Åk inte med Spökbussen

E L Doctorows Ragtime blev ju en stor förälskelse, därför var förväntningarna väldigt höga när jag började läsa Spökbussen som är en senare bok av författaren. Men nu när det är ca 40 sidor kvar är jag redo att ge upp. Efter Ragtimes klara vatten känns Spökbussen som ett bad i gyttja. Historien om den försvunne skribenten, om hur han fått syn på sin döde far på gatan - och sökandet efter båda dessa engagerar mig inte det minsta. Och jag kan inte gå med på att jag-berättaren, som är en tidningsredaktör som tagit upp jakten på den försvunne, verkligen uttrycker sig så omständligt som i boken.

"Jag vill gärna bevara kronologin i saker och ting men samtidigt göra deras mönster fattbart, vilket innebär att bryta kronologin. När allt kommer omkring är det ingen skillnad på att leva i en sorts dagligt krypande genom kaos, där ingen hierarki härskar över ens tankar men en skränig jämlikhet råder mellan dem, och att i förväg känna till hela den allomfattande ordning... som gör berättandet... suspekt."

Det är en berättarröst utan snits eller sting, och så ständigt dessa punkter... som inte tillför texten något. Berättelsen kompenseras inte av att det utspelas i New York, eller av att den historiska miljön 1870-tal bjuder på en del fina korn.
Det är inte ofta det händer men nu slutar jag i förtid, på sidan 222 av 266. Och hoppas jag inte missar något intressant, fast i detta fall tror jag inte "bättre sent än aldrig" räcker.
Nej, nu ska jag läsa något annat. Bättre.

Vintagefynd

I Gävle finns inget antikvariat längre, bortsett från t ex Myrornas (en gång i alla fall färgsorterade) utbud. Därför passar jag ibland på att strosa i andra städer.

*

Alldeles i början av året var jag för första gången och äntligen till Bokcafé Pilgatan i Umeå. Här samsas, som namnet talar om, ett kafé med böcker - nya och begagnade i två separata affärsdelar, dessutom finns här fina saker som har med böcker att göra. Det var lugnt när jag var där, men jag förstår av deras program att det kan gå lite vildare till. Där var en trevlig stämning att strosa runt i.

Här hittar jag

Familjen H*** av Fredrika Bremer som jag har läst förut, fast det är länge sedan. Den tänker jag på ibland, och det är kanske snart dags för omläsning. Den andra boken känns som ett riktigt vintagefynd, om man nu kan säga så om böcker. Den är en del i en serie för författarintervjuer från The Paris Review och i Writers at Work kan man ta del av hur bl a E M Forster, Truman Capote och Francoise Sagan tänker om sitt skrivande.1959 tror jag att den är ifrån.

*

Mellan filmerna på festivalen i Göteborg utforskades antikvariaten i stadsdelen Haga. På ett, riktigt välsorterat ställe, fastnade jag framför pocketavdelningen och kom sedan ut med

Två av dem tror jag hade ställt sig där just för mig - James Joyce Ett porträtt av författaren som ung som jag suktat efter att läsa som en kickoff inför det större verket och så Fladdermössens by av Dario Fo, som också är en författare som funnits i mina tankar ett tag. Den tredje följde med av bara farten, eftersom jag minns den var bra, Milan Kunderas Skämtet.

*

Här uppstår den serendipity-effekt som gått förlorad bland den fysiska bokhandelns förutsägbara travar, men som tack och lov fortfarande går att få på biblioteket.

Hoppsan

I drömmen

I verkligheten

Fast mitt ämne är lyckligtvis lite mjukare än Lisas. Glömde dock i min romantiserade bild av heltidsstudier att tiden och orken för läsning av annat än kurslitteratur blir ytterst begränsad.

Bilderna härifrån.

Berusad av våren?

