Mitt botaniserande bland

bibliotekets filmer fortsätter. Där finns en av de filmer där Marilyn Monroe medverkar - How To Marry a Millionaire. Innan jag läste Joyce Carol Oates roman Blonde som skildrar Monroes liv hade jag snudd på inget intresse av stjärnan, men nyfikenheten väcktes av berättelsen. Fast det har dröjt tills idag för mig att faktiskt se något med henne.

I dagens matiné hyr tre damer spelade av Monroe, Lauren Bacall och Betty Grable en takvåning som utgångspunkt för att snärja var sin miljonär. Hjärtat visar sig dock ta sina alldeles egna vägar...

Genom att bortse från filmens 50-tals värderingar tycker jag det är en underhållande historia. Jag har svårt för att inte gilla de gamla klassiker jag ser, bedömer dem kanhända enligt en annan skala än dagens moderna filmer. Det är roligt att se alla vackra kläder passera förbi och jag förstår att filmen nominerades till en Oscar för bästa kostym. Dessutom befinner vi oss mitt bland New Yorks skyskrapor.

Bokomaten tipsade mig tidigare om ett gäng filmer varav tyvärr bara en finns på biblioteket - Riddarfalken från Malta med bl a Humphrey Bogart. Den ser jag nu fram emot att se.

För oss som jobbar lördag har jag lärt mig att måndag är kompdag. Ledig i morgon med andra ord. Jag hoppas på en morgondag med sol, värme och en trevlig läsplats utomhus. En kopp te och en smörgås, kanske i Hemlingby, Gävles fina skogsmotionsställe. Fast med tanke på att man spottat björn där känns tanken på skogspromenad inte så värst tilltalande. Sitta i sol vid kafé kan man dock göra. Svårt en dag som denna att inte tänka på de människor i världen som inte alls har så sedesamt väder som vi har.

Det blev en ovanligt utdragen läsning

den här gången. Nästa 14 dagar tog det för mig att läsa Gabriel Garcia Marquez Kärlek i kolerans tid. Att läsa böcker snabbt är ju inget mål i sig men långsamläsning får gärna betyda långsam njutning. Läsningen den här gången var mest bara trög och rastlsös; romanen hade alldeles säkert vunnit på en mer koncentrerad lässort. Jag kan inte säga att jag är besviken men den magiska upplevelse jag fick av Hundra år av ensamhet fick jag inte av nyss utlästa bok som ändå förstås berörde mig.

I ungdomen är Fermina och Florentino starkt förälskade. Deras kärlek hålls, sedan Fermina skickats i väg från staden för att just glömma kärleken, vid liv via brev. När de båda efter ett par år isär återser varandra fattar Fermina beslutet att bryta det som knappast kunnat kallas ett förhållande. Hon gifter sig i stället med en berömd läkare som kämpar mot koleran. Till ytan får de ett mycket fint äktenskap. Florentino, en skuggfigur som till skillnad från vad alla tror lever ett liv fyllt med kvinnor och amorösa eskapader, kan inte sluta tänka på Fermina: han är besatt av tanken på henne och är övertygad om att de kommer att finna varandra till slut. Han förbereder sig hela livet på ett samliv med henne.

Det är alltså en roman om kärleken men under läsningens gång tänker jag att den också handlar om att förspilla sitt liv, om att leva i en fantasi. Samtidigt ger författaren hopp, säger att det aldrig är för sent. Åldrandet, att åldras är också ett av romanens teman. Hur ser den mogna kärleken eller förälskelsen ut? Förvandlingen från ung till åldrande skildras starkt.

Det är en roman som ger en bild av ett latinamerika under slutet av 1800-talet på väg in i en modernare tid, där idéer hämtas från resor i Europa. Det karibiska livet präglas alltmer av influenser från en annan tid, ett annat sätt att leva.

Trots den okoncentrerade läsningen gillar jag mycket författarens sätt att skriva. Utvikningar görs för att förklara skeenden. En liten retbit delas ut - sedan kommer förklaringen. Ibland är det dråpligt, det är fantastiskt men jag hittar inte riktigt den magiska realism som jag tyckte mycket om i Hundra år av ensamhet.

Den colombianske författaren mottog Nobelpriset 1982. 1985 utkom Kärlek i kolerans tid.

