Alexandriakvartetten - än en gång

Den har så många ingångar, Alexandriakvartetten. Romanen med dess vindlande berättarstråk har berusat och hänfört mig. Men det är inte en oproblematisk text att läsa med 2010-tals ögon. Av texter på nätet förstår jag också att Lawrence Durrells romaner både hissats och dissats.

Precis som Johannes påpekar i en kommentar till ett tidigare inlägg är det en kolonial skildring av Alexandria. Och ett exotiserande av staden och människorna i den. Det är i de övre skikten handlingen äger rum och det är uteslutande ur européernas synvinkel handlingen framförs. Det som sker i det ”verkliga” Alexandria framstår i vissa fall som smutsigt och skrämmande – det finns ett tydligt ”vi och dom” i texten vilket också skapar spänningar i den. Edward Saids Orientalism har jag inte längre färsk i minnet men jag förstår den använts för att tolka och kritisera Durrells skildring.

Om Egyptens politiska historia, eller om landets historia överhuvudtaget, kan jag väldigt lite. Därför greppar jag inte det politiska spel som skildras i romanen. Därför blir det för mig mest romangods, utan koppling till verkligheten.

När jag läser böckerna tänker jag att de skildrar drömmen om Alexandria. Precis som när jag själv är turist kommer jag, hur mycket jag än tycker om en stad, aldrig riktigt nära. Får jag aldrig se staden så som den är för de som lever och verkar i den. Och kanske vill jag inte det. Kanske vill jag behålla min position som utanförstående turist. Där jag skapar min bild av staden, där den blir kuliss för mina drömmar. Där jag, grovt uttryck, koloniserar och anpassar staden utifrån mina egna önskningar.

Jag har ännu en bit kvar att läsa av den avslutande delen. Kvartetten kommer med all säkerhet att dröja sig kvar länge i mina tankar. Jag kommer att fortsätta vrida och vända på berättelsen, fortsätta reflektera över min roll som läsare och över den fiktionaliserade kolonialismen. Men här på bloggen är Alexandriakvartetten nu ett avslutat kapitel.