Högläserskan

På ett antikvariat i Göteborg hittade jag en bok med den lockande titeln Högläserskan (1986) av  Raymond Jean, jag köpte den inte men lade den på minnet. För ett par veckor sedan läste jag den, en kanske inte bagatell men en lite udda rätt trevlig historia.

Huvudpersonen Marie-Constance är en arbetslös med litteraturstudier i bagaget får en idé av en väninna - varför inte lansera sig som högläserska och erbjuda lästjänster till alla som behöver? Sagt och gjort så sätter Marie-Constance in en annons i tidningen - och får sina första bokningar.

Att läsa högt visar sig vara långt ifrån oförargligt och kvinnan hamnar i något udda situationer. Lite värjer jag mig när jag läser om den unge mannen i rullstol som inte bara blir upphetsad av texterna utan också av högläserskan. Det känns lite sådär att läsa faktiskt. Men kvinnan möter också andra individer som vill bli lästa för - t ex den gamla damen som lever i sin egen värld full av minnen och bara vill höra texter av Marx.

Marie-Constance yrke som högläserska var själva lockelsen med boken, för visst vore den en liten dröm att livnära sig på det? Men efter att ha läst romanen är jag inte riktigt lika säker... En trivsam snabbläst liten bok. Fransk.

Kaddish för en motorcykel

Påskhelgen avslutade jag med att läsa en bok jag varit intresserad av att läsa sedan den kom. Jag läser gärna Leif Zerns teaterkritik i Dagens Nyheter och nu har jag (äntligen) också läst hans uppväxtskildring i romanform - den fina Kaddish för en motorcykel (2012).

Här berättar han om sina unga år i en judisk familj på Söder i Stockholm. Upptakten handlar om just motorcykeln, och om hur den blir en lösning för hans far att ta sig från sommarstugan till stan för att hålla bön över sin döda mor, Leifs farmor. Så ges en bild av en pappa som lever med en fot i två världar, som lyckas förena det religiösa livet med 50-talets mer utsvävande nöjesbetonade. I något slags ständigt men välvilligt kompromissande. Leif själv varvar konsertbesök med samlingar i ”schul”.

Zern har skrivit en mycket fin skildring av både sin familj, i första hand pappan, och av 50-talets Stockholm där de judiska traditionerna lever sida vid sida med jazzens tongångar.

Hej då, kära Maj

"Är vi inte vanvettigt lyckliga? Lyckligt lottade? Kanske tänker Tomas och Maj någon gång så. När allt stillnar - fryses - i butikerna finns frysdiskar numer - fast Maj handlar ännu helst färskt över disk."

Det har gått några veckor sedan jag avslutade Kristina Sandbergs trilogi om Maj med Liv till varje pris. Denna starka, fina romansvit som skrivit in hemmafrun i litteraturhistorien.

I den sista delen har 30-tal  blivit 50-tal och så vidare, och Maj har kommit ikapp min egen ålder. Tiderna förändras snabbare nu och berättartakten är lite högre. Maj har funnit en större säkerhet, har upprepat traditionerna så många gånger att de inte längre orsakar ångest och oro. Oron finns istället för barnen som blivit större, vuxna, för Anita och hennes mående, för Lasse, skolan och hans damer och förstås för Tomas och hans risk för återfall. Livet har blivit mer svajigt, för det går inget bra för firman Tomas arbetar i och för överlevnads skull tvingas makarna in på nya vägar. Maj biter ihop och gör sitt för att företaget "familjen" ska fortsätta fungera. På ett modigt sätt låter hon sig anställas på nytt och tar sig an nya miljöer. Även Tomas blir tvungen att omformulera kraven, säljer sommarhuset och förlorar rollen som fabrikörsson. Barnen blir vuxna, börjar leva egna liv.

På ett fortsatt mycket skickligt sätt berättar Sandberg om både samhället och individen - om Maj som tränger sig så på och in i mig när jag läser. Majs hemmafrutillvaro lyfts upp och belyses på ett fint sätt, det dagliga finns alltid närvarande, tränger undan större tankar. Världshändelserna saknar fäste i Majs värld, det nära är nog. Tomas har här fått mer utrymme än tidigare och lite saknar jag Majs innersta så som det berättades i den första delens kursiver. Av de tre delarna är det Att föda ett barn som gripit tag djupast och starkast.

Det här är en stor berättelse som definierat årets första månader för mig - med läsning, bokcirkel på jobbet och författarbesök med bästa Kristina. Trilogin och allt runtikring den har lagt sig mycket nära hjärtat.