Under dagens lunch

läste jag en artikel i Elle, nr. 5 2008, skriven av Maria Lindholm - titeln för artikeln är "Nya glamouryrket: Författare". Passande, inte sant? Utifrån intervjuer med bl a Linda Skugge, Annina Rabe och människor från olika förlag beskrivs dagens författare. De syns överallt och är glamorösa vilket lockar många att skriva. En av förebilderna till denna nya sortens författarskap sägs Carrie-figuren i Sex and the City vara. (Undrar förresten vad John Gardner i inlägget nedan skulle säga om det - författaren imiterar i sin egen person en för tv skapad författare.) Trycket på förlagen är stort och många ger ut böcker på egen hand eller via t ex vulkan.se.

Gardner, för det är åter till honom jag vill komma, skriver:

"Ingen mänsklig verksamhet jag känner till kräver mer tid än författarskap. Det är ytterst ovanligt att någon blir en framgångsrik författare om han inte kan sitta åtskilliga timmar varje dag vid sin skrivmaskin. Även för den etablerade och framgångsrike författaren kan det ta en bra stund att komma i stämning, timmar att pressa fram några bra sidor av det första utkastet och många många timmar att omarbeta dem tills de tål upprepade genomläsningar."

Jag tror inte att jag vill raljera över de författare som beskrivs i Elle men kan de känna igen sig i den bild Gardner ger? När hinner de - de bloggar, är med i tv, chattar i DN etc - formulera sina tankar? Dessutom har många idag en extremt hög produktionstakt - vad händer om litteratur alltmer tenderar att bli något slags löpandebandverk?

För mig är författaren någon som bjuder på en god berättelse, som ser något nytt, som tänker lite längre lite djupare än jag själv förmår eller har tid med. Vem gör det i framtiden? Mig skrämmer den tanken - om de som faktiskt erbjuder en annan botten än ytflytet blir färre i en hård konkurrens på marknaden eller genom en ny glamorös författarroll. Just nu är jag oändligt glad över att ha så mycket oläst av fantastiska berättare som varken är glamorösa eller hippa.

I "Romanen och författaren"

skriver John Gardner om just dessa två ämnen: Det är en ganska underhållande bok som utkom någon gång på 80-talet. Gardner var en man med rätt klara besked:

"Om en författare är mer intresserad av sitt språk än av andra litterära element och om han ständigt leder bort vår uppmärksamhet från berättelsen till sig själv, kallar vi honom 'förkonstlad' och slutligen tröttnar vi på honom. (Kloka förläggare tröttnar snabbt på honom och refuserar honom.) Om författaren tycks ha mindre känsla för sina personer än vi har en känsla av att dessa förtjänar, då kallar vi författaren känslokall. Om han diktar ihop känslor - i synnerhet om han försöker nå sitt mål med billiga och ohederliga medel - då kallar vi honom sentimental."

En trevlig dag på jobbet...

Tänk så flitigt fingrars anslag mot tangenter låter.

Gardner får fortsätta:

"Jag förnekar inte att TV har sitt värde - som opium om inte annat. Jag menar bara att TV inte är liv och att författaren på nybörjarstadiet som har tittat på TV och inte märkt skillnaden, han är illa ute ifall hans syfte inte är att skriva för TV.

Det som är fel med den unge författaren som imiterar TV i stället för livet skiljer sig inte väsentligt från vad som är fel med den unge författare som imiterar någon tidigare författare. Varje litterär imitation saknar nämligen något som vi väntar oss av ett gott författarskap - att författaren ser med egna ögon."

Medge att du blir lite kär? Om inte i hans åsikter så i alla fall i hans stil?

Live-bloggning

från mitt i arbetet. Inför höstens bokcirkel fräschar jag upp mina kunskaper från litteraturvetenskapen. Studerade det fina ämnet under åren 1994-95 samt - 97, så det är ett tag sedan. Hur som helst. Med mig till jobbet följde två av kursböckerna Att läsa epik av Bertil Romberg och Narrative Fiction av Shlomith Rimmon-Kenan - det har säkert kommit en del nytt inom området men dessa fungerar utmärkt. Böckerna försätter mig dessutom i en skön nostalgisk stämning och jag leker student för ett ögonblick. Kerstin Munck hette min huvudlärare på Högskolan i Falun under mitt första år som student. En fantastisk människa som jag har många goda minnen från. I studiesammanhang har jag aldrig känt mig så sedd som då.

