Det finns en hel del av dem - författare som använder sig själva som fiktiva figurer. Som dekonstruerar sig själva och sätter ihop sig på ett annorlunda vis. Längst just nu går kanske Michel Houllebecq när han i Kartan och landskapet, som jag alldeles snart läst ut, låter sitt fiktiva ego falla offer för en bestialisk mördare, och på ett mer bokstavligt sätt tar isär sig själv. Det är förstår jag inte första gången som just den här författaren använder sig själv som material.
Några andra jag tänker på i sammanhanget är Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen, Sigrid Combüchens Spill och Daniel Sjölins Världens sista roman (som jag inte tyvärr inte läst. Än.). De använder sig själva som stoff, använder sina egna livshistorier eller namn, och leker med fiktion och verklighet. Som skildrar sig själva som om de såg sig i en förvrängd spegel.
Jag tänker alltså inte på Karl Ove Knausgård som, även om han kanske också fabulerar fritt, på ett uttalat sätt har ärligheten och det att skriva äkta och nära det egna jaget som utgångspunkt.
Författarna här ovanför är intressanta mer för hur och varför de väljer in sig själva i berättelserna än för tankarna som väcks om vad som är sant och inte sant. Även om de förstås är lockande det med.
Nu efterlyser jag andra författare som på liknande sätt som Ekman m fl använt sig själva som romanfigurer? Vilka kan du komma på?
Stephen King i mastodontserien Det mörka tornet :)
SvaraRaderaKinky Friedman er en forfatter som har seg selv som hovedperson i sine romaner.
SvaraRaderahttp://en.wikipedia.org/wiki/Kinky_Friedman
Jag kommer att tänka på Brett Easton Ellis: Lunar Park. Inte läst än, men den verkar så skruvad att jag nog bara måste.
SvaraRaderaTack! Har inte läst något av det ni nämner!
SvaraRaderaHoppas det kommer in ännu fler förslag..
Klas Östergren! Mest berömt förstås i Gentlemen och Gangsters. Men även i Med stövlarna på och andra berättelser (bästa novellsamlingen ever!).
SvaraRaderaPaul Auster - New Yorktrilogin var nog första gången jag sprang på greppet. Aldrig har man väl blivit så överraskad i en bok som i den dörröppningen..
Marcus - men hur kunde jag inte tänka på Auster?! Tack för påminnelsen!
SvaraRaderaÖstergren har jag ännu oläst, så när som på Veranda för en tenor (där "han själv" inte är med..).
Per Nilsson, faktiskt. På rak arm kommer jag bara på "Ett annat sätt att vara ung" men det finns i fler.
SvaraRaderaOch kanske kan även Bengt Gunnar Evander räknas? Han jobbar mycket med det där, både Knausgårdskt och Ekmanskt, s a s.
Tack Elin! Per Nilsson hade jag helt glömt, fin författare. Om jag minns rätt så dyker både han och flera ur hans persongalleri upp i olika böcker.
SvaraRaderaEvander har jag inte läst något av, fast det känns som om jag borde med tanke på att han är från mina trakter..
jag tänker på Jonathan Safran Foers Allt är upplyst. Och Carina Rydberg förstås, fast där är det väl på ett sätt också mer explicit. Vet att det finns fler men kommer inte på någon på rak arm!
SvaraRaderaHär ramlar det in fler goda tips! Härligt!!
SvaraRaderaVilken rolig efterlysning! Auster var mitt första tips.
SvaraRaderaBåde Per Gunnar Evander och Lars Gustafsson har använt sina namn i boktitlar: Bäste herr Evander resp Herr Gustafsson själv.
Ranelid sitter väl själv med i klassen i sin senaste bok?
Har för mej man kan hitta en del i Leandoers bok Mask (har den inte här). Jan