”Vår, vår! Som en galen trollkarl som slänger upp sidendukar och färggranna trasor ur sin väska frambragte jorden gul och vit krokus och därefter rävdruva, forsythia blommande på bar kvist, svärdsliljeblad, äppelblom i skärt och vitt och grönt, tung syren och påsklilja. Morfar stod på gården och applåderade. Det kom en vind och blåste en skur av små virriga spermatozoliknande gröna knoppar från lönnarna. De fastnade i hans glesa grå hår. Han skakade förtjust på huvudet i en känsla av att ha blivit bekransad. Glättiga sprittningar bemäktigade sig honom och han sträckte ut benet till en gammalmansjigg, tappade balansen och slant på klacken så att han blev sittande på marken. På så sätt spräckte han bäckenet och gick in i en period av avtagande hälsa som han aldrig skulle repa sig efter. Men våren var glädjefylld, och till och med i smärtan hade han ett leende på läpparna.”

ur Ragtime av E L Doctorow

Vilken bok! Ragtime

Pojken samlade på allt som kastats bort. Han inhämtade sin bildning på ett individualistiskt sätt och levde ett fullständigt hemligt intellektuellt liv. Han hade sina ögon på fars arktiska dagböcker men ville inte försöka läsa dem förrän far eventuellt inte längre brydde sig om dem. Han levde i känslan att det var genom det sätt på vilket en sak försummades som man kunde uppfatta dess betydelse.

Ragtime (1975) är ett prisma med fler sidor än jag kan räkna, alla av samma stora betydelse. Ibland i ljus, ibland i skugga. Ragtime är en roman som vrider sig runt, runt, och skildrar ämnen och personser så intressanta. Medan en annan författare nog behövt ett helt liv eller 1000 sidor för att berätta denna komplexa historia om barn och vuxna, syskon, revolutioner, lycka och förtvivlan, raskomplikationer, underklass och überklass som på olika sätt tar plats i New York under 1900-talets början, behöver E L Doctorow knappa 250 sidor. Berättaren är ett osynligt, outtalat jag, väl pojken och runt honom vävs en berättelse, med en inneboende vacker struktur och där fler än en välkänd person får låna ut sig själv. 

Houdini inledde sin europeiska turné på Hansateatern i Hamburg. Publiken var entusiastisk. Tidningarna gav honom stort utrymme. Han hade aldrig känt sig så otillfredsställd. Han undrade varför han hade ägnat sitt liv åt själlös underhållning.

Jag läser Ragtime med stor koncentration, andäktigt, och ryser av välbehag. Och igår började jag nyfiket på en annan bok av författaren – Spökbussen tillkommen nästan 20 år efter den nyss lästa. 

It's ragtime

Helt enkelt med anledning av boken jag läser.

Bok & matiné

Hjärtdagen till ära har jag tagit ledigt från studierna för att bland annat ägna mig åt en bok som jag hittat till via Snowflakes in rain. I bloggen fanns för ett tag sedan nämligen en länk till en sida där man kan söka bland bästsäljarlistor från New York Times för specifika dagar, t ex sin födelsedag. Författaren som låg överst på den skönlitterära listan en tidig vecka i september 1975 när jag först tittade ut i världen väckte min nyfikenhet. Därför läser jag  nu

Ragtime (1975) av E.L. Doctorow som i ett rasande tempo skildrar New York vid, just nu, 1900-talets början. Jo, men det här kan bli riktigt bra. Författaren är, läser jag, 81 år nu. Har du kanske läst Ragtime eller något annat av honom?

Efter en stunds ytterligare läsning väntar en sak jag verkligen planerat att göra under de månader jag är tjänstledig - att se några av de svenska matinéfilmer som Svt visar. Idag är det passande nog den här

Hoppas du också har en fin alla hjärtans dag, ensam eller i sällskap.

Don't be a stranger to Stranger

I nummer 45 sitter en ung mann akkurat nå og tegner kjaeresten sin i helfigur med kullstift. Om mange år vil han finne igjen tegningen når han flytter, og uten å tenke over det fil han ta opp den mot fjeset, som om lukten av henne fremdeles skulle sitte igjen i papiret.

