Stark läsning i påsk

Det är inte en deckare men en katt-och-råtta-lek i en stad styrd med järnhand. Även det minsta motstånd straffas med döden. Modets människor möter mig, men också de som viker undan och anger. Vem skulle jag vara? Läsningen går vidare.

Har du läst?

Kulturtoppen! mars

Sedan i somras har jag lånat och modifierat en idé från Arbetarbladet som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Jag gör samma sak, fast månadsvis och utifrån egna upplevelser. Jag är enväldig, men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - mars 2013

1. (Ny) Romanpriset i P1. Jurydiskussionerna förgyllde promenaderna hem från jobbet och mina läsupplevelser stöttes, blöttes och delades med de diskussionsglada och frisinnade människorna i etern. Ja, det var verkligen mello för en bokmal.

2. (Ny) Dokumentärer. Searching for Sugar Man och Woody Allen:A Documentary är olika men var och en bra på sitt sätt. Det finns många sätt att berätta ett liv på.
3. (Ny) Påskens konstrundor. I dagarna två åkte jag först runt i Tierp med omnejd och sedan i Gästrikland och såg en blandning av material, metoder och miljöer. Heder åt de som öppnar upp och bjuder in.

4. (Ny) Anna Karenina. Av en stor roman blev det en stor filmisk teater.
5. (Ny)  Saknade. Merethe Lindströms några år gamla roman nu i svensk skrud var en nästan lika fin och stark upplevelse som Dager i stillhetens historie.

Tidigare Kulturtoppar

Namn: Helen Walsh - Yrke: privatdetektiv

Det finns vissa likheter mellan ett mål från Max och Marian Keyes romaner. Och då menar jag inte i den plumpa betydelsen att båda är skräp. Men båda kan jag längta efter och tycka smaka riktigt, riktigt gott - så länge konsumtionen sker i lagom mängd. Keyes Hemligheten på Mercy Close hittade jag i min mataffär och började läsa för att tiden i kön skulle gå lite fortare. Kön gick framåt, boken hängde med hem och nu är den utläst.

Helen som är den yngsta i systerskaran Walsh är huvudperson den här gången och det är den fjärde bok jag läser om dessa mer eller mindre prövade kvinnor. Vad som händer med den äldsta, Margaret vet jag inte, men Claire blir som nybliven mamma lämnad av sin man i Vattenmelonen, Anna förlorar sin man tragiskt i Är det någon där? medan Rachel blir intagen på rehab i En oväntad semester. Helen däremot hankar sig fram som privatdeckare samtidigt som hon tampas med depressionens demoner.

Som soffläsning när arbetsdagarna kräver mycket tanke- och kroppsmöda fungerar den här nya boken riktigt bra. Det är en slags stillsam påskekrim där Helen jagar efter en popartist som försvunnit spårlöst strax innan en nylansering. Hela projektet tycks helt hopplöst särskilt som Helen inte mår särskilt bra. Hon har blivit av med sin lägenhet, funderar ganska aktivt på att avsluta sitt liv men, och det gör mig gott att veta, har ett kärleksliv som ger henne rätt bra vibrationer.

Om jag minns de andra Keyes-böckerna rätt så blandar författaren i sina andra romaner skickligt allvar och komik, det är underhållning på ett smart sätt. Här tycker jag själva deckarhistorien brer ut sig på Helens och seriositetens bekostnad. Jag minns systern Annas stora sorg och hade gärna sett att Helens depression fick lika mycket utrymme, med lite färre dråpliga inslag. Genom att rensa, renodla och spetsa intrigen tror jag Keyes roman hade nått lite längre. Och snälla författaren, sluta klippa och klistra i texten! Flera gånger under läsningen drabbas jag av "déjà vu"-känslor. Men det visade sig vara mer än känslor, Keyes återanvänder, säkert på ett mycket medvetet (men irriterande) sätt, stycken av text.

Hemligheten på Mercy Close är lättläst och alltså helt okej för några soffkvällar men kanske också lätt förgången. Samma sak gäller väl tyvärr inte målet från Max som stannar kvar onödigt länge i systemet. Nästa gång är det mammans tur att ge sin syn på livet, i Familjen Walsh A-Ö.  Undrar vad hon har att säga om sina mer eller mindre galna döttrar?

En middag att minnas

I söndags intog jag soffläge i stort sett hela dagen för att avnjuta Middagen. Den rekommenderades mig av en kollega med orden "den är skitbra". Och mer behövdes inte för att väcka mitt intresse, särskilt inte som arbetskamraten är av mina mest pålitliga boklangare.

