Kartan och landskapet

Han gick milt sagt på tomgång och det hade han gjort i flera veckor. Han hade blivit så oföretagsam att han börjat prata med vattenberedaren. Och det mest oroväckande - det hade han insett två dagar tidigare - var att han förväntade sig att den skulle svara.

Kartan och landskapet är skriven av fransk litteraturs "bad guy" Michel Houellebecq och tilldelades Goncourtpriset 2010, så mina ganska stora förväntningar är nog befogade när jag plockar upp romanen. Men det här är en text jag inte blir riktigt klok på.

Först något om handlingen som utspelar sig i en nära framtid: En av bokens huvudpersoner är pariskonstnären Jed Martin som med jämna mellanrum drämmer till med en riktig succé. Han byter kameran, med vilken han avbildat Michelinkartor, mot målarduken och skapar porträtt från olika delar av arbetslivet. Motiven är på riktigt kända personer som Damien Hirst och Bill Gates, och helt okända. Så skriver Houellebecq in sig själv i handlingen, han ombeds nämligen att skriva katalogtexten till den stora utställningen med Jeds målningar. De träffas vid några tillfällen, äter, dricker, pratar trevande med varandra. Även Houellebecq får sitt porträtt målat. Jed lever i självvald ensamhet med få nära relationer. Han har en kort passionerad relation med Olga, och träffar sin åldrande och senare sjuke far (som jag tycker blir en av romanens mest intressanta personer) vid högtider som nyår. Romanens karaktär byter så tillfälligt fokus när Houellebecq hittas mördad, vilket står redan på bokens baksida, i huset han flyttat till på den franska landsbygden. Få är spåren och polisens arbete är diffust - tills de får kontakt med Jed.

Houellebecq (den verklige författaren) har gjort sig känd som provokatör, men att provocera verkar inte vara syftet med den här boken. Bestialiska mord finns det ännu värre av i deckargenren, och människor som dryper av pengar är inte heller så uppseendeväckande. Författaren återkommer till hur tråkiga personer både Jed och den fiktive Houellebecq, på ett nästan provocerande (!) sätt låter de livet passera förbi utan ansträngning att delta. Men är det vad romanen handlar om? Om livets meningslöshet? En ironi över fåfängen i ansträngningarna att uppnå mål i livet, som alla möter samma slut? Eller är det en kritik av konstvärlden och dess ombytlighet? Eller kan det vara en drift med skapandet, med deckargenren och kanske med romanskrivandet i stort? En hyllning till det enkla livet - en roman på temat "tillbaka till naturen"?

Jag har alltså svårt att, rakt av och utan underliggande syfte, ta det jag läser på allvar, svårt tro att författaren verkligen haft intentionen att skriva en ibland underhållande historia om konstvärlden, med deckartouch, och med sig själv i en av rollerna. Eller är kanske Kartan och landskapet inte mer än det? Ett habilt försök att inspirerad av spänningsgenren  både vad gäller språk och klichéer skriva en roman om en konstnärs vedermödor? Om jag tycker att boken är "bra" eller inte skiftar beroende på vilken inställning jag väljer att ta. Än har jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag egentligen ska tänka och tycka. Kanske ska jag inte tycka något alls? Och kanske lyckades Houellebecq ändå med att provocera...

Jag har inte läst några recensioner av romanen, eller sökt andras åsikter om den. Men om någon av er där ute har läst så tar jag gärna del av era tankar!


Jenny B/Kulturdelen skrev den här tankeväckande texten efter att ha läst författarens Refug.

Potiche - troféhustrun strikes back

Som ung gjorde Catherine Deneuve huvudrollen i den fina musikalfilmen Paraplyerna i Cherbourg (1964). I Potiche (2010) är paraplyer åter ett tema men här agerar hon "troféhustru" åt en notoriskt otrogen och självgod man, herr Purjol, chef över paraplyfabriken. När fabriksarbetarna går ut i strejk tappar maken/chefen fullständigt besinningen och slår ned en av de anställda. De låser då helt sonika in sin chef. Herr Purjols hälsa visar sig vara rätt klen och med sviktande hjärta tar han en time-out. In träder istället fru Purjol, Suzanne, som visar sig ha en naturlig talang för ledarskap och hon lyckas, med hjälp av framför allt sin son, göra fabriken till en riktigt kreativ och trevlig arbetsplats. Nu förändras Suzannes liv och sätts i nya perspektiv -samtidigt som hon konfronteras med delar av sitt förflutna. Känslor från då får nytt liv, hon märker att hon har så mycket mer att ge, och kanske är inte äktenskapet värt att skydda? Så plötsligt är hon kvinnan för framtiden!