En del litterära upplevelser är nära förknippade med platsen för läsningen. Så minns jag exakt vad jag läste på stranden i grekiska Zakhyntos för snart tio år sedan, jag vet precis vad jag läste under resan i Västindien eller på det lilla kaféet i Wien - och det jag läste bär med sig minnet av omgivningen. Simon Strangers roman Mnem (2008) har med sig atmosfären från Litteraturhuset i Oslo, för det var där jag började läsa den.

Mnem handlar i sig själv också mycket om platsen, om den fiktiva staden Nem som ligger någonstans i Nordeuropa. Dit kommer Peter som fått i uppdrag att skriva en bok om stadens historia. Bakgrunden är speciell för Nem kom till som ett experiment, som ett försök att skapa den idela staden där alla lever och verkar på lika villkor. Men något hände och när Peter kommer till Nem är staden en helt vanlig stad. Så börjar Peter traska runt, lära känna stadens gator och dess invånare. Snabbt bygger författaren en bild av gatorna och människorna där, ibland räcker det med en mening så har ett gripande porträtt tecknats. Oscar som gett Peter uppdraget gäckar däremot, vill inte visa sig. Peter finner  många frågor kring staden och vad som hände med idealet, samtidigt blir hans utforskning också en resa in i honom själv.

Stranger intresserar sig för samband och för staden som en organism, en kropp av beståndsdelar där celler föds och dör. Hans verk beskrivs som ett försök till totalroman som täcker in livets, och stadens alla delar. Så vävs berättelser långt tillbaka i tiden, för allt har ett ursprung, och skapar tillsammans en rikedom som generöst nästan bubblor över sidorna. Jag är så förtjust i dessa historier som krokar i varandra och visar nya sammanhang. Mnem är sannerligen ett litterärt konstverk med en blandning av bild och text, med utvikningar både framåt och bakåt i tiden. Författaren har försett romanen med noter som utvecklar och förklarar på ett mer charmerande än irriterande sätt, och med förslag till hur recensioner om boken kan skrivas. Det är lekfullt och djupt allvarligt. En författare jag återkommer till i tanken är Georges Perec och hans Livet en bruksanvisning där vindlande historier berättas i ett speciellt mönster med grund i ett lägenhetshus, och så plötsligt ligger Perecs roman där i ett skyltfönster till ett antikvariat i Nem. Jonathan Safran Foer är också ett namn jag tänker på i försök att kategorisera det jag läser. Men det behöver jag så klart inte göra.

Mnem är en riktigt storartad läsupplevelse med ett driv som gör att jag vill vidare, samtidigt som jag njuter av orden jag just läser. Det är en sådan där bok man bär med sig i hjärtat, funderar vidare över och vill gå tillbaka till. Kanske sitter det någon förläggare därute och planerar på att ge ut den i på svenska? Annars hoppas jag att du, om du blir det minsta intresserad, läser den på dess urpsrungsspråk norska (bokmål) och inte väntar på en eventuell svensk utgåva. Du kommer inte att ångra dig!

Jag tror förresten att Mnem skulle falla både Jenny utan blogg och Jenny B/Kulturdelen särskilt väl i smaken.

Triss i bokbloggar

Veckans tematrio hos Lyrans Noblesser handlar om bokbloggar. Uppgiften är att "berätta om tre bokbloggar du läser. Välj gärna även mindre kända så vi alla får lite nya tips." Huruvida de bokbloggar jag väljer att lyfta fram tillhör de mindre kända vet jag inte (men jag hoppas inte det):

Jeg leser är en norsk bokblogg som är känd i Norge men kanske inte så mycket här i Sverige. Den här vagabonden är nu stationerad i USA under ett halvår. Så vid sidan av de välformulerade inläggen om främst samtidslitteratur med mycket ny norsk litteratur bjuds hennes läsare just nu på en inblick i Berkeleys bokliv.

On Word Arts är också ute och rör på sig, men i en annan del av världen, någonstans i Sydostasien. I den här bloggen finner jag en stor utblick över främst konst- och litteraturvärlden och jag vänder mig ofta dit för nya intryck och upptäckter. On Word Arts är en blogg med ett stort innehåll, alltid välformulerat och tankeväckande.

