söndag 14 februari 2010

Alexandriakvartetten - på väg

Bokens centrala tema är ett studium av den moderna kärleken.

så beskriver Lawrence Durrell själv Alexandriakvartetten (1957-60), romansviten som jag nu läst 3/4 av. De tre första delarna, Justine, Balthazar, Mountolive, gestaltar rummet ur olika individers perspektiv. Romanerna är inte förlängningar av varandra utan skildrar samma händelseförlopp. Alexandria är staden, huvudpersonen, som framträder mycket levande för mig som läsare. Här blandas språk, religioner och kulturer. Här möts vid tiden för andra världskriget några människor av olika ursprung.

Författaren skildrar kärleken i olika skepnader - mellan älskande, mellan föräldrar och barn, till den ouppnåeliga men också till de idéer man tror på. Men kärleken är varken säker eller beständig. Det som ser ut att vara på ett visst sätt vänder i nästa ögonblick till att vara ett tecken på något annat. Kärleken har en roll i det politiska spel som äger rum, den kanske till och med är ett vapen.

Vissa avsnitt av boken läser jag på bussen på väg till eller från jobbet. En del stycken får mig att tänka att en eventuell läsare över min axel skulle tro jag läste en banal kärleksroman. Passionen och den fysiska kärleken får ta rum men Durrell skapar genom sitt språk och iakttagelser något betydligt mer avancerat och intressant. Och vid sidan av kärleken och passionen är det en studie av döden som på olika sätt träder in i människornas liv. Hur och varför är även det osäkert för de olika personerna.

Centralt är även författarens experimenterande med subjekt och objekt, där både berättarröster och perspektiv alltså byts. Den som är jaget i ett sammanhang är i historiens utkant i ett annat. Det jag som inleder romansviten är inte det centrum han i förstone tycktes vara. Romanen väcker tankar om hur lite vi känner till om vår egen roll i tillvaron. Genom att se livet från sidan skymtar en annan verklighet som skiljer sig från den såsom vi annars ser den.

Någonstans i erfarenhetens hjärta finns det en ordning och ett sammanhang som vi kanske skulle upptäcka om vi vore uppmärksamma nog, kärleksfulla nog eller tåliga nog. Kommer tiden att räcka till? (Justine)

Jag tänker på berättelserna som transparenta blad med överlappande mönster, genom att lägga dessa på varandra tonar nya konturer fram. Berättelsen så som jag trodde den var sann vrids, nya fakta läggs till, andra röster träder fram. Det som händer är inte vad det synes vara, eller något mer. Det individuella övergår till att vara det kollektiva. Större syften tonar fram bakom personernas olika ageranden.

När jag ser tillbaka på mina anteckningar här kommer jag troligen undra vad böckerna egentligen handlade om. Romanen är svår att sammanfatta eftersom den spretar kring sig själv, sträcker sig bortom det redan sagda; innehållet skiftar hela tiden. Det som är sanning i en bok blir något helt annat i nästa och i nästa. Det jag vill minnas från dessa tre böcker är den komplext komponerade historien, de livgivande perspektivbytena. Minnas vill jag också språket - till en början snårigt sedan allt vackrare inför mina ögon.

Del fyra, Clea, ska vara en del där tiden sträcks ut. Där kanske förklaringar ges. Med stor förväntan går jag nu in i den. Fortsätter färden längs Grande Corniche och det som är ett av mina största läsprojekt.


Här får man en bild av handlingen.

10 kommentarer:

  1. Jag får jättelust att läsa kvartetten efter din beskrivning! Jag har hört talas om romanerna förut men visste i stort sett ingenting om dem.

    SvaraRadera
  2. Så roligt! Jag var rädd att inlägget blev helt obegripligt.. det är romaner svåra att fånga.

    SvaraRadera
  3. Ju mer jag läser om den här kvartetten hos dig, desto mer intresserad blir jag! Du skriver väldigt bra om den. Jag hade helt fel uppfattning om vad Alexandriakvartetten var för litteratur innan jag läste dina poster. Tack för det!

    SvaraRadera
  4. Jenny B, jag blir så nyfiken på vad du tänkt om Alexandriakvart tidigare för även min bild av den har ändrats genom läsningen. Tänkte mig historien som ngt mycket enklare. Kanske som ett drama bara mellan de fyra personer som gett böckerna dess namn.
    Nu har jag börjar på den avslutande delen som direkt tar vid där de tre andra slutade.
    Roligt du gillade det du läste här, det värmer!

    SvaraRadera
  5. Jag skäms nästan att säga det, men jag hade fått för mig att det var en bok i stil med Dumskallarnas sammansvärjning, fast inte alls rolig utan styltig. Glöm det! Bygones.

    SvaraRadera
  6. Åh så intressesant, jag kände i princip bara till titeln innan. Nu är jag lässugen :-)

    SvaraRadera
  7. Den som vill gå vidare kan sedan ta itu med Naguib Mahfouz' roman "Miramar", som är ett slags replik på kvartetten, skriven med samma upplägg men i betydligt mindre format, där han korrigerar Durrells synnerligen koloniala perspektiv på Alexandria...

    SvaraRadera
  8. Tack, Johannes för perspektivet du lyfter in! Tankarna som surrar kring Alexandriakvartetten är så många och svåra att fånga. Du har förstås helt rätt om böckerna, även om det inte gör dem mindre intressanta...

    Lyran, lycka till m läsningen ;-)

    Jenny B.. fast det finns en sammansvärjning i boken men där upphör antagligen likheten..

    SvaraRadera
  9. Fint skrivet. Läste kvartetten som ung men tänker nu läsa om den. Detta efter att ha läst Håkan Anderssons fyra böcker Breven, Om en ensamstående herre, Den vita muren, Ansatsernas bok. Påminner i sin uppbyggnad om Durrell. En hyllning till litteraturen och konsten.

    SvaraRadera
  10. Tack Moranda, för din kommentar! Jag är själv nyfiken på Anderssons böcker och träffade på Breven under läsningen av Durrell, den står i bokhyllan.

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!