Förföljd mellan hyllorna

Catrin kommenterar angående Alexandriakvartetten att den förföljer henne. Jag måste berätta att detsamma gäller mig. Så här:

För en liten stund sedan mötte jag en numera pensionerad bibliotekarie. Han frågar om jag läst Håkan Andersons roman Den vita väggen och beskriver den som en märklig historia. Jag blir nyfiken och skyndar efter den. Men de föregående böckerna då? Jag plockar fram Breven ur hyllan som av Bonniers förlag beskrivs så här:

"I trettiotalets Italien möter den unge Ernst Weber, till synes slumpartat, Jacob Arnauti. Han företräder ett esoteriskt sällskap med centrum i Alexandria som i sin ägo har fem brev, skrivna av Cicero. De åtrås även av en tysk orden med förgreningar över hela Europa, vars frontfigur Otto Dietrich zur Lindes öde vävs samman med Webers i en jakt som för dem genom ett förkrigseuropa till Egypten. (...)"

Bokens baksida berättar dessutom att Jacob Arnauti skrivit Alexandriaromanen ”Moeurs”.

Nu till förföljelsen: I Alexandriakvartetten figurerar Arnauti som före detta make till en av romansvitens centralgestalter.

Så där står jag överrumplad med en intertext i handen. Vrider och vänder. Tänker att jag borde ta med den hem. Men just nu är det för många sidor att läsa. Lätt skakad och med lite tungt hjärta ställer jag tillbaka den i hyllan, tänker att det kommer mer lästid sedan, längre fram.

Letar mig fram till Carina Waerns recension av Den vita väggen, även hon en hängiven kvartettläsare. Recensionen har rubriken "Historien och Gotlandskvartetten".

Kvartetten förföljer mig igen ända ut i bloggkosmos.

Du då? Förföljd av litteraturen?