Petra Rhodin väljer litteratur utanför topplistorna, det ger en blogg med ett oväntat och extra personligt innehåll. Jag är fortfarande imponerad av hur snabbt Petra läste och sedan så fint skrev om mastodontverket jag vill brottas mera med, nämligen På spaning efter den tid som flytt. Ibland glimtar livet utanför litteraturen in, som historien om fiolen som sprack.

Oslo - Nem - Oslo

Efter att ha viftat oss varma med den svenska flaggan och hejat fram Helena Ekholm till en fjärde plats i skidskytte-tävlingen på Holmenkollen vänder vi tillbaka mot stan. Vi hamnar efterlängtat på Litteraturhuset och stannar en stund, njuter av atmosfären i Kafé Oslo, med blickavstånd mot bokhandeln.

Det känns fint läsa på norska i Norge så jag blir glad när jag finner en bok här, som jag läst gott om hos bl a Janicke/Jeg leser, nämligen Mnem av Simon Stranger. Janicke avslutar sin text om boken med orden "Sensasjonell god bok!!!!" - läs hennes inlägg och författtarens kommentar till det! Det värmer!

Ett 20-tal sidor in i boken, om den fiktiva staden Nem, känner jag att den är mitt i blinken för mig.

Oslo är en fantastisk by och imorgon ska jag trotsa mitt dåliga lokalsinne och utforska den på egen hand.

Festivaldagar i Göteborg 3

Just nu alltså - på bussen mot Oslo där ett jobbmöte väntar på maken. Vi avslutade filmfesten med en varsin film. Maken drog till Mocambique, jag till Fillipinerna.

Bergakungen lördag kl. 10 - Niño

Även om filmerna vi sett tidgare på festivalen utspelats sig på andra platser än i Europa är det europeiska filmer vi sett. Det var inte planerat, det "bara blev så". Men att det var så blev ganska tydlig i jämförelse med den fillipinska Niño. Större delen av handlingen kretsar kring ett familjehus, ett en gång ståndsmässigt hus som familjen nu har svårt att ha råd med. Husägaren Gaspar är gammal och sjuk, han tas om hand av sin syster, den tidigare operasångerskan Celia med familj. Så en dag kommer hennes son på besök och med sig har han sitt barn, som blir filmens Niño. När Gaspar drabbas av en hjärtattack kommer hans sedan länge utflugna dotter från Amerika i sällskap med sin tonårsson. Plötsligt blir det aktuellt med försäljning av huset, till Celias stora förfäran. Många hemligheter, som redan antytts, kommer upp till ytan. Filmen är teatralt spelad, på ett annat sätt en t ex de europeiska filmerna. Nära är de känslomässiga utbrotten och likaså de sexuella anspelningarna. Även om vägen dit är intressant så är filmens slut den stora behållningen. De stora operastjärnorna har samlats för att sjunga liv i den medvetslöse Gaspar - det är dags för de sista ariorna.

*

Det har varit intensiva dagar med mycket skratt och stora känslor. Vid sidan av filmen promenad i Haga och fika på mysiga kaféer, tittande i bokhandlar och antikvariat och lite bokhandlande. Förutom att se film har vi pratat film, på ett lite mer intensivt sätt än efter ett biobesök i hemstaden. Det har känts mycket fint. Ett oväntat tema i flera av filmerna vi sett var självmord, det genomförda eller det önskade - lika allvarligt, ledsamt och starkt skildrat oavsett om det är i komedins eller i tragedins form. Om det kan man inte skämta, även om djupaste sorg ibland går hand i hand med jublande lycka.

Det har varit fantastiskt få se så mycket bra film och att få göra det som en del i en koncentrerad och fokuserad publik. Ja, jag kommer gärna tillbaka nästa år. Nu vänder jag blicken mot det förbisvischande vinterlandskapet.

Festivaldagar i Göteborg 2

Efter en lugn frukost på hotellet i Majorna väntade fredagens första film.


