Vilken bok! Ragtime

Pojken samlade på allt som kastats bort. Han inhämtade sin bildning på ett individualistiskt sätt och levde ett fullständigt hemligt intellektuellt liv. Han hade sina ögon på fars arktiska dagböcker men ville inte försöka läsa dem förrän far eventuellt inte längre brydde sig om dem. Han levde i känslan att det var genom det sätt på vilket en sak försummades som man kunde uppfatta dess betydelse.

Ragtime (1975) är ett prisma med fler sidor än jag kan räkna, alla av samma stora betydelse. Ibland i ljus, ibland i skugga. Ragtime är en roman som vrider sig runt, runt, och skildrar ämnen och personser så intressanta. Medan en annan författare nog behövt ett helt liv eller 1000 sidor för att berätta denna komplexa historia om barn och vuxna, syskon, revolutioner, lycka och förtvivlan, raskomplikationer, underklass och überklass som på olika sätt tar plats i New York under 1900-talets början, behöver E L Doctorow knappa 250 sidor. Berättaren är ett osynligt, outtalat jag, väl pojken och runt honom vävs en berättelse, med en inneboende vacker struktur och där fler än en välkänd person får låna ut sig själv. 

Houdini inledde sin europeiska turné på Hansateatern i Hamburg. Publiken var entusiastisk. Tidningarna gav honom stort utrymme. Han hade aldrig känt sig så otillfredsställd. Han undrade varför han hade ägnat sitt liv åt själlös underhållning.

Jag läser Ragtime med stor koncentration, andäktigt, och ryser av välbehag. Och igår började jag nyfiket på en annan bok av författaren – Spökbussen tillkommen nästan 20 år efter den nyss lästa.