Herman Kochs roman är ett slags kammarspel som äger rum runt ett bord på en mycket flott restaurang i Amsterdam, med de övriga gästerna i lokalen som direkt publik. I centrum har vi bröderna Paul och Serge med fruar. Serge är en välkänd och populär politiker som minst av allt vill dra någon negativ uppmärksamhet till sin peson. De har något att prata om, det handlar om deras respektive barn, och ett drama utspelar sig mellan aperitif och dricks. Det är mycket som står på spel denna kväll för de tonåriga barnen har försatt sina föräldrar i ett dilemma som måste finna en lösning. Vad är mest värt att försvara eller upprätthålla - barnen, den egna karriären eller något slags allmän moral?

Författaren Koch är en ny bekantskap för mig och jag gillar genast hans sätt att skriva som är lätt och ledigt, rakt och ibland lite lustigt faktiskt. Boken läser jag som en thriller - jag tar mig snabbt mellan förrätt, huvudrätt och efterrätt för att få smaka på mera. Middagens olika rätter och moment har också på ett snyggt sätt givit namn åt kapitlen. Det är den ene brodern, den arbetsbefriade, som berättar och hans syn på politikerbrodern är bitsk och underhållande att ta del av. Jag tänker lite på Ian McEwans Hetta när jag summerar läsupplevelsen. De delar den lite fräcka tonen och drivet framåt. Jag skickar boken vidare ut i den stora läsarkretsen, intygar att den var just "skitbra".

Nej det är inte en grammatikbok!

Ny finsk grammatik är tack och lov inte en grammatikbok. Författaren Diego Marani är en italienare i språkbranschen, han har till och med gett upphov till ett nytt språk kallat europanto. Och hans intresse för språk och dess betydelse för identitetsskapandet är det bärande temat i hans roman - hans språkintresse lyser över sidorna.

Berättelsen, som utspelas under 40-talets krigstid, utgår från en ung man som efter en misshandel förlorat såväl medvetande som minne. En ledtråd finns - mannens sjömansjacka är märkt med ett namn som klingar finskt. Detta gör att läkaren som tar sig an mannen ser en möjlig frände, en människa som delar hans finska ursprung. Så inleds en lärprocess där det finska språket ska överföras på nytt till den unge mannen.

I romanen tar vi del av den unge mannens (fiktiva) anteckningar som av läkaren flera år senare reviderats till begriplig finska. Hans ord berättar om utanförskap och om hur fotfästet tappas när språk- och identitesförlust infinner sig. Författaren, Marani, sätter verkligen fingret på språket och på dess betydelse för oss, han berättar om en katastrof på individnivå. Men det är också en komplicerad väv av finskt nationalepos, krigshistoria, prästerliga fria predikningar och försök till kärlek. I mina läsarögon blir det en något baktung, svårtuggad text. Jag förstår författarens intention och kan känna huvudpersonens alienation rätt genom texten men varken hjärna eller hjärta triggas eller berörs riktigt. Dessutom har jag en aning svårt att, utan att tala om blont hår och blå ögon, köpa själva idén om att mannen i sjömansjacka tas för en finländare. Men ändå det lite udda förhållandet med en italiensk författare som skriver utifrån finskt perspektiv, med Helsingfors som fond, gjorde läsakten värdefull. Och så finns här en del poetiskt vackra meningar om det finska språket:

I en finsk mening samlas orden runt verbet som satelliter runt en planet och det som är närmast verbet blir subjekt. I andra europeiska språk är meningen en rak linje. I finskan är den en cirkel i vilken någonting händer. 

Påsken 2013...

hoppas jag kommer att se ut ungefär så här

 

Poetrix

Lätt att Älska

POETERNA

Deras
GLANS
faller över sidorna
och pressar fram atomära regnbågar
Lätt att ÄLSKA
Poeterna
Deras

GLANS
faller över sidorna
ner i
mitt knä




Av Elise Cowen, funnen i Kvinnas Beat - 9 poeter från beatnikeran
Målning av Edward Hopper

Smärtsamma Saknade

Känslan av att vakna en dag utan att veta var hon är.

Merethe Lindströms Saknade vill jag nästan inte skriva om av rädsla för att ta ned den på jorden, för att smärtan i saknaden ska förlora sin styrka. Ändå gör jag det, för att behålla en del av den här.

