Kanske ett vårtecken?

För det allra mesta skriver Hermia om böckers innehåll och tankar kring detta. Men ögat registrerar en trend i DN:s kritikerlista. Det lövas! Fast bladen minner mer om höst än om vår, eller?

Ännu en fransk utfärd

När jag förbereder öppnandet av mitt bibliotek plockar jag ut tidningarna ur brevinkastet, stämplar och bläddrar lite. En artikel i The Guardian berättar om hur illa det går för Paris bistroer:

Last year, in its île de France region alone, about 2,000 bistros and cafes went under. Across France as a whole, about are 35,000 still open. In the 1960s there were 200,000.

Informationen blir en stark motvikt till den bok jag drömde mig bort tillsammans med igår kväll. I Fransk afton av Magnus Falkehed framträder det romantiska, lite klichéartade Paris långt från förortens kravaller. Här presenteras stadens olika områden

Montmartre 2006

Montparnasse, Quartier Latin, Montmarte m fl utifrån kända personer som rört sig där, många konstnärer, författare och tänkare, genom dess kännetecknande träffpunkter samt med recept som kan ta läsaren dit även från det egna köket. Bokens undertitel är "maten, musiken, bistroerna, Paris" och som bilaga finns en cd-skiva med musik av mest Édith Piaf men också några andra chanteurer - allt för den rätta stämningen. Författaren spelar på alla drömmars Paris, ett Paris så som det alltid sett ut. Men tiderna förändras vilket de stängda bistroerna vittnar om. Behovet av att träffas och sättet vi träffas på ser annorlunda ut.

Att återkomma till Paris och upptäcka staden vara något annat än den jag längtar till skulle skära i hjärtat men samtidigt öppna för nya tankar och intryck. Men ändå hoppas jag att Paris alltid kommer att vara just Paris.

Fredagspoesi

Så här när snön aldrig verkar sina, när lördagsjobb står för dörren och tröttheten lagt sig som ett täcke över mig behöver jag lite fredagsfnitter. Aase Berg, som förresten kommer till mitt bibliotek om ett par veckor när årets dag tillägnad poesi (på kurdiska, spanska, svenska) infaller, blir räddningen just nu. Några ord. En livboj.

"Humla rumla ramla
Tjocking.
hallonfossing
Mabik!, tjut mabik!
En skrattande kossing!"

Ur Uppland

Humlan kommer. Kanske också i år.


God helg önskas alla vintertrötta vårprimörer!

Sista beställningen på Balto - Le gens du Balto

Folk säger att jag är motbjudande. Jag skulle hellre vilja påstå att jag har fått mindre kärlek och medkänsla än jag förtjänat. Allt är bara falska anklagelser. Jag är inte rasist. Jag har värderingar och tydligen stör det folk.

Som tur är är detta inte en beskrivning av mig utan av Joël, även kallad Jojo eller Skridskobanan. Han hittas död i sin bar, i förorten, badande i sitt eget blod. Han verkar ha varit en olycklig figur men jag har aldrig riktigt lärt känna honom och sörjer honom inte. Det verkar ingen av personerna i Faïza Guènes roman heller göra. Fast alla har de haft någon slags relation till Joël. Om sig själva berättar några av dessa människor - om olycklig kärlek, svartsjuka och allmän olycka. Sedan berättas det inför polisen som utreder mordet på Joël och pusselbitar läggs till rätta.

Men jag stönar inombords när jag läser; Kiffe Kiffe imorgon och Drömmar för dårar var jag riktigt förtjust i, författaren skapar levande porträtt av unga kvinnor men i jämförelse med dessa är Sista beställningen på Balto bara dålig*. Kanske är det den stora kontrasten till Alexandriakvartettens vindlande meningar som gör mig andfådd av Guènes staccatoartade text. Kanske är det översättningen som gör att de växelvisa rösterna ligger för nära varandra. Hade författaren en bra idé hon inte hann arbeta med? För nog hade det gått att utveckla dessa olika figurer, ge dem lite mer kött än så här. Berättelsen hade gott kunnat få mer av både rymd och djup. Boken har så vitt jag vet fått ett fint mottagande i de större svenska tidningarna, vilket förundrar mig något. Medan jag i hennes andra böcker njutit av språket och av lekfullheten längtar jag nu mest efter att det ska ta slut. Därför är det skönt att boken inte har mer än 160 sidor. Fast jag hade gärna velat tycka om.