Potiche är en underhållande och smart film gjord av François Ozon, med Deneuve som den lysande stjärnan. Den är en pralin i mörkret. Och minsann - hon sjunger även i den här filmen!

Tillägg - läser Helena Lindblads nyanserade recension i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/potiche--en-fransk-trofefru

Litterär efterlysning!

Det finns en hel del av dem - författare som använder sig själva som fiktiva figurer. Som dekonstruerar sig själva och sätter ihop sig på ett annorlunda vis. Längst just nu går kanske Michel Houllebecq när han i Kartan och landskapet, som jag alldeles snart läst ut, låter sitt fiktiva ego falla offer för en bestialisk mördare, och på ett mer bokstavligt sätt tar isär sig själv. Det är förstår jag inte första gången som just den här författaren använder sig själv som material.

Några andra jag tänker på i sammanhanget är Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, Sigrid Combüchens Spill och Daniel Sjölins Världens sista roman (som jag inte tyvärr inte läst. Än.). De använder sig själva som stoff, använder sina egna livshistorier eller namn, och leker med fiktion och verklighet. Som skildrar sig själva som om de såg sig i en förvrängd spegel.

Jag tänker alltså inte på Karl Ove Knausgård som, även om han kanske också fabulerar fritt, på ett uttalat sätt har ärligheten och det att skriva äkta och nära det egna jaget som utgångspunkt.

Författarna här ovanför är intressanta mer för hur och varför de väljer in sig själva i berättelserna än för tankarna som väcks om vad som är sant och inte sant. Även om de förstås är lockande det med.

Nu efterlyser jag andra författare som på liknande sätt som Ekman m fl använt sig själva som romanfigurer? Vilka kan du komma på?

Skräddarsytt lästips!

Nu var det ju så att jag egentligen tänkte mig en paus härifrån. Men nu i studietid är ju detta på något sätt vägen ut, som det känns lite trist att stänga. Dessutom har jag fått en fin uppgift från Ann-Sofie/Breakfast Book Club att utföra. Ann-Sofie ber om ett boktips för februari och det vill jag förstås stå till tjänst med!

Först tänker jag att mitt boktips ska leda henne ut på helt nya äventyr. Men så efter ett besök på den numera stilla Ooofbok och genom en blick på den fina listan över läst litteratur får jag mina aningar bekräftade - Ann-Sofie och jag har väldigt lika läspreferenser, så att servera något helt oväntat blir svårt.

Istället vill jag bjuda dig, Ann-Sofie, på en av av mina favoritkarameller. Den är skriven av en norsk författare, som jag tycker saknas på din läst-lista, nämligen: Saabyes cirkus av Lars Saabye Christensen. Helst intas den förstås på plats, i Oslo...

Om du inte läst något av författaren tidigare så hoppas jag denna blir din öppning in i ett rikt författarskap. Kanske går du sedan vidare till Halvbrodern eller Beatles?

Mission accomplished - hoppas du gillar!

(så här tyckte jag)

Ta en paus

Det är lite rörigt nu mellan medeltid och renässans. Jag tar en paus härifrån bloggen en stund, gör det du med.

O ve!

Oidipus
O ve, o ve! Alltsammans tycks ju nu slå in.
O ljus, för sista gången ser jag dig väl nu,
jag är ju född av fel folk och har levt med dem
det icke hövdes och dräpt dem jag icke bort.

En av dagens texter är Sofokles Kung Oidipus. Han som, under förbannelse, mot sitt vetande dödar sin far och äktar sin mor och sedan (också mot sitt vetande) gav namn åt ett komplex. Det är nästan mer än fascinerande att denna text, skriven av en författare som levde mellan 496-406 f. Kr., än idag förmår både väcka fruktan och medlidande, vilket var ett par av dess syften. Detta är en klassikernas klassiker som får alla såpoperor att blekna och gömma sig av skam. Kan det bli så mycket mer tragiskt än så här? Ja, det kan det nog. Näst i tur står nämligen Euripides Medea.

Som nutida läsare gläder jag mig åt att Sofokles minskade körens roll i den grekiska tragedin och att han införde en tredje skådespelare. Det gör dialog och spel lite lättare att följa, och skapar en större direkthet i texten.

