Sista beställningen på Balto - Le gens du Balto

Folk säger att jag är motbjudande. Jag skulle hellre vilja påstå att jag har fått mindre kärlek och medkänsla än jag förtjänat. Allt är bara falska anklagelser. Jag är inte rasist. Jag har värderingar och tydligen stör det folk.

Som tur är är detta inte en beskrivning av mig utan av Joël, även kallad Jojo eller Skridskobanan. Han hittas död i sin bar, i förorten, badande i sitt eget blod. Han verkar ha varit en olycklig figur men jag har aldrig riktigt lärt känna honom och sörjer honom inte. Det verkar ingen av personerna i Faïza Guènes roman heller göra. Fast alla har de haft någon slags relation till Joël. Om sig själva berättar några av dessa människor - om olycklig kärlek, svartsjuka och allmän olycka. Sedan berättas det inför polisen som utreder mordet på Joël och pusselbitar läggs till rätta.

Men jag stönar inombords när jag läser; Kiffe Kiffe imorgon och Drömmar för dårar var jag riktigt förtjust i, författaren skapar levande porträtt av unga kvinnor men i jämförelse med dessa är Sista beställningen på Balto bara dålig*. Kanske är det den stora kontrasten till Alexandriakvartettens vindlande meningar som gör mig andfådd av Guènes staccatoartade text. Kanske är det översättningen som gör att de växelvisa rösterna ligger för nära varandra. Hade författaren en bra idé hon inte hann arbeta med? För nog hade det gått att utveckla dessa olika figurer, ge dem lite mer kött än så här. Berättelsen hade gott kunnat få mer av både rymd och djup. Boken har så vitt jag vet fått ett fint mottagande i de större svenska tidningarna, vilket förundrar mig något. Medan jag i hennes andra böcker njutit av språket och av lekfullheten längtar jag nu mest efter att det ska ta slut. Därför är det skönt att boken inte har mer än 160 sidor. Fast jag hade gärna velat tycka om.



*Nej, jag är inte alltid en surmupp, så här skriver jag om Drömmar för dårar.