----

Jag läser vidare i Att läsa epik och hittar en anteckning från mig själv, till mig själv. En rest av en tanke från en förvirrad student. Ett citat och en kommentar:

"Man lever inte för att jobba. Man lever för att njuta."
Om man får jobba med sitt intresse, njuter man då?

Så hur är det då drygt 10 år senare? Idag har jag en väldigt bra jobbdag. Så jo, just nu njuter jag av mitt arbete - som faktiskt nära tangerar mitt intresse.

I min ägo

finns ett urklipp av Agnes von Krusenstjernas dödsannons. Den låg i en bok av henne, Tonys läroår, som jag köpte på ett antikvariat i Falun för flera år sedan. 1940 då författaren avled bör utklippet ha placerats mellan sidorna.

Nu ligger det framför mig på skrivbordet efter att ha kopierats för Krusenstjerna-sällskapets räkning.

Det är rätt gripande:

Texten alltså:

Författarinnan
Agnes
von
Krusenstjerna

avled natten till den 10 mars på
Serafimerlasarettets Kirurgiska
klinik efter ett hårt, med hjälte-
mod buret lidande.

Hon sörjes bittert av mig och

de få som känt henne.

DAVID SPRENGEL

"Och jag gick vidare in i det tätnande mörkret."

Om det här med Pocket & Prassel..,

alltså att på ett genialt sätt via En bok om dagens förtjänst överraska en annan bloggare med tre bok- och gottpaket samt på samma gång få ta emot likadana paket av annan främmande bloggare, tänkte jag först: Vad roligt att få skämma bort någon, att ha ett projekt att pyssla med och fundera på under hösten. Sedan kom tanken till mig att oj, jag kommer också att få överraskningar men nu har jag övergått till att mest undra över vem som är min hemliga bokvän.

För vem blir inte nyfiken på personen bakom följande ord:

"Har en tanke på G som du kanske kan gilla...vi får se! Ha det gott nu tills paketet kommer!"

Som dessutom är mån att fråga om vilka böcker jag läst förra året, som inte finns med på bloggen...

Tänker ibland på vilka bloggare jag skulle vilja träffa "på riktigt" alltså inte på riktigt på riktigt men vilka jag tror jag skulle kunna ha en trevlig stund med även utanför bloggsfären. Den hemliga bokvännen känns som en sådan. Vännen kommer i alla fall lysa upp min höst!

En tur till båten

en vacker höstkväll. En färd förbi hagar trolska av dimma. Förbi den gamla furuviksskylten där endast texten "Vilda Nöjen" finns kvar. En stund av lycka. Energi inför kvällens läsning inväntas. Somnar i väntan. Kärlek i kolerans tid får ge sig till tåls med att avslutas: Här finns kärlek på närmare håll.

Bland boklådor och annat i...

Nu åker Hermia med maken till Lissabon och badorten Estoril för att fira, mysa, läsa, dricka portvin och lyssna på fado. Ungefär så. Det litterära sällskapet består, om inget oförutsett inträffar, av Kärlek i kolerans tid.

För några år sedan

läste jag Det femte barnet och Ben, ute i världen av Doris Lessing. Om jag inte hade läst om romanen Martha hos Jenny B hade det nog dröjt ytterligare en obestämd tid innan jag på nytt läst något av författaren. Men det jag läste om boken var oemotståndligt.

Jag instämmer i Jenny B:s hyllning av Lessings stora roman. Detta är fantastisk litteratur! Första romanen av fem om Martha tar oss med till farmen där huvudpersonen växer upp omgiven av sina föräldrar och några grannar. När det blivit sent 30-tal skaffar sig Martha en anställning och rum i stan. Här dras hon in i ett ganska vilt leverne i olika gäng, där alkohol är en viktig beståndsdel.

På ett inträngande sätt skildrar Lessing Martha och hennes känsloliv. På ett fint och närgånget sätt skildras Marthas både inre och yttre skeenden. Det finns ofta en diskrepans mellan vad hon vill göra, vad hon gör och vad hon tänker. När hon vill sitta med sina böcker, hon är bokberoende och kunskapstörstande, ägnar hon sig åt att hänga på sportklubben. I tanken är hon ofta någon annanstans än där hon egentligen är.