Bio Roy fredag kl. 10.00 – The Misfits (Los inadaptados)

Vi inledde dagen i samma stuk som torsdagen – med en skruvad komedi med allvarliga anslag. Denna gång är det en mexikansk episodfilm som värmer våra frusna vintersjälar. Jag ler nu, bara jag tänker på figurerna jag mött – den självmordsbenägne killen som är så rädd för allt, tjejen på kaféet som kan charma vem som helst, översättaren som söker kärlek på nätet, pensionärerna som tröttnat på att ha tråkigt och bestämmer sig för att råna en bank, den serieälskande mannen som fastnar i hissen med en ”maid” och lär sig något om livet. Det här är en sådan där berättelse där personer krokar i varandra, och griper in i varandras liv, utan att du riktigt anar hur. Det är ett högt tempo och spanskan smattrar så jag har fullt sjå att hänga med i den engelska textremsan. Kanske hittar den här filmen inte till den ordinarie filmrepertoaren – men jag hoppas innerligt den gör så, för den är en riktig sockertopp.

Efter en räkmacka och en stund vila var det dags för dagens andra film.

Capitol fredag kl. 17.30 – Avé

Avé är en bulgarisk film som regissören, som gästar salongen, är mycket glad över att för första gången få visa i Sverige. Filmen utspelar sig som tur är inte på Sunny Beach utan någonstans på vägen mellan Sofia och Varna. Två unga människor, en tjej och en kille, möts när de båda liftar. De känner inte varandra men tjejen visar sig snabbt hitta på historier som ställer till det en del för dem. Det finns något desperat och sorgset över dessa människor, och vart de är på väg är länge osäkert. Vad är sant och inte i historierna de berättar för varandra om sig själva? I den osäkra värld de befinner sig i blir de varandras vacklande stöd. Till skillnad från de andra filmerna vi sett under festivalen är denna lugnt berättad och det är skönt att få vila i filmen, i blickarna och bilderna. Om jag skriver att det är en typisk 7:an-film så är det kanske några som förstår vad jag menar?

Vi smälter intrycken under samtidigt som vi äter god mat på Jalla Jalla. Njuter av fisk med ingefära.

Biopalatset fredag kl. 22 – The Ambassador

Filmen vi ser är en blandning mellan fiktion och dokumentär och ingår i festivalens dansa tema. Mads Brügger visar i sin film att allt går att köpa för pengar, t ex diplomatstatus vilket är vad han skaffar sig i Centralafrika. Genom riggade dolda kameror berättas sedan en historia om korruption, om lieringar länder emellan som sätter stopp för att bygga upp inhemska lönsamma verksamheter. Det är en handel med pengar och diamanter. Det är en absurd historia där Mads går runt i knähöga skinnstövlar på jakt efter pygméer som ska driva den tändsticksfabrik han planerar. Han drar bisarra citat för sina ”medarbetare” och blossar ständigt på en cigarr eller en cigarrett i munstycke – han är ett med sin roll och samtidigt en utomstående observatör till det som pågår – där den yttersta ekonomiska och politiska eliten överanvänder både makt och människor i egna intressen. Förutom att filmen väckte mycket tankar kring hur världen är inordnad fick den oss att fundera mycket kring vad som är sant och inte. Hur spelad eller dokumentär är filmen? Det kommer jag nog att ta reda på mer om.


Efter alla dessa intryck var det skönt att vila huvudet mot kudden.

Festivaldagar i Göteborg 1

Göteborg tog emot oss med strålande sol och en isande vinterkyla vilken gjorde biosalongernas värme välkommen. I skrivande sturnd sitter jag på en uppkopplad buss på väg till Oslo, fylld av ett knippe fina filmminnen.