*Nej, jag är inte alltid en surmupp, så här skriver jag om Drömmar för dårar.

Kulturhelg i Stockholm

Som en gnistrande juvel vilar staden under sin kupa. Den är karg, vindpinad och oändligt vit. Aldrig har jag sett Stockholm i så mycket snö. Maken och jag valde att tillbringa helgen där, för en stunds semester. Temat för besöket är, inte så oväntat, kultur. Därför är det passande att hotellet, lite oroväckande hippt vid första anblicken, har en konstnärlig inriktning. Trycken på väggarna finns att köpa för den som vill.

Glad är jag att lördagens aktiviteter inte ligger alltför långt från varandra. Efter en smakrik måltid på en mysig äktitaliensk restaurang parerar vi plogbilen för att komma till Dramaten. Det var länge sedan jag besökte denna teaterscen, något avskräckt efter att ha råkat ut för flera inställda föreställningar. Men igår kväll ville det sig och vi såg Ingmar Bergmans Höstsonaten i regi av Stefan Larsson.

Skådespelarnas situation på landets scener debatteras just nu, om det satt spår hos de agerande vi ser vet jag förstås inte. Det som utspelas på scenen är inte fysiskt men känslomässigt naket. I mötet mellan mor och dotter, som inte sett varandra på sju år, sker stora urladdningar. Vinet får Eva att prata, att vråla ut sin smärta efter moderns svek. Det är starkt och avskalat – både spelet och scenbilden. Förenkling känns som ett ledord. Det rena ska träda fram. Maria Bonnevie är här inte den sköna vackra, hon lever blek i sorgen efter sonen som drunknade och i bakgrunden av den färgstarka modern, konsertpianisten, som spelas av Marie Göranzon. I bakgrunden finns systern som länge förpassats från familjen på grund av sin sjukdom och Evas make som lever i något slags paralyserat lugn i visshet om att inte vara älskad av sin hustru. Det är 110 minuter av smärta och bortträngda känslor, vilja till försoning och förlåtelse finns nog men mor och dotter når inte fram till varandra. Kan inte kommunicera det som hänt. Det som utspelas på scenen är alltså starkt men jag upplever en distans, en för stor perfektion som gör att det jag ser inte tränger ända in i mig där jag sitter. Fast det är stor teater.

Söndagen ägnas åt konst. Som en uppvärmning, och för att själva få lite värme, inför Moderna Museets utställningar slinker vi in på Bukowskis.

Här får jag syn på en målning av konstnären som är huvudmålet för besöket på Moderna, Evert Lundquist (1904-1994). "Sorg" heter den (slutbudet blir 24 000 kr). Trist tänker jag att den hänger här och inte där, på Moderna Museet som ställer ur oljemålningar och kolteckningar av konstnären. Lundquist var aktiv konstnär från 30-talet fram till sin död. Hans målningar är både figurativa och mer abstrakta. Ofta används tjocka färglager, en del målningar verkar skapade genom ursinne. Så beskrivs också Lundquist som en person nära till vresighet och med ett inre mörker. Fast motiven i sig kanske inte vittnar om dessa känslouttryck; här finns bland annat landskap, vagt avbildade modeller, Parismotiv och händer. Motiven, färgerna och de tjocka lagren har en direkthet, även i sin mest abstrakta form, som tilltalar mig. De mörka sidorna hos konstnären syns tydligare i den grafik som presenteras i Per Bjurströms bok om Lundquist. Spänningen är intressant mellan det representativa jag som Lundquist visar utåt och den sida som avspeglas i konsten och för de som kände honom nära. Detta och annat ska jag läsa mer om i utställningskatalogen. Jag tilltalas ofta av dessa svenska konstnärer verksamma under så där 1920-50-talet. Därför känns det bra att få se en så fin samling verk här, dessutom hängd på bästa sätt där målningarna dominerar rummet.

En annan utställning vi ser är den med verk av Lee Lozano. Kontrasten till Lundquists verk är så stor att jag har svårt att ta till mig det jag ser. Fast efter en stund drar jag på munnen, tycker de könsnära verken är mer roliga än provocerande. Den labyrintiska utställningen visar en konstnärs utveckling åt ett oväntat håll. Lozano är en person att ta reda på mera om - vad hände på vägen från penis och bröst till målningar med lyster likt siden?