Berättelsen glider mellan inre och yttre, nästan omärkligt mellan reflektion, inre tankar och dialog. När jag läser tänker jag att författaren skriver om alla mödrars största skräck. Om barn som kommer bort, som inte kan skyddas. Även om jag inte är mamma kan jag känna en del av denna fasa när jag läser mig in i Ida. Ida som är skolpsykologen som inte kan finna sin egen dotter. Som inte hittar in i barnen hon ska hjälpa. Barnen som försvinner ut i naturen eller in i sig själva. Den stora oron som är mammornas, inte pappornas, i alla fall inte i den här boken.

Precis som i den senare skrivna Dager i stillhetens historie talar tystnaden. Ida har inte ord att berätta, att sätta ord på det som rör sig inom henne. Det förmodade, antydda brottet och de genomingripande försvunna barnen skuggar sidorna bygger en stämning som är på samma gång tung som tunn, tunn för att berättarrösten är så bräcklig. Jag har sagt det förr - det är något visst och storartat med det norska.

Anna/Och dagarna går... skriver också om Saknade och måste jag tillägga, hennes tankar läste jag först efter att jag skrev min text. Romanen slår an liknande strängar hos oss, tror jag.

Ett Kryss Brun

Självklart har jag låtit uppnäsan sväva lite extra i vädret den här helgen. För Jonas Brun blev ju, precis som jag gissat mig till efter att ha hört juryns glada och reflekterande diskussioner, årets vinnare av Romanpriset! Jag läste tyvärr av juryn bättre än jag läste hans roman, men nu har den fått lite nytt liv och jag några fler ingångar i den.

Detta kanske borde firas med en läsning av någon av författarens tidigare romaner eller dikter?

• Den andra tiden (roman) 2004
• Det här är platsen / Ett barn hos Gud (dikter) 2006
• Det amfibiska hjärtat (roman) 2009
• Vindtunnel (dikter) 2010

Mello för en bokmal del 2

Med facit i hand - dessa gick till final

Ingenbarnsland
Skuggland
Brett Easton Ellis och de andra hundarna

Spännande!

Fast för mig blev det bara ett rätt.

Om jag låter hjärtat välja så tippar jag Ingenbarnsland som vinnare. Men efter att ha hört juryns slutpläderingar tänker jag att Skuggland kommer att avgå med segern. Fast jag är mycket tveksam till den tolkning som kommer fram i programmet, den kan jag inte riktigt "köpa", även om vinklingen är intressant och ställer vissa partier i boken på huvudet.

Imorgon koras vinnaren i direktsändning.

Mello för en bokmal

Under veckan har jag följt de spännande jurydiskussionerna om vem som ska tilldelas Sveriges radios romanpris 2013. Romanerna har diskuterats var och en för sig, en roman åt gången. Samtidigt har jag som lyssnare blivit alltmer bekant med de sex jurymedlemarna som på olika sätt engagerar mig genom sina delade meningar, kommentarer och insikter.

Mitt lyssnande har fått mig att lite omvärdera Jonas Bruns Skuggland som kanske har en kraft jag inte fullt ut lade märke till? Och vad är det egentligen jurymedlemen Torbjörn har för idé som kan vända upp och ned på hela läsningen? Hoppas romanen går till final så hans tankar kan utvecklas.

Annars har jag varit ganska samstämmig med juryn även om jag blir lite irriterad på en del kommentarer tänker att "nej, så var det ju inte" eller "så såg inte jag det". Juryn ger och jag tar emot där jag promenerar eller åker buss med deras röster i öronen.

Idag ska man enas om vilka tre romaner som går till final. Vinnaren avslöjas på fredag på Varbergs bibliotek. Tyvärr kommer jag nog inte lyckas locka väninnnan jag ska träffa i Stockholm imorgon till att hänga vid radion under kvällen, jag hoppas istället på en snabb rapportering i Romanprisets Facebook-flöde!

Som grädde på moset har jag glatt följt och lite grann deltagit i eftersnacket hos jurymedlemmen tillika bokbloggaren Marcus Stenberg/Marcusbiblioteket. Han påpekar också för mig en annan dimension av detta med "Mello". Björn Kjellman är ju en av de som läser romantexter för lyssnarna! Kjellman som förutom att vara en fantastisk skådespelare också är schlagerfantast.

De nominerade är:

Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
En storm från paradiset av Johannes Anyuru
Ön av Lotta Lundberg
Förrädare av Ola Larsmo
Skuggland av Jonas Brun
Bret Easton Ellis och de andra hundarna av Lina Wolff

(Länkarna går till vad jag själv tyckt om romanerna.)