De tävlingsinriktade grekerna utmanade varandra även i teater, och det var i samband med årligen återkommande festspel på olika platser i den tidens Grekland som teater spelades, och inte som idag när samma pjäser spelas kväll efter kväll på olika scener. I alla fall om man bor i, säg Stockholm. Redan i sin samtid var Sofokles stor och han segrade flera gånger. I dag när tankarna kretsar runt spänstige Oscar och lite mindre graciösa Guldbaggen är det lite lustigt tänka på hur redan de gamla grekerna utsåg bästa dramatiker, och senare bäste skådespelare. Kvinnorna? Nej, de fick inte vara med.

Konsten att må som en prins - tips från hälsocoachen 2

Prinsen åtnjöt en till och med för prinsar ovanligt god hälsa; med hjälp av gymnastik och kroppslig omvårdnad hade han skaffat sig sådana krafter att han trots sitt utsvävande leverne höll sig lika fräsch som en stor, grön, glänsande holländsk gurka.

Se där. Ytterligare ett hälsotips från Tolstojs Anna Karenina. Vem vill inte glänsa som en gurka?

Dagens aktivitet

Studierna är igång och så här inledningsvis har jag svårt att sluta läsa. Men efter att brottats en stund med Aristoteles text om diktkonsten, om tragedins beståndsdelar och syften, känner jag mig ganska mör. Borrandet i teaterns långa historia börjar här och nu.

Dagens soundtrack har varit Beethovens Violinkonsert D-dur op. 61, och nu på kvällskvisten SR klassiskt på hemväg, även om jag inte är på väg hem som annars vid den här tiden.

Tips från hälsocoachen?

Som inspiration denna tid på året, då vi är många som tänker på nystarter i fråga om t ex mat och motion, ger jag er ett tips från Vaska som var "en ung man som strålade av ett övermått av fysisk hälsa (...). Det syntes att han levde på en diet av blodiga biffar, tryffel och bourgogne."

Anna Karenina ger upphov till alla möjliga idéer men jag är lite skeptisk till Tolstoj-tidens definition av hälsosamt leverne. Kanske är det skrivet med ett visst mått ironi. Eller?

Klassisk nyttårsläsning

Så här 1/3 in i Anna Karenina erinrar jag mig de senaste årens nyttårsläsning.

2010 inleddes även det bakåtblickande med Simone de Beauvoirs Den inbjudna. Sedan följde omläsning av Michail Bulgakovs mästerverk Mästaren och Margarita och därpå lästes med stort nöje Buddenbrooks av Thomas Mann. Tänk om varje nytt år bjöd på så mycket lästid.

2011 gav jag mig i kast med första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt men innan dess inledde jag året med att läsa ut Leo Tolstojs Krig och fred, som jag inte skrev så värst mycket om.

Det tycks ha blivit en vana att inleda åren i klassiskt sällskap. Åren inleds med litteratur som jag, i vissa fall, längtat länge efter att få tid läsa - ungefär på samma sätt som under sommarsemestern. Det är litteratur valda utanför det samtida flödet som finns omkring mig på biblioteket, det är val gjorda rätt från hjärtat och det är eskapism på allra bästa sätt. Att få sjunka in i dessa texter, med deras utarbetade språk, intressanta persongallerier och välkomponerade berättelser ger vila, ro och energi till det som är här och nu.

Lång sittning

Här kommer jag att sitta länge idag för jag har, precis som jag hoppades, direkt sugits in i romanen jag läser. Äntligen håller jag Anna Karenina i min hand. Resten av den långlediga helgen tillbringas längre norrut och då bjuds det nog mer på lek- än lästid. Men det är kanske lika bra det, för de andra böckerna i den tredelade utgåvan glömde jag kvar på jobbet.

Bara så

Längtar efter ljuset och våren

En Strindberg om dagen är bra för...

Ja, för vad återstår att se. Mitt första val i Strindbergsutmaningen är, för att närma mig giganten som jag inte läst på länge, den här lilla boken

som innehåller en spridd skur valda Strindbergstexter, sammanställda av Magnus Florin och Ulf Olsson. Det ostrukturerade innehållet kommer från "Gröna säcken" som är ett sammelsurium av ukast, anteckningar mm. Mer om det kan man läsa i volymens förord.

Jag väljer ett stycke, en anteckning om dagen - det känns som ett bra sätt att återstifta bekantskapen med jubilaren. Först ut är

Detta är vägen

*

Gå först till venster, tag sedan af till höger och så rätt fram,

så kommer du till målet.

