Litterära höjdpunkter 2010

2010 var ett år fyllt av god läsning. När jag ser tillbaka häpnar jag nästan över hur många riktigt bra böcker jag läst. 2010 var också året då det plötsligt blev rätt tid för flera av de romaner jag i flera år väntat med att läsa. I en brokig lista utan rangordning, fast nr 1 är verkligen nr 1, några av årets höjdpunkter. Men först önskas alla läsare ett gott nytt år! Och så undrar jag förstås vad du minns bäst från läsåret som gått?

1. Krilontrilogin av Eyvind Johnson. Länge väntade jag på rätt tillfälle att läsa sviten och äntligen var tiden inne. Helt fast blev jag i böckerna som på ett närmast magiskt sätt sammanföll med sommarens tudelade semester-resa. Det är böcker som alla (ja, faktiskt!) borde läsa. Jenny B bidrog med entusiasm under läsningens gång.

2. Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell. Dessa texttunga böcker hade följt mig länge och det var en bedrift att läsa dem. I efterhand är det vad jag tänker på mest - att jag faktiskt läste dem (och att jag aldrig kommer att läsa om dem).

3. Buddenbrooks av Thomas Mann. Inte trodde jag det kunde vara så roligt att läsa Mann. Som jag trivdes med familjen B. Fullkomligt fantastiskt. Ingrid bidrog till en inspirerande läsning.

4. Saabyes Cirkus, Maskeblomstfamilien och Halvbrodern av Lars Saabye Christensen. Starka stora romaner av ett författarskap jag ska återkomma till. Men som jag med Modellen upptäckte är plågsamt ojämnt

5. Min kamp av Karl Ove Knausgård. Del 1 av 6... Författaren är inte överskattad!

6. Om så hela världen rasar av Marten 't Hart. Lästipsen jag fick (tack, tack) inför påskresan till Amsterdam gjorde att flera, t ex Vixxtoria, kom ut som Hart-vurmare. 

7. I Smärtans ministerium av Dubravka Ugresic sker förresten en del av den yttre handlingen i just Amsterdam. Den boken hade jag inte hittat till utan Jenny B. Smärtans ministerium för tanken till två andra romaner, lästa under året. Kanske är det stilen, språket, kargheten, det förirrande som minner dem om varandra? Stillheten Attila Bartis och Malina av Ingeborg Bachmann. Ett treklöver av minnesvärda texter.

8. Spill av Sigrid Combüchen. En vinnare från första sidan. Lästes med sherry on top.

En annan diamant, Den siste greken av Aris Fioretos, tilldelades P1:s romanpris. När det tillkännagavs skuttade jag i köket. En tredje storvinnare som även vann mitt läsarhjärta var förstås Utrensning av Sofi Oksanen.

9. Easter Parade av Richard Yates. Inträngande och smärtsamt, fast friskt. 

10. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. En ovanlig omläsning i januari som satte ribban för resten av 2010 års läsning.

Krig och fred i Baltimore

Parallellt med att jag läser den myllrande romanen Krig och fred ser min kärlek och jag tredje säsongen av tv-serien The Wire. I skrivande stund lyssnar vi (tror det kallas multi-tasking) på P3 Kulturs sommar-"boxcirkel" om serien. Det var boxcirkeln som fick upp våra ögon för McNulty, Barksdale, Greggs, Omar och de andra i Baltimore. Det är starkt beroendeframkallande och som att läsa en sådan där roman roman när man aldrig vill släcka lampan och luta huvudet mot kudden - istället vill man se ett avsnitt till och sen ett till och ett till. Lika besatta som boxcirkeln i radio blir vi hemma i soffan.

Det är en berättelse visad i bild med klockrena dialoger och välutvecklade karaktärer. Den lockar till analys, associationer och är samtidigt roande med sin grova fyndighet. Den har det jag kan sakna generellt i dagens litteratur. I The Wire finns den mångstämmighet och det myller som berikar t ex de ryska romanerna. När jag väl tänkt den tanken (som väl inte ens är min egen?) har jag svårt att släppa den. Alltså att det är här i tv-serien, i de luggslitna polisernas och droghandlarnas Baltimore, som dagens stora berättelse finns lika väl som, eller kanske mer, än i den samtida litteraturen. Lite dystopiskt, kanske?

"- Den eviga havsblåsten! Jag slipper den visst aldrig"

Gävle är inte landets mest författartäta stad. Fast en stor författare har faktiskt bott här, åtminstone under några av sina barndomsår - Agnes von Krusenstjerna. Det fina hus hon bodde i tillsammans med sin familj på Staketgatan 1 står kvar,

så gör även slottet där hennes morbror (och nonsensversförfattare) Hugo Hamilton var landshövdning. Om jag lutar mig lite bakåt i skrivbordsstolen så ser jag slottet från mitt kontorsfönster. Av Krusenstjerna har jag läst förstlingsverken, ett par romantiska flickaktiga sådana och den breda Fröknarna von Pahlen-serien. Nu har Fattigadel givits ut på nytt, Ulrika Kärnborg skriver intressant i Aftonbladet om den. I romanens första del skildras Gävle, kallat Ramstaden.

En kall vind kom farande och överstinnan höll fast sin hatt. - Den eviga havsblåsten! Jag slipper den visst aldrig, jämrade hon sig. I slutet av gatan låg en brun och vit liten stenvilla med ett torn på taket och framför den en smal trädgård.

Jag påminns om att det för mig ännu återstår två delar av de fyra att läsa. Kommer tid kommer lästid.

Från salonger till slagfält

Julen är inne. Det var den vanliga paradgudstjänsten, det var grannarnas högtidliga och tråkiga visiter, det var nya fina kläder som togs på för första gången. Annars var det inte mycket som skilde dessa dagar från andra dagar under året, men det låg jul i luften, det var något som anades i den vindlösa vinterkölden, i det bländande solskenet om dagarna och nätternas gnistrande stjärnhimmel.

Nej, det är inte ett utsnitt ur Hermias dagbok bara ett citat från boken jag läser. Det kan vara den myckna snön som faller eller höstens resor till Kaliningrad eller bara en stark längtan efter en "riktig" roman som gör att jag nu läser ryskt.

Romanen vann direkt över de böcker jag från början lånat hem från biblioteket för att läsa under julen. Dessutom började läsningen ur ursprungshögen riktigt uselt med Modellen av Lars Saabye Christensen. Romanen av författaren som jag höjt till skyarna uppfyller allt man kan önska av klichéer och torftigt språk. Ett riktigt bottennapp med andra ord och jag är glad att det inte var mitt första möte med författaren.

Istället sitter jag här med

Leo Tolstojs Krig och fred i tre band och läser med samma känsla av förundran som för ungefär ett år sedan då jag läste Manns Buddenbrooks - även Krig och fred är så levande, så genomarbetad och ibland riktigt underhållande och skönt cynisk. Jag njuter av sceneriet, av hur författaren låter personerna i boken utvecklas, mogna, byta livsval. Det kanske inte är så överraskande att jag trivs bättre i salongerna än på slagfältet men båda skildras med samma kännedom och insikt. Och ibland är det inte så stor skillnad på de planer som smids på endera ställe.

Anna Pavlovna befann sig i samma upphetsade tillstånd som en fältherre på slagfältet vars huvud genomkorsas av tusen nya och och snillrika idéer som han knappt hinner sätta i verket.

Det är bildande av föreningar, uppbrott, strategier som dras upp oavsett om det handlar om hjärtats eller vapnens strid. Det är ett stort panorama som hade kunnat heta Krig och kärlek och en stor upplevelse att vara med om.

Jullov idag, jobb imorgon. Bara 500 sidor kvar att läsa.

"Mamma, vakna, sa mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul."