Med en antropologisk skärpa beskriver Lessing både de sociala normer och relationer som finns mellan människorna i Marthas hemmiljö men framförallt i stadsmiljön. Det handlar dels om förhållandet mellan tjänare och herre men också om det mellan ungdomarna. Där finns regler upprättade för vad man får och inte får göra. Med vilka man får umgås och i vilka former. Lessing låter Martha genomskåda det hon ser - ibland känns det som att den värld Martha betraktar är helt transparent för henne. Ändå agerar hon ofta mot sin egen vilja.

Romanen är ett kvinnoporträtt men lika mycket ett porträtt av ett land och om en ny tid i skuggan av det annalkande kriget. Jag ser fram emot att så småningom ta del av de andra böckerna om Martha.

Pocket & Prassel 2.0

Hej hemlig bokvän!
Det här är till Dig:

Vilken genre är du mest förtjust i?
Jag är romanläsare - lyrik och dramatik blir det ytterst sällan. Jag fastnar för "goda berättelser" där en skön handling kombineras med ett bra språk - t ex böcker som Hundra år av ensamhet eller De små tingens Gud.

Favoritförfattare? Har du redan allt som författaren har skrivit?
Nja, det finns många jag tycker mycket om men få jag läst allt av. Läste däremot under en period nästan uteslutande svenska författare, med betoning på de kvinnliga. Och Jonas Hassen Khemiris alla tre böcker har jag...

Vilka författare är du nyfiken på och har lust att läsa?
Jag har just nu ett sug efter att läsa romaner av författare som varken är amerikanska eller europeiska. Och jag är nyfiken på de odödliga berättelserna.

Vilken genre vill du absolut inte läsa?
Fantasy fixar jag inte... inte heller science fiction.

Vilken författare vill du absolut inte läsa?
Åh, någon sådan kommer jag inte på... eller hm, t ex Coelho finns inte med bland de författare jag helst vill läsa, inte heller Sandemo.

Letar du efter någon/några böcker som du vet (eller tror) har kommit i pocket, men som inte går att få tag på via bokhandeln längre? Vilka böcker gäller det – och skulle du i så fall tycka om att få dessa i läst skick?
Nej, jag är inte på jakt.

Skulle det kännas ok att få flera begagnade pocketböcker (i trevligt skick!) istället för en ny, i något byte?
Hellre en bok som är speciellt utvald än flera, den utvalda kan dock vara begagnad men i verkligt trevligt skick.

Läser du andra språk än svenska?
På engelska någon gång ibland, men jag föredrar att läsa på svenska.

Är du tedrickare eller kaffedrickare? Någon speciell smak som du gillar?
Te passar bäst till läsning. Gillar det allra mesta och tycker att det är roligt att prova nya smaker.

Vilken slags godis gillar du?
Mörk choklad och sådant som är surt eller salt

Gillar du naturgodis; nötter, torkad frukt och liknande?
Ja, det är gott...

Är du allergisk mot något (t.ex. nötter, gluten, mjölk…)?
Nej

Annat som du vill lägga till..?
Detta är kanske överflödigt att skriva, men ändå: Överraska mig!

Dessa båda har jag läst, fast det är några år sedan. Enkelt och lustigt berättas om bröllopsbestyr med vissa komplikationer. Men finns det litteratur utanför chick-lit genren som behandlar ämnet bröllop, äktenskap utan att göra det alltför traumatiskt eller jobbigt? Kan man skriva trovärdigt, intressant och seriöst om romantiska ämnen utan att det blir uddlöst och intetsägande och utan att på samma gång ifrågasätta och problematisera tvåsamheten? Finns det intressanta böcker som skildrar samliv utan att vara t ex Maken eller Ur vulkanens mun? Varför har jag så svårt att komma på något? Eller finns det vissa ämnen som bättre lämpar sig för en mer renodlad romance-genre?

En känsla av att ha läst

fantasy dröjer sig kvar. Av att ha besökt ett land vid sidan av, med en egen karta med påhittade namn som Hermés, som visst är något väldigt viktigt. I det här landet finns elaka häxor och goda féer. Här finns de utsjasade assistenterna. Så verkade Fashionista på mig.

Det kändes som en synvilla

men de två herrarna har visst likadana framtidsplaner.

Carl-Otto Werkelid som slutar som kulturchef på SvD vill
"inrikta sig mer på det egna skrivandet. Han har två olika bokprojekt som ligger och bubblar. En skönlitterär historia och en dokumentär bok om tiden på SvD."

