Alexandriakvartetten - på väg

Bokens centrala tema är ett studium av den moderna kärleken.

så beskriver Lawrence Durrell själv Alexandriakvartetten (1957-60), romansviten som jag nu läst 3/4 av. De tre första delarna, Justine, Balthazar, Mountolive, gestaltar rummet ur olika individers perspektiv. Romanerna är inte förlängningar av varandra utan skildrar samma händelseförlopp. Alexandria är staden, huvudpersonen, som framträder mycket levande för mig som läsare. Här blandas språk, religioner och kulturer. Här möts vid tiden för andra världskriget några människor av olika ursprung.

Författaren skildrar kärleken i olika skepnader - mellan älskande, mellan föräldrar och barn, till den ouppnåeliga men också till de idéer man tror på. Men kärleken är varken säker eller beständig. Det som ser ut att vara på ett visst sätt vänder i nästa ögonblick till att vara ett tecken på något annat. Kärleken har en roll i det politiska spel som äger rum, den kanske till och med är ett vapen.

Vissa avsnitt av boken läser jag på bussen på väg till eller från jobbet. En del stycken får mig att tänka att en eventuell läsare över min axel skulle tro jag läste en banal kärleksroman. Passionen och den fysiska kärleken får ta rum men Durrell skapar genom sitt språk och iakttagelser något betydligt mer avancerat och intressant. Och vid sidan av kärleken och passionen är det en studie av döden som på olika sätt träder in i människornas liv. Hur och varför är även det osäkert för de olika personerna.

Centralt är även författarens experimenterande med subjekt och objekt, där både berättarröster och perspektiv alltså byts. Den som är jaget i ett sammanhang är i historiens utkant i ett annat. Det jag som inleder romansviten är inte det centrum han i förstone tycktes vara. Romanen väcker tankar om hur lite vi känner till om vår egen roll i tillvaron. Genom att se livet från sidan skymtar en annan verklighet som skiljer sig från den såsom vi annars ser den.

Någonstans i erfarenhetens hjärta finns det en ordning och ett sammanhang som vi kanske skulle upptäcka om vi vore uppmärksamma nog, kärleksfulla nog eller tåliga nog. Kommer tiden att räcka till? (Justine)

Jag tänker på berättelserna som transparenta blad med överlappande mönster, genom att lägga dessa på varandra tonar nya konturer fram. Berättelsen så som jag trodde den var sann vrids, nya fakta läggs till, andra röster träder fram. Det som händer är inte vad det synes vara, eller något mer. Det individuella övergår till att vara det kollektiva. Större syften tonar fram bakom personernas olika ageranden.

När jag ser tillbaka på mina anteckningar här kommer jag troligen undra vad böckerna egentligen handlade om. Romanen är svår att sammanfatta eftersom den spretar kring sig själv, sträcker sig bortom det redan sagda; innehållet skiftar hela tiden. Det som är sanning i en bok blir något helt annat i nästa och i nästa. Det jag vill minnas från dessa tre böcker är den komplext komponerade historien, de livgivande perspektivbytena. Minnas vill jag också språket - till en början snårigt sedan allt vackrare inför mina ögon.

Del fyra, Clea, ska vara en del där tiden sträcks ut. Där kanske förklaringar ges. Med stor förväntan går jag nu in i den. Fortsätter färden längs Grande Corniche och det som är ett av mina största läsprojekt.


Här får man en bild av handlingen.