Starkt Sydafrikanskt

Den här fantastiska romanen har tagit lång tid för mig att läsa. Det beror tror jag på dess smärtsamma kraft, som kräver något mer än trötta efter-jobbet-timmar. Den kräver koncentrerad lästid.

Det här är, tänker jag, litteratur när den är som mest på allvar. När den tror på sin styrka i språk, stil och innehåll. När författaren vill något mer än att berätta en god historia, vill krypa under skinnet på läsaren med det mer eller mindre påtagligt obehagliga. Det är en genomträngande, inträngande skildring av en relation mellan två människor som binder dem hårt vid varandra med omväxlande roller, i ständigt beroende, på vilket sätt uppdagas sakta för läsaren under de dryga 700 sidor Marlene van Niekerk använder. Och hon använder dem mästerligt, här finns inte ett uns av pladdrighet, inte det minsta utrymme i onödan. Kanske har van Niekerk skrivit romanen som kommer att sälla sig till de odödliga, till klassikerna? Det är en viktig roman om ett förgörande system, om relationer tänjda till bristingsgränsen. Men det är en viktig roman där viktigheten aldrig tar över, det är fulländad litteratur.

Imorgon ska jag lämna tillbaka den försenade boken till glädje för de som väntar på den.

En sydafrikansk pärla

Det visade sig vara med all rätt jag särskilt sett fram emot att läsa Coconut av Kopano Matlwa. Den är en riktig pärla!

I Sydafrika lever två tjejer i övre tonåren nära varandra utan att för den skull känna varandra. Under en dag tar vi del av deras olika rörelser i staden, men också av så mycket mer än det.

Ofilwe å ena sidan kommer från en fin förmögen familj. I sitt sätt att tänka och agera och prata (engelska) är hon vit medan utsidan är svart. Romanens titelor – Coconut – är används nedsättande för att uttrycka detta svart-vita förhållande.

Romanens yttre handling utspelas en söndag då Ofilwe bland annat först besöker kyrkan och sedan Silver Spoon Coffee Shop tillsammans med sina föräldrar. Mellan den pågående handlingen försiggår något annat, får läsaren genom kursiverade avsnitt en fragmentarisk och samtidigt mer fördjupad bild av Ofilwe.

Fikile å andra sidan kommer från fattiga omständigheter. Hon lever i kåkstaden med sin farbror, en släkting som hon är knuten till på ett både obehagligt och sorgligt sätt. Men Fikile vill förändring, hon vill bort från sitt liv och har en plan för hur det ska gå. Denna söndag tar hon tåg och sedan taxi till sin för dagen kaotiska arbetsplats – Silver Spoon Coffee Shop. Även Fikiles liv skildras på flera plan, i lager på lager.

På kaféet Silver Spoon möts Ofilwe och Fikile men de ser bara surt och ner på varandra. Ofilwe den fina rika flickan, Fikile den fattiga arbetande. Det är två olika men ändå så lika världar som hastigt möts. De hade kunnat ställa sig över stoltheten och vara varandras vänner. I en annan värld.

Detta är en stark och insiktsfull historia som litar på att läsaren inte behöver ha klarhet i allting, inte behöver känna tjejerna innan och utan för att få en förståelse för dem. Det är en historia om att inte passa in i en tillvaro där det finns lite acceptans för det förhållningssätt tjejerna står för. Att de båda unga kvinnorna vill något annat, något större och vill bli sedda för de som de är innerst inne, är tydligt. De har drömmar och visioner. Jag hoppas de uppfylls.

Jag är lättad över att tiden för sömn är ute och tänker redan på alla fantastiska saker som kanske kommer att hända idag. Det är alltid spännande att vakna, eftersom det innebär en ny chans till ett liv fyllt av oändliga möjligheter. Sömn är en onödig lyx och jag för det mesta allt jag kan för att slippa sova.

Tankar från andra sidan av Pojken på andra sidan

Ja, vad tyckte jag egentligen om Pojken på andra sidan? Irene Sabatinis roman som kanske orättvist blev katalysator för självkritiska tankar kring rollen som läsare.

Tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Sedan följer läsaren paret ett tiotal år till genom livet.