Jag sover aldrig så gott som på hotell men nu är det snart dags att gå till sängs här hemma, berikad och inspirerad av en fin helg.

Sov gott!

Förföljd mellan hyllorna

Catrin kommenterar angående Alexandriakvartetten att den förföljer henne. Jag måste berätta att detsamma gäller mig. Så här:

För en liten stund sedan mötte jag en numera pensionerad bibliotekarie. Han frågar om jag läst Håkan Andersons roman Den vita väggen och beskriver den som en märklig historia. Jag blir nyfiken och skyndar efter den. Men de föregående böckerna då? Jag plockar fram Breven ur hyllan som av Bonniers förlag beskrivs så här:

"I trettiotalets Italien möter den unge Ernst Weber, till synes slumpartat, Jacob Arnauti. Han företräder ett esoteriskt sällskap med centrum i Alexandria som i sin ägo har fem brev, skrivna av Cicero. De åtrås även av en tysk orden med förgreningar över hela Europa, vars frontfigur Otto Dietrich zur Lindes öde vävs samman med Webers i en jakt som för dem genom ett förkrigseuropa till Egypten. (...)"

Bokens baksida berättar dessutom att Jacob Arnauti skrivit Alexandriaromanen ”Moeurs”.

Nu till förföljelsen: I Alexandriakvartetten figurerar Arnauti som före detta make till en av romansvitens centralgestalter.

Så där står jag överrumplad med en intertext i handen. Vrider och vänder. Tänker att jag borde ta med den hem. Men just nu är det för många sidor att läsa. Lätt skakad och med lite tungt hjärta ställer jag tillbaka den i hyllan, tänker att det kommer mer lästid sedan, längre fram.

Letar mig fram till Carina Waerns recension av Den vita väggen, även hon en hängiven kvartettläsare. Recensionen har rubriken "Historien och Gotlandskvartetten".

Kvartetten förföljer mig igen ända ut i bloggkosmos.

Du då? Förföljd av litteraturen?

Fredagspoesi

Igår träffade jag äntligen en av bloggvärldens flitigaste och mest entusiastiska bloggkommentatorer - Lena Kjersén Edman. Lena besökte Gävle för att prata böcker, främst för barnbibliotekarier och lärare som arbetar i skolbibliotek. Jag smet med för att få träffa en äkta inspiratör! Vid sidan av boktipsen och den digra tipslistan fick vi förslag på hur man kan arbeta med litteratur för människor i högstadiet. Även jag, som arbetar med biblioteksverksamhet för vuxna (eller barnsliga vuxna), plockade också med mig olika godbitar. Tack, för det!

Lena avslutade dagen med en dikt ur Trollringen av Lennart Hellsing. Den blir till fredagspoesi här.

Jätten Ymer

"Jätten Ymer i en dyster klyfta
ryter till så nattens fåglar lyfta.
Kokar korngrynsgröt i jättegryta
röken väller över jordens yta.
Rymden skälver, alla ulvar yla.
Det är urtidsnatt och urtidskyla."


Men våren kommer. Jo, jag tror det.

Trevlig helg!

Le mari de la coiffeuse

Patrice Leconte ligger bakom den franska filmpärlan Intima främlingar som jag såg på nytt för några veckor sedan. Han är också skapare till Hårfrisörskans make som jag tittade på igår. Det finns genom hela filen ett slags surrealistisk ton där det inte är självklart för mig vad som är dröm, minnen och verklighet.

Vi möter mannen som tänker tillbaka på sitt liv som pojke vid havet. Hans stora passion är byns hårfrisörska och hans högsta dröm att bli en hårfrisörskas make. Ett livsval som pappan belönar med en skarp örfil. Dessa barndomsscener påminner mig om den svenska Kådisbellan, samma impulsiva familj och drömmade påhittiga pojke.

Pojken uppfyller sin vision och äktar som vuxen hårfrisörskan Mathilde. Deras förhållande är intimt och passionerat. Filmen skildrar uteslutande deras liv i salongen, där kärleksmötena också sker. Men precis som barndomens älskade hårfrisörska är inte heller Mathilde en helt lycklig kvinna. Eller snarare är hon kanske rädd för lyckan. Rädd för det som kan ta slut.