Draken torsdag kl. 15 – Superclásico

Eftersom jag är väldigt svag för dansk film (tänk Festen, Mifune och Italienska för nybörjare) så är det fint att upptäcka att filmfestivalen har just ett danskt tema. Vi inleder med att se en av dessa filmer, vald eftersom filmhjältarna Paprika Sten och Anders W Berthelsen är med. Det här är en film som jag hoppas når ut på de svenska biograferna - det är en oromantisk komedi som berättas i ett halsbrytande tempo, där argentinsk uppskruvad mentalitet möter den danska. Christian (Berthelsen) är olycklig efter att frun lämnat honom och den krisande tonårssonen för ett välbetalt jobb som fotbollsmanager i Buenos Aires, nu vill hon dessutom skiljas för att, som det ska visa sig, gifta sig med en nakenälskande fotbollsstjärna. Christian reser sig ur rödvinsdimman och tar med sig sonen på en resa med syfte att få Anna/frun/mamman att ändra sig och flytta tillbaka, hem till Köpenhamn. Det är tur att detta är en dansk och inte en amerikansk film, för ingenting går att förutsäga. Vi får så många minnesvärda scener serverade, här finns så mycket skön humor som lockar till stora skratt, små skratt eller leenden. Mellan varven våndas vi med huvudpersonerna, vi tar del av den trasiga kärleken, den heta passionen, de överraskande påhoppen i badkaret, tonårstrånande och inte minst den största kärleken av dem alla – den till fotbollen. Filmen leker med schablonbilder och låter det mest latinamerikanska möta det nordiska. Den gör det dansk film är så bra på – utgår från ett seriöst tema och seriös komedi av det, med skådespeleri av högsta klass. Detta är alltså filmberättande på hög nivå och jag hoppas att filmteamet, med regissören Ole Christian Madsen, inte bränt allt krut nu utan har fler historier på lager.

Efter att ha tagit del av Christians slurpande av rött vin var vi knappast ensamma om att idka rödvinsintag vid Järntorget igår. När maken pratar i jobbtelefonen passar jag på att plugga lite. Och vad passar bättre än att läsa lite i Moliéres Tartuffe när baren vi sitter på är Folkteaterns?

Draken torsdag kl. 20.00 – Trishna

Michael Winterbottom är årets mottagare av Honorary Dragon Award, så det är inte konstigt att han är en av festivalens gäster. Däremot blir jag glatt överraskad när han kliver upp på scenen inför kvällens visning av hans nya film. Han berättar om hur han flyttat handlingen i Thomas Hardys 1800-tals roman Tess av d’Urberville till nutida Indien – och att dessa båda skilda platser och tider har mycket gemensamt. I filmen följer vi Trishna, en ung kvinna på landsbygden, till hotellet som hennes välgörare, Jay, driver och vidare till staden. Mötet mellan Trishna och Jay är starten på en relation över klassgränser, där västerländska värderingar stöts mot de indiska. Men det är också starten på en varm kärlekshistoria – och en historia om exploatering och slaveri. De båda unga är fast i roller som samhället skapat åt dem, där en är förövare och utnyttjare, den andra det underdåniga villebrådet. Åt Trishna önskar jag många gånger ordet NEJ - säg NEJ!

Trishna är en film som väcker starka känslor, som gör mig arg upprörd och sorgsen. Det är en indisk film långt från Bollywood, samtidigt som precis där. Dansen finns där men inte som en del i berättandet utan som en fond till det hemska drama som utspelar sig mellan filmens båda huvudpersoner.


Så var det snart fredag då tre fina filmer till väntade.

På väg mot Draken

I morgon tar maken och jag tåget mot Göteborg med planen att besöka filmfestivalen, för att se riktigt bra film. Programmet är läst från alla håll och kanter. Vad vill vi se? Finns det biljetter kvar? Hinner vi ta oss från den ena biografen till den andra i tid till nästa föreställning? Hur många filmer orkar man egentligen se på en dag? Funderandet har resulterat i ett gäng blandade filmer att se fram emot de kommande dagarna. Smaken tycks vara synnerligen enad för så mycket kompromissande har vi inte behövt ägna oss åt. På den valda menyn finns nu bl a mexikanskt, danskt och lite indiskt. Häng kvar, rapporter kommer.

Göteborgs Internationella Film Festival