Clara Schumann - bok och musik

Den 8 mars bjuder Gävle konserthus in till pianomusik av bl a Clara Schumann, som en uppladdning inför det läser jag Tin Andersén Axells dokumentärroman Clara Schumann och hennes tre män (1997). Den är lättläst, även om innehållet inte är lätt, och jag avverkar sidor i rask takt.

Författaren låter Clara berätta sitt liv utifrån dagböcker skrivna om henne av både hennes far och av henne själv. Fadern danar henne till att bli en lysande konsertpianist som tar 1800-talets publik med storm. Hon komponerar även egna verk. Fadern dominerar hennes liv, och det är inte alltid med glädje hon tar plats på scenen. Hon har överhuvudtaget något slags hatkärlek till sin sysselsättning.

"Det var en hemsk tid i Paris. Allt måste jag ordna. Jag måste boka lokaler och bostäder, skicka inbjudningar, beställa biljetter och program, hyra instrument, pianostämmare och blomsterarrangemang. Jag skulle hinan öva. Jag måste förhandla om pengar. Och ja, så hade jag mina konserter som förde med sig sena kvällar. Hur klarade jag det?"

Clara finner kärleken i en av sin fars elever, Robert Schumann och efter mycket smygande trotsar de faderns vilja och gifter sig. De lever lyckligt tillsammans, de skapar och spelar, åker på turnéer för att få ihop pengar. Så börjar barnen komma, och jag hinner tappa räkningen på hur många de blir till slut. Åtta kanske? Clara blir alltmer låst vid hemmet, och får stå tillbaka för Robert. Samtidigt ger makens psyke vika, hans lynnighet växer och han blir alltmer labil. Detta skapande geni som hamnar i förgrunden.

Clara ser sitt liv passera revy genom dagböckerna, ser det som hänt. I hennes nu är Robert precis ivägförd till ett sjukhus och hon har stor hjälp av den tredje mannen i sitt liv, Johannes Brahms. Detta är en värld där flera "kändisar" figurerar, Jenny Lind blir t ex en av Claras nära förtrogna.

När jag läser om Clara och Robert tänker jag på andra skaparpar där kvinnan får stå tillbaka - eller där hon bedöms i relation till mannen. Grünevald/Hjertén, Martinson/Martinson, Rivera/Kahlo... osv. I den dokumentära romanen finns ingenting av Claras tankar om det egna konstnärliga livet, ingenting om de verk för piano hon skriver, däremot om makens. Jag förstår att hennes liv nog såg ut så här, att hon fick stå tillbaka. Men här låter författaren verkligen allting kretsa runt männen - det är om dem Clara berättar. Om henne vet jag egentligen väldigt lite, förutom de yttre förhållandena. Det känns lite beskt, på något vis. Det är fint hennes musik kommer att spelas på Internationella kvinnodagen. Jag hade dock gärna sett mer av hennes konstnärsskap i boken. Hon verkar ändå ha varit en alltför stark kvinna för att bli ett tanklöst offer för omständigheterna.

Bra bok, trots allt. Och Claras karriär tog visst fart igen längre fram i livet.