Filmen är en udda skönhet. En hyllning till kärlek, passion och lek men samtidigt en film med djupare teman om det att vara människa. Det är en film utan så mycket tal, det mesta handlar om det som händer i hårsalongen. Ändå säger den mycket - genom ögon och gester.

Den här scenen med maken i full aktion



kommer jag sent att glömma! (Försök bortse från det bakomliggande polska (?) talet...

Alexandriakvartetten - än en gång

Den har så många ingångar, Alexandriakvartetten. Romanen med dess vindlande berättarstråk har berusat och hänfört mig. Men det är inte en oproblematisk text att läsa med 2010-tals ögon. Av texter på nätet förstår jag också att Lawrence Durrells romaner både hissats och dissats.

Precis som Johannes påpekar i en kommentar till ett tidigare inlägg är det en kolonial skildring av Alexandria. Och ett exotiserande av staden och människorna i den. Det är i de övre skikten handlingen äger rum och det är uteslutande ur européernas synvinkel handlingen framförs. Det som sker i det ”verkliga” Alexandria framstår i vissa fall som smutsigt och skrämmande – det finns ett tydligt ”vi och dom” i texten vilket också skapar spänningar i den. Edward Saids Orientalism har jag inte längre färsk i minnet men jag förstår den använts för att tolka och kritisera Durrells skildring.

Om Egyptens politiska historia, eller om landets historia överhuvudtaget, kan jag väldigt lite. Därför greppar jag inte det politiska spel som skildras i romanen. Därför blir det för mig mest romangods, utan koppling till verkligheten.

När jag läser böckerna tänker jag att de skildrar drömmen om Alexandria. Precis som när jag själv är turist kommer jag, hur mycket jag än tycker om en stad, aldrig riktigt nära. Får jag aldrig se staden så som den är för de som lever och verkar i den. Och kanske vill jag inte det. Kanske vill jag behålla min position som utanförstående turist. Där jag skapar min bild av staden, där den blir kuliss för mina drömmar. Där jag, grovt uttryck, koloniserar och anpassar staden utifrån mina egna önskningar.

Jag har ännu en bit kvar att läsa av den avslutande delen. Kvartetten kommer med all säkerhet att dröja sig kvar länge i mina tankar. Jag kommer att fortsätta vrida och vända på berättelsen, fortsätta reflektera över min roll som läsare och över den fiktionaliserade kolonialismen. Men här på bloggen är Alexandriakvartetten nu ett avslutat kapitel.

Ekologiskt i Gävle

Solen briljerar verkligen idag vilket lovar gott inför lunchpromenaden. Istället för att traska bland de små fina husen väljer jag en lite mer affärsinriktad gata. Och just idag är jag glad att jag valt en mindre mysig väg för jag hittar Bio Salongen som inte alls är en ny filmstudio utan en ekologisk frisör. Äntligen i Gävle!

Södra Kungsgatan 13 är adressen, för den som liksom jag vill att håret ska ansas där nästa gång.

(reklamjingel)

Alexandriakvartetten - på väg

Bokens centrala tema är ett studium av den moderna kärleken.

så beskriver Lawrence Durrell själv Alexandriakvartetten (1957-60), romansviten som jag nu läst 3/4 av. De tre första delarna, Justine, Balthazar, Mountolive, gestaltar rummet ur olika individers perspektiv. Romanerna är inte förlängningar av varandra utan skildrar samma händelseförlopp. Alexandria är staden, huvudpersonen, som framträder mycket levande för mig som läsare. Här blandas språk, religioner och kulturer. Här möts vid tiden för andra världskriget några människor av olika ursprung.

Författaren skildrar kärleken i olika skepnader - mellan älskande, mellan föräldrar och barn, till den ouppnåeliga men också till de idéer man tror på. Men kärleken är varken säker eller beständig. Det som ser ut att vara på ett visst sätt vänder i nästa ögonblick till att vara ett tecken på något annat. Kärleken har en roll i det politiska spel som äger rum, den kanske till och med är ett vapen.

Vissa avsnitt av boken läser jag på bussen på väg till eller från jobbet. En del stycken får mig att tänka att en eventuell läsare över min axel skulle tro jag läste en banal kärleksroman. Passionen och den fysiska kärleken får ta rum men Durrell skapar genom sitt språk och iakttagelser något betydligt mer avancerat och intressant. Och vid sidan av kärleken och passionen är det en studie av döden som på olika sätt träder in i människornas liv. Hur och varför är även det osäkert för de olika personerna.