Niklas Ekdal som slutar som politisk redaktör på DN vill
"gå vidare och prova andra format. I september debuterar han som romanförfattare med boken "I döden dina män" och i vinter kommer en utrikespolitisk essä."

Jag kan inte låta bli att le.

Martina Bonnier

som är moderedaktör på Damernas värld berättar i Fashionista om sin passion - mode. Hon är en junkie som lever för mode och stil dygnets alla timmar. För Bonnier handlar det mindre om att flänga mellan olika stilar allt efter säsong än om att skapa sin egen mogna, personliga stil. På samma sätt handlar det mer om att hitta hållbart kvalitetsmode aän om att gå loss på dagsländor. Hon fäster stor vikt vid modets historia, det är viktigt att känna till den. Detta märks också i modereportagen i Damernas värld som ofta har kopplingar bakåt i tiden. Hon visar ett genuint intresse för hantverket bakom ett plagg, en väska etc. Mode är något mer än bara konsumtion.

Det jag får i Fashionista är tips om hur jag ska bygga upp min garderob och ta hand om mina kläder och smycken. Jag lär mig om väskor och skönhetsprodukter och om modets ikoner, stilbildare. Jag får också en inblick i en ganska hysterisk arbetsvardag för en moderedaktör. Det är fascinerande eftersom det är så levande skildrat, så kärleksfullt och bedårande. Ibland undrar jag dock om det Bonnier skriver är på riktigt eller om hon skruvar porträttet av sig själv. En episod beskriver hennes hudvård under en vecka - kära nå'n... jag förstår inte hälften av det hon beskriver.

Det irriterar mig inte det minsta att jag inte på något sätt tillhör Bonniers målgrupp. Det hon skriver om har jag inte ens råd att drömma om. Detta är en värld för mer extravaganta människor än jag. Men att få inblick i andra världar, där människor faktiskt köper väskor för 50 000 kr eller mer är intressant och underhållande. En sak har vi gemensamt - vi äger båda plagg ur Madonnas kollektion för H&M. Men till skillnad från Bonnier ser jag inte mitt reafynd som något att samla på utan använder det friskt.

Chic av Karina Ericsson Wärn är en mer jordnära bok på samma tema. Här ges än mer konkreta tips och råd i modedjungeln. Även den handlar mer om ha en stil än om att följa trender. Ebbas stil av Ebba von Sydow har en yngre målgrupp och ägnar större utrymme åt de trendsättande unga kvinnor som rör sig i kändisvärlden. I båda dessa finns mer av vardagslyx än i Bonniers Fashionista som är frosseri i lyx och rätt sydda sömmar.

"En aftonväska bör ingå i varje kvinnas garderob. Mystiken i en aftonväska ligger i hur enormt opraktisk den är." Martina Bonnier

Kanske kommer jag

att läsa den med ett sarkastiskt leende på läpparna, kanske kommer jag att njuta av frosseriet. Vilket som - hem följer i dag Martina Bonniers Fashionista. Författaren/modenörden blev omskriven när boken gavs ut, ibland med en hånfullhet som kanske andas avundsjuka. Men att jag läst något om själva boken kan jag inte minnas. Hängde så där med i väskdebatten tidigare - vid sidan av konsumtionskritiken fäste mig mest vid det att det blir så stort att kvinnor bränner pengar på ytligheter som väskor medan andra ostört kan gå loss på bilar och golfklubbor för en förmögenhet. Själv bekänner jag mig till ett visst klädintresse utan att vara varken insatt i eller speciellt road av trender. Det blir i alla fall en kväll i glamourens tecken.

"Mycket viktigare

än det som är nytt just nu är det som aldrig någonsin blir gammalt"

Sagt av Henry David Thoreau, uppsnappat vid läsning av intervju med Ulf Linde. Det kommenterar föregående inlägg.

Linde själv verkar vara en klok man. Så lever han också ett liv mitt i konsten.

"Konst är som albyl, bra för dem som behöver den."

Har han sagt. Jag vet det redan men det är skönt få bekräftat från fler håll. Konsten må värma mig i kommande höstrusk. Svepas som en mjuk filt över trötta ögon.

Sunset Boulevard

heter en film från 1950 som fästmannen och jag ägnade 1h 46 min åt - det var väl spenderad tid för filmen är något av det mest gripande jag sett på länge. Gloria Swanson spelar en avdankad stumfilmsstjärna som inte hängt med in i talfilmsepoken. Hon lever i en livslögn kvar i det förflutna. Hennes betjänt Max gör sitt bästa för att hjälpa henne att hålla sig kvar där.