Författaren kan verkligen fånga läsaren både genom den inledande spänningen (är Ian skyldig eller inte?) och genom att låta Lindiwe möta honom. Jag gillar greppet med att skapa luckor, att författaren undanhåller läsaren hela sanningen för att bit för bit avslöja olika händelser. Samtidigt är det en skildring av ett samhälle i upplösning, där särskilt detta par är utsatt för hot.

Grundtonen tilltalar mig. Men jag önskar författaren sorterat mer. Det är så många aspekter som ska behandlas inom en och samma text. Författaren hade kunnat spara lite på krutet och istället fördjupat vissa delar. Det blir en galen mamma för mycket för historiens bästa.

Så både bra och mindre bra tycker jag om romanen. Men jag blir mer försiktig med att söka saker som inte finns. Omvärderar mina uppskruvade förväntningar och läser texten som text. I en värld som blir alltmer globaliserad, där vi rör oss alltmer, får alltmer lika referensramar borde samtidslitteratur världen över ha alla möjligheter att bli tillgänglig för en stor publik. Vi talar samma "språk" men har olika perspektiv. Det här har jag egentligen aldrig tänk, men; en författare har ingen skyldighet skriva utifrån sitt etniska ursprung, en människa är så mycket mer än det.

Kvinna i mansdominerat land

I mitt land prisas kvinnor som ger upp sin rätt att protestera. Sedan dör de utan något annat att föra vidare till sina döttrar än osjälviskhet; ett pinande arv, som tårar nerför en svedd strupe.

Så tänker Enitan, huvudperson i den prisbelönta nigerianska författaren Sefi Attas roman Allt gott ska komma dig till del (2010). Romanen skildrar Enitans uppväxt och liv i Lagos från 70 till 90-tal. Som barn lär Enitan känna Sheri, grannflickan som öppnar upp för en friare tillvaro. Vänskapen uppskattas inte av Enitans föräldrar, modern som efter en sons död tillbringar all sin tid i kyrkan och fadern, advokaten. Så inträffar det värsta som kan hända och flickorna skiljs åt.

Enitan går i sin fars fotspår, utbildar sig i England till advokat men återvänder hem, till landet hon älskar. Det är ett land präglat av snabba maktskiften och kupper, av otrygghet och en opålitlig infrastruktur men samtidigt av en stolthet och en tro på förändring är möjlig. Enitan söker kärleken och finner den - men ingenting är enkelt. När hennes far blir fängslad för att ha uttryckt sina åsikter alltför högt vaknar Enitans eget engagemang, vilket för in fler starka figurer i berättelsen.

Attas text skildrar skickligt både individen och hennes plats i samhället och samhället som sådant. Att vara modern kvinna är för Enitan svårt att förena med förväntningarna i det manligt styrda samhälle hon lever i. Den traditionella kvinnorollen är svår att frångå, även på det privata planet.

I ett av bokens kanske mer udda men intressanta partier låter författaren Enitan jämföra afrikansk litteratur med böcker av "utländska" författare:

Och dessutom verkade det som om afrikanska författare hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna. Ta harmattan, till exempel. Man visste ju redan: en period från december till januari, damm i ögonen, hosta, kyliga morgnar och fram mot eftermiddagen svettiga armhålor. När jag läste utländska böcker förklarade de aldrig naturliga saker, som snö. Hur den knarrade under skorna, blötte ner ens ansikte så att det blev både varmt och kallt.

Atta själv förklarar också i sin text, både här och på andra ställen. Skrivandes för en publik utöver den afrikanska/nigerianska. Så en viss självkritik spåras i stycket ovanför. Vilken är den tänkta publiken? Samma sak uppstår i viss litteratur utgiven av indiska författare, men skrivna för en mer västerländsk publik. Stycket fortsätter sedan med kritik av den exoticerande bild som ges av Afrika i litteraturen, Afrika som den mörka kontinenten.

Författaren vill säga mycket med sin roman, vill väcka frågor och tankar. Mest nerv har berättelsen i skildringen av Enitans barndom och i skildringen av kampen för ett rättivst samhälle, där människor inte fängslas för sina åsikters skull. Det bestående minnet blir nog det av en engagerande och gripande roman - både om romanens starka kvinnor och om ett samhällssystem på väg mot förändring.