Fullt så illa som i Tove Janssons novell Granen är nu inte julen. Nu är det tid att lacka paketen, att värma glöggen och sniffa hyacinter medan julmusiken smeker öronen. I läshögen finns lånade böcker som Osynlig av Auster, Modellen och Herman av Lars Saabye Christensen, T. Singer av Solstad och Stockholm Noir som inte är något nytt av Jens Lapidus utan en tio år gammal roman av Aris Fioretos. I hyllan står fler på lut. Vi får se vad det blir. Samtidigt så är energin låg, batteriet vintersvagt, därför blir det, med start på självaste Nobeldagen, en stunds bloggpaus. Men innan dess vill jag önska dig, litteratur- och bloggläsare, en riktigt god jul!

"Du är bara en docka"

Jag trodde att jag skulle komma att uppleva många olika saker genom Karl Ove Knausgårds Min kamp. Och det har jag också gjort. Känt sorg, oro, ångest och ibland glädje. Glädje också över att texten är så bra. Min kamp läser jag som vore den en roman, jag tänker inte under läsningens gång på att det är sin egen historia författaren berättar. Det känns inte så väsentligt. Det här är ett skarpt, tätt litterärt verk. Oavsett dess bakgrund. Kanske för att jag också inte har så mycket till övers för jag-berättelserna, ego-historierna. Vill inte se detta som ännu en sådan. Snarare som ännu ett exempel på riktigt bra norsk litterär konst. Det är nu ett 40-tal sidor kvar av boken, läsningen har blivit utdragen.

Vad jag inte trodde jag skulle göra under läsningen av Min kamp var att skratta. Spontant, direkt och oväntat. Men det gör jag.

Scenen är den att den vuxne Knausgård berättar om sitt liv som sömngångare, en sådan som gör en del udda saker.

"När jag skulle övernatta med andra än henne [flickvännen] brukade jag varna dem i förväg, ifall något skulle hända, och på en resa med en kamrat som hette Tore, två år tidigare, vi hade hyrt en så kallad författarlägenhet på en stor herrgård utanför Kristiansand för att skriva ett filmmanus, var det den åtgärden som räddade situationen, för vi sov i samma rum och mitt i natten hade jag stigit upp och gått fram till honom, ryckt av honom täcket, gripit tag i hans anklar och sagt till honom, som skräckslagen stirrade på mig, du är bara en docka."

I en enda lång mening, utan avbrott. Stackars Tore.

Nu tror jag inte det var meningen att läsaren skulle reagera som jag. Romanen är ju starkt gripande, snyggt genomförd. Också. Människolivet är djupt och innehållsrikt det som blottas här är en bråkdel. Även om det känns som ett komplett verk. En hel historia om dåtid och nutid. Det räcker. Men jag vill ha mer. Och det kommer!

"Det är Doktor Zivagiskt på något sätt"

sade kollegan när vi gick från bussen till jobbet.

 

En litterär eller filmisk association som på något vis träffande beskrev den grå morgonhimlens dramatiska insvepande av träden klädda i snö. Och så bockarna, alltid bockarna.

Biennal i min stad

I Venedig och i andra städer med självförtroende finns det biennaler. Även om själva ordet "biennal" inte betyder något annat än "vartannat år" så ger den löfte om något storslaget. En händelse utöver det vanliga. Därför ser jag fram emot maj nästa år då Folkteatern i Gävleborg är värd för teaterbiennalen. Det blir finfint. Och så får vi en ny chans att se Shakespeare-påhittet Kom ta min hand. Kanske promenera till gasklockorna i strålande majsol istället för i snöglopp som när jag såg den förra vintern.

Läskonst - tre ryggar

Renoir (1841-1919)

Schjerfbeck (1862-1946)

Kylberg (1878-1952)

Norsk läsluksus

Den fjärde december är det tio år sedan jag började mitt arbete som bibliotekarie. Det är ett yrkesval jag är glad över men något det fört med sig är en ibland mättnad för övermåttet av böcker som på olika sätt ska hanteras och en ökad, ibland lite jobbig, kräsenhet i valet av läsning. Den känslan är nog inte särskilt ovanlig, oavsett i vilken miljö du verkar.

Kräsenheten gör att jag ändå är ganska säker på att åtminstone tycka hyfsat bra om det jag väljer att läsa men det är inte så där alldeles ofta det slår gnistor mellan mig och texterna. Men när det händer är det som att vara tillbaka i slukaråldern. Tillbaka i känslan av att boken måste vara världens mest fantastiska uppfinning. Den känslan har jag haft den senaste tiden för jag har fått en ny favoritförfattare:

Lars Saabye Christensen. Det började med Saabyes Cirkus, sedan var jag bara tvungen att fortsätta med Maskeblomstfamilien (2003) och efter det med Halvbrodern (2001).

Saabyes Cirkus var en ganska lättsam historia jämfört med de båda andra. I de tre verken finns återkommande teman - här finns utanförskapet som manifesteras på olika sätt, här finns gåtorna och oklarheterna och här finns fotografiet som handlar om att avbilda eller låta sig avbildas.

I Maskeblomstfamilien följer läsaren jag-berättaren från tolv till sjuttonårsåldern. Berättarens far dör abrupt och brutalt medan modern stänger in sig i sig själv. Kvar finns pojken och en faster, de stängs in med varandra i den stora lägenheten i Oslo. Stänger in och förtär varandra. Historien har mycket mörka drag även om författaren inte alltid berättar explicit och direkt det som sker. Istället är det undan för undan information läggs till information och förståelse och bilder skapas. Vari utanförskapet består ska jag inte gå in på, jag vill inte göra som det svenska förlaget och förta något i förväg. Läsningen hade kunnat ske med full empati och med varma känslor för huvudpersonen. Men det här är ingen trevlig berättare, han är manipulativ och elak. Känslokall. Eller med en lärares ord, hemska att säga till en ung människa

- Jeg har aldri likt deg. Og skal jeg si deg hvorfor? 
- Kan du godt.
- Fordi du er tom, sa adjunkt Vogt.

Även om boken är skriven som gick den omvägar, även om den inte från början är klar och tydlig är den inte svårtillgänglig men den kräver en uppmärksam läsare. Det finns så mycket mer att säga om den egentligen. För mig var den en bladvändare, en starkt engagerande och berörande sådan.

Halvbrodern gav författaren Nordiska rådets pris 2002. Den är en episk skildring med ett brett register av händelser och personer. I Maskeblomstfamilien är författarens teman komprimerade, här i Halvbrodern är de utspridda på flera personer. Texten böljar framåt och bakåt i tiden. Halvbrodern är Fred som kommer till genom en våldtäkt. Berättare är den yngre brodern Barnum som föds efter att mamman träffat en man som lockar henne till skratt. Fred är den som står för de mörkare stråken och för hårdheten, han klarar inte livet med andra människor. Barnum är den som lider av utanförskap, han är kortväxt vilket många både barn och vuxna gör sig, på ett hemskt sätt, roliga över och har dessutom ett udda namn. Till sist får han vänner och hittar en plats där han har något slags lugn, innan alkoholen träder in i hans liv. Barnum. Lillebrodern som alltid är lite efter för Fred finns där hela tiden, snäppet framför Barnum. Så försvinner Fred, först drivandes omkring på nätterna, sedan kanske för gott. Det är något han ska finna svaren på, kanske lyckas han med det? Barnums far står för en annan del av gåtfullheten, ändå vet vi en hel del om honom - att han växte upp på en ö, engagerades av en cirkus (cirkustemat även i Saabyes Cirkus) och att även han lever den kortvuxnes liv. Men vad gjorde han egentligen under sitt vuxna liv? Hur tjänade han sina pengar? Vem var han?

