En enda man - A Single Man

Ungefär 50 sidor in i boken går jag på bio och ser filmen. En enda man/A Single Man skriven 1964 av Christopher Isherwood, filmad 2009 av Tom Ford. Tiden är 1962, platsen Los Angeles. Både bok och film utgör en dag i George Falconers liv, i filmen fint spelad av Colin Firth. Han är engelsman, arbetar som universitetslärare och lever i stor sorg efter hans sedan många år älskade Jims hastiga död. Boken beskrivs i förordet som en "gayklassiker" - att George är gay är något självklart och naturligt däremot är tiden inte riktigt mogen för bemötandet av hans sorg.

Romanen, som jag läste ut på morgonen, är trots temat faktiskt roande att läsa, författaren tränger in i George men ger också en utifrån-bild av honom i situationer där man helst vill vara för sig själv, t ex på toaletten. Glimtvis får läsaren ta del av hans saknad efter Jim - efter deras samtal på morgonen, kvällarna i soffan med varsin bok. Men deras kärlek var inte bara lycka och rosa moln. Ganska nytert försöker George finna sin väg vidare. Under den här dagen hinner han förutom att undervisa också äta hos väninnan Charley, ta ett dopp i havet och dricka sig ganska full. Sen är det slut.

I filmen är melankolin djupare. Här varvas nutid med minnesbilder från ett perfekt förhållande. George är grå men ges färg både i de lyckliga tillbakablickarna och när andra människor närmar sig honom, som tar han av deras värme. Det är snyggt iscensatt. Det är överhuvutaget snyggt - människorna i filmen är nästan irriterande vackra. I filmen packas "i första akten" pistolen i väskan - att George planerar ta sitt liv vid dagens slut framgår snabbt för åskådaren. Det ger en nerv åt filmen som saknas i boken eftersom hotet om självmordet inte finns där. Men i det sorgsna finns en del av bokens humoristiska lätthet kvar.

Filmen känns som ett tidsdokument och den vårdar bokens sätt att rama in berättelsen i tiden, det tidiga 60-talet. Men där författaren gestaltar känslouttryck i korthet och ganska subtilt väljer filmskaparen det melankoliska och den uttalade sorgen i mer starka uttryck. Och tvärtom - där boken är färgstark i beskrivningarna av person och rum är filmen sval och stilenlig. En detalj från Georges och Charleys middag i hennes hem visar något av denna skillnad

Hennes klänning visar på en grotesk sorts tapperhet, opassande men charmig; en broderad enkel blus i starka färger, röd, gul, violett, med ärmarna uppkavlade till armbågarna; en zigenarlik mexikansk kjol som ser ut att ha bundits fast som en filt, med ett silverbehängt cowboybälte - vilket endast understryker hennes oformlighet. Åh, om hon nu måste ha sandaler och bara fötter, varför håller hon inte efter sina tånaglar?

Jämför detta med filmens Charley, spelad av Julianne Moore, i samma scen:Lite sliten kanske men sval och sofistikerad jämfört med den bild som ges av henne i boken. Men så är regissören Tom Ford också modeskapare vars känsla för färg, form och bild gör filmen till en extremt visuell upplevelse.

Filmen är värd varje lovord och boken är en berikande läsning. I både film och bok är George en enda man, en singelman men främst en änkeman.

Se filmen - läs boken!