Sefi Atta var där jag inte var, på Bokmässan. Bland annat hos Pocketblogg finns en rapport från ett seminarium med författaren.

Det finns ju en del andra nyare romaner från Nigeria som också översatts till svenska som även de bjudit på starka läsupplevelser. Abigails liv och En halv gul sol till exempel.

"Om hösten när det är riktigt tyst i skogen kan man höra nästa vårs gökar gala"

Så mycket tänkt har det kanske inte blivit under tankepausen men efter för många långa arbetsdagar hittar jag tillbaka till mig själv. Så denna förlängda oplanerade helg känns väldigt välgörande.

På förmiddagen var jag "på stan" - dels för att förse garderoben med något nytt - och dels för att byta kakboken som ingick i tantkittet. Boken finns nämligen redan hemma i hyllan (den är makens...). Så uppdraget var att hitta något som lever upp till tantepitetet - jag hoppas vännerna godkänner en "damroman"? Med hem följde Spill av Sigrid Combüchen. (Eftersom jag lånar de flesta böcker jag läser är jag inte så ofta i bokhandeln, så jag är väl en av de som bidrar till att där ser ut som det gör? Till att boken fått en allt mindre framträdande plats. Fast idag tänkte jag mer på de som arbetar i bokhandeln än på själva butiken. På hur det känns att som kanske jättebokintresserad bokandelsmedarbetare bli tvungen att kränga annat istället. För att affären ändrar inriktning. Tänker på biblioteken vars innehåll kanske förblir detsamma men förpackas annorlunda, hur det kommer att kännas när e-boken verkligen blir Boken och den mellan pärmar bundna blir något kuriöst. Om det nu blir.)

I skrivande stund velar jag mellan att läsa klart Petina Gappahs noveller i Sorgesång för Easterly eller att direkt börja med den nyköpta.

Gappah från Zimbabwe blev jag tipsad om av en kollega. Den känns väldigt aktuell nu efter bokmässan, där Gappah var men inte jag. Igår satt jag en stund framför tv:n och såg intressanta samtal från mässan. Marika Grieshel var samtalsledare för ett par av dem och vilken bra sådan hon var! Påläst, initierad och fördjupande.

Ett av samtalen var det mellan bla Richard Dowden som skrivit om Afrika och Nurrudin Farah. Det väckte en del tankar kring vem som äger "frågan Afrika". Vem som "har rätt" att uttala sig, rätt att beskriva. Ibland kanske den journalistiska förenklingen behövs för att väcka ett intresse, för att bringa åtminstone en skenbar ordning i komplicerade förhållanden. Jag ser i alla fall fram emot att läsa Dowdens Afrika : Framtidens kontinent.

Afrika-temat har satt sin prägel på böckerna jag reserverat i biblioteket - Coconut, Pojken från andra sidan, Atlantens mage och så Afrika av Dowden. Fast på listan finns också Lindgrens Minnen (eller kanske mer O-minnen?) Och hemma väntar fortfarande Nostalgia och som alltid Förbländningen förutom de som nämndes överst i inlägget.

Och på torsdag fylls väl läslistan på med årets Nobelpristagare?

Rubriken är förstås inte min utan av Eeva Kilpi.

Sällan har jag läst en bok så smärtsam som

Abigails liv av Chris Abani. Smärtsam i sin hopplöshet och i sitt mörker. Abigail är ung kvinna i Nigeria. Hennes mor dör i barnsäng och fadern låter barnet ärva moderns namn, Abigail. Ett motiv från P O Enquists Ett annat liv känns igen. Det som handlar om hur P O ärver broderns namn, tror sig vara den döde brodern. Abigail ser ingen tydlig gräns till modern, känner inget tydligt eget jag. Abigail är fascinerad av kartor, av att upprätta gränser. Men där Mukunda i romanen omskriven här nedan hade kartan i sin hands linjer skapar Abigail den på sin kropp med hjälp av nålar, cigaretter etc. Hon märker sig själv, ristar linjerna på kroppen, fångar in sig själv.