De 720 sidorna läser jag med totalt engagemang och med en förundran över berättandets konst. Grundtonen i berättelsen är dov, mörk samtidigt som den har ljuspunkter, åtminstone tillfälligt. Boken är en väv av berättelser, av händelser som ofta är något annat än de tycks vara i första anblicken. Bokens personer länkas på olika sätt samman med varandra, deras öden är beroende av varandra. Författaren berättar med ett slags osäkerhet, väver in luckor som fylls med nytt innehåll och jag är inte helt säker på att jag får veta vad som egentligen hänt i olika delar av handlingen. Berättar författaren sanningen mellan raderna eller låter han bokens olika personer ge sina versioner, bilder av vad de tror kan ha hänt? Vem ska jag tro på, egentligen? Det är en roman jag skulle vilja diskutera, vrida och vända på. När jag tänker på boken så här i efterhand har jag så många frågor, så många funderingar som alla starkt bidrar till den positiva läsupplevelsen. Det är bok som läses aktivt. Under hela läsningen en känsla av lyx, bättre läsning än så här är svår att hitta.

Sedan slår jag upp första sidan av Karl Ove Knausgårds Min kamp 1 och är i en ny norsk läslyx.

Skrubben som gömde en skattkammare

Plötsligt befann vi oss i en tidsmaskin, kollegan och jag. Bibliotekariska ord som "närmagasin" och "småtrycksamling" föranledde en upptäcktsfärd till ett avlägset hörn av biblioteket numera mest använt  som förråd men sedan länge innehållande en stor skatt.

Här en databas av lådor.

Lådor med dagstidningarnas litteraturkritik från 30-talet och framåt, säkert också bakåt. Nogsamt utklippta, sammanlänkade med fina band.

Jag botaniserar. Hittar Krusenstjerna, Lo-Johansson, Lindgren, Elgström och många många fler. Varje kuvert rymmer en författare. Varje låda rymmer stora mängder material. Här kan jag stanna en stund. Stanna tiden. Bland stöket och böket hitta bekanta samtidigt som frågor väcks.

Vad sade rubrikerna? Vilka var kritikerna? Och vilka forna kollegor skapade detta arkiv av texter?

Tiden förändras och vi med den.

Ett eget körsbär och ett annat pris

Bäste Bernur var snäll att förära Hermia med en egen körsbärsmuffins. Uppmärksamheten och de beskrivande orden "vaksam och oförutsägbar" tackar jag för!

Tre favoritförfattare och favoritböcker:

Eyvind Johnson - Krilontrilogin
Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen
Sara Lidman - Jernbaneeposet

Att välja ut är att välja bort och att bli bortvald är aldrig roligt. Så egentligen - fri plockning av fina bär! Men några extra söta till fem bloggare som jag har förmånen att få träffa på riktigt - ni är körsbären i min vardag:

Seriebibliotekarien
Heidis Hörn
Brickens krönika
På spaning
Den luttrade bibliotekarien

Så där, nog har jag följt reglerna?
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.


Hermia har också tackat för en mycket hedrande och fin award från bloggen Med näsan i en bok.

Tidsflykt

Datorn är som en värmande katt i mitt knä och det behövs när snön viner utanför. Dags kanske för en utflykt i tiden? Ett bläddrande i det stora nätet istället för bland gulnande fotografier i lådor på loppis.

 

Idel kvinnor. Så inspirerande med sina frimodiga, 20-taliga uttryck.

Redan rosad

Spill av Sigrid Combüchen.
En av årets starkaste läsupplevelser.

Tankarna åker skridsko på blankis

Staden är bländande i all sin vithet. Träden nyss höstfärgade nu gnistrande av snökristaller. Min väg till jobbet har skiftat karaktär. Jag tar mig fram på isig cykel, säkert på dubbade däck. Att färdas. Vara på väg. Triumferande. Det är motsatsen till trång överlastad buss. En ensam färd i morgonen.

Sökte idag på jobbet/biblioteket någon poet som beskriver vintern, tystnaden och stillheten men utan att hitta de rätta orden. I stället här hemma en bok som hängt med länge Den nyaste ordmusiken och i den en dikt av Tommy Olofsson inte om vintern men ändå så här.

Härliga dagar
"Vissa dagar bär, man lyfter
svävar omkring med sin lycka.
Färgerna vilar lättjefullt
på sina föremål.
Ljuden skojar vänligt med öronen.
Fötterna är varma, huvudet svalt.
Tankarna åker skridsko på blankis.
De genomför alla tänkbara figurer
utan att förlora balansen.
Man kan sitta i lugn och ro,
nysta ihop slingorna av sitt
ihoprafsade liv.

Andra dagar,
andra dagar ska vi inte tala om."

Lite så, för mest brukar november bjuda på de andra dagarna när det känns tungt av mörkret utanför. Vintertröttheten. Men nu gnistrar och glittrar min stad, glöm Inger Christensens hårda ord om den.

Och så bläddrar jag lite i Eeva Kilpi. Hon har nog följt med ungefär lika länge som ordmusiken. Hennes fåordiga, fåradiga dikter talar omedelbart till läsaren. Så direkta och samtidigt ibland nästan generande sinnliga. Fler ord än så här behövs inte.

"Din doft i mig i många dagar,
i många dagar älskar jag mig själv."

Ljudande böcker

I ett par av de romaner jag hittills läst eller just nu läser av Lars Saabye Christensen är musiken närvarande. I Saabyes Cirkus är det Beatles som spelas, i Halvbrodern (hittills) Cliff Richard. Musiken är en tidsmarkör men är mer än ett soundtrack, den har en direkt inverkan på personerna som skildras. Med tanke på att en annan roman av författaren har titeln Beatles förväntar jag mig mer musik. 

Egentligen vill jag skriva lite om Maskeblomstfamilien men jag måste söka de rätta orden först. Det är en roman svår att skriva om. Handlingen kan viftas fram men det där andra som bär upp den, stämningarna, språket, mörkret - hur sätter man ord på det?

Söndag i sängen

Så där. Nu är jag hemma igen efter en intensiv arbetsresa i nordisk/rysk miljö. Språkförvirringen har varit stor och underhållande, presentationer har hållits och det har pratats böcker, gator har flanerats i jakt på "det riktiga" Kaliningrad.

Under ditresan avslutade jag läsningen av Maskeblomstfamilien av Lars Saabye Christensen, den ska jag återkomma till här för det var en verkligt storartad läsupplevelse som satt många spår.

Denna dag ägnar jag åt att pussa på maken och dricka te men också åt att läsa

Halvbrodern av nyss nämnda författare, vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris år 2002. Jag har vägt den i min hand sedan dess, 2002, men nu är det dags. Den ska bli läst! Det kommer dock att ta sin tid för det är en riktig tegelsten.

Och så läser jag nog en och annan bokblogg, tar igen en eller annan diskussion. Och så lyssnar jag på några norska bokbloggare som medverkar i ett program på NRK. Särskilt trevligt få höra Janke som jag följt ett längre tag! Kjempefint!

Baksidan vs innehållet

Fortfarande vet jag inte om jag tidigare läst Maskeblomstfamilien (fast på svenska i så fall) eller ej. I en förhoppning om mer klarhet läser jag lite här och där om boken, utan att låta mig få veta för mycket. En jämförelse mellan de norska och svenska förlagens sätt att presentera boken gör mig lite förvirrad. Är det verkligen samma produkt som beskrivs? Olikheten beror alltså inte på språket utan på att man valt helt olika ingångar för att introducera texten, ger två olika bilder av vad det är för slags roman. Den svenska texten som om jag inte missminner mig även är baksidestext på den svenska utgåvan stämmer illa överens med den bok jag faktiskt läser medan den norska direkt fångar in vad det handlar om. Kanske fanns redan vid den eventuella första läsningen en förvirrande känsla av att baksida och innehåll inte stämde överens, att det jag läste var något mer och djupare? Ofta läser i alla fall jag baksidestexter för att få en bild av böcker jag väljer mellan att läsa. Men hur mycket följer den där inledande presentationen med under själva läsningen? I hur stor utsträckning påverkas läsupplevelsen eller uppfattningen av det lästa av hur det presenteras?   


Så här, förlagens olika presentationer:
1. Cappellen Damm, det norska förlaget:
Maskeblomstfamilien er en roman om skam og identitet, mørk, annerledes og glitrende godt skrevet.


