Blåmålningar och nakna män

Det är snudd på magiskt att lämna Stockholm i skymningen, se lampornas ljus glittra i det mörka vattnet - och samtidigt ha en bok i knä med en av Eugène Janssons vackra blå stockholmsmålningar, med ungefär samma motiv och stämning, uppslagen. Boken, Blå skymning och nakna atleter, är nyss inhandlad på Waldemarsudde som är ett av två ställen där konstnären ställs ut just nu. Det andra är Thielska galleriet. Det är 150 år sedan konstnären föddes, 1862. Jag mötte Jansson för första gången genom ett kulturprogram som hette Nike och som sändes, tror jag, på 90-talet, som en föregångare till Kobra. Kanske är det någon som minns det? Jag fäste mig starkt vid just de blå målningarna och har sett en och annan "på riktigt". Men att se dem så här samlade är storslaget. De är stora, skimrande, oändligt vackra. Jansson, läser jag mig till, spelade piano, gärna Chopins Nocturner något som syns i dessa kvällsskildringar. Han kallades också "Blåmålaren".

När Jansson överger landskapen ger han sig på figurmåleri - de nakna atleterna. I boken finns en intressant, men lite upprepande, beskrivning av tidsandan och synen på homosexualitet och av hur den tog sig nästan omärkt uttryck i konsten. För Janssons konst sågs av alla, den gick hem. Atleterna poserar, har individuella drag och ser så stolta och starka ut.

Jag söker i minnet efter motsvariga avbildningar av kvinnokroppen, av kroppen som kropp utan det behagande, men finner inget. Blicken på kvinnokroppen kanske gör något annat med motivet? Atleterna är kanske betraktade av konstnären utifrån ett erotiskt perspektiv, vilket de införstådda enligt boken jag läser såg, men de är lika väl ren kropp, ren styrka. Det är levande målningar i verkligt storformat. Och konstnären är både betraktare och deltagare. Till den här utställningsdelen hör också foton där den något fåfänga konstnären poserar ibland naken, ibland omgiven av nakna män. De ger annan insyn i tiden och badhuskulturen som de avbildar.

Jansson var samtida med Prins Eugen och Ernest Thiel som båda köpte hans konst. Han ingick i ett sällskap av konstnärer och kulturpersonligheter, även om han beskrivits som något av en särling. I boken finns helt underbara gruppbilder där olika mer eller mindre kända ansikten träder fram. Konstnären blev inte gammal, han gick bort redan 1915. Det är dock skönt att tänka att han trots sjukdom och efter försörjningsbörda av mor och bror, når framgång under sin livstid, bl a med en utställning på Musée d'Orsay i Paris.

Utställningen på Thielska galleriet pågår till 6 maj, den på Waldemarsudde till den 10 juni.

Bilderna är lånade från www.waldemarsudde.se