Åk inte med Spökbussen

E L Doctorows Ragtime blev ju en stor förälskelse, därför var förväntningarna väldigt höga när jag började läsa Spökbussen som är en senare bok av författaren. Men nu när det är ca 40 sidor kvar är jag redo att ge upp. Efter Ragtimes klara vatten känns Spökbussen som ett bad i gyttja. Historien om den försvunne skribenten, om hur han fått syn på sin döde far på gatan - och sökandet efter båda dessa engagerar mig inte det minsta. Och jag kan inte gå med på att jag-berättaren, som är en tidningsredaktör som tagit upp jakten på den försvunne, verkligen uttrycker sig så omständligt som i boken.

"Jag vill gärna bevara kronologin i saker och ting men samtidigt göra deras mönster fattbart, vilket innebär att bryta kronologin. När allt kommer omkring är det ingen skillnad på att leva i en sorts dagligt krypande genom kaos, där ingen hierarki härskar över ens tankar men en skränig jämlikhet råder mellan dem, och att i förväg känna till hela den allomfattande ordning... som gör berättandet... suspekt."

Det är en berättarröst utan snits eller sting, och så ständigt dessa punkter... som inte tillför texten något. Berättelsen kompenseras inte av att det utspelas i New York, eller av att den historiska miljön 1870-tal bjuder på en del fina korn.
Det är inte ofta det händer men nu slutar jag i förtid, på sidan 222 av 266. Och hoppas jag inte missar något intressant, fast i detta fall tror jag inte "bättre sent än aldrig" räcker.
Nej, nu ska jag läsa något annat. Bättre.