Jeg hadde en god oppvekst. Far døde da jeg var tolv. Mor la seg tidlig. Jeg var enebarn.

Slik åpner Lars Saabye Christensen sin nye roman, et kammerspill som finner sted i de brede gatene bak Slottet, midt på sekstitallet. Fortelleren beretter om sin oppvekst, fra han er tolv til sytten, i et hjem som er en brønn av hemmeligheter, forstillelser, taushet og unnlatelsessynder. Faren, en patentingeniør, tar livet av seg på første side, mens moren legger seg for godt, og den unge fortelleren må vokse opp med en mager Tante, som ikke gjør tilværelsen lys for noen. Og i en scene fra en sommerferie sier en av farens oppfinnere som er på besøk uforvarende til ham:

"Du er din fars rareste patent."


2. Wahlström o Widstrand, det svenska förlaget:
Efter den prisbelönta och mycket uppmärksammade Halvbrodern är Lars Saabye Christensen tillbaka i 1950- och 60-talens Oslo. I Maskrosfamiljen får vi följa en androgyn tonårings första steg mot att bli vuxen.

I skuggan av faderns självmord och moderns sjukdom lever hon/han, som efter sin första sexuella erfarenhet kallas Ladyboy, tillsammans med en egensinnig faster. De två kan omöjligt tåla varandra och grymheten dem emellan vet oftast inga gränser. Ladyboys enda vän är grannflickan Emilie.

Först när Ladyboy får huvudrollen i en uppsättning av Kung Oidipus tycks bokens huvudperson finna ett frö till något som en dag skulle kunna bli ett jag. Men slitningarna mellan konventionen och identiteten är starka. Omgivningen menar att Ladyboy inte äger någon skam i kroppen, ett påstående som i förstone verkar oskyldigt, men när polisen står i dörren uppdagas kanske hemligheter som borde ha förblivit begravda?

Nästa gång jag nämner boken lovar jag att jag har läst ut den. Ok?

Ps Idag, dagen efter inlägget, ångrar jag lite att jag tagit med beskrivningarna. Den svenska avslöjar förtar ju det undanglidande, gåtfulla i romanen. Det som gör den så intressant och stark. Fast just det är ju inte mitt fel...

Från Bygdøy Allé

Jag nämnde Bygdøy Allé, att det var där jag stod, på den eleganta gatan med sina förnäma fasader i nyrenässans och barock, Oslos parisiska boulevard, som sträcker sig från Lapsetorvet mot Frognerkilen och självaste Kongsgården (...) I Saabyes Cirkus av Lars Saabye Christensen en beskrivning av den kastanjekantade allén anno 1965. 2010 ser det ut så här

Därifrån, där hotellet låg, har kärleken och jag tagit långa promenader under helgen. Till exempel till mysiga stadsdelen Grünerløkka. Men medan skymningen föll besökte vi den helt fantasiska och fascinerande Vigelandsparken som inrymmer 200 skulpturer. Skulptören Gustav Vigeland har även planerat parkens belysning och odlingar. Skapelsen kom till under tiden 1939 till 1949 men blev först på 90-talet uppförd på det sätt Vigeland tänkt sig. Det går inte att beskriva parken på ett rättvisande sätt - den måste besökas, ses.

Henrik Ibsens rörliga och lite röriga museum besökte vi också. Han var en stor dramatiker och tänkare men rent fysiskt var han i min storlek, skostorlek 37 och 1,60 meter. En liten man som fluffade sitt hår och hade höga skor, ser honom framför mig strutta runt i världen. Men de sista levnadsåren bodde han i lägenheten som nu visas upp, med utsikt mot slottet och med kaféet på Grand Hotel som dagligt besöksmål. Sådana triviala fakta fastnar farligt lätt på visningar.

Eftermiddagsfika väntade i Nasjonalmuseets Den franske sal. Vackra marmorväggar mötte neonlysande kafédisk. Scones, mörk choklad och grönt te tillsammans med god bok och en skrivande man.

Till Oslo åker jag gärna tillbaka - kanske för att IRL få diskutera norsk/svensk litteratur med några av er litteraturbloggare på andra sidan gränsen?

Det är något speciellt med det norska

Eftersom jag blev så förtjust i romanen jag nyss läst ville jag alltså genast läsa något mer av författaren. Så igår, under en promenad i området Majorstuen, inhandlades Maskeblomstfamilien. En bok på norska alltså och det går rätt bra. Jag tvekade först om just den här titeln eftersom jag trodde att jag redan läst den. Men nu efter ca 1/5 del läst så tror jag möjligen jag inbillat mig en tidigare läsning, för den känns ny och fräsch. Bra är det hur som helst fastän anslaget är mörkare än i Saabyes Cirkus. Även denna roman är en uppväxtskildring och jag börjar känna mig som Holly Hock - när jag så här tillfälligt djupdyker ett författarskap! Det är så inspirerande och jag ser redan teman som återkommer i de båda böckerna. Ett tema är fotograferandet, avbildandet - som ju Holly skriver intressant om utifrån Siri Hustvedts romaner! Det ger något extra förstår jag, att läsa på det sättet.

Det är något speciellt med den norska litteraturen. I ett avsnitt av Babel fick Erlend Loe frågan om hur norsk och svensk barnlitteratur skiljer sig. Loe menade att den norska är mer fräck än den svenska. Ett liknande förhållande tror jag gäller litteratur skriven för vuxna: De norska författarna experimenterar mer, utan att formen för den skull tar över innehållet, och litar på att läsaren hänger med. Det finns en stark tilltro till både berättelsen och läsaren. Från de senaste årens läsning av nordiska berättare är det de norska som gjort starkast intryck och även de som dröjer sig kvar i minnet mest. Det stämmer väl med Jenny B:s resonemang som jag också haft i huvudet när jag läst romanen. Jag ska inte upprepa dina/hennes tankar men jag blir mer och mer övertygad om att det stämmer! Det är hög kvalitet på den norska litteraturen som har djup utan att vara alltför svårtillgänglig. Men ändå på topplistan i den besökta bokhandlen mest översatta svenska deckare. Det finns, förstår jag, många norska författare som aldrig når Sverige. Men de som väl nått oss känns väl utvalda och det är fint få införskaffa norska böcker för svenska pengar för uffda, det är dyrt med böcker i Norge.

Nu ska jag återgå till Maskeblomst-boken samtidigt som jag ler i smyg åt maken som skrattar sig genom Erlend Loes Stille dager i Mixing Part. Sedan är det dags för middag någonstans i den norska huvudstaden.


Ps Här finns den krönika som Elisabeth nämner i sin kommentar här nedanför. Vill du så applicera artikelförfattarens tankar på svenska förhållanden...

Vilken läs-cirkus!

Saabyes Cirkus sladdade in mellan sidorna i nyss påbörjade Niceville och mot det gick inte att värja sig. Bokens berättare och författare faller från scenen på bokmässan i Paris där han ska göra ett framträdande för att berätta om norsk litteratur och om sitt eget skrivande. Under fallet ser han för sin inre syn sig själv stående utanför Bruns Musikk och Noter på Bygdøy Allé i Oslo. Det är alltså detta som gör boken så direkt oemotståndlig för några timmar senare ska jag anlända till ett hotell på samma gata. Tillbaka till boken. Berättarjaget trånar efter en röd snygg elgitarr i fönstret men pengar till den har han inte, tonåring som han är. Därför tar han jobb som blomsterbud och korsar Oslos gator för att leverera blommor. Gatunamnen som faller som regndroppar i boken ser jag sedan med egna ögonen, navigerar med boken i tankarna. Bokens jag möter olika människor som var och en gör intryck på honom. Samtidigt möter vi skolgossen och i skolan är situationen rätt tuff - berättarjaget kan inte säga R vilket utlöser en del elakheter från både elever och lärare.