En punktering på ett bildäck gör att den lite yngre manusförfattaren Joe hamnar i kvinnans till synes övergivna hus. Hon håller honom kvar i syftet att hjälpa henne med ett manus som ska få henne tillbaka till strålkastarljuset. Motvilligt dras Joe in i hennes mer eller mindre bisarra värld.

Swanson är helt fantastisk i huvudrollen - hon gör denna sorgliga människa så trovärdig och sann. Filmen väcker många tankar om dagens mediavärld, om dagens självutbrännande stjärnor som skapar historier för att hamna där. Framför kameran, i ljuset. Drömmar kan slå slint, kan skapa sår, leda till tragedier.

En middagsdiskussion ikväll handlade om framtida kanon - vad av dagens litteratur, film, musik kommer framtiden att tillskansa sig? När jag ser, hör, läser tänker jag ofta att det här är redan gjort, det finns ett original som det nya inte når upp till. En film från 1950 är inte bland de äldsta men ändå, snart 60 år senare är det en film som verkligen håller. Hur många filmer skapade idag gör det?

Det tog sin tid

att komma till slutet av Ett halvt liv av V S Naipaul och det var inte någon medveten förhalning av läsningen. Jag tycker till en början väldigt bra om historien om pojken Willie som växer upp i det hierarkiska Indien. Hans far vänt sig mot sin familj genom att ge sig i lag med en ung kvinna ur en lägre kast - vilket visar sig vara ett misstag och gör livet mer eller mindre olyckligt både för honom själv och hans fru.

Sonen, som fadern har svårt att acceptera, beger sig till London för att studera. Han rör sig i bohemkretsar bland människor med pengar eller konstnärliga idéer. Han provar själv lyckan som författare och radiokrönikör. Så möter han en kvinna att älska och åker med henne till östafrika, till en portugisisk koloni. Willie färdas genom sammanhang där han utgör en minoritet och där människor inte alltid vet hur de ska bemöta honom. Teman som identitet och att leva i exil är centrala i romanen men det är likväl en roman om relationer, om otrohet om att hitta sin plats i tillvaron.

Historien rör sig mellan Asien - Europa - Afrika - Europa. Det är till en början en levande skildring, berättad utan åthävor. Något händer dock i skildringen, från att ha varit en levande historia där läsaren är direkt på plats tillsammans med Willie växlar den till att bli ett återberättande av skeenden som passerat. Detta gör att berättelsen tappar fart, att närvarokänslan och mitt engagemang går förlorade.

Naipaul är av indiskt ursprung men född och uppväxt på Trinidad - i sitt skrivande är han världsomspännande. Författaren fick nobelpriset i litteratur 2001 bland annat

för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro

1999-2000 skrevs Ett halvt liv som utgavs 2001. Och nej, kanske är den inte en av Naipauls storheter.

En höstpralin

kanske även detta är? Skämma bort och skämmas bort - goda tankar.

Hösten är oerhört

vacker tycker jag - med dess färgkaskader och friska luft. Men i oktober-november behöver jag gå i ide. Krypa under en filt och komma fram igen i april när energin kommit tillbaka. Förutom att leta läsning som kan hänga med under den mörka delen av året letar jag också musik. Det är sällan jag köper skivor - har en del som jag lyssnar på om och om igen istället. Den koll jag hade på musik för 10-15 år sedan har jag valt bort. I flödet av musik väljer jag mest gammalt och väl beprövat. Hur som helst. Jazz - har jag ibland svårt för men när det blir rätt knörvlar öronen ihop sig av välbehag. Så har jag äntligen hittat Duke Ellingtons Mellow. Här är en av mina multivitaminer inför hösten.






Tänker nog alldeles för mycket på kommande årstid just nu. Trots hur det ser ut utanför så är det kanske sommar.

Efter sommarens läsorgie

har jag nu helt kommit av mig. Inte för att jag inte är lässugen eller för att böckerna inte lockar mig - men för att semestern tog slut och tröttheten tog vid. Det brukar vara så de första veckorna efter semestern; det utvilade jaget väntar med att ge sig tillkänna. Inte heller tänker jag litteratur, trots att jag till stor del jobbar med och bland böcker. Men snart är det dags för en sprillans ny ledig vecka.