Abigail hämtas av Peter, hennes kusins man, till London. En tid innan avfärd finner hon sin far hängd, han har tagit sitt liv. Istället för att få ett bättre liv, som hennes far utlovat, hamnar Abigail i helvetet. Ett helvete bestående av upprepade övergrepp av Peter och andra män. Hon förnedras på de mest hemska sätt. Men Abigail som har sin mors styrka begår den värsta hämnden.

Boken berättas i ett då och ett nu. DÅ skildrar det som hänt. NU ger Abigails tankar där hon är just nu, vid kanten av Themsen.

I DN:s summering av årets bästa böcker skriver Stefan Helgesson, som för övrigt var den som fick mig nyfiken på romanen genom den föreläsning jag lyssnade på i höstas:

För att nigerianen Chris Abani avlyssnar den unge Abigails misär, längtan och lust med sådan ömsinthet. Översättaren Roy Isaksson jämför med Marguerite Duras. Det är träffande.

Och jag instämmer, det är ett inkännande porträtt på flera sätt. Men det är en ömsinhet kantad av en så stor smärta att jag är lättad när romanen tar slut, är glad åt att den är kort. Vid avslutad läsning vet jag att jag varit med om något viktigt, men något ytterst tragiskt. Jag har varit på botten med Abigail.

Och det här var hennes längtans skepnad:
Att vara en vit fågel som slog med sina vingar mot natten. Slog tills detta var allt. Att vara. Ändå inte fågeln. Eller natten. Eller luften. Eller vingslagen.
Att vara en vit fågel.

Tambu är 13 år

och bor i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Om henne berättar Tsitsi Dangarembga i romanen Rotlös som jag läste ut för ett par dagar sedan. Dangarembga berättar, med vissa självbiografiska inslag, om Tambu - en flicka som växer upp i en fattig by. Hon får tidigt känna på livets orättvisor. Eftersom hon är flicka har hon inga förutsättningar för att få studera, till skillnad från brodern som betraktas som ett läshuvud och skickas till missionsskolan där de bådas farbror är rektor. Brodern är inte någon ödmjuk student utan på ett barns vis en egoist som sätter käppar i hjulet för Tambus kamp för ett bättre liv.

Men så dör brodern hastigt och som äldsta barnet i familjen, som inte har fler söner, får Tambu ta broderns plats i skolan. Och hon visar sig vara den verkliga studiebegåvningen. Till moderns stora sorg lämnar hon byn och bosätter sig hos farbrodern med familj. Här finns den introverta och ständigt funderande kusinen som för in självsvält som ett lite oväntat tema i romanen. Det är inget jag förknippar med afrikanskt 60-tal. Här finns även farbrodern, en man som betraktas som släktens överhuvud och som försörjer fler än Tambu. Bakom generositeten finns en hårdhet som främst går ut över hans familj. Fastern utgör, genom att vara välutbildad, en förebild för Tambu. Tambu brottas mellan att å ena sidan vara starkt präglad av traditionen med uppväxten i en miljö med starka familjeband och å andra sidan detta mer västerländskt präglade levnadssätt. Det nya livet är inte bara är materiellt annorlunda då där finns rinnande vatten etc utan också andligt, psykiskt annorlunda. Tambu söker förhållningssätt till båda livsformerna.

I inlägget innan skrev jag att romanen får mig att tänka på Moa Martinsons böcker om Mia, den trilogi som inleds med Mor gifter sig. Den uppfattningen håller i sig. Martinsons böcker läste jag för kanske 15-16 år sedan men de finns kvar i hjärtat. Likheten med Martinson kommer främst av den insiktsfullhet och klokhet med vilka författaren gestaltar Tambu. Samma kärlek till karaktären finns hos de båda författarna. Båda skriver om flickor nära dem själva, även om det inte är direkta självbiografier. Tambus kamp för ett nytt liv, för att slippa kämpa för att leva, kommer jag kanske att bära med mig lika länge som Mias.