Marcus uppmanar mig att tippa vem jag tror ska ta hem det hela, och det är om inte lika svårt som det uppdrag de sex i studion har framför sig så näst intill. Jag tror de tre finalisterna blir Johannes Anyuru, Jonas Brun och Lotta Lundberg. Jag tror sedan att striden blir het i studion men att Jonas Brun, lite överraskande segrar över de andra. Den som stannar vid radion får höra.

Frestelser på pub

Hyllorna på låt oss säga Bishop's Arms i Gävle är betydligt större ögondragare och social distraktion än låt oss säga tv-skärmarna på O'Learys.

Och det är inte IKEAS massuppsättningar av samma tråkiga titlar utan en samling böcker som inspirerar den läsglada. Här finner man allt från Törnfåglarna till Anne på Grönkulla och Pickwickklubben. Men varifrån komma de?

Litterärt om halsen

Idag låg ett fint handtextat kuvert, som rest ända från London, i brevlådan. Avsändare var ingen mindre än litterärt kreativa Camilla/Mind the Book och innehållet en av de kreationer som man kan hitta på Etsy.com

I den fina turkosa påsen

ligger ett smycke, ett halsband, som är så rätt det kan bli för en blogg som heter Hermia Says.

Citatet är ju från Shakespeares A Midsummer Night's Dream där den fiktiva Hermia återfinns. Och det är en elegantare variant av "liten men tuff", som lämpar sig väl på den bloggande Hermia som når bara lite mer än en och en halv meter ovan hav.

HELENA

O, when she's angry, she is keen and shrewd!
She was a vixen when she went to school;
And though she be but little, she is fierce.

HERMIA

'Little' again! nothing but 'low' and 'little'!
Why will you suffer her to flout me thus?
Let me come to her.

Halsbandet är redan en favorit. Längden är perfekt och den mjuka runda formen som kontrasteras mot lila leopard och de morska orden är väldigt skön.

Bloggen är med andra ord mycket nöjd med sin utsmyckning.

Pilskt i Amsterdam

Orden "Amsterdam" och "belle epoque" på omslagsfliken var nog för att jag skulle låna hem En lycksökares historia av Richard Mason. 

Men! Så många ämnen författaren försöker greppa - han bjuder ju på ett smörgåsbord av böjelser och begär, och serverar till efterrätt en skål med tvångssyndrom. Det är pilskt, ja det är det, och orden är lite väl modernt runda. Till huvudpersonen Piet, som är en bildad charmör, ett socialt vidunder, från enkla förhållanden, dras alla som flugor till en bit socker - män och kvinnor, överklass och underklass. 

Amsterdam, påsken 2010

I slutet av boken riktar författaren ett tack till bland annat Museum Willet-Holthuysen. Det besökte vi när vi var i Amsterdam, för att få en bild av hur livet kunde ha sett ut i de smala kanalhusen. Det är ett fint museum, och det res- och samlingsglada par som en gång bott där var mer intressant att lära känna än de människor Mason skrivit om...

Så nej, En lycksökares historia är inget mästerverk, och nej, jag har ingen större lust att skriva om boken. Men det är heller inte så veckotidningshemskt som det låter och jag läste ju faktiskt ut den (med ibland lite röda kinder).

En liten rysk roman

"Ofta kunde jag i flera timmar i sträck inte slita mig ifrån henne, jag inpräntade varje handrörelse hon gjorde, varje åtbörd, lyssnade till varje vibration av hennes klara, silverklingande, men aningen dämpade stämma och - märkligt nog! - alla deras iakttagelser väckte hos mig, förutom det försynta och behagliga intrycket, ett slags svårbegriplig nyfikenhet. Det var som om jag försökte gå till botten med en hemlighet..."

Veckans ryska tema avslutas med en liten roman, En liten hjälte, av en stor författare - Fjodor Dostojevskij. Berättaren är en 11-årig pojke som befinner sig på en stor flott egendom där fest och glamour avlöser varandra utan ände. Pojkens hjärta sätts i brand av den vuxna madame M. 

Berättelsen skrevs under en tid då författaren vistades i fängelse, fråntagen sin åsiktsfrihet. På få sidor mejslas överklasslivet ut och de olika känslospänningarna fram. Romanen är i sig ett litet konstverk men tyvärr framgår det inte varifrån omslagsmotivet är hämtat. 

