar som den generöse värden. Det är en man svår att få grepp om, hans livsväg är kantad av frågetecken som väl aldrig blir riktigt uträtade. Bokens jag-berättare är grannen som dras in i Gatsbys umgänge. När det visar sig att jagets syssling Daisy för några år sedan haft ett kärleksförhållande med Gatsby dras han allt längre in mot händelsernas centrum.
Genom förvecklingar och möten mellan människor som inte borde mötas berättas historien om en man som få känner och få egentligen tycker om. Det är en värld av glamour, av drinkar och vackra klänningar men det är också en värld av ensamhet. För trots att tonen är lätt är det en ganska mörk skildring. Det som levs ut är en dröm, men hur många människor som än samlas hos Gatsby så är de ändå inte riktigt där och tillsammans.
Författaren skrev om sin samtid men har en röst som talar direkt in i 2010-talet. Det är fascinerande hur litteraturen håller och kan återanvändas om och om igen. Det känns skönt kunna finna gamla guldkorn, särskilt då bokutgivningen av idag, tyvärr, lockar allt mindre.
*Jag letade duktigt efter Vladimir Tostoffs stycke "Jazzens världshistoria" som nämns i boken tills jag förstod att det är ett påfund av författaren... Jazz är där likafullt.
Jag läste denh är som tonåring och undrar om jag inte var för ung för den då. Jag tyckte inte alls den var så pännande som jag trott. Bortskämda människor med bortskämda människors problem, liksom. Men filmen gillade jag. Borde läsa om för jag tror jag har taggat ner lite på pretantionerna nu.
SvaraRadera