Jag kan fortfarande inte säga r. En del säger att jag pratar som ett barn. Jag är ingen muntlig människa. Jag är skriftlig till min läggning. Det är fel på en bokstav i mig. Jag är en skrivmaskin som saknar en tangent.

Men det är inte bara en barndomsskildring - det vuxna berättarjaget är hela tiden närvarande, kommenterar det som sker, går tillbaka och ger med den vuxne mannens blick en ny syn på det som varit vilket ger både läsaren och honom själv en del aha-upplevelser.

Lars Saabye Christensens roman är en sann läs-cirkus. Jag fnissar på flyget, ler på kaféer och skrattar högt på hotellrummet. Det är så infallsrikt och som Jenny skriver i en kommentar till ett tidigare inlägg om boken, finurligt. Men det hade inte varit lika intressant om det inte samtidigt fanns ett djup och ett allvar och det gör det som tur är här. Så är väl även cirkusen, där finns en svärta i clownens dråplighet och en ångest i betraktandet av de farliga nummer som framförs. I boken reflekterar författaren, bryter det lustiga med allvar och använder fantasifulla liknelser, låter det oväntade hända. Det blir många vikta hörn (förlåt biblioteket!). Jag känner mig alldeles lycklig över att ha varit med om just den här boken som handlar om så stora ting som tid, minne och melankoli.

Men det märkliga är att jag känner mig så hemma i den här texten, fast jag är helt övertygad om att jag inte läst den förut. Jag har ännu inte kommit på vad den möjligen skulle kunna likna, men en roman jag tänker på är Populärmusik från Vittula som också balanserar det skruvade och oväntade mot ett allvar och djup. Men det är egentligen något annat jag syftar på, om jag bara kunde komma på vad?

Nu när jag väl börjat läsa Saabye Christensen kommer jag inte att sluta. Som tur är väntar flera tjocka romaner men jag har redan börjat på nästa.

Om du inte känner dig helt övertygad - läs vad Joanna skriver.

Hermia Says - tre år senare

För tre år sedan återuppstod Hermia Says. Bloggen startade några månader, tror jag det var, tidigare men då tog känslan av fånighet över och det bloggades av. Men så den 5 november 2007 en nystart:

Att skriva om böcker gör att tanken skärps. Den skärpan har jag saknat sedan jag slutade blogga i början av hösten. Så därför gör Hermia nu entré igen på bloggarenan.

Och så tänker jag fortfarande. Det är en extra utmaning att sätta ord på det lästa, eller upplevda för bloggen har vidgats lite från att handla om enbart litteratur. Bloggformen som verktyg, där text, bild m m kan kopplas samman samtidigt som det tänkta inte studsar mot en stum vägg utan får respons bland andra läsare och kulturupplevare, är fantastisk. Bloggen är min minnesbank - när jag skriver är det utifrån vad jag finner intressant, samtidigt som det att föreställa sig en läsare gör skrivandet extra roligt. Att det kanske finns någon som plockar upp det jag skriver här. Jag uppskattar mycket de samtal som äger rum här  - om filmer, böcker, resor etc - och på andra ställen.

Det finns så många fina till stilen olika bokbloggar där ute och många tankar att att ta del av! Och jag kommenterar gärna själv, men är inte den mest sociala bloggaren. Mitt jobb som utåtriktad och ibland programmakande bibliotekarie ger nog en viss mättnad för arrangemang även utanför arbetstid... Det är dock roligt iaakta de utmaningar etc som pågår. Sällskapet jag befinner mig i här är trevligt, engagerat och inspirerande. En slags allomfattande bokcirkel med ytterst stor frihet. Och läsningen har lämnat soffhörnet.

Dagen till ära bjuds här på imaginära praliner - valfria smaker. Välkommen!

Höstresenär

[...]
är det alls någon som är förvånad
över att äventyrerskorna packar
å drar iväg på ett nytt litet äventyr,
att de om och om igen grips
av den härliga vandringsfebern -

Hermia är nu ingen äventyrerska men hon försitter sällan chansen att få resa. Därför har väskan packats först för avresa till Oslo i kväll och så strax därefter för ett nytt besök i Kaliningrad. Reseläsning blir Niceville som känns oemotståndlig efter vänninan Doras uppslukande upplevelse och inspirerande text. Men så när jag på morgonen går mellan bibliotekshyllorna, sätter upp böcker, faller blicken på Saabyes Cirkus av norske författaren Lars Saabye Christensen. Vänder och läser på baksidan om författaren i romanen som medan han faller handlöst på scenen står "för sin inre syn framför Bruns Musikk & Noter på Bogdøy Allé i Oslo (...)". Där ligger ju hotellet där jag ska bo, på Bogdøy Allé. Så den boken får bli ett "wild card" i packningen.

Det har ju förresten hänt tidigare, att resmålet uppenbarar sig i boken jag har framför mig.

Den inledande poesin förstås av Eva-Stina Byggmästar, ur Vagga liten vagabond (2010).

Ps. En snabbt stopp vid datorn innan fortsatt Saabye-cirkus. Läser med ett leende. Det här är bra!

En sydafrikansk pärla

Det visade sig vara med all rätt jag särskilt sett fram emot att läsa Coconut av Kopano Matlwa. Den är en riktig pärla!

I Sydafrika lever två tjejer i övre tonåren nära varandra utan att för den skull känna varandra. Under en dag tar vi del av deras olika rörelser i staden, men också av så mycket mer än det.

Ofilwe å ena sidan kommer från en fin förmögen familj. I sitt sätt att tänka och agera och prata (engelska) är hon vit medan utsidan är svart. Romanens titelor – Coconut – är används nedsättande för att uttrycka detta svart-vita förhållande.

Romanens yttre handling utspelas en söndag då Ofilwe bland annat först besöker kyrkan och sedan Silver Spoon Coffee Shop tillsammans med sina föräldrar. Mellan den pågående handlingen försiggår något annat, får läsaren genom kursiverade avsnitt en fragmentarisk och samtidigt mer fördjupad bild av Ofilwe.

Fikile å andra sidan kommer från fattiga omständigheter. Hon lever i kåkstaden med sin farbror, en släkting som hon är knuten till på ett både obehagligt och sorgligt sätt. Men Fikile vill förändring, hon vill bort från sitt liv och har en plan för hur det ska gå. Denna söndag tar hon tåg och sedan taxi till sin för dagen kaotiska arbetsplats – Silver Spoon Coffee Shop. Även Fikiles liv skildras på flera plan, i lager på lager.

På kaféet Silver Spoon möts Ofilwe och Fikile men de ser bara surt och ner på varandra. Ofilwe den fina rika flickan, Fikile den fattiga arbetande. Det är två olika men ändå så lika världar som hastigt möts. De hade kunnat ställa sig över stoltheten och vara varandras vänner. I en annan värld.

Detta är en stark och insiktsfull historia som litar på att läsaren inte behöver ha klarhet i allting, inte behöver känna tjejerna innan och utan för att få en förståelse för dem. Det är en historia om att inte passa in i en tillvaro där det finns lite acceptans för det förhållningssätt tjejerna står för. Att de båda unga kvinnorna vill något annat, något större och vill bli sedda för de som de är innerst inne, är tydligt. De har drömmar och visioner. Jag hoppas de uppfylls.

Jag är lättad över att tiden för sömn är ute och tänker redan på alla fantastiska saker som kanske kommer att hända idag. Det är alltid spännande att vakna, eftersom det innebär en ny chans till ett liv fyllt av oändliga möjligheter. Sömn är en onödig lyx och jag för det mesta allt jag kan för att slippa sova.

Tankar från andra sidan av Pojken på andra sidan

Ja, vad tyckte jag egentligen om Pojken på andra sidan? Irene Sabatinis roman som kanske orättvist blev katalysator för självkritiska tankar kring rollen som läsare.

Tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Sedan följer läsaren paret ett tiotal år till genom livet.