Gubbigt på kvinnodagen

Precis som förra året går jag på konsert på Internationella kvinnodagen, och precis som då är det Gävle symfoniorkester som spelar. Vad och vilka som medverkar skiljer sig dock markant åt. Jag vet att det är svårt att arrangera program perfekt, att man ibland får ge avkall på överensstämmelser. Men jag kan ändå inte låta bli att, oavsett hur bra musiken är, reagera över skillnaden i laguppställning. 2012 såg det ut så här dirigent var Ewa Strusinska, solist Katrine Gislinge, kompositörer Clara Schumann, Grazyna Bacewicz, Amy Beach och så i år dirigent är Yordan Kamdzhalov, solist Jakob Koranyi, kompositörer Modest Mussorgskij, Dimitri Sjostakovitj, Pjotr Tjajkovskij. Som tur är ser det betydligt bättre ut i orkestern vars medlemmar är ungefär hälften kvinnor och hälften män - kvinnodag eller ej.

Det här är alltså veckans andra ryska inslag, som började med filmen Anna Karenina. När jag sitter där på bänkrad 14 tänker jag på det fina med att höra musik "live", på den starka närvaro och koncentration som uppstår, och där mina egna tankar på flykt är den största distraktionen. Musiken får liv i musikernas händer, genom deras andedräkt och dirigentens taktpinne. Och vad som helst kan hända. Som igår när en lite oväntat fräck knäppning visar sig inte vara en del av Sjostakovitj cellokonsert nr 2 utan en sträng som brast. Som tur är sker det i konsertens början och solisten, Jakob Koranyi, är snabbt på plats igen och kan börja om från början. Musiken är från 1966 vilket hörs, även om jag först i efterhand blir varse tillkomståret, här finns bitvis popmusikens sugande beat genom den aktiva slagverkssektionen. Jag tycker mycket om det jag hör och kommer att lyssna mer på Sjostakovitjs verk.

Konserten avslutas med Tjajkovskijs symfoni nummer 6, som är kraftfull i mittpartierna men med en mjukare inramning. Varken symfonin eller cellokonserten har något markerat slut, de tonar ut. Kanske är det livet som långsamt släcks, rinner ut? För båda två är respektive kompositörs sista fullbordade verk. Däremot upplevde jag dem inte som ångestladdade, vilket programinformationen talade om, men kanske något vemodiga. 

Nu när jag skriver tänker jag på den dikt av Tomas Tranströmer som Åsa Beckman snyggt analyserade i dagens DN: 

Snö faller

Begravningarna kommer

tätare och tätare

som vägskyltarna

när man närmar sig en stad.

Tusentals människors blickar

i de långa skuggornas land.

En bro bygger sig

långsamt

rakt ut i rymden.

Ja just det. Konsertkvällen öppnade med en tjuvstart på påsken genom Mussorgskijs "Natt på Blåkulla". Eller var det kanske en hälsning till alla oss (påsk)gummor? 

Anna Karenina - innovativt och nymornat

Ett ryskt tema har utkristalliserat sig så här i slutet av veckan, inlett med filmen Anna Karenina som jag såg igår. Det är alltid lite speciellt och inte minst nervöst att se en läsupplevelse filmad. Kommer filmens värld att stämma med den jag byggt upp i mitt inre? Säkert är i alla fall att jag inte innan jag såg Joe Wrights tolkning av Tolstojs roman hade kunnat föreställa mig just detta.

Själva framförandet är drabbande visionärt och innovativt - livet är en teater och handlingen äger rum på en mycket utvidgad klassisk scen. Jag hänförs av scenövergångar, förflyttningar, av rörelser och koreografi. Ibland går detta bitvis tunga, tragiska och passionerade drama som en dans och man lyckas spela med någon slags glimt i ögat.

Anna Karenina i Keira Knightleys tolkning blir väldigt mycket Keira Knightley men det går ändå ganska bra. Älskaren Vronskij är yngre och i viss mån mer oskuldsfull än vad jag såg framför mig när jag läste boken, men det går det med. Alicia Vikander är däremot precis den Kitty jag tänkte mig.

Anna Karenina anno 2012 är en glänsande kostymfilm, en lek med filmmediet och en både snygg och känslosam tolkning av Tolstojs stora roman. Och som de dansar! Hantverket, att de lyckats och vågat göra denna klassiska historia på ett så nymornat sätt, känns väldigt inspirerande.

I morgon är det dags för nästa ryska inslag genom en konsert på Gävle konserthus - laddad med ångest... Mer om den senare.