Centralt är även författarens experimenterande med subjekt och objekt, där både berättarröster och perspektiv alltså byts. Den som är jaget i ett sammanhang är i historiens utkant i ett annat. Det jag som inleder romansviten är inte det centrum han i förstone tycktes vara. Romanen väcker tankar om hur lite vi känner till om vår egen roll i tillvaron. Genom att se livet från sidan skymtar en annan verklighet som skiljer sig från den såsom vi annars ser den.

Någonstans i erfarenhetens hjärta finns det en ordning och ett sammanhang som vi kanske skulle upptäcka om vi vore uppmärksamma nog, kärleksfulla nog eller tåliga nog. Kommer tiden att räcka till? (Justine)

Jag tänker på berättelserna som transparenta blad med överlappande mönster, genom att lägga dessa på varandra tonar nya konturer fram. Berättelsen så som jag trodde den var sann vrids, nya fakta läggs till, andra röster träder fram. Det som händer är inte vad det synes vara, eller något mer. Det individuella övergår till att vara det kollektiva. Större syften tonar fram bakom personernas olika ageranden.

När jag ser tillbaka på mina anteckningar här kommer jag troligen undra vad böckerna egentligen handlade om. Romanen är svår att sammanfatta eftersom den spretar kring sig själv, sträcker sig bortom det redan sagda; innehållet skiftar hela tiden. Det som är sanning i en bok blir något helt annat i nästa och i nästa. Det jag vill minnas från dessa tre böcker är den komplext komponerade historien, de livgivande perspektivbytena. Minnas vill jag också språket - till en början snårigt sedan allt vackrare inför mina ögon.

Del fyra, Clea, ska vara en del där tiden sträcks ut. Där kanske förklaringar ges. Med stor förväntan går jag nu in i den. Fortsätter färden längs Grande Corniche och det som är ett av mina största läsprojekt.


Här får man en bild av handlingen.

Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen

Lite lite har jag lyssnat på Leonard Cohen, av Ebba Forsbergs tolkningar blir jag helt tagen. Det är så vackert. Sångerskans röst passar perfekt ihop med de ord hon sjunger. Det är hjärta och smärta men inte på det utslitna sättet. Musikerna presenteras som världens bästa och det är svårt att inte hålla med. De får ta plats men inte av varandra, de stöttar bär varandra genom konserten. Ibland har jag svårt att uppfatta sångtexter men här framträder orden tydligt för mig. Det är enkelt, okonstlat och musiken går direkt in i mig. Spegeln där musikmötet äger rum är som musikscen en ny bekantskap för mig. Tidigare var här ju en bio. Men det är länge sedan. Lokalens utformning skapar fin intimitet och inramning åt konserten.


Hemsida för Ebba Forsberg.

Nja, inget stilbyte

Min söta kollega säger att jag nog inte behöver boken vilket känns som en komplimang (eller så är jag ett hopplöst fall?).Men efter att ha bläddrat i den instämmer jag. Trinny & Susannah gör sig bättre i tv-mediet än i bokform. Ett antal stereotypa, föga överraskande, typer ska få mig att vilja byta stil och testa gränserna. I ett par stilar känner jag igen mig, men mer än så är det inte. Jag inspireras inte till att vara diva, ett bombnedslag eller en rockbrud inte heller en Ice Queen. Däremot gillar jag de två underhållande kvinnorna i tv. Gillar hur människorna de arbetar med lyser upp. Hur de båda till synes så ytliga kan få någon att stråla av ett ljus inifrån. Det är inte bara kläder och stil. Men i boken är det mest det. Yta. Den var dock skön att bläddra i en kväll på flykt undan evighetskvartetten om Alexandria.

"Do not throw, drop or step on the system and do not subject the device to strong physical shock."

