Ett gott första intryck

Ingenstans i min fars hus är mitt första möte med Assia Djebar - och det har gett mersmak!

Författaren berättar i ibland uppbrutna scener om sina unga år i Algeriet. Hon berättar om en uppväxt med (minst) två kulturella koder - den algeriska, arabiska, och den franska, där olika regler råder som ska balanseras mot varandra. Jag tycker om berättarstilen, på samma gång distanserad som personlig. Jag tycker också mycket om att läsa en bok av en författare som också är en läsare. Fast det kanske alla författare är, mer eller mindre? Kärleken till orden är så stark att hon nästan förväxlar den med en kärlek till mannen. Jag tycker helt enkelt väldigt mycket om denna bok, i gränslandet mellan biografi och roman. Här ett citat som nog träffar oss litteraturälskare rätt i hjärtat:

"Hur ska jag skildra denna ungdomstid mellan tio och sjutton, när ens inre värld tack vare böckerna vidgas, fantasin blir rörlig och spänstig, himlen ofantlig, med upptäckter och läsning utan ände, där varje bok samtidigt är en människa (författaren), en värld (alltid någon annanstans), ett inre, genomflutet av långa lugna strömmar, där läsandet innebär att låta sig uppslukas, våga sig vidare i det oändliga, berusas? Horisonter rivs upp och retirerar, även inne i ett flickinternats läsrum, där alla elever bär blå skjorta, även om min har alltmer sönderrivna fickor, gapande av böcker i både högra och vänstra fickan.
Och så, att efter så många årtionden åter få uttala de tre orden: BEAU DE L'AIR"