Att föda ett barn
Att sörja för de sina

Briljant av Teju Cole

Samma dag som nyheten om att Tomas Tranströmer gått bort spreds började jag läsa Teju Coles Varje dag är tjuvens dag. Poeten har en särskild betydelse för Cole vilket han bland annat berättade om på Stockholm Literature (2013) och här i texten låter Cole några ord av Tranströmer belysa det Nigeria huvudpersonen återvänt till.

Jag tyckte, som många andra, mycket om Öppen stad och har sett fram emot att läsa den här tidigare utkomna romanen. Här har berättaren åkt tillbaka till barndomslandet Nigeria, till Lagos, från New York. Han lämnade i "onåd" men åren har gått och sår har läkt. Det land han nu återser är både hemma och främmande på samma gång. Med en blick utifrån skildras mötet med landet där korruptionen är en del av livsluften, där människorna inte äger och satt egna ord på sin historia, där pengar växlar ägare för allt eller inget. Cole skildrar ett möte med både ett land och med vänner och släktingar, romanen rymmer flera nivåer av möten och iakttagelser.

Cole berättar sparsmakat, sätter orden med exakthet - det är starkt och vackert förstärkt av författarens egna foton inskjutna i texten. Så klokt, intressant och bra han skriver, Cole - till den här boken vill jag återkomma.

Årets påskekrim

Det är rätt så mysigt det här att läsa deckare under påskhelgen, för mig blir det lite av ett avbrott i annan sorts läsning eftersom jag inte är någon vidare krimläsare resten av året. I år var det två tips från olika personer på jobbet som fick mig att välja just de här två böckerna. Den ena av dem utspelar sig i Stockholm, den andra i London - båda är skrivna av författare som annars är mer kända för att de vänder sig till barn och unga.

I Akademimorden mördas ledamöter i Svenska Akademien på löpande band och på ett mycket utstuderat sätt. Claudia Rodriguez på riksmordkommissionen engagerar sig i fallen, stöter sig med sitt rättframma sätt med äldre manliga kollegor - hon är en skön person i den svenska deckarvärlden och jag tycker genast om henne. Morden har kopplingar till Svenska Akademiens innersta och för att lösa de litterära knutarna tar Claudia hjälp av en gammal kärlek - Leo - som har ett antikvariat. Men varför dödas de? Och vem är den svavelosande mördaren?

Jag läser boken snabbt, tycker mycket om Stockholmsskildringen och känner igen tonen och stämningen i det lite mystiska Stockholm från författarens Martin Olcazaks populära barnböcker om Jack. Här finns en lyckad blandning av nutidssnack, historiska vindlingar och en pulshöjande jakt på mördaren. Jag vet inte hur det är i det här fallet - men en deckare kommer ju sällan ensam - och jag skulle gärna läsa mer om Claudia och Leo.

Näst på tur var Gökens rop av Robert Galbraith (mer känd som Harry Potters mamma J K Rowling). En fotomodell har tagit sitt liv genom att hoppa från sin balkong i någon av Londons mer fashionabla delar. Hennes halvbror misstänker dock att hon inte gjort det med vilje utan blivit knuffad, så tar han hjälp av privatdetektiven Cormoran Strike. De båda kommer från helt skilda förhållanden men har ett förflutet och en trasslig bakgrund gemensam. 

Strike är antihjälten - han har lämnat sin fästmö och bor på kontoret saknar bekvämligheter som dusch och kök. Det är tungt, livet. Som tur är får han hjälp av Robin som kommer som en frisk organiserad fläkt från en bemanningsfirman. Hon blir Strikes alltiallo när han tar sig an det oförmodade självmordet. Så tar en pusseldeckare långsamt form, i jämförelse med Akademimorden är den nästan plågsamt oblodig. Jag gillar Strike, Robin och Londonmiljön men tycker det är en ganska omständlig och alltför ordrik historia som berättas. Tänker på Agatha Christies betydligt kortare pusseldeckare - och att den här är ca 150 sidor för lång. Men ändå den brittiska tonen är fin, de omväxlande miljöerna och återblickarna som ger form åt  nuet fungerar bra. En lugn deckare, utan att bli direkt gemytlig, som jag tror man gillar mer, om man inte som jag sitter och väntar på att det ska "hända" något.

Tipsen jag fick gav mig en varierad och lyckad påskekrim-läsning, mycket trevligt! Påsken fortsätter en stund till men jag har gått vidare till andra genrer.