Tänk den bok som ges ut med dessa varnande ord. Nu handlar det dock om läsplattan Nuut som fått följa med hem från mitt bibliotek. Min första reflektion när jag tittar på den är att den ger ett blekt första intryck. Den har verkligen inget mer än det nödvändiga. Kanske är jag så van vid att nya prylar har lite mer bling-bling? Knapparna är små, kanske för små, och diskreta. Den är till för att läsa, lyssna eller titta på bilder i men är ingen multimediamaskin. Den ger ett blekt intryck, vilket inte tar uppmärksamheten från innehållet - i mitt fall litteraturen.Jag testar att ladda ned ett par böcker från bibliotekets utbud via E-lib. Eftersom jag befinner mig mitt i ett för mig stort läsprojekt väljer jag inte att ladda ner någon ytterligare roman att börja på utan en bok om vin, eftersom jag nyligen var på vinprovning, samt en bok om en av mina favoritkonstnärer, Helene Schjerfbeck. Storverk med bilder gör sig dock bättre i foliantens format särskilt i det här fallet då filen inte är anpassad till läsplattan. Texten är liten och när jag äntligen lyckas förstora den delas de tvåspaltiga sidorna i märkliga avsnitt. Bättre fungerar det med nyare romaner. Men det är inte många ord som ryms på varje sida, för mina ögon behöver visst en större text här än i vanliga pocketboken. Det går säkert att vänja sig vid läsplattans format. Jag blädderläser början av en roman - kanske är det innehållet i sig som är dåligt men det blir knappast bättre av de små portionsbitar som läsplattan delar ut. En Harlequin i Pixiformat känns den som i början, Postcard Killers.

När jag läser en bok har jag känslan för den i handen. Jag känner hur många sidor jag läst, hur långt det är kvar. En fysisk förnimmelse av det pågående. I läsplattan är alla böcker lika. Den är nätt och smidig att bära med sig. Den är dock inte lika böjlig som en pocket som tål skyfall och att knölas ned i väskan. Läsplattan är sober. Och skör.

Jag gillar idén "läsplatta" men just nu ser jag inte behovet av den för min nöjesläsning. Om jag var t ex en uppsatsskrivande student i litteraturvetenskap, eller något annat trevligt ämne, skulle plattan vara en god vän för de travar med böcker som ska analyseras. I alla fall om böckerna finns att ladda ned. Och jag förstår plattans fördelar, hur bekvämt bära sitt bibliotek "i fickan", hur skönt ha den som sängsällskap. Kanske uppstår behovet av läsplattan en dag hos mig. Men Nuut i den form jag provat kommer jag inte att investera i; den är för otydlig och alldeles för svår att navigera i. Som tur är utvecklas tekniken snabbt. Att föra över boken från E-lib till läsplattan var ett projekt i sig - inte alls så enkelt som det verkade. I alla fall inte i min dator.

För ett tag sedan funderade jag över detta med miljön och läsplattan. Om läsplattan är klimatsmart. Lustigt nog kom svaret kort därefter genom en artikel i DN där man refererar till en undersökning. Den visar att man måste läsa ett ganska stort antal nedladdade böcker (särskilt i jämförelse med pocketboken) för att läsplattan ska löna sig ur en miljöaspekt. Den påverkar alltså klimat och miljö mer än en vanlig bok. Läsplattan ger också tänker jag en annan form av skrot när den kasseras. För inte ens en läsplatta varar väl för evigt?

Nu återstår att lista ut hur jag från läsplattan tar bort böckerna jag laddat ned...


För en mer seriös och initierad beskrivning av läsplattor rekommenderas bl a den film som visas på Bokhora.

Uppdatering:

Nu börjar det hända saker!

Små små saker

En liten pryl har hittat hem till mig.

Långt efter alla andra är jag glad ägare åt en mp3-spelare. En spelare som idag premiäranvändes på bussen till tandläkaren. Någon radio har den inte men eftersom en stor del av P1 ligger öppet att laddas ned var det ändå just radio jag lyssnade på - Nya vågen, Biblioteket, Filosofiska rummet. Här finns en förtjusande möjlighet att lyssna in det mest intressanta samtidigt som jag skärmar av den ibland påträngande omvärlden. I morse en diskussion om hur allt mindre litteratur översätts till svenska. Ett ämne ytterst frustrerande både för mig och för de deltagande förlagsmänniskorna. På vägen hem från jobbet ett program om mellankrigstidens Paris och de författare som möttes bland annat hos Sylvia Beach. Men sant ska vara rätt - i skrivande stund har jag endast hört halva programmen eftersom bara en del av varje fil följde med in i spelaren. Imorgon ska jag höra fortsättningen för nu finns programmen där. I prylen.

Nästa steg blir att testa Nuut. Läsplattan.

Tills vidare rekommenderas podradio.