Författaren kan verkligen fånga läsaren både genom den inledande spänningen (är Ian skyldig eller inte?) och genom att låta Lindiwe möta honom. Jag gillar greppet med att skapa luckor, att författaren undanhåller läsaren hela sanningen för att bit för bit avslöja olika händelser. Samtidigt är det en skildring av ett samhälle i upplösning, där särskilt detta par är utsatt för hot.

Grundtonen tilltalar mig. Men jag önskar författaren sorterat mer. Det är så många aspekter som ska behandlas inom en och samma text. Författaren hade kunnat spara lite på krutet och istället fördjupat vissa delar. Det blir en galen mamma för mycket för historiens bästa.

Så både bra och mindre bra tycker jag om romanen. Men jag blir mer försiktig med att söka saker som inte finns. Omvärderar mina uppskruvade förväntningar och läser texten som text. I en värld som blir alltmer globaliserad, där vi rör oss alltmer, får alltmer lika referensramar borde samtidslitteratur världen över ha alla möjligheter att bli tillgänglig för en stor publik. Vi talar samma "språk" men har olika perspektiv. Det här har jag egentligen aldrig tänk, men; en författare har ingen skyldighet skriva utifrån sitt etniska ursprung, en människa är så mycket mer än det.

Hur etnocentrisk är jag?

Ingrid och Lyran har tyckt till om mitt torsdagsinlägg. Jag är jätteintresserad av flera personers tankar - kan inte släppa ämnet och blir inte klok av mig själv.

Poesiprovning

Efter dagens dos av Spanarna, funderar på hur länge jag lyssnat och inser det nog är sedan de var en del av Metropol då i P3, är det dags för Boklördag. Först tidningen sedan en egen lässtund.

Fastnar för "Snälla poesiskolan" av Anna Hallberg. Del ett om vad dikten handlar om

"Låt oss säga att du har en dikt framför dig. Det känns ovant. Bry dig inte om det. Dikten är där och den finns, strunta i vad den handlar om, starta istället med enkla motsatspar: 'Jaha, den här dikten, är den lång eller kort? Smal eller tjock? Rolig eller tråkig? Spattig eller seg? (...)"

Stycket ovan får mig att tänka på en vinprovning, den första och enda jag varit på. Smaken bestämdes efter motsatspar. Där de egna smaklökarna styrde uppfattningen. I vinets värld upplevde jag ett rätt och ett fel i hur drycken skulle uppfattas. I poesins värld råder en större frihet. Åtminstone tycker jag friheten förmedlas av Anna Hallberg som på ett inbjudande sätt lyfter fram verktyg för att som hon skriver "interagera" med poesin. En nybörjarkurs i poesi som inte fördummar läsaren utan inspirerar till närläsning. Jag gör som förr i tiden: klipper ur med sax och sparar.

Om läsning - tankar från en cykel

Under morgonens cykeltur till jobbet funderar jag på boken jag läser eller kanske mer på hur jag läser den.
Irene Sabatini är en författare från Zimbabwe, romanen heter Pojken från andra sidan. Denna debutroman tilldelades Orange Award for New Writers 2010. Romanen fångar mig från början – tonårstjejen Lindiwe växer upp granne med Ian. Lindiwe är ”färgad” (i betydelsen blandad), Ian är vit vilket är av vikt för historien. Ian är misstänkt för att ha tänt eld på sin styvmor, alltså för att ha dödat henne. Mellan de båda växer en vänskap fram, gror kärlek. Så skiljs de från varandra och återförenas några år senare när de båda trätt in i vuxenvärlden och lämnat den plats som format dem. Där är jag nu i berättelsen, med ungefär halva kvar. Jag vet alltså inte vad som ska komma att hända, vilka vägar historien kommer att ta.

Nu till mina funderingar som jag skruvar och hårdrar lite:

Jag läser gärna litteratur från olika delar av världen. Men när jag läser, hur etnocentrisk är jag då? Är jag så präglad av min kultur att när jag läser något från som nu Zimbabwe förväntar jag mig då något annat, något som på ett positivt sätt skiljer sig? Förväntar jag mig att känna doften av Indien, färgerna och myllret när jag läser något av en indisk författare? Förväntar jag mig att en afrikansk författare ska skildra konflikter och stora frågor snarare än personliga problem och dilemman? Blir jag då besviken när berättarstrukturen är för västeuropeisk eller för amerikansk?

Är jag mer ”förlåtande”/”tillåtande” mot en roman som innehåller ingredienser jag tycker är ”för mycket” om den är skriven av en afrikansk författare än om den vore skriven av en säg amerikansk? Alltså reagerar jag olika på samma karaktär av historia beroende på varifrån författaren kommer och vilken kontext den skildrar? Hade jag tyckt mindre om romanen jag läser om den varit skriven av en amerikansk författare?

I romanen jag läser finns starka porträtt av människor och en berättelse som bjuder läsaren på överraskningar. Samtidigt finner jag vissa poänger lättköpta. Knepen för att bygga upp en intressant historia lite för enkla. Men ändå – det är på inget sätt en dålig roman. Men hade den varit skriven av en amerikansk dam är det inte säkert jag hade gillat den eller attraherats av de teman som tas upp. Eller så hade jag det.

Ljuv musik uppstod

Planen är att inte låta hösttröttheten ta över, att istället göra fina, roliga saker. Så igår kväll traskade maken och jag till Gävle konserthus för att möta en av stadens nya medlemmer. En stor, spegelblank Steinwayflygel som smyginvigdes av Per Tengstrand. Pianisten är känd även för mig som annars förknippar klassisk musik mer med kompositörer än med specifika musiker.

Flygeln presenteras och spelar sedan upp sitt stora register av toner och klanger. Jag ser pianistens snabba händer förflytta sig i kända stycken som låter som nya. Händerna avspeglas som snabba spindlar i flygelns front. Snabbt snabbt förhäxande. Var sitter musiken och minnet av den? Undrar jag. I huvudet, kroppen, händerna, hjärtat? Så berättar Per Tengstrand, mellan styckena, att det var genom Franz Liszt (1811-1886) inflytande som konsertpianster började spela utan notblad framför sig. Det är en konst i sig att minnas.

Ett stycke av Liszt tar oss till underjorden och ger en litterär prägel åt kvällen - titel på det spelade är "Efter läsning av Dante". Chopin är där också, förstås, tillsammans med bland andra Stenhammar, Grieg och Mozart. Chopins Nocturner är jag väldigt förtjust i. Jag lyssnar gärna på dem hemma och drömmer om att höra dem framföras i konsertform. En hel kväll med bara dem. Nu avslutas konserten med en sådan Nocturne. Med det är jag nöjd - särskilt som kvällen i sin helhet var en otroligt fin och fascinerande upplevelse.

Mord i skogen

För några veckor sedan, kanske det var, läste jag Mordet på Halland av danska Pia Juul. En frustrerande men allra mest lustfylld läsning av en bok som börjar som en deckare men slutar med fler frågor än svar. En antideckare, glädjande nog.

Pia Juul är poet också. Det märks i romanen. I hennes diktbok Helt åt skogen ett mord till, i diktsviten - offret, den sörjande, mördaren, polisen, vittnena och så rubrikerna:

RUBRIKER
Lik funnet i bäck
Man funnen död i skog
Små flickor fann lik i skog
Barn fann skjuten man i bäck
Känd författare mördad
Författare skjuten
Kanske skulle det ha roag honom att se dessa
variationer? Han kunde
ha hittat på några bättre.
Författare omsider avlägsnad från jordens yta!
Vem läste denne mans dödssjuka böcker?
Peter Jyde äntligen död!
Men det var bra att han var död och inte skulle
vara vittne till eftermälet:
"Känd författare död". Om han var känd kunde
de väl skriva hans namn?
Och det kunde de inte. Ingen visste vem Peter
Jyde var. Bara de
hundra som köpte hans böcker, och så hans mor
och hans redaktör och så
Veronika.
Som han skulle gifta sig med
men det blev det inget av
för han var ju död.

