Berättelsen om en "papparat" - Halva solen

Nu JanB ska du få svar på din fråga - författarkvällen med Aris Fioretos i Gävle var riktigt lyckad! En stor del av timmen, som gick snabbt, läste författaren ur sin alldeles nya bok Halva solen och berättade kringhistorier om den. Fioretos säger vid ett tillfälle att han låter mer akademisk än han är, men att han i första hand ser sig som en författare. Men den här kombinationen, tillsammans med ett sinne som verkar synnerligen spirituellt, gör honom till en väldigt både underhållande och lärd berättare/talare. Och vi är nog flera som sett honom lyfta ett och annat litterärt sammanhang, t ex hans intervju med Knausgård som sändes nätledes efter bokmässan.

Det är en sport att jaga nya biblioteksböcker, och den här kvällen, för en dryg vecka sedan, gick jag som en segrare från biblioteket med Halva solen i handen. Som en olympier.

Nu har jag läst boken där Fioretos berättar historien om sin nyligen döde far. Det är en historia som berättas baklänges, så fadern skrivs till liv. När pappan dör har han i 15 år levt först med Parkinson och sedan i demensen, i sitt läkarkunnande har han sett sig själv försvinna. Det är en lång period av avsked. I boken tar läsaren i ett slags sammanhållen, fragmentarisk stil del av faderns flykt från Grekland, av hans möte med modern, om familjens flyttar runt om i landet och så småningom går resan åter till Grekland.

Pappan läser en bok och ger därefter råd

"'Tro aldrig på biografier. Alltför många händelser i en människas liv är osynliga. Lika otillgängliga för andra som våra drömmar." Paus. "Ibland otillgängliga också för oss själva.'"

Boken är fylld av värme, det är en lustfylld sorgesång. Författaren har ett sällsamt sätt att leka med språket som är på samma gång smeksamt som fantasifullt och skarpt. Det är skönt läsa en bok om en far som inte är en uppgörelse, inte är en bekännelse om hur det egentligen var. Detta är ingen Linderborg eller Knausgård. Fioretos får sin far att leva, samtidigt som han bevarar den mytiska bilden av en människa. Kanske är det barnets syn på fadern, som skiljer sig från de andra svenska barnens, som bevarats intakt? Om jag ska associera boken, bilden av fadern, till något annat så är det Khemiris Montecore även om det så klart är en helt annan historia.

Priser kanske inte betyder så mycket. Men jag tror det här är årets Augustprisvinnare. Så var det i alla fall sagt.