Är det en slump

att jag just nu valt att läsa Winnie Mandelas klagan av Njabulo S Ndebele? Författaren ger röst åt fyra sydafrikanska kvinnor som väntar. De väntar på sina män som av någon anledning lämnat dem - för att studera, leva i exil, jobba, vara otrogen etc. Deras väntan är obestämd, kanske kommer männen tillbaka kanske inte. Det författaren beskriver är en situation som känns igen av många kvinnor i just Sydafrika. De olika kvinnorna vävs samman, möts och som på lek börjar de samtala, skriva brev och relatera till en annan väntande kvinna, Winnie Mandela.

På fredag blir jag en väntande kvinna men min make har en tur och retur biljett - om inget oförutsett inträffar återkommer han i tid från sin långa konferensresa. Hermia tröstar sig och underhåller sig med litteratur från kontinenten Afrika under tiden. Med Yvonne Veras Under tungan, Chinua Achebes Allt går sönder och Tsitsi Dangarembgas Rotlös. Men till helgen väntar ett gäng indiska noveller, kanske inför en kommande bokcirkel? Det ser ut att bli fina läsveckor under makens frånvaro.

Men jag är fortfarande i den sydafrikanska bokvärlden, det är lite kvar att läsa i boken jag håller på. Jag överraskas av dess friskhet, över författarens val av tema och karaktärer. Det känns fräscht och lite fräckt på ett väldigt läsvänligt sätt.

"Nattens inre"

av Léonora Miano är en grym och gripande läsupplevelse. Miano skildrar ett fiktivt afrikanskt land, Mboasu, och en by som under en natt utsätts för ett fasansfullt övergrepp. Till byn har romanens huvudperson Ayané nyss återkommit från sina studier i Frankrike för att ta farväl av sin mor som ligger för döden.

Det är ett genialt drag av författaren tycker jag att låta Ayané, vars själ hunnit präglas av det västerländska sättet att leva, låna sina ögon till läsaren. Genom hennes blick upplever vi bymentaliteten både före och efter det fasansfulla. Rollerna i byn är snäva, vad män och kvinnor tillåts göra regleras av normer och traditioner fast förankrade. Att bryta mot dessa såsom Ayanés föräldrar gjort straffas genom utanförskap, de hålls utanför klanens samhörighet. I sitt sätt att berätta lyfts olikheter mellan det afrikanska och det västerländska sättet att tänka fram. Det ger intressanta perspektiv vid sidan av den hemska berättelsen.

Efter att i flera dagar kretsat runt byn intar rebellerna den och sätter de boende där i skräck vilket väcker tankar om skam och skuld. Hur långt kan man gå för att rädda sitt eget liv? Långt ska det visa sig, vilket är svårt för Ayané att acceptera. Det handlar om ett sätt att leva där man inte föreställer sig en framtid, inte gör sig några planer "Livet var bara något man bar med sig och dagligen måste uthärda". I ett sådant liv är alla grymheter möjliga, även de icke tillåtna. Ayané försöker förstå, men hur förstår man de grymheter som människor utsätter varandra för?

Jag funderar över Mianos val att skapa ett land, att inte placera händelserna i ett verkligt land. Kanske handlar det om att inte komma för nära, inte bli för farlig? För det är svårt se hennes historia som helt fiktiv. Jag tänker "detta händer" inte förr i tiden utan nu, mitt i vår samtid. Kanske är det, tänker jag , fel att läsa Mianos roman som en möjlig bild av ett Afrika i dag? Vad händer med respekten för författarens skapande om jag som läsare envisas med att läsa in något sant och riktitgt i det som är en kreativ produkt?

Nattens inre är välskriven och jag läser med andan i halsen och tårar i ögonfransarna.

Det är mycket

litteratur just nu. Det är böcker som ska läsas, författare som belönas, föreläsningar att visitera och författare att lyssna på...

