Kartan och landskapet är skriven av fransk litteraturs "bad guy" Michel Houellebecq och tilldelades Goncourtpriset 2010, så mina ganska stora förväntningar är nog befogade när jag plockar upp romanen. Men det här är en text jag inte blir riktigt klok på.
Houellebecq (den verklige författaren) har gjort sig känd som provokatör, men att provocera verkar inte vara syftet med den här boken. Bestialiska mord finns det ännu värre av i deckargenren, och människor som dryper av pengar är inte heller så uppseendeväckande. Författaren återkommer till hur tråkiga personer både Jed och den fiktive Houellebecq, på ett nästan provocerande (!) sätt låter de livet passera förbi utan ansträngning att delta. Men är det vad romanen handlar om? Om livets meningslöshet? En ironi över fåfängen i ansträngningarna att uppnå mål i livet, som alla möter samma slut? Eller är det en kritik av konstvärlden och dess ombytlighet? Eller kan det vara en drift med skapandet, med deckargenren och kanske med romanskrivandet i stort? En hyllning till det enkla livet - en roman på temat "tillbaka till naturen"?
Jag har alltså svårt att, rakt av och utan underliggande syfte, ta det jag läser på allvar, svårt tro att författaren verkligen haft intentionen att skriva en ibland underhållande historia om konstvärlden, med deckartouch, och med sig själv i en av rollerna. Eller är kanske Kartan och landskapet inte mer än det? Ett habilt försök att inspirerad av spänningsgenren både vad gäller språk och klichéer skriva en roman om en konstnärs vedermödor? Om jag tycker att boken är "bra" eller inte skiftar beroende på vilken inställning jag väljer att ta. Än har jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag egentligen ska tänka och tycka. Kanske ska jag inte tycka något alls? Och kanske lyckades Houellebecq ändå med att provocera...
Jag har inte läst några recensioner av romanen, eller sökt andras åsikter om den. Men om någon av er där ute har läst så tar jag gärna del av era tankar!
Jenny B/Kulturdelen skrev den här tankeväckande texten efter att ha läst författarens Refug.
Jeg har skrevet om den her:
SvaraRaderahttp://jegleser.blogspot.com/search?q=kartet+og+terrenget
Tack! Kanske är det så att den nya romanen behöver de tidigare texterna omkring sig för att komma till sin rätt?!
SvaraRaderaJag längtar verkligen efter att läsa Kartan och landskapet! Säkert är det med flit som han driver så grovt med konstvärlden; det var något han började med redan i Refug. Och säkert inte bara med konstvärlden, som vill framstå som djup men kan vara lika ytlig som allt annat, utan även med konstnären som en intellektuell som är mer engagerad och ser klarare än alla andra (av vad du beskriver om männen som apatiska).
SvaraRaderaHoullebecq brukar beskriva en nära framtid där tendenser i samtiden skruvats så långt att de blir orimliga; sex som en tävling om de mest åtråvärda, kvinnor som gör sig till 13-åringar för att vara attraktiva, konst som låtsas vara djup men bara plockar upp det enklaste den ser.
Houllebecq är djupt cynisk i sina idéer och döljer det inte. Det vore för mycket att tro att han skriver det han gör för att varna människor för att bli cyniska, för han verkar ju vara likadan i sitt privata liv. Men av någon anledning tror jag att han hatar tomheten i det han skriver om, lika mycket som han hatar såväl hycklare och posörer som moralister.
(Tack för länkningen!)
Tack, Jenny B, för att du utvecklar tankarna vidare här! Ser så mycket fram emot din läsning av boken. Ingen av de båda konstnärerna i boken framställdes som speciellt djup, eller igenomskådande vilket jag kanske hade förväntat mig... Några andra saker jag funderade på, som du kanske vill titta på senare, när du läst? (sk spoilers här alltså!)
SvaraRaderaDet kollektiv som finns i romanen är poliserna, de är också de som uppvisar mest värme och känslor. Den äldre av poliserna lever i ett till synes harmoniskt äktenskap. Kanske är det också en ironi av författaren att skildra just dessa personer, som i sitt yrke borde vara förhärdade, som de mänskliga?
Därmed inte sagt att de andra föreställdes som heltigenom kalla och kyliga, mer just apatiska eller som drivna av inte en egen värdegrund utan av tillfälligheternas spel.
Jed drar in mycket pengar på sin konst, men när han väl börjar använda dem bygger han in sig i en "borg" på landet. Han fredar sig från alla sammanhang och andra människor. På så sätt blir han en spegling av bokens Houellebecq. Valet att flytta från storstaden gör båda konstnärerna, och den äldre polisen. Alla söker de sitt ursprung.
Jeds far har haft planer men sett dem grusats. Det sista han kan styra över är sitt eget liv - och slutet på det. Han hm, tar livet i egna händer. Märkligt nog finns kanske romanens största viljestyrka i denne allt äldre och sjukare pappa...
Det som provocerar mig, för jag känner ju att det är något som gör det, tror jag är att dessa människor har allt serverat utan att varken se eller uppskatta det. Att de låter livet gå utan insatser, låter kärleken passera utan att idas räcka ut handen. Att de lever i något slags vakuum. Ändå kan jag förstå den självvalda ensamheten och viljan att stå utanför.
Tänker på det du skrev hos dig om ett behov av att visa extra mycket värme och kärlek efter att ha läsat MH - det känner jag också. Men så har jag också en mer positiv syn på mänskligheten än vad som kommer fram i Kartan o landskapet.
OK, jag läser inte dina spoilers nu, men kommer tillbaka när jag har läst boken. Det skall bli intressant att få diskutera!
SvaraRaderaNu har jag äntligen läst boken och kan svara!
SvaraRaderaDe resignerade männen som drar sig undan världen och förskansar sig i hus på landet liknar de framtidsvisioner han har tagit upp i både Elementarpartiklar och Refug. Jag tror egentligen inte att han framhåller det som ett ideal, utan snarare att han ser det som den enda utvägen ur alla sexfixerade konkurrens-situationer i samtiden. Du har rätt i att de egentligen har allt serverat, men jag tror att de ärligen inte kan känna sig lyckliga i det överflöd de har omkring sig, och heller inte kan hantera mänsklig närhet som är så oberäknelig, och därför väljer att dra sig undan.
Jag är litet överraskad men glad över att poliserna beskrivs som så mänskliga, speciellt när man läser hans tack till de verkliga poliser som hjälpte honom med fakta om sitt arbete!
Jag tror fortfarande inte att det innerst inne klappar ett hjärta av guld hos Houellebecq, men jag tror inte att han tycker att det han beskriver är en god utveckling.