Oavslutade är en så länge både Yoga för rockstjärnor och Ett halvt liv. Läslistan är en aning lång, men den stressar ingenting. Önskar mig däremot betydligt mer lästid.

Trevliga bloggare skriver om intressanta böcker -

• Doris Lessings Martha
• Lars Saabye Christensens Beatles
• Alaa al-Aswanys Yacoubians hus

och så väntar...

• Siri Hustvedts Ögonbindeln, kan det vara hennes första? Till skillnad från andra har jag ännu inte blivit så där helt begeistrad över hennes romaner.
• Jonas Hassen Khemiris böcker på att bli omlästa inför bokcirkel i yrket, förstås med världens bästa upplägg.
• Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez vars Hundra år av ensamhet är något av det allra mest fantastiska jag läst, men också det enda jag läst av författaren.
• Assia Djebar som har hyllats i tidningarna under sommaren, hennes Kärleken, kriget står bredvid sängen.
• Anita Nairs Kvinnor på tåg som jag är nyfiken på efter mitt dyk i den indiska litteraturen.

Och igår fick jag Skatten från Halabja och andra berättelser av Suzan Samanci i mina händer. En poetisk och gripande första novell manar till mer läsning.

För att klara av en späckad höst har jag lånat hem två böcker om "innefenomenet" mindfulness samt en bok om klosterliv, Rummet inom dig.

Det ser ut att bli en höstlig läsfest! Hur laddade är ni, kära bokläsare?

Hermia went radio

inte i egenskap av bloggare förstås utan som bibliotekarie. Den regionala kanalen ville ha en direktrapport från biblioteket och eftersom "nej" är ett ord jag inte riktigt lärt mig uttala ställde jag upp. Det var inte första gången i radio men första gången i direktsändning i en kanal lite större än Seniorradion.

Det gick väl sisådär att tipsa böcker, prata om tendenser i utlåningen under sommaren. Men sedan kom frågan om vilka höstböcker det finns att se fram emot. Hjärnsläppet kom direkt. Endast en bok kom jag på - Marjaneh Bakhtiaris nya - mindes dock inte titeln... Att ha plöjt Svensk Bokhandels Höstens böcker framlänges och baklänges, läst om det nya på ett otal bloggar hjälpte föga när nervositeten lade sig som en våt vante över min just nu lite trötta hjärna.

Det här är

egentligen inte min historia, det mest litterära sms jag fått står Dora för:

The bengt Ohlsson å helena von zweigberk trädgårdsarbetar just framför mina ögon!

Kändisspotting någonstans i Sverige alltså... Jag hoppas avsändaren kommer med spännande avslöjanden: Vad odlas? Är författarnas fingrar gröna? Finns där någon trädgårdstomte?

Dagen inleddes

med förmiddagsmatiné och frukostintag. Sedan Cornelia Funkes Tjuvarnas herre kom har jag tänkt att njag ågon gång ska läsa den. Nu tittade jag på den i stället. Filmen genljuder av alla de andra berättelser som finns om föräldralösa barn som överlever i kollektiv som småtjuvar. Naturligtvis förföljda av elaka styvföräldrar. Som familjefilm borde den vara perfekt men även mitt tvåpersonshushåll fick en stunds underhållning men inte så mycket mer. Att tillbringa en regnig söndagsförmiddag i ett magiskt Venedig, där filmen utspelar sig, är ändå inte det sämsta.

Och igår blev det en tur till Grekland via Mamma Mia. Och ja, vi gick nynnande hem, tog skuttande danssteg på de regnvåta gatorna.

Den är över nu

läsningen av Cormac McCarthys Vägen. Utmattad lägger jag ifrån mig boken som fått mig att vakna på morgonarna med en stor sorg i hjärtat. Författarens skildring av pojken och mannen/pappan som vandrar över en utbränd jord där ingenting finns kvar mer än aska och grått dis är något av det starkaste jag läst på länge. Vissa scener i den är så skarpa, så obehagliga att jag fysiskt ryggar tillbaka när jag läser. Det är en mardrömsskildring om hopplös överlevnad, en kamp mellan det goda och onda i en värld som redan är förlorad. Minst lika mycket är det ett oändligt kärleksfullt porträtt av en far-son relation.

Tack till er som mer eller mindre ihärdigt pratat och tipsat om den.