Ikväll tog vi det piano i Gävle konserthus

På Gävle konserthus firas den Internationella kvinnodagen med musik av och med kvinnor. Dirigerar gör polska Ewa Strusinska, pianosolist är danska Katrine Gislinge och musiken de spelar är komponerad av tre kvinnor. På förhand är Clara Schumann den självklara mittpunkten, den jag känner till och den jag nyss läst en bok om. På ett fint sätt placerar kvällens presentatris in kompositörerna i en kontext - som inte utgår från att de är just kvinnor. Men insnöad i litteraturen som jag är får jag en sak belyst, nämligen den att precis som vad gäller författare så finns det bortglömda ospelade kvinnliga kompositörer som väntar på att väckas till nytt liv. Vägen dit tycks dock vara längre än den för en text att nå en ny läsarkrets.

Ikväll är jag glad att få höra för mig helt nya och okända verk. Först en rask Uvertyr av Grazyna Bacewicz (1913-1969) och sedan alltså Clara Schumanns (1819-1896) pianokonsert a-moll op 7. Efter att Schumann som ung gift sig med Robert och de många barnen börjat komma skrev hon ingenting, men hon fortsatte att spela och turnera. Alltså är det hon skrivit tillkommet när hon var ung, och i övre tonåren skrev hon konserten vi hör. Det är fascinerande att tänka sig och jag försöker föreställa mig den unga Clara där vid flygeln. Kanske gör solisten, Katrine Gislinge detsamma? Det är så känslosamt och tänker jag lyhört framfört, i väl samspel och samklang med den övriga orkestern. Gislinge ser ut att vara ett med sitt instrument och nästan hög på musiken hon spelar. Men det är inte exkluderande utan inkluderande. Jag som lyssnar är där, är med.

Kvällens överraskning är Amy Beach (1867-1944) vars Gaelic Symphpony e-moll opus 32 får både mig och maken att tänka på filmmusik. Jag är i Hollywood en kort stund, i det mest glamorösa. Musiken vi hör är dock inte fåfäng eller effektsökande. Det vi hör är lättlyssnat, utan att vara banalt. Det framkallar en direkt och ljuv upprymdhet hos mig. Det är fint också hur träblåsarna får träda fram med sina mjuka ljud.

En sådan här dag gläds jag åt att Gävles fina orkester inte ser ut som Wiens nyårsdito i all sin manliga svarthet. Kanske är det inga Gävlebor som läser vad Hermia säger? Men om ni gör det vill jag uppmuntra er som aldrig hört symfoniorkestern att gå på en konsert (åtminstone en). Det är en ynnest att få ha dessa förstklassiga musiker i vår kommun, och jag tror inte det går att gå oberörd ifrån en konsert med dem. Så låt dig beröras! 

Här kan man se vad som är på gång.

Ett annat tips är att P2 i lördags uppmärksammade att det var Music Freedom Day. I programmet Feslicia intervjuas den tunisiska sångerskan Emel Mathlouthi som under demonstrationerna i Tunis ställer sig upp och sjunger så som hon kanske aldrig gjort förut. Nu är hennes första skiva utgiven, och Felicia intervjuar henne i samband med en turné i Paris. Musik talar alla språk, eller inget språk. Utan att förstå ett ord berörs jag av sångerskans vackra röst och starka budskap. Hör intervjun med henne här.