*



Läst 2012

Världen av igår av Stefan Zweig
Damernas paradis av Émile Zola
Ön av Lotta Lundberg
Dager i stillhetens historie av Merethe Lindström
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Förvandlingens rus av Stefan Zweig
Lantliga scener av Amos Oz
Den förtrogne av Hélène Grémillon
Mina priser av Thomas Bernhard
Hjärtats oro av Stefan Zweig
Detta borde skrivas i presens av Helle Helle
Min kamp 3 av Karl Ove Knausgård
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru
Min kamp 5 av Karl Ove Knausgård
En kärlekshandling av Jeffrey Eugenides
Någonstans vid vägens slut av Diana Athill
Vända blad av Julie Jézéquel
Kvinnor av Steinar Bragi
Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal
Stål av Sylvia Avallone
När natten faller av Michael Cunningham
Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell
Känslan av ett slut av Julian Barnes
Artighetsreglerna av Amor Towles
Line av Axel Jensen
Sommaren utan män av Siri Hustvedt
Pojkår av J M Coetzee
Sunset Park av Paul Auster
Summer Crossing av Truman Capote
Juliet, naked av Nick Hornby
En man med många talanger av Patricia Highsmith
Little Bee av Chris Cleave
De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia
Den sista cigaretten av Klas Östergren
Förföraren, Erövraren, Upptäckaren av Jan Kjaerstad
Min kamp 4 av Karl Ove Knausgård
Huliganerna kommer på besök av Jennifer Egan
Sju år av Peter Stamm
Ryssdisco av Vladimir Kaminer
Himmel under Berlin av Jaroslav Rudis
Innan jag brinner av Gaute Heisvoll
Agaat av Marlene van Niekerk
Paradisträdgården av Amy Waldman
Liberty av Jakob Ejersbo
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
Tyra Lundgren av Marika Bogren
I köket av Monica Ali
En dåres försvarstal av August Strindberg
Shakespeare and Company av Sylvia Beach
Besatta av Elif Batuman
Mrs Dalloway av Virginia Woolf
Halva solen av Aris Fioretos
Ingenstans i min fars hus av Assia Djebar 
Clara Schumann och hennes tre män av Tin Andersén Axell 
Ragtime av E L Doctorow
Mnem av Simon Stranger
Kartan och landskapet av Michel Houellebecq 
Anna Karenina av Leo Tolstoj
Babettes gästabud, Stormar av Karen Blixen
Leoparden av Giuseppe Tomasi Di Lampedusa

62 böcker, 41 skrivna av män, 21 av kvinnor

Året startar med en klassiker

Balen fortsatte ännu länge och klockan blev sex på morgonen. Alla var dödströtta och skulle velat ligga i sina sängar för minst tre timmar sedan. Men att gå tidigt hem, hade varit detsamma som att basuna ut att festen inte varit lyckad och förolämpa värdparet som hade gjort sig så mycket möda, stackare.

Det är i november 1862 och prins Fabrizio har under flera timmar, tillsammans med delar av sin familj, bevistat en av Palermos otaliga baler. Med på balen är även systersonen Tancredi som inför omvärldens granskande ögon presenterat sin blivande hustru, den sköna, Angelica. Livet leker just nu för de unga tu som tidigare jagat varandra i alla dolda rum och glömda korridorer i prins Fabrizios sommarhus.

Detta var den bästa tiden i Trancedis och Angelicas liv - två liv som sedermera skulle gå i sär och bli så syndfulla mot en oundviklig bakgrund av smärta.

Romanen som jag ägnat en del av årets första dag åt att avsluta är den italienska klassikern och släkthistorien Leoparden skriven av hertigen Giuseppe Tomasi Di Lampedusa. Boken utgavs 1959 ett par år efter hans död och har sedan dess mött ständigt nya läsare. Det tog en stund innan jag letat mig in i historien men när jag väl gjort det var jag fast. Det är en roande och levande skildring av en period i Italiens historia, sedd ur en släkts - eller rättare sagt en prins - perspektiv.

Författaren skildrar tiden för enandet av Italien, vilket naturligt innebar en stor omdaning av samhället och stridigheter i både ord och handling. Den sicilianske prins Fabrizio tvingas att både ge plats åt de unga, och att lämna rum åt andra samhällsklasser än den egna. Maktlös men inte utan förståelse ser prinsen förändringarna och sin egen klass undergång. Vid sidan av det politiska spelet pågår livet, svallar kärleken och upprörs bedragna hjärtan. Berättarrösten är mångtydig - analytisk, insiktsfull, spetsig och desillusionerad - på samma sätt som prins Fabrizio.

Detta var en bra avslutning på det gångna året och en bra start på det nya. Biblioteksbokens kondition oroar mig dock något, tänk om den inte håller för så många fler läsare? Hoppas Leoparden får släppas lös till nya läsare, i ny kostym. På 60-talet blev boken film, undrar om den går att få tag i?