1.
Gårdagen innehöll, förutom Gunilla Kindstrand och nobelpris, en föreläsning. Stefan Helgesson, litteraturvetare vid Uppsala universitet, berättade om afrikansk litteratur. Det var en intressant föreläsning som förstås inte går att omsätta i ett blogginlägg. Men ändock, något från den väljer jag att förmedla här för den som är intresserad:

Det ges just nu ut mycket litteratur skriven av afrikanska författare men väldigt lite av den når ut. Det är få som läser och intresserar sig för skönlitteratur. Det finns fler böcker än det finns läsare. Men nu är en bra tid för afrikanska författare, Stefan ger exempel på ett flertal som under senaste året mottagit flera litterära priser, även utanför den afrikanska arenan. Det visar att den afrikanska litteraturen absolut är gångbar i andra delar av världen, ett exempel är nigerianska Adichies En halv gul sol. Vanligt är dock att afrikanska författare skriver och lever i exil, i England eller USA. I merparten av de afrikanska länderna saknas kapitalstarka förlag samt, som nämnts, läsare. Ett sätt för en författare att komma fram är att delta och vinna en novelltävling för att därefter publiceras i romanform. Idag är det främst romaner som skrivs, mindre poesi och dramatik.

För tidigare afrikanska författare har ett vanligt förekommande tema varit att skildra kolonialismen - dramat mellan kolonisatörer och afrikaner. Allt går sönder av Achebe är ett exempel på en sådan roman, denna är jag för övrigt redan väldigt nyfiken på. Stefan beskriver hans stil som avskalad vilket inspirerat andra afrikanska författare. Achebe vill återupprätta afrikaners självkänsla både inför sig själv och inför kolonisatörerna.

När det gäller den moderna afrikanska litteraturen ser tematiken annorlunda ut. Stefan urskiljer tre olika teman som återkommer:

- Krig - inbördeskonflikter
Man skildrar en lokal och regional problematik, men skriver inte längre om kolonialtiden.
Ett par exempel på författare är:
Adichie som i En halv gul sol skriver om biafrakrisen i Nigeria.
Couto som i Sömngångarland behandlar inbördeskrig i Mocambique.

- Urbanitet - stadsliv
Det finns generellt en lantlig bild av Afrika men större delen av dagens afrikaner lever enligt Stefan i städer. Men i städer utan tillväxt. Exempel på författare som skildrar stadsmiljöer och livet i staden är:
Abani som i Graceland, vilket verkar vara en väldigt bra roman att döma av beskrivningen, skriver om en pojkes liv i Lagos.
Om Lagos skriver även Helon Habila i I väntan på en ängel (en bok jag avslutade ungefär kommen till mitten... måste återuppta läsningen)
I Snabbköpet rastlös skildrar Vladislavic Johannesburg.

- Unga kvinnor
Många kvinnliga författare har kommit fram men manliga författare skriver också om kvinnor. Man har frångått en traditionell syn på kvinnan som ofta idealiserades.
Ett par exempel på författare är:
Återigen - Adichie
Matlwa som i Coconut skriver om svart ung kvinna som växt upp i medelklass vilket leder till en identitetskris. "Coconut" är ett ord som beskriver hur en människa kan vara brun på utsidan men vit på insidan. Just detta är en problematik om tas upp i Afrika.
Abani som skriver med en "könsöverskridande ömsinthet", enligt Stefan. Detta är också ett nytt spår i afrikansk litteratur.

Hoppas jag lyckats förmedla något läsbart.

2.
På tisdagskvällen hörde jag Ashk Dahlén föreläsa om persisk litteratur. Mina anteckningar därifrån är dock alltför opålitliga för att användas - detta beror inte det minsta på föreläsningen utan på att jag i egenskap av arrangör var ungefär lika fokuserad på hur publiken såg ut att ta till sig föreläsningen som jag var på Ashk. Inte odelat uppmärksam med andra ord.

Kommande föreläsningar handlar om latinamerikansk, indisk och arabisk litteratur och är alltså öppna för allmänheten. Det är dock inte oproblematiskt att klumpa ihop författare för att de skriver på samma språk, är från samma kontinent. Kanske vill man som författare inte bli till en representant för ett land, för ett språk? Samma sak gör vi dock med svensk och västerländsk litteratur. Och jag har svårt att finna ett annat sätt, en annan öppning för att skaffa sig ett mindre eurocentriskt och västerländskt perspektiv. Detta är en början.