Passion i Milano

Det går inte att känna sig chic i cykelhjälm! Jag har misstänkt det och insett att det stämmer efter två dagars behjälmade turer till jobbet. Chict är det däremot i Milano där filmen Kärlek på italienska utspelar sig. Den har nu äntligen nått Gävle! Fast titeln? Vad var det för fel på Io son l'amore - som på engelska tolkats I am love?

Filmen är dramatisk som en opera och musiken slår an tonen för dramat som utspelar sig. Vi möter den anrika familjen Recchi där modern Emma spelad av Tilda Swinton står i centrum för handlingen. I filmen ett materiellt överdåd, ett hus som verkar hämtat ur fantasin, gnistrande juveler och tjusiga middagar. De verkar har det väldigt bra. Men med maken på affärsresa och barnen utflugna på väg att finna sina egna liv söker Emma något mer. Hon finner en älskare i kocken, sonens vän. Förhållandet växer till en passion så stor att ingenting annat har betydelse. Allt ska skalas av, kläs av. I Swintons nakna, uttrycksfulla, ansikte gestaltas skeendet som blir alltmer dramatiskt och hastigt ställs allt på sin spets.

Att vi, maken och, jag lämnar salongen med vissa orätade frågetecken kanske inte är negativt? Men blev filmen mer öppen än som var från början tänkt? Ibland också kanske helt avsiktliga klippfel - där bilder från senare förebådar vad som komma skall? Ibland är det überdramatiskt. Det är så italienskt det kan bli och för mig som alltid längtar dit är det njutbart. Med musik och expressiva bilder tecknas ett klassiskt familjedrama eller kärlekshistoria och skapas en riktigt stark filmupplevelse. En annan film gjorde sig lite påmind.

Kvinna i mansdominerat land

I mitt land prisas kvinnor som ger upp sin rätt att protestera. Sedan dör de utan något annat att föra vidare till sina döttrar än osjälviskhet; ett pinande arv, som tårar nerför en svedd strupe.

Så tänker Enitan, huvudperson i den prisbelönta nigerianska författaren Sefi Attas roman Allt gott ska komma dig till del (2010). Romanen skildrar Enitans uppväxt och liv i Lagos från 70 till 90-tal. Som barn lär Enitan känna Sheri, grannflickan som öppnar upp för en friare tillvaro. Vänskapen uppskattas inte av Enitans föräldrar, modern som efter en sons död tillbringar all sin tid i kyrkan och fadern, advokaten. Så inträffar det värsta som kan hända och flickorna skiljs åt.

Enitan går i sin fars fotspår, utbildar sig i England till advokat men återvänder hem, till landet hon älskar. Det är ett land präglat av snabba maktskiften och kupper, av otrygghet och en opålitlig infrastruktur men samtidigt av en stolthet och en tro på förändring är möjlig. Enitan söker kärleken och finner den - men ingenting är enkelt. När hennes far blir fängslad för att ha uttryckt sina åsikter alltför högt vaknar Enitans eget engagemang, vilket för in fler starka figurer i berättelsen.

Attas text skildrar skickligt både individen och hennes plats i samhället och samhället som sådant. Att vara modern kvinna är för Enitan svårt att förena med förväntningarna i det manligt styrda samhälle hon lever i. Den traditionella kvinnorollen är svår att frångå, även på det privata planet.

I ett av bokens kanske mer udda men intressanta partier låter författaren Enitan jämföra afrikansk litteratur med böcker av "utländska" författare:

Och dessutom verkade det som om afrikanska författare hela tiden var tvungna att förklara de enklaste ting för resten av världen. För en afrikansk läsare kändes det som om saker och ting blev alltför ingående beskrivna. Ta harmattan, till exempel. Man visste ju redan: en period från december till januari, damm i ögonen, hosta, kyliga morgnar och fram mot eftermiddagen svettiga armhålor. När jag läste utländska böcker förklarade de aldrig naturliga saker, som snö. Hur den knarrade under skorna, blötte ner ens ansikte så att det blev både varmt och kallt.

Atta själv förklarar också i sin text, både här och på andra ställen. Skrivandes för en publik utöver den afrikanska/nigerianska. Så en viss självkritik spåras i stycket ovanför. Vilken är den tänkta publiken? Samma sak uppstår i viss litteratur utgiven av indiska författare, men skrivna för en mer västerländsk publik. Stycket fortsätter sedan med kritik av den exoticerande bild som ges av Afrika i litteraturen, Afrika som den mörka kontinenten.

Författaren vill säga mycket med sin roman, vill väcka frågor och tankar. Mest nerv har berättelsen i skildringen av Enitans barndom och i skildringen av kampen för ett rättivst samhälle, där människor inte fängslas för sina åsikters skull. Det bestående minnet blir nog det av en engagerande och gripande roman - både om romanens starka kvinnor och om ett samhällssystem på väg mot förändring.

Sefi Atta var där jag inte var, på Bokmässan. Bland annat hos Pocketblogg finns en rapport från ett seminarium med författaren.

Det finns ju en del andra nyare romaner från Nigeria som också översatts till svenska som även de bjudit på starka läsupplevelser. Abigails liv och En halv gul sol till exempel.

Sträckläsning pågår!?

Den här känns riktigt riktigt bra! Läst?

Trängsel i kyrkan

Efter gårdagens intensiva krattande etc känner jag mig ledbruten medan käre maken är ledbruten på riktigt fast inte av krattande. Poesi är säkert bra för både kropp och själ. Därför tar jag, liksom Vixxtoria, ned Tomas Tranströmer från hyllan. Hos honom en dikt jag återkommer till. Ord att vila i.

Romanska bågar
"Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.'
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt."

Valv bakom valv oändligt. Så förunderligt att vara människa.

I 20-talets Harlem

Det är som att hon har historien i sin hand men slungar den hårt i golvet så att den splittras för att sedan foga samman dem igen på ett helt nytt sätt. Det är ett pussel att läsa romanen, ett krävande stycke text. Men samtidigt en stimulerande och intressant läsning både om enskilda och kollektiva levandsöden. En roman komponerad så att olika röster får var sitt soloavsnitt, den återkommande berättarrösten/författaren/boken inte är helt tillförlitilig. En berättelse som följer jazzen, i vars ålder den utspelar sig. Det är en roman som saknar centrum - eller har flera.

Redan i berättelsens början finns huvudhandlingen klar: Joe skjuter sin unga älskarinna, på begravningen störtar den bedragna hustrun Violet över den unga döda med kniven. Utifrån det vrids scenen, vävs eller varvas rösterna och tidsperspektiven. Vilka är Joe och Violet - hur hamnade de så kära här? Teman som sökande efter ursprung och frihet, som kärlek och hämnd blir synliga.
 
Jag hittar in och kanske till slut ut.

Fingervantar

Efter flera timmars gårdsstädning, med krattning och sopning och med löv som hånfullt fortsätter att dala lägga sig på det frostbitna gräset, behöver jag något välbekant. Några ord att vila i. För kroppen är trött och håret står som det vill efter tid i mössa. Hos Werner Aspenström regnar det både ute och inne, här är i alla fall sol.
"Regnar gör det alltid.
Ibland våldsamt. Ibland duggande,
nästan omärkligt.
Hemkomna eller hemlösa ruskar vi på oss
som våta terrier.
Eller försynt, så att ingen märker
att vi gråtit.
Men regnar gör det alltid.
Hur högt når gråtpelaren i dig?
Till naveln? Brösten? Strupen?
Du behöver inte klä av dig och visa.
Vi läser det i varandras ögon
som på gradskivor.
Måste något sägas kan man säga:
Älskade,
till i morgon torkar dina fingervantar."

Let's misbehave!

Det finns ju film också! Ett tips från en kollega ledde till en mycket trevlig filmkväll hemma i soffan. En pjäs från 1924 skriven av Noel Coward har 2008 gjorts till film av Stephan Elliott, med Jessica Biel, Colin Firth, Kristin Scott Thomas m fl i rollerna. Easy Virtue eller Små skandaler är en underhållande och skarp historia fylld med snärtiga repliker och ett slags skruvat allvar.