Bära mistel av a'Sara Lidman

Sara Lidmans Bära mistel gör mig lite bekymrad. Jag hoppades innerligt att den precis som Regnspiran skulle få mig att brista ut i lovsång. Istället stångas jag med texten, med den vuxna Linda Ståhl och med violinisten Björn Ceder. Var är fokus? Tänker jag när jag läser. Vem ska jag luta mig in mot i texten?

Linda som nu är vuxen tvåbarnsmor och driver pensionat drar ut på landsvägarna, reser mellan byarna tillsammans med Björn för att spela. Att hon gör det upprör mig inte, hon får gärna lämna tryggheten för ett friare liv. Men att hon gör det med Björn?! Denna svala, slippriga man som inte visar det minsta värme för Linda, men som blir hennes stora förälskelse? Björn som suktar efter männen, män som p g a sin på den tiden otillåtna böjelse, vistas bakom lås och bom. 

Baksidestexten talar om hur Björn slits mellan två män - Otte och Simon - och två sorters kärlek. Simon som skulle kunna vara också Lindas Simon från den första boken om henne. Men denna kärleksslitning har jag svårt att se i texten, svårt få baksida och innandöme att stämma överens. Men visst har denna normbrytande roman starka partier, visst skildras på ett starkt sätt de bådas obesvarade passion. Men jag önskar jag läste något annat.

Kanske trodde jag för mycket att denna uppföljare skulle handskas med Lindas fortsatta liv på egna ben, med egen rörelse i en snabbt föränderlig tid. Absolut trodde jag för mycket att jag återigen skulle få uppleva det bildrika och poetiska i Regnspiran men upptäcker att texten är om än välformulerad så ganska blek på ord. 

Jag läser Ida Lindes artikel om Bära mistel i den norrländska litteraturtidskriften Provins och konstaterar att vi ser detsamma, vi läser samma text, samma innehåll men hos mig får det inte något vettigt fäste. Nej, usch, den här gången var jag verkligen en dålig läsare.

Hoppas du haft en mer positiv upplevlse av Bära mistel och att du delar med dig av den här!

Vårsalong - Acke Jansons bokkonst

Jag tycker mycket om omslaget på boken jag läser nu, Bära mistel av Sara Lidman.

1960

Illustratör är Acke Janson (1922-2006) som förutom som tecknare också var verksam som skulptör och grafiker. Han har satt bild till flera litterära verk, och en upplaga av Jan Fridegårds Jan Hård innehåller hans trägravyrer. Janson var en av grundarna till Grupp54, en konstnärsgrupp i Göteborg med ambitionen att "verka som en motkraft i konstklimatet i Göteborg, som man upplevde som instängt och konservativt". Än idag finns ett, kanske just nu vilande, galleri sprunget ur gruppen.

Ju mer jag ser av honom desto mer förtjust blir jag hans 40-50-talskonst och bokomslag, i det kantiga, lite skeva, men ändå varma uttrycket.

Ett svep genom Acke Jansons bildvärld:

1960 vackert omslag, stark bok

Bläsand

1965

1957 (min favorit, vill både ha och läsa)

1951, olja på duk. Utauktionerad hos Bukowskis 2010 för 750 kr.

Med reservation för nätets opålitighet vad gäller upphov mm.

Kulturtoppen! Februari

Sedan i somras har jag lånat och modifierat en idé från Arbetarbladet som varje fredag summerar fem kulturella topphändelser. Jag gör samma sak, fast månadsvis och utifrån egna upplevelser. Jag är enväldig, men inte opåverkbar jury.

Kulturtoppen - februari 2013

1. (Ny) Helene Schjerfbeck. Äntligen fick jag se hennes konst, på Waldemarsudde. Nu är utställningen på väg mot Göteborg.

2. (Ny) Regnspiran. Litteratur i världsklass av Sara Lidman.

3. (Ny) Farliga förbindelser. Dramatens sprudlande, färgstarka, uppsättning av 1700-tals romanen med Jonas Malmsjö i förförarrollen.

4. (Ny) This is Not a film. En film gjord under husarrest av den iranske filmskaparen Jafar Panahi där till och med eftertexterna talar tydligt om detta att inte få tala. Utsmugglad i en kaka har filmen fått publik runt om i världen. Take action!

5. (Ny) Guds djärvaste ängel. Poetiskt möte på Gävle teater mellan Edith och Elmer.


Tidigare Kulturtoppar