I morgon blir dock perspektivet svenskt igen (men kanske med afrikanska utblickar?) då Johanna Nilsson gästar mitt bibliotek.

3.
Idag har jag, efter helgens arbete, en ledig dag. Ägnar några minuter åt att bläddra i nyaste numret av Biblioteksbladet som dimper ned på hallmattan. Och där, minsann, handlar en hel sida om bland annat ovan nämnda föreläsningar. Lyser upp av stolthet!

Han vill dem ont

tänker jag om författarens relation till figurerna i Yacoubians hus. Efter en uppstart som känns trög, eller om det är min egen okoncentration och författarens parenteser som skapar tröghetskänslan och inte författaren själv, tar berättelsen fart. Vi följer några av hyresgästerna i ett hus, byggt i europeisk stil, i Kairo . Människorna som bor där är av olika samhällsklass - de som befinner sig i botten bor i toppen, i de små plåtskjulen på taket. Det är en snirklig historia om människor vars liv delvis flätas samman.

En del levnadsöden bereds mer plats än andra, även om jag saknar något slags fördjupning av författaren. Det är mycket som händer men vi får bara se små glimtar, enstaka sidor hos de som skildras - det blir lite för ytligt, inte så genomgripande. Ett ord som följer mig när jag läser Alaa al-Aswanys roman är begär. Begär är något som förenar de personer som skildras men det ser olika ut; det handlar om begäret efter pengar, efter upprättelse, efter hämnd, efter sex etc. Det fungerar som en inte okomplicerad drivkraft och ger karaktärerna ganska cyniska drag. Här möter vi kvinnan som upptäckt sätt att tjäna extra pengar på att spela på sin kvinnlighet, vi möter hennes pojkvän som avspisas från att bli polis och istället söker sig till strängt islamistiska kretsar med syftet att utverka hämnd, vi möter mannen som tar sig en andra fru satsar på politik och stora affärer etc. Det är en roman som i sitt hemland provocerat genom att skildra homosexuell kärlek och genom att överhuvudtaget skriva öppet om sexualitet, både mäns och kvinnors.

Och så var det det här med det onda. Flera av de människor författaren skriver om väcks brutalt mitt i natten för att föras bort av människor som vill dem illa. De misshandlas eller skadas på annat sätt. Jag kan alldeles för lite om Egyptisk samtid för att veta om detta hör till vardagslivet eller om författaren helt enkelt valt att beskriva några hårt prövade människor. Det blir dock lite för mycket av det onda, alltså sett utifrån att det är en skönlitterär roman jag läser. Istället för att jag känner med personerna ser jag mönster som upprepar sig i berättelsen - jag väntar på katastrofer. Naturligtvis kan det vara min egen okunskap om förhållandena i Egypten som gör att min läsning inte riktigt håller måttet.

På ett annat och mer genomtänkt sätt skriver Expressens bokbloggare om romanen.

En lång lunch hemma

en dag som avslutas med kvällspass på biblioteket är inte helt fel. Läsningen av Rachel Zadoks Sommarsquash tokolosh! hann också avslutas. Jag känner mig så nöjd med boken, jag kan inte uttrycka det på annat vis.

På ett enkelt men inte förenklat sätt berättas om Faith som växer upp med sin mor och far i Sydafrika. Faiths och moderns samvaro har alltid präglats av de hemskaste berättelser om älvor, elaka varelser där tokoloshen är en. Detta präglar Faith och hennes verklighetsuppfattning. När hon är i sjuårs åldern lämnar fadern familjen för en annan kvinna - hennes mor går in i mörkret till egen världsfrånvänd värld. Till hemmet kommer Nomsa för att ta hand om Faith mellan dem växer en ganska varm relation fram. Men hemska saker händer.

Femton år passerar och vi möter återigen Faith, nu bosatt i Johannesburg, som nåtts av beskedet att hennes mor avlidit. Vem var hennes mor, egentligen? Vad hände med hennes far? Och vem är Faith? Frågorna leder till ett sökande i det förflutna, ett sökande kantat av skuggor och varelser från det förgångna.