Biel i rollen som amerikanskan och rallyföraren Larita äktar den yngre John Whitaker. Tillsammans åker de till Johns äktengelska familjegods och möter en desiullsionerad far som motvilligt kommit hem efter kriget, ett par till en början beundrande systrar och inte minst, en härskande mor i Scott Thomas skepnad. Det som utspelas på godset är en tragikomisk historia där Laritas frigjordhet ställs mot mrs Whitakers konservativa seende. Det blir en kamp mellan dessa båda om John men också om rätten att leva sitt liv på det sätt man vill. Hemligheter avslöjas medan jakt, bal och andra sociala umgängen pågår. Allt förpackat i en snygg kostym. Det är riktigt riktigt bra...så bra att jag nog ser om den innan den lämnas tillbaka.

Säffle på bokkartan

Var det någon mer än jag som såg Kulturnyheterna på Svt igår? Och tänkte att Säffle blir ett framtida utfkyktsmål? Lite har jag tappat tron på bokhandelns förmåga att inspirera och bjuda på läsmiljöer, men så berättas det om en ung man som gått sin alldeles egen väg och öppnat bokhandel/kafé i den värmländska staden. De bilder som visades från butiken Röda rummet gav löfte om en plats med mycket själ och med ett innehåll av internationell prägel tillägnat litteraturälskaren/kännaren. Där skulle jag gärna slå mig ned en stund, bläddra i en bok och dricka en kopp te (eller kaffe som sketchen säger). Här finns inslaget just nu.

Bokbloggarnas litteraturpris

Det här är kanske det närmaste jag kan  komma drömmen om att vara del i P1:s lyssnarjury inför Romanpriset. Så jag nu har lagt mina röster i valurnan. Det blev en blandning mellan en alldeles nyss läst svensk, en tysk minut, en kosmopolit, ett gripande systerporträtt och en utrensning. Med vissa tvivel hoppas jag att någon av dem kommer med i slutomröstningen.
Läs mer hos Breakfast Bookclub som instiftat utmärkelsen.

Med skeva uttryck

En vacker höstdag åker vi, make, bror och jag, på utflykt i ett Gästrikland som glöder.
Vi åker till ett av alla dessa bruk - Högbo - idag ett kultur- och friluftsområde. Här finns bland mycket annat Keramikgalleriet, en ateljé där Margareta Persson huserar. Dit går vi för att pånytt se hennes olika skapelser. Det är figurer med skeva, surmulna ansiktsuttryck och kroppar i märkliga proportioner. De är på en gång tragiska, komiska och skrämmande. De ser inte särskilt trevliga ut. Egentligen. Men mest söker de betraktarens kärlek, tror jag. När jag går med kameran, rädd att bli misstänkt för industrispionage, får jag hindra mig själv från att klappa på monstren, ballerinorna, hundarna eller någon av de andra som befolkar världen. Jag är förstås inte ensam om att gilla det jag ser. Min kollega på spaning är ett stort fan och har också skrivit om konsten.

Ett par av mina favoriter till sist, dessa damer, vars blickar sätter igång fantasin. Vad händer omkring dem? Vilken relation har de, lika klädda som de är? Varje figur sätter igång en historia.

Och ja, de går ju att köpa. Ska tänka på det.

Från den ena till den andra

"Man ville ta läsarens hjärta med storm, men vad gör läsaren? Klockan tre har han läst ut ens bok och klockan fyra börjar han på en ny, oavsett hur bra den förra var."

I det här fallet är läsaren en hon som gör just så. Sträckan jag använder för att smälta en roman är ganska kort. Nu är jag igång med nästa som jag väntar ska bli en stor läsupplevelse till. Nostalgia av Mircea Cãrtãrescu. En man vars namn nämndes inför Nobelpriset. Den författare som berättar i prologen skriver orden om den flyktige läsaren.

Årets pristagare har jag inte läst, kanske håller jag på med en framtida?

Hedda, kom tillbaka!

"Det är så vemodigt att leva, man visar sig kapabel och är det inte."

Det var med motstridiga känslor jag läste igår. Läste som om jag halkat tillbaka i slukaråldern. Jag ville texten skulle vara för evigt samtidigt som läskraften för att läsa ut var stark.

Det är mitt första men inte sista möte med Sigrid Combüchen. Ibland är det med oro jag närmar mig ett verk så tokhyllat som Spill har blivit. Men romanen mer än infriar alla högt ställda förväntningar. Den är mästerligt skriven!

Hedvig Langemark får i gåva en av Combüchens böcker, i boken finns ett foto beskrivet som Hedvig känner igen som föreställande sig själv som barn. Brevet är början på en brevväxling, om än en något ensidig sådan, där Hedvigs liv växer fram. Parallellt diktar Combüchen, en fiktion i fiktionen, om Hedvig/Hedda. Breven föregriper ibland berättelsen om Heddas liv, lockar vidare, lovar mer.

Hedda som under 30-talet växer upp i en familj med tre till karaktären olika bröder. Familjen är fin, de lever gott och ser hellre att barnen ägnar sig åt akademiska yrken än åt det konstnärliga. Hedda är en reflekterande ung kvinna som väljer sin egen väg och ger sig av från Lund till Stockholm för gå i lära i en sömnadsateljé. Det är ett val som får stöd även om det ifrågasätts. Hon bryter sig fri, i väntan på äktenskapet eller högre studier. Jag gillar det här att det är lagom svårt - hon behöver inte bryta helt med föräldrarna för att lämna hemmet. Men hon lever med känslan av att svika, av att inte leva upp till förväntningarna. Hennes uppror är lugnt och går att känna igen sig i. Hedda hamnar inom filmen, gör mindre roller och någon större. I Stockholm finns också kärleken, mannen att åtrå.

Författaren ifrågasätter Heddas liv - gjorde hon verkligen de rätta valen? Var hon ett rö för vinden? Eller som jag läser det en kvinna som vågade prova, gick sin egen väg och tog konsekvenserna av sitt agerande. Ibland är det livet som väljer.

Jag är stum av beundran inför hur Combüchen, den reella och i boken självironiska, bygger upp berättelsen. Hur hon låter den snirkla runt sig själv utan att någonsin tappa bort mig. Jag häpnar när jag kommer tillbaka, inser att jag svävat genom tid och rum i ett och samma avsnitt. Det är härligt läsa en text som inte skaver någonstans, som känns så självklar i alla bitar. Det är skönt också med den äldre Hedda, som läsaren möter genom breven, som med sin distans till det som hände då ger något slags löfte om att det ordnar sig.

Till och med de mer heta scenerna är så rätt, så sensuella men samtidigt realistiskt skildrade. Det är med blossande kinder jag läser, blir som en del av Heddas hud. Jag njuter av stadsskildringarna, av de fina gatorna i Lund och av storstaden Stockholm där Hedda gärna besöker mitt favoritbadhus.

"Dessa höstmånader renoverades damavdelningen som fanns ovanpå, som hade svängda fönster utåt trädgården och ladylike utsmyckning men bara tiometersbassäng. Därför fick även kvinnor använda den tjugofem yards långa herrbassängen, som fanns i en salong i en simhall, med mörka träslag och palmer och aspidistrar"

Språket en njutning när Centralbadet beskrivs. Därtill finfina skildringar från sömnadsarbetet i ateljén. Och epitetet "damroman" får sin förklaring och sitt sammanhang, vad annars? Här finns känsla för detaljerna samtidigt som perspektivet och blicken för helheten aldrig saknas.

Jag blir helt lycklig av att tänka på smarta, kloka Spill och hoppas många låter sig ta del av läsupplevelsen. Hedda är en romanfigur som placerar sig nära hjärtat tillsammans med bl a Tony, Alberte och Emelie. Andra kvinnor jag följt och lärt känna i litteraturen. Frågan är hur jag laddar om efter det här?