Jag slukades totalt av berättelsen som är så finkänsligt framförd, så följsam. Jag tycker mycket om författarens förmåga att förena djup med enkelhet, att använda ett (på svenska) poetiskt språk som känns så helt igenom rätt för texten och historien. Intressant var det också, efter läsningen av Lessings Martha, att återkomma till Sydafrika.


Back to business....

För några år sedan

läste jag Det femte barnet och Ben, ute i världen av Doris Lessing. Om jag inte hade läst om romanen Martha hos Jenny B hade det nog dröjt ytterligare en obestämd tid innan jag på nytt läst något av författaren. Men det jag läste om boken var oemotståndligt.

Jag instämmer i Jenny B:s hyllning av Lessings stora roman. Detta är fantastisk litteratur! Första romanen av fem om Martha tar oss med till farmen där huvudpersonen växer upp omgiven av sina föräldrar och några grannar. När det blivit sent 30-tal skaffar sig Martha en anställning och rum i stan. Här dras hon in i ett ganska vilt leverne i olika gäng, där alkohol är en viktig beståndsdel.

På ett inträngande sätt skildrar Lessing Martha och hennes känsloliv. På ett fint och närgånget sätt skildras Marthas både inre och yttre skeenden. Det finns ofta en diskrepans mellan vad hon vill göra, vad hon gör och vad hon tänker. När hon vill sitta med sina böcker, hon är bokberoende och kunskapstörstande, ägnar hon sig åt att hänga på sportklubben. I tanken är hon ofta någon annanstans än där hon egentligen är.

Med en antropologisk skärpa beskriver Lessing både de sociala normer och relationer som finns mellan människorna i Marthas hemmiljö men framförallt i stadsmiljön. Det handlar dels om förhållandet mellan tjänare och herre men också om det mellan ungdomarna. Där finns regler upprättade för vad man får och inte får göra. Med vilka man får umgås och i vilka former. Lessing låter Martha genomskåda det hon ser - ibland känns det som att den värld Martha betraktar är helt transparent för henne. Ändå agerar hon ofta mot sin egen vilja.

Romanen är ett kvinnoporträtt men lika mycket ett porträtt av ett land och om en ny tid i skuggan av det annalkande kriget. Jag ser fram emot att så småningom ta del av de andra böckerna om Martha.

Shaken and Stirred

Jag minns inte när jag senast läste något som berörde mig så starkt. Något som samtidigt är så fulländat - i berättarteknik, personskildring, språk. Chimamanda Ngozi Adichie balanserar elegant det enkelt berättade med det djupsinnigt tänkta i En halv gul sol. Jag har läst en viktig bok. Jag har varit helt uppslukad. Jag är omtumlad.

Det är en grym historia, skickligt genomförd som berättas. Tvillingarna, som tillsammans med sina män och tjänare, befinner sig i romanens centrum lever medelklassigt akademikerliv. Något rör sig dock under ytan, i handlingen finns luckor som undan för undan fylls i. Det handlar om det privata livet. Livet som inte skiljer sig så mycket från ditt och mitt. Vi älskar, diskuterar, förtvivlar, oroas, gläds - lever med andra ord. Och jag tänker att det är möjligheten till identifikation som gör berättelsen så drabbande. För inbördeskriget bryter in och bryter av alla människors liv. En kamp uppstår för att bevara värdigheten, men också för att skapa värde. För sig själv och för andra. All sorts bekvämlighet slås bokstavligt i spillror, granater haglar och flygattacker skapar kaos. Livet handlar plötsligt mer om att överleva än att leva. Livet handlar alltmer om döden.

Jag har läst om romanen både här och där och säkert på flera ställen. Ofta blir jag skeptisk gentemot sådant som tokhyllas. Men jag instämmer i varje liten hyllningsfras. Jag instämmer i citaten som finns på pocketboken saxade ur recensioner. Romanen är ett mästerverk.

En sidosak jag gillar riktigt mycket är också att det i romanen finns ord insprängda på igbo, som personerna talar. Ett ord som används kärleksfullt och ofta som tilltal mellan de älskande är nkem - min egen.

Bilden på boken lånar jag utan